Denna text, ”En värld bortom fabriken” är skriven av en kamrat i Kämpa tillsammans! och kan läsas som ett svar på de frågor som ställdes på Copyriot om relationen mellan kris och industrialisering. Texten kommer att publiceras i nästa nummer av Kris och kritik och delas ut på våra möten i Stockholm och Malmö 22 augusti. Ni kan ladda ned denna text som pdf genom följande länk: En värld bortom fabriken, en kamrat har satt texten som en riktigt läcker pamflett. Sprid gärna texten och ta del av diskussionen om industrialisering, kris och kapitalism!
*****
*****
*****
EN VÄRLD BORTOM FABRIKEN
”Lämna fabriken. Gör det. Lämna. Sök en utväg, eller skapa en, slå nävarna blodiga mot betongen om det krävs, slå dig igenom. Det är det enda som återstår.”
Eric Pettersson – fabriksliv
I Eric Petterssons kortroman fabriksliv får vi ta del av hur en svensk industriarbetares längtan och drömmar formas av arbetsdagens tryckande monotoni. Tillvaron i fabriken är kuslig, instängd, hämmande. Den som kliver in på denna plats tvingas uppge sin frihet och överlämna sig till riket som styrs efter det som på myndighetsspråk kallas för arbetsledningsrätten: chefernas och arbetsledarnas rätt att leda och fördela arbetet. Pettersson beskriver hur denna princip byggts in i fabriken och format dess själva uppbyggnad ned till minsta detalj. Fabriken är en plats där tiden har materialiserats som löpande band och maskiner, rentav blivit den arkitektoniska principen för denna maskinparks reglerande av arbetsdagen, som då och då utmanas av en annan tid, arbetarnas egen tid, som tycks flöda över och måste böjas och disciplineras för att kunna förvandlas till ren arbetstid: ”Vårt problem är tiderna, alla tider. Tiden vi måste upp på morgonen, tiden vi har på oss för ett jobb, tiden för rast, tiden de klagar på, tiden de fuskar med, tiden innan vi går hem, tiden vi glömde bort, tiden vi förlorade. Den tidsrymd som tränger bort vår tid.”
I Kapitalet visar Marx hur den modern industrins historia börjar med att kapitalister tar över förkapitalistisk produktion och kontrakterar arbetare för att sitta tillsammans under ”samma tid och [i] samma lokal” och i samverkan framställa olika typer av fabrikat. Denna samverkan föder industrins idé som, skriver Marx, ”både historiskt och begreppsmässigt [är] det kapitalistiska produktionssättets utgångspunkt.” Kapitalismen konsolideras därför dels genom den så kallade agrara revolutionen, den rationalisering och industrialisering av jordbruket som befriar människor från lantarbete och tvingar dem att söka jobb i de näringar vilka i ökad utsträckning finns bakom fabriksporten. Dels genom en industrialiseringsprocess som ständigt försöker pressa ned tiden som det tar att producera en vara. Det kan antingen ske genom att arbetare kontrakteras under samma tid och på samma plats för att tillsammans effektivt sätta samman en produkt, eller genom att maskiner (dött arbete) ersätter arbetare (levande arbete), vilka snarare kontrollerar, styr och övervakar maskinerna än arbetar i någon hantverksmässig mening.
Ur arbetarnas samverkan – själva tiden de arbetar tillsammans – växer manufakturen fram, en sammanbindning av skilda verksamheter, där ett flertal olika arbetare specialiserar sig på olika arbetsuppgifter för att framställa en speciell produkt. Marx exempel är uret som från ”att ha varit en individuell produkt av en Nürnberghantverkare förvandlas (…) till en samhällelig produkt av en hel rad delarbetare, såsom råverksmakare, urfjädermakare, urtavelmakare, spiralfjädermakare, sten- och rubinhävarmsmakare, visaremakare, boettmakare, skruvmakare, förgyllare, samt många underavdelningar”. Manufakturen är fabrikens urform, själva standardiseringen som medför att ett ”fåtal av urets delar löper genom olika händer” samt att ”alla dessa membra disjecta [först samlas] när de nått fram till den man, som förenar dem till en mekanisk helhet.” Med inträdandet av maskinen produceras den egentliga industrin, menar Marx, och det är i en sådan fabrik som Petterssons berättarjag, den anonyme maskinoperatören, arbetar i: ”Fabriken har gått från att vara en maskin, med komponenter som flyttas runt, läggs till eller tas bort mekaniskt, till en levande organism som flyter runt i jakt på livgivande miljöer, ständigt muterande. Mänskliga kroppar sugs in och sugs ut. Mänskligt liv töms i sin helhet; kroppens energier och hjärnans förmågor. De ständiga förbättringarna ska uppfinnas, genomföras och utvärderas. Maskinerna ska programmeras och programmen effektiviseras. Varje enskild anställds kunskap ska förmedlas till fabriken. Alla arbetsmoment ska formaliseras i enkla steg-för-steg-instruktioner så att alla anställda lätt kan flyta runt mellan arbetsstationer och avdelningar. De enskilda arbetsstationerna liksom avdelningarnas rumsliga utformning strömlinjeformas. Av oss, hela tiden. Ständig effektivisering, omedelbar tillämpning. Det är fabrikens Lag. Vi blir maskiner, uppkopplade till organismen, tanklöst aktiverade av enkla instruktioner från fabrikens intelligens.”
