Anteckningar. Andra träffen

jatte 'fäder visar sina söner världen'

Till träff tre läser vi Sisofys klasskamp i Lönlösa liv och Giorgio Agambens text From the State of Control to a Praxis of Destituent Power. Vi träffas söndag 1 mars klockan 18 på Amalthea Bokcafé.

>Det koloniala perspektivet saknas i Robert J. Gordons artikel ”Is U.S. Economic Growth Over? Faltering Innovation Confronts the Six Headwinds” (2012), men det skulle visserligen bara ytterligare förstärka hypotesen. Vidare går det att ifrågasätta ifall det är relevant att påstå att den tredje industriella revolutionens* robotiseringsprocess har avstannat. Möjligen stämmer det gällande banbrytande innovationers första genomslag och tillväxten – men det stämmer inte såtillvida att robotteknik inte har slutat att ersätta mänskliga arbetskraft.

*Med den tredje industriella revolutionen avser Gordon data- och internetepoken som började på 1960-talet och nådde sin kulmen i samband med dot.com-eran i slutet av 1990-talet. Mikroteknologins innovationer har sedan dess huvudsakligen varit centrerade runt hur nöjes- och underhållningskommunikationen ska göras mindre, smartare och mer funktionell, men den förändrar inte längre produktiviteten eller levnadsstandarden nämnvärt.

>Gordons artikel kan användas för att visa på hur sammankopplade teknikutvecklingen och arbetarrörelsen har varit. Vänstern håller verkligen på att dö bort med problemet att mikroteknologin inte ökar produktiviteten. Det ska poängteras att den tillväxt som faktiskt finns på sina håll i Europa i mycket är beroende av privathushållens belåning.

>Sedan Motarbetarens text ”Lönlösa liv” skrevs våren 2011 har vi kunnat se hur de spontana massrörelserna i urbana områden har fortsatt att vara den sociala rörelse som främst utgör det som beskrivs i essän som en antiform (en kraft som utmanar kapitalets samhällsform – värdeform, penningform etc – och samtidigt undviker ett strikt reformistiskt perspektiv), till exempel protesterna och upploppen i Rio de Janerio och Sao Paolo i Brasilien 2013. I Grekland och Spanien – där Eurokrisen har verkat mest djupgående – bevittnar vi tvärtemot återkonstituerandet av antiformen i politiken, till något pendlande mellan reformism och konformism, med Syriza respektive Podemos i spetsen. Det visar hur svårt det är att introducera och realisera en alternativ social ordning. De sociala relationerna som förmedlar produktion som kapital, arbete som lönearbete, återskapas således lätt av oss själva, våra organisationer och politiska perspektiv, då vi inte lyckas att bryta igenom den politiska, polisiära och militära apparat som förmedlar vår existens via penningens, lönarbetets och statens sociala former.

>Syriza och Podemos bekräftat tesen som drivs i ”Lönlösa liv”; att arbetarrörelsen är en demokratiserande makt som endast kan församla klassen som ett folk, en konstitutiv makt, då dess praktik går ut på att öppna den politiska makten för folklig styrning. Skillnaden är att den governance som Syriza och Podemos vill förvalta demokratiskt är en styrning av ”nödvändiga” åtstramningar. Möjligheten till en radikal politik innanför det politiska systemet är oerhört liten på grund av bristande tillväxt och skuldbergens utökning, precis som Gordon menar. Det vittnar inte minst Yanis Varofaukis politiska självbeskrivning om: att han som marxist först och främst kämpar för att kapitalismen ska räddas från sin egen kollaps

>2011-rörelsernas krav på direkt demokrati, verklig demokrati, och deras kritik av partierna, har inte förlorat sin revolutionära potential – se avslutningen på ”Lönlösa liv” – men väl domesticerats, eftersom demokratikritiken reducerats till en kritik av överstatliga organisationer (EU, IMF, ECB) och än mer till en kritik av korruption. Syriza och Podemos är populistiska antikorruptionspartier som stängt den öppning av demokratifrågan som massrörelserna på gatan innebar. Men Syriza och Podemos är också en formalisering av 2011-rörelsernas interna begränsningar; fokuset på det politiska, och kampen för medborgarens rättigheter snarare än den arbetslöses, den hungriges eller den arbetandes rent materiella behov (även om det förstås är viktigt att inte före en alltför skarp gräns). I samband med att Syriza och Podemos växt har också protesterna på gatorna i Grekland och Spanien mattats av. Syriza och Podemos fungerar som populistiska partier likt argentinska Frente para la Victoria, då de samlar massor i demonstrationer för det egna partiet, för den egna styrningen av staten och liknande. De bidrar således till en slags återgång till en modern, snarare än postmodern, mobilisering av massorna, men de gör som sagt detta i en tid som omöjliggjort det moderna vänsterprojektets styrning av ekonomin. Enligt en aktuell opinionsmätning har Syriza 70% stöd i Grekland för tillfället, men samtidigt kommer röster fram som visar en rädsla hos befolkningen att även de nya ledarna ska backa från sina krav, vilket redan, drygt en månad efter valet, har skett. Syriza och Podemos bäddar för oerhörd besvikelse, vilket kan leda till en mycket farlig utveckling men också till en radikalisering av massorna.