Berättarjaget pendlar mellan glädje och förtvivlan, hopp och depression på grund av sin våldsamma längtan ut. Men den som drömmer sig bort kan lätt fastna i fabrikslivets monotona och standardiserade tid. Åren går och flyter samman. Själva arbetstiden för produktionen som ledningen ständigt försöker accelerera, så att det går fortare och fortare att producera fabrikens produkter, leder samtidigt till att arbetare måste lämna fabriken. Varslet kommer och de kvarvarande arbetarna måste arbeta hårdare, snabbare, mer effektivt. Det Pettersson redogör för är vad Marx i Grundrisse beskriver som en processerande motsättning och som vi, för att låna en term från fabriksliv, kan definiera som fabrikens lag. Denna motsättning uttrycks genom att kapitalet försöker reducera arbetstiden inom produktionen till ett minimum, i den meningen att varor ska produceras så snabbt som möjligt, samtidigt som den grundar en ekonomi där arbetstid är utgångspunkten och själva formen för rikedom. Resultatet av den här konflikten mellan en ekonomi som reducerar den nödvändiga arbetstiden för att producera varor – främst genom att revolutionera produktivkrafterna – och en samhällsform där rikedom är baserad på arbetstidförmedlad som lön och vinst, är återkommande och allvarligare kriser.
Detta kommer av att jakten på olika sätt att pressa ned arbetstiden å ena sidan friställer allt fler människor från produktionen, exempelvis genom automatisering, och därmed undergräver kapitalets värdekälla: levande, produktivt arbete. Å andra sidan är kriser ett resultat av att industrialiseringsprocesserna förbilligar varor – såväl fabrikat och halvfabrikat som råvaror – till den grad att levande och dött arbete, och därmed företag samt i värsta fall hela ekonomier, inte kan användas som kapital om de inte omorganiseras eller utvecklas i enlighet med förbilligandet av produktionen. Samtida exempel på detta är Ryssland och Venezuela som rör sig mot bankruttens rand i takt med att oljeprisernas fall, eller hur olika e-handelsbolag förser kunder med gratistjänster och därmed undergräver profiten för exempelvis tidningsmarknaden och musikindustrin. Inte bara kriser utan själva kapitalismens utveckling i sig – som förstås leder till kriser – får därmed produktionen att stanna, varor att bli omöjliga att sälja och arbetslösa onödiga att anställa vilket i sin tur kastar in hela näringar eller rentav ekonomier i svåra situationer. Det är denna tendens till stagnation som gör att kapitalet är en processerande motsättning, en motsättning som utvecklas mot ett sammanbrott för det kapitalistiska produktionssättet som industriellt system.
DE TRE INDUSTRIELLA REVOLUTIONERNA
Kapitalismen utvecklas i takt med dess industrialisering av produktionen, som vi här beskriver utifrån den första, andra och tredje industriella revolutionen i klassisk nationalekonomisk mening, och som på många sätt ska ses som en ojämn och parallell process. Det handlar förvisso om en verklig utveckling men den är inte identisk världen över. Den första industriella revolutionen är enligt Marx ett resultat av den expropriering av bönder, adelsmän och kyrkan på mark, den så kallade ursprungliga ackumulationen, som blir markant under 1700-talet i England. Denna ackumulation lägger grunden för de ekonomiska och teknologiska förändringar som genom manufakturens utveckling inom sinom tid gör storindustrin till den viktigaste aktören för världsekonomin. Den andra industriella revolutionen driver denna våldsamma proletarisering av världsbefolkningen vidare och brukar dateras mellan 1874 och 1917 genom utbredning av elektroteknik och det ökade bruket av elektricitet, förbränningsmotorer samt stål inom industrin. Men denna andra industriella revolution bör ses som en vidare process som fortsätter ända fram till 1970-talet, baserad som den är på frihandel, fordistisk industrialisering och masskonsumtion, vilken – inte minst genom de socialistiska staternas framväxt i Asien och Östeuropa – lägger grunden för en tredje industriell revolution på 1970-talet.
Denna revolution beskrivs ibland som en hyperindustrialisering då den utmärks av en standardisering av verksamheter och näringar som tidigare inte har varit formade av fabrikens principer i lika grad, exempelvis vårdsektorn och mediebranschen. (Detta är en sanning med modifikation då stora delar av tjänstemarknaden och samhällets reproduktiva sysslor, såsom storkök, skolväsende, sjukhus och liknande, direkt formats av fordistiska, industriella principer som vi ser som en del av den andra industriella revolutionen.) Men då den tredje industriella revolutionen medför en större ökning av arbetare inom tjänstesektor än inom tillverkningsindustrin världen över, även i de länder vilka under de senaste decennierna genomgått en våldsam industrialiseringsprocess, kan vi samtidigt beskriva denna revolution som en avindustrialisering. I BRIC-länderna – de ”nyligen” industrialiserade länderna Brasilien, Ryssland. Indien och Kina – har arbetskraften inom tillverkningsindustrin legat på runt 23 % sedan 1985, medan tjänstesektorn utökats till 65 % och en stor del av denna utgörs av informella, superexploaterade proletärer som ständigt hotas med arbetslöshet och det vi kallar lönlösa liv. Det moderna post- eller hyperindustrialiserade tjänstesamhället föder ett alltmer prekariserat proletariat världen över, då företag som McDonalds och Walmart – vilka är de två företag som anställer flest arbetare i dag – varken kan erbjuda sina arbetare eller ägare samma stabilitet som storindustrier som General Motors och Saab tycktes kunna göra tills de rasade samman och räddades av den amerikanska staten respektive köptes upp av kinesiskt kapital. Den ”verkliga” industrin lägger därmed grunden för sin egen undergång och kollaps genom att kapitalens försök att reducera arbetstiden leder till dagens osäkra tjänstesamhälle och spekulationsekonomi.
Denna industrialiserade avindustrialisering brukar dateras till oljeprischocken 1973 och revolutionerandet av mikroelektroniken under 1970- och 1980-talet, vilket ledde till en utökad globalisering och automatisering av tillverkningsindustrin som fördjupade kapitalets krisbenägenhet. Detta eftersom den tredje industriella revolutionen nödvändiggör en större frihet för finanskapitalet som global aktör och som drivkraft för näringsliv och stater. Städer, regioner och rentav hela länder som inte kan locka med arbete inom tillverkningsindustrin, som under denna tid flyr väst för låglöneländer i Asien och Sydamerika, tvingas istället basera sin ekonomi på bubblor och spekulation, vilka när de blåses upp kan möjliggöra arbete och välfärd – som i Spanien där spekulationen i bostäder tog fart mellan 1996 och 2007. Under denna period gick arbetslösheten ned från 22 % till ungefär 7 %, för att i januari 2015 återigen ligga på cirka 23 % i takt med att bubblan sprack 2008-2009.
Kapitalets kriser – såsom de som äger rum i Ryssland, Venezuela och Spanien och andra delar av världen för tillfället – tar form dels som ett klassförhållande; rika med resurser kan ”övervintra” kriserna, fattiga och andra som saknar de rikas reserver slås ut. Dels som en proletariseringsprocess i den meningen att när företag hamnar i kris tvingas de friställa sina anställda, förlänga arbetstiden och sänka lönerna, samt trycka ner medel- eller högavlönad medelklass i de fattigas växande skara. Dagens fattiga kan dessutom inte likt sina klassfränder under 1700- och 1800-talet emigrera till länder som Australien och USA för att bli lantbrukare eller bli en del av det då växande industriarbetarproletariatet. De agrara revolutionerna är genomförda, jordbruket mekaniserat och industrialiseringen är globaliserad världen över. Proletariatet tenderar därmed att bli, som de bordigistiskt influerade filosoferna Jacques Camatte och Giorgio Cesarano träffande uttryckt det, en universell klass. De miljoner av människor som ändå tvingas fly till Europa och USA, eller andra delar av världen – för det finns fler flyktingar och migranter i världen än någonsin tidigare, 2013 beräknades det vara 232 miljoner – blir därför alltmer del av ett fattigt och osäkert tjänsteproletariat vilket ofta lever under illegala och svåra förhållanden. Av de 232 miljoner migranterna världen över beräknas minst 30 miljoner vara utan papper. Trots eller snarare på grund av att produktion och tillverkning förbilligas genom en alltmer sammanvävd global produktion och alltmer effektiva produktivkrafter, blir allt färre arbetare nödvändiga för produktionen i takt med att allt fler människor är lönearbetare. Antalet lönearbetare, i betydelsen människor utan reserver än sin förmåga att sälja sin arbetskraft, expanderar följaktligen parallellt med att en växande skara proletärer blir överflödiga för industriproduktionen eller rentav för ackumulationen som sådan.