>Gordon beaktar inte att det han beskriver i själva verket är ett tecken på profitkvotens fallande tendens. Och hans idé om att den nuvarande industrialiseringen inte i tillräcklig utsträckning slagit ut meningslöst arbete, är en missuppfattning. Det han beskriver, mot sitt eget vetande(?), är just en tendens till profitkvotens fall eftersom dött arbete ersätter levande arbete och därmed undergräver den värdekälla som möjliggör att produktionsmedel kan bli kapital, det vill säga instrument för profit. Detta medför å ena sidan att kapitalet som social relation, som form, hamnar i kris eftersom produktionens faktiska, materiella existens inte längre kan underordnas som kapital – maskiner blir oanvända och så vidare – och att massor av människor, även så kallad medelklass, proletariseras utan att få jobb. Utvecklingen är därmed att både produktionsmedel och människor stöts ut ur kapitalet som social relation. Kapitalet är sin egen motsättning, genererar sin egen antiform, men pekar också på sin egen gräns som antiformen måste överskrida och upplösa. Kapitalismens utveckling är alltså revolutionär just genom att den stagnerar.

>Som en konsekvens av den stagnerade kapitalackumulationen- och tillväxttakten bevittnar vi en utdragen civilisatorisk kollaps. Parallellt med det kan vi se hur nöjes- och underhållningskapitalismens skådespelssamhälle ständigt överträffar sig själv. Vi tänker exempelvis på hur politiken blir varumärken med ytterligheter på 1990- och 2000-talet som det liberalkonservativa varumärket Silvio Berlusconi och det revolutionära varumärket Subcomendante Marcos. Sambandet mellan den tredje industriella revolutionens medietekniker, skådespelssamhället och organisationsformer borde undersökas i större utsträckning: vad gör den samtida medietekniken med oss som politiska subjekt? Hur kan vi vända skådespelet mot skådespelssamhället självt? Hur kan skådespelets reläer och kanaler cirkulera det som blockerar och avskaffar? Hur kan vi gå bortom klassisk ”performanceaktivism” och bidra till att cirkulationen av affekter genererar annat än indignation och åsikter?

>Tv-serier tenderar att bli allt mer kritiskt reflekterande och kunna ge upphov till ett faktiskt tänkande, medan exempelvis youtubeklipp i sociala medier ofta karaktäriseras av ressentiment och ren ideologisk affekt. Samtidigt som förstås mycket av det som anses banbrytande konstnärlig kreativitet inte är annat än ideologisk skräpmat. Vi ser trots allt också en motsatt utveckling, där den snabba spridningen av bilder och videos på Youtube, Twitter och Facebook accelererar cirkulationen av uppror och revolutionär kamp: ”Proletariatet har inget att förlora förutom sina webkameror” skrev The Economist i samband med kravallerna i Grekland, 2008. Möjligheten att sprida information och koordinera kamper på egen hand gör att många tidigare former av revolutionär organisering blir meningslösa; alla partier och organisationer har handlat om att överkomma arbetarnas splittring och separation. Dagens värld erbjuder tekniker som splittrar och ”subkulturaliserar” klassen, men också förenar och binder samman olika skikt i proletariatet i vad som kan kallas ett kommunistiskt parti – eller i alla fall en prefiguration av det kommunistiska partiet. Facebook, Twitter med mera, både som konform makt och antiformerande upplösningsprocess av det rådande. Det dialektiska perspektivet är nödvändigt när vi talar om teknik och diskuterar skådespelets spridning av affekter och bilder, samt när vi beaktar spelet mellan den tekniska och den politiska sammansättningen av klassen som sådan. Det gäller också att ha i huvudet att klasskampen uttrycker sig som en konflikt mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden, den tekniska utvecklingen är därmed alltid en social process och i det här fallet en process för vad som kanske kan kallas anarki både i meningen civilisatorisk kollaps och möjligheten till det Marx kallade för anarkins parti.