I vår bok Lönlösa liv. Skissartade anteckningar till ett proletariat utan arbete och arbetarrörelse beskriver vi hur en stor del av världens befolkning stöts ut ur industriproduktionen och blir arbetslösa eller en del av det informella proletariatet, vilket exempelvis visar sig i den växande slumbefolkningen, och vi försöker visa att detta är en effekt av själva proletariseringsprocessen. Det finns fler proletärer än någonsin tidigare. Men att allt fler människor än någonsin tidigare är en del av det globala proletariatet pressar inte bara ned värdet på den samhälleligt nödvändiga arbetstiden i (forna) industriländer, samt ökar det i andra delar av världen, exempelvis i BRIC-länderna (en process som dock nu tycks ha avstannat). Denna process försätter också dessa nyligen industrialiserade länder i en kris som gör allt fler människor överflödiga för produktionen världen över. När kapitalismen så att säga nått sitt begrepp och spritt fabrikslivet världen över börjar ekonomin följaktligen att stagnera och rasa samman. Rosa Luxemburgs idé om att kapitalismen behöver en utsida att ta över för att expandera har därför en poäng, men kanske på ett annat sätt än vad Luxemburg tänkte: kapitalismen producerar sin egen ”utsida” genom att själva industrialiseringsprocessen gör arbetare överflödiga för produktionen.
När allt fler människor är lönearbetare blir samtidigt allt fler arbetslösa och lönlösa eftersom världsbefolkningen växer och blir alltmer inbegripen i den globala ackumulationen. I Lönlösa liv beskriver vi detta som att överbefolkning är en fråga om proletarisering. Det finns bara en överbefolkning i förhållande till ekonomin. Detta visar sig exempelvis genom att Kina redan fått sina rostbälten vilket tvingar produktionen som flyttat från väst till den kinesiska kommunistdiktaturen att flytta vidare, kanske tillbaka till automatiserade fabriker i USA eller till länder som Vietnam där lönerna är ännu lägre. Industristäder som Shenyang, Anshan och Dongguan som länge varit, och fortfarande är, viktiga städer för tillverkningsindustrin har börjat ställa om produktionen, ibland rentav till – mekaniserat och industrialiserat – lantbruk. Priset på arbetskraften har gått upp 10-20 % i Kina och hårda arbetarkamper har fått företag som Foxconn Technology Group att investera i automatisering. Detta företag hade redan 10 000 robotar i Kina under 2013 och företag som Apple, Hewlett-Packard, Nokia, Microsoft och Sony fortsätter med denna utveckling och planerar för långtgående robotisering. Detta har lett Apples VD Tim Cook att säga att de ska börja producera en av företagets datorer i USA – robotisering är lika billigt i Dallas som i Beijing. I takt med detta tvingas arbetare att återvända till sina byar eller bli kvar i de kinesiska megastäderna som en del av världens växande informella proletariat – det vi kallar lönlösa liv eftersom dessa proletärer ofta är utan en säker lön och ofta improduktiva, självanställda arbetare såsom skoputsare, gatuförsäljare och liknande. På det här sättet undergräver kapitalets industrialiseringsprocess kapitalismens grund i det levande arbetet – allt fler är förvisso lönearbetare världen över, men många av dessa proletärer är meningslösa, improduktiva arbetare och på så sätt levande vittnesmål om kapitalismens kris och stagnation. Det här innebär inte att den fattige nödvändigtvis är något revolutionärt subjekt. Men det medför att kapitalismens själva tendens till avindustrialisering försätter fabrikslivet i kris genom att å ena sidan undergräva det produktiva arbete som de facto kan producera värde, å andra sidan genom att proletarisera medelklasserna. Det kan, som 2011-rörelserna visat, öppna för organisering och motstånd som med Petterssons ord söker sig ”bortom fabrikslivet” och i stället hittar sin grund i klassens universella verklighet, exempelvis genom att man organiserar sig längs med den internationella cirkulationen av varor där fabriken givetvis är en grundläggande komponent. Prekariseringen, fattigdomen, den utbredda osäkerheten, kampen mot korruption och för demokrati, förenar arbetare och andra världen över. Det som Camatte och Cesarano beskrev som en universalisering av klassförhållandet möjliggör därmed potentiellt organisering som söker sig bortom de kategorier som låser och begränsar arbetare vid olika näringar och industrier.
SLUMBEFOLKNING OCH DEN DIFFUSA FABRIKEN
Stadsteoretikern Richard Florida är en av många som under det senaste decenniet påpekat att befolkningsökningen, och vad vi kallar den globala proletariseringen, visar att slumbefolkningen inte är ett övergångsproblem utan här för att stanna. I dag ligger världsbefolkningen på över 7 miljarder människor. Sedan 2007 bor dessutom mer än hälften av den globala befolkningen i städer och i utvecklingsländer räknas runt 80 % av stadsbefolkningen bo i slum och kåkstäder. Det vore felaktigt att beskriva alla dessa proletärer – för de är proletärer och inte något trasproletariat – som fullständigt utestängda från den globala ackumulationens produktionsprocess. Tvärtom ser vi hur det i slum- och kåkstäder etableras minifabriker, ett slags återgång till manufakturen, där delar och halvfabrikat för framställandet av bilar och andra produkter produceras. Men vi ser också att dessa informella arbetare i dagens extremt diffusa storindustri, med alla sina små underleverantörer världen över, inte längre är en del av ett stabilt industriproletariat, utan arbetare som ständigt hotas av det lönlösa livet och därmed stöts ut ur kapitalets ackumulation. Proletariseringstakten sker mycket snabbare än skapandet av arbeten. I Europa tog det runt nittio år att skapa fullt utvecklade industriländer, medan liknande processer i länder som Kina och Indien tagit trettio år, men det är främst proletärer som produceras. Jobben kommer därefter och det skapar en större mängd lönlösa liv parallellt med det globala industriproletariatet. Detta kräver en ny teori om revolutionär subjektivitet som mer är grundad i proletariserings- och (av)industrialiseringsprocessen än i faktiska stabila subjekt och grupper. Det är därför Lönlösa liv på många sätt kan ses som en vidräkning med den operaistiska traditionen in toto när det kommer till frågan om subjektivitet och på inget sätt bör läsas som att vi menar att de fattigaste är ett revolutionärt avantgarde. Postoperaisternas och hela vänsterns naiva vilja att söka tydliga subjekt – den professionella yrkesarbetaren innan masskonsumtionens era, massarbetaren i bilfabrikerna under 1960- och 70-talen och den diffusa eller kognitiva proletären i takt med tjänstesamhällets framväxt – missar att krisen är dagens agent för förändring. Krisen är den subjektivering som proletariserar medelklasserna i Europa och andra delar av världen och lägger grunden för nya massrörelser och den universalisering av det proletära klassförhållandet som potentiellt kan utvecklas i en riktning som leds mot avskaffandet av kapitalismen, dess produktionssätt och därmed hela klassamhället.
Det är genom kapitalets immanenta tendenser till ett avskaffande av värdet och det produktiva arbetet som kamperna utanför och inom produktionen har en möjlighet att nå konkreta resultat. För i takt med att arbetare oavsett näring och industri alltmer delar samma abstrakta tvång att arbeta för vem som helst, i vilken industrialiserad näring som helst, kan allianser mellan arbetare inom och utanför den förminskande tillverkningsindustrin skänka arbetarklassen makt att förändra. Men om denna makt ska kunna bli permanent måste inte bara fabriken utan även lönen överskridas som mål för organiseringen. Lön och arbetsvillkor – fattigdom och arbetslöshet samt korruption och demokrati – är nödvändigtvis utgångspunkten för nästan all organisering i dag, men vi är i en situation där kamperna snabbt måste utvecklas till en kritik av dessa företeelser för att resultat ska kunna erhållas. Feministen Silvia Federicis och andra operaisters och postoperaisters oförmåga att se den strategiska konsekvensen av det tyska värdekritiker kallat för avspaltning och som Amadeo Bordiga beskrev som en deklassering av proletariatet är också vad som ligger bakom den i slutändan misslyckade kampanjen med ”Wages for Housework”. Dylika förvisso intressanta men i slutändan oförverkligade försök att kompensera hemarbete med lön visar att man, trots all kritik av den traditionella arbetarrörelsen, är fast i den klassiska vänsterns idé om att proletären är en nödvändig, produktiv och nyttig varelse värdig att belöna, snarare än en varelse som kapitalet försöker omvandla till en onödig, improduktiv företeelse. Frågan är helt enkelt om det är möjligt att använda krav på medborgarlön och lön för reproduktivt arbete för att försvaga kapitalets grepp i en tid av kris och stagnation eller om det behövs andra strategier? Kanske möjliggör den nuvarande krisen att det är enklare att påvisa penningekonomins och själva lönearbetets irrationalitet? Reproduktivt arbete är hursomhelst inte produktivt arbete och tjänstesamhällets utbredning i takt med den tredje industriella revolutionens avindustrialisering av kapitalismen, försvagar arbetarklassens förmåga att kämpa som arbetare – vare sig det handlar om reproduktiva, improduktiva eller produktiva arbetare. Avindustrialiseringen medför att arbetare måste konfrontera sin funktion som lönearbetare för att få förhandlingsmakt och därigenom tvingas också arbetslösa och de som utför reproduktivt arbete – främst kvinnor – att ifrågasätta sin ställning som varelser som tenderar att påföras reproduktionens sysslor.
I Kina finns det 97 miljoner arbetare inom tillverkningsindustrin. Det är ett enormt antal, mer än tre gånger så många arbetare som inom tillverkningsindustrin i USA, Japan och Tyskland sammantaget. Men, som Joshua Clover och Aaron Benanov har påpekat och vars statistik vi lånar till denna del av vår text, är det ett antal som inte är lika imponerande om vi jämför med de 770 miljoner lönearbetare och proletärer som arbetar inom andra näringar i Kina. En stor del av dessa arbetare utanför tillverkningsindustrin är en del av det informella proletariat som både subsumeras av och exkluderas från kapitalets globala ackumulation. De subsumeras när de är en del av de diffusa nätverk av underleverantörer i världens kåkstäder, såsom ovannämnda mikrofabriker, och de utesluts när de konkurreras ut och blir tvungna att fungera som improduktiva arbetare eller självanställda arbetare som inte är produktiva eller nödvändiga för några kapital. Om man inte vill beskriva dem som ett slags antropomorfiserade kapital; fattiga varelser som måste fungera som småföretagare för att överleva och säljer tjänster till arbetare och andra. I Kina arbetar endast 12,7% av arbetskraften i tillverkningsindustrin och denna siffra pressas nedåt och ligger redan under genomsnittet för BRIC-länderna. En liknande utveckling ser vi i Indien. 2004/2005 arbetade 12,1% av arbetskraften inom tillverkningsindustrin, där nästan hälften av dessa kan ses som en del av det informella proletariatet då de är anställda i företag med färre än fem anställda lokaliserade i mycket fattiga områden. Delar av industriarbetarproletariatet tenderar därmed att rasa ned i det vi kallar det lönlösa livet och luckra upp gränserna mellan det informella proletariatet och det ”stabila” industriproletariatet. Men kapitalet har ändå ett centrum i företaget och fabriken, trots sin egen tendens till att skapa något annat än ett industrisamhälle. Den diffusa fabriken, själva samhällsfabriken för att använda en operaistisk term, har ett visst omfång som binds samman genom verkliga industrianläggningar och konkreta logistiska nätverk med cirkulation av varor och arbetskraft. Fabriken är fortfarande kapitalismens hjärta och den borgerliga individen är, som Bordiga påpekat, inte en kapitalist utan ett företag. Om vi ska behålla termen samhällsfabrik är det i sådana fall bara för att visa att produktionen är alltmer decentraliserad och globaliserad, förenad i ett nätverk av diffusa fabriker. Men dessa utgörs dock av verkliga industrianläggningar som avgör vilket arbete som är produktivt eller improduktivt, varuproducerande eller reproducerande. Fabriken och företaget bestämmer vad som är produktivt och improduktivt, varuproducerande och värt att betala för eller reproducerande och därmed reproduktivt gratisarbete.
KAPITALISM ÄR INDUSTRIALISERING
Den globala industrin väver samman arbetarklassen – det vi med Camatte och Cesarano ser som en universell klass – i ett förhållande där arbetare blir varandras globala konkurrenter om jobben. Denna växande oförmåga att finna en solidaritet på arbetets grund möjliggör emellertid en gemenskap som överskrider lönearbetet, men bara om organiseringen går bortom produktionen och fabriken samt, mer kontroversiellt, lönen. Därigenom kan vi säga att kapitalismen som en processerande motsättning utgörs och formas av eller rentav är identisk med klasskamp och industrialisering. Kapital och kapitalism är klasskamp eftersom motsättningen mellan det dubbla försöket att dels reducera arbetstiden inom produktionen till ett minimum, dels att grundlägga arbetstid som formen för all rikedom, medför en motsättning mellan kapital och arbete. Om arbetsdagen på ett företag inte spaltas av mellan den nödvändiga tiden för arbetarnas reproduktion, det vill säga arbetstiden som kan används för att betala deras lön, och tiden för det merarbete som möjliggör vinst, existerar inget kapital eftersom inget mervärde extraherats. I enlighet med klassiska nationalekonomer, såsom David Ricardo, argumenterar Marx således för en arbetsvärdelära, men han inser att arbetets värde är beroende av exploatering. Om inte arbetsdagen kan skiljas i tiden för samhälleligt nödvändigt arbete, den tid som i sista hand betalas ut som lön för arbetarna, och tiden för merarbete och därmed mervärde, den tid som överskrider den betalda tiden, kan inte rikedom framstå som värde.
Vi har sett att kapital är lönearbetare som i samverkan med andra arbetare, samt maskiner eller annan utrustning, anställs för att framställa fabrikat, halvfabrikat eller tjänster vilka kan och ska säljas som varor. Alexey Stakhanov, den sovjetiska mönsterarbetaren, blir på detta sätt sinnebilden för den duktiga proletären i alla civilisationer som bygger på den enkla motsättning som Marx menar utmärker varje kapital: tiden för merarbete och mervärde och tiden för den samhälleligt nödvändiga arbetstiden. Endast de arbetare som arbetar hårt och effektivt är produktiva och nödvändiga för företagen i den meningen att de genom att utföra arbetet snabbt och skickligt pressar ned tiden för den samhälleligt nödvändiga arbetstiden och därmed tillför merarbete. Detta blir speciellt tydligt i kristider och perioder av hård konkurrens då arbetare aktivt måste bidra till att reducera värdet och kostnaden för den samhälleligt nödvändiga arbetstiden och därmed, direkt eller indirekt, försöka göra sig själva mer anställningsbara.
När Stefan Löfven, i egenskap av ordförande för IF Metall, drev igenom kortare arbetsdag och sänkta löner för att rädda jobben inom tillverkningssektorn 2009, ett år efter världskrisen slagit till i USA, var detta för att skydda jobben genom att devalvera den samhälleligt nödvändiga arbetstiden som satts i kris. När Aleksis Tsipras och Syriza efter initialt motstånd tackade ja till det tredje åtstramningspaketet från ECB, EU-kommissionen och Internationella Valutafonden tvingas de förvalta den interna devalvering som pressar ned värdet på den samhälleligt nödvändiga arbetstiden för det grekiska proletariatet, men Grekland behöver inte lämna EMU. Dessa två exempel illustrerar på ett förtjänstfullt sätt det vi i Lönlösa liv kallar för klasskampens sisofysaktiga karaktär: arbetare har i slutändan bara makt som arbetare om de är nödvändiga för produktionen av kapital. Och eftersom kapitalet är en processerande motsättning, en motsättning mellan faktumet att all kapitalistisk produktion syftar till att minimera den samhälleligt nödvändiga arbetstiden, samtidigt som arbetstiden är måttet och grunden för all produktion, är kapitalism inte bara identisk med klasskamp utan även med industrialisering. För det enda sättet för kapitalet att minimera arbetstiden, och samtidigt använda den som måttet för rikedom, är genom att abstrahera och standardisera arbetet som industriarbete, som det arbete som likriktas i själva försöket att låta arbetare sitta tillsammans under en arbetsdag för att producera varor.
Denna abstraheringsprocess, som gör det möjligt att självständiggöra arbetet som abstrakt arbete från dess konkreta funktion, är ett resultat av industrins framväxt. Men då industrialiseringens utveckling via organiseringen av slavarbetare på exempelvis sockerplantage i Brasilien under 1600-talet inte avtar med storindustrins utveckling under 1800-talet utan rentav utgör grunden för dagens avindustrialisering, kastas kapitalet in i kriser via sin egen industrialiseringsprocess. För kapitalet som processerande motsättning, som en konflikt mellan produktionsförhållanden (vilka medför att lön, vinst och profit, det vill säga arbetstid, är måttet för rikedomen) och produktivkrafter (industrialiseringsprocesserna), är låst vid faktumet att kapitalet enbart kan erbjuda fabriksliv eller ingenting. Alltmer industrialiseras och mekaniseras även utanför fabriken, alltmer underkastas den likriktning Martin Heidegger träffande beskrivit som das Gestell – den ontologi som gör allting beställ- och framställningsbart, format av ekonomins imperativ. Framväxten av ett tjänstesamhälle, en ekonomi där arbetare allt mindre kontrakteras i den globaliserade och automatiserade tillverkningsindustrin är i sig ett förfallstecken för kapitalismen då detta tvingar företagen att försöka självständiggöra sig från produktionen. Spekulation blir av ren nödvändighet viktigare för både stater och företag i en tid då industrin förbilligar såväl arbetskraften som varorna den producerar, vilket medför att företag och stater allt oftare kastas in i kriser. Kriser som dessutom inte längre är tillfälliga utan ”stabiliseras” till ett normaltillstånd och därigenom leder kapitalismen in i en process av sammanbrott och förfall som kan leda till dess slut.
Finansmarknaden expanderar något enormt under 1970-talet genom att den och arbetsmarknaden avregleras, men denna utveckling är ett resultat av en lång, civilisatorisk utveckling där värdet har självständiggjorts från produktionen. Detta är inte – som juristen Carl Schmitt och andra reaktionärer menar – något som händer i och med köpmannakapitalens utveckling, utan mer specifikt genom att dessa och andra kapital grundlägger fabriker och industrier, platser där slav- och annat arbete standardiseras och ibland mekaniseras innan det fanns en egentlig kapitalism. Det är denna förkapitalistiska industrialiseringsprocess som utgör kapitalismens nödvändiga förhistoria i exempelvis 1500-talets krigsekonomier – som historikern Rasmus Fleischer påpekat inspirerad av den marxistiske samhällskritikern Robert Kurz – och i den industrialiseringsprocess som kan spåras ända tillbaka till den första standardiseringen av arbetet under romarriket eller i det antika Kina. Lönearbetet är inte en motsats till slaveriet eller livegenskapen och inte heller ett absolut brott med feodalismens agrara ekonomi och antropomorfisering av jordbruket i adel och konungahus. Vårt fabrikssamhälle är tvärtom resultatet av köpmannakapital, kolonialism och ”monarkiska” äventyr som genom mekanisering och standardisering av slavars plantagearbete, livegenskap – som det svenska statarsystemet vilket varade ända fram till 1945 – och annan produktion av råvaror direkt eller indirekt lade grunden för dagens industrialisering.
Kapitalismens och industrialismens frön måste följaktligen sökas ända tillbaka till de antika civilisationer som standardiserade och mekaniserade jordbruk och annan produktion i ett slags industrier. På detta sätt är kapitalismen ett resultat av det självständiggörande av ekonomin från den mänskliga gemenskapen som uppkommer med den arbetsdelning som standardiserar och organiserar de produktiva och reproduktiva sysslorna i kaster, klasser och ojämlika samt patriarkala förhållanden. Det är detta självständiggörande av ekonomin från samhällets kontroll som lägger grunden för hela den serie av förmedlingar – konst, politik, biologi och ekonomi i egenskap av separerade företeelser – som i dag är i kris. Utan industrins förmåga att självständiggöra arbetet från dess konkreta funktion, det vill säga som abstrakt arbete, skulle inte den samhälleligt nödvändiga arbetstiden fungera som den tidsnorm för produktionen som företagen i konkurrensen sinsemellan försöker att pressa ned. Det är härigenom värdelagen både grundläggs och överskrids av kapitalens jakt på att utvinna mer och mer merarbete, arbete som inte kan räknas som en del av den arbetstid som är nödvändig för arbetarens uppehälle och reproduktion. Det innebär att allt fler arbetare tvingas arbeta under förhållanden som inte motsvarar den samhälleligt nödvändiga arbetstiden. Detta medför i sin tur att allt fler företag som inte använder sig av teknik för att automatisera och effektivisera produktionen, utan tvärtom anställer arbetare under snarast slavliknande förhållanden, kan etableras. Mekaniseringens och robotiseringens effektiva arbetsdagar ersätts (eller, vilket är vanligare, kombineras) med en produktion baserad på billiga arbetare som arbetar under förhållanden och med uppgifter vilka människor från tidigare epoker snabbt skulle känna igen sig i. De papperslösa i Malmö som håller igång hipsterekonomin för alla vänsterister, nyrika och punkare på Möllevången är ett bra exempel på denna återfeodalisering av dagens ekonomi. På detta sätt leder kapitalismen tillbaka till den förhistoria av produktionssätt baserade på slaveri och rent våld, vilken i motsats till lönearbetets relativa frihet alltid har varit fabrikens sanning, då chefernas rätt att leda och fördela arbetet vittnar om en förkapitalistisk och närmast feodal ojämlikhet. Dagens globala industrialisering – och dess medföljande avindustrialisering – tvingar allt fler människor att arbeta under slavliknande förhållanden eftersom allt fler människor världen över försöker överleva i en ekonomi som fortfarande vilar på lönearbetet men också erbjuder allt mindre arbete. Den enda vägen framåt för att förverkliga den frihet som liberaler hoppas på, den trygghet som de konservativa längtar efter och den jämlikhet som socialisterna slåss för, är att avskaffa det kapitalistiska produktionssättets industriella värld. Alternativet är att leva kvar i denna alltför gamla ekonomi som i slutändan bara kan erbjuda oss kriser, katastrofer och sammanbrott.
motarbetaren 