>Kapitalismen är industrialisering: det kan inte existera någon kapitalism utan industri avseende både faktisk tillverkningsindustri och en tjänstesektor som allt mer karaktäriseras av industriell produktion; exempelvis New Public Managementtänkandet i offentlig sektor som har resulterat i en konkurrensutsättning av hela välfärdsproduktionen genom indelningen i kvantifierbara och mätbara enheter, det vill säga varor. Diskussionen om det postindustriella samhället varslar därmed för den gräns som kapitalet i dag står inför; ett verkligt postindustriellt samhälle är enbart möjligt genom att avskaffa kapitalismen. Att avskaffa kapitalismen är i någon mån att utveckla industrin bortom fabriken, att avskaffa industrin ifrån industrialisering.

>Det är både fruktbart och funktionellt att tänka revolutionär politik i termer av antiform, i stället för att fixera tanken vid en föregivettagen – och därmed ofta redan historiskt förlegad – framträdelseform. Med antiform menar vi således en förståelse av rörelsernas relation till de sociala former som konstituerar kapital och reproducerar statens makt. En konformistisk rörelse är en rörelse som organiserar sig för att försvara det bestående, en reformistisk rörelse söker de punkter i den nuvarande ordningen som kan öppna nuvarande samhällsformer för exempelvis mer demokratiskt inflytande, medan antiformen är de tendenser till upplösande och avskaffande som vittnar om hur dagens materiella verklighet kan brukas bortom de nuvarande sociala relationerna. Antiformen är således inte en negativ, destruktiv rörelse – även om den förstås innehåller sådana element av ”angrepp” – utan en rörelse som pekar på hur dagens produktion kan användas på ett nytt, gemensamt sätt. Denna rörelse är därför sprungen ur kapitalets utveckling som historisk process, den möjliggörs minst lika mycket av teknikutveckling som av arbetares uppror.

>Flera av dagens geopolitiska konflikter och krig kan ses som konsekvenser av den stagnerade kapitalackumulationen- och tillväxten. Ta till exempel det sjunkande priset för råolja som börjat resultera i minskad BNP, sociala oroligheter – eller hot om detsamma – i Ryssland-Ukraina-konflikten och sönderfallet i Irak och Syrien. Krig är således vad som utmärker en stagnerad kapitalism.

>Utrymmet för en social antiform och ett materiellt parti borde bara öka när det ekonomiska utrymmet för en reformistisk politik minskar. Men så länge folk flest tror att den politiska representationen kan fixa problemet behålls status quo. Makten i samhället finns inte i politiken. Varken Syriza eller Podemos kan fixa vår levnadsstandard, våra pensioner eller Eurokrisen. Potentialen finns i de spontana massrörelserna i världens urbana centrum. Politiken rör sig aldrig utanför de sociala formerna, utan försöker styra eller utmana dess logik utan att ifrågasätta denna logiks immanens. Frågan om verklig demokrati måste utvecklas bort från diskussionen om hur staten och de politiska processerna i vid mening ska förvaltas till frågan om hur en ny ekonomi kan se ut; det är inte parlamenten som ska ockuperas utan fabrikerna, men samtidigt är det omöjligt att ta över produktionen om man inte organiserar en territorial makt som binder samman producenter och ockuperade fabriker i nya allianser som försöker dra undan produktionen av nyttigheter från produktionen för profit. Detta undandragande genereras emellertid alltmer av kapitalet självt, då kapitalet i allt mindre omfattning brukar produktionsmedel som kapital och mänsklig verksamhet som arbete.

Anteckningar. Första träffen

jatte 'snöburen sorg'

Anteckningarna har inte redigerats eller tematiserats i någon nämnvärd utsträckning, utan har i stort överförts rakt av för att visa på diskussionens olika perspektiv och infall:

>Anders Wijkmans debattinlägg visar på att en saklig diskussion går att föra i frågan bortom ett ideologiskt förnekande av den faktiska materiella utvecklingen. Frågan borde alltså delvis gå att diskutera bortom den ideologiska affekten också i sociala medier.

>Framtidsinriktade rapporter om den tekniska utvecklingens robotisering måste alltid läsas som de delvis spekulativa dokument de är. Tendensen är likväl tydlig; avindustrialiseringen har inte lyckats generera arbetstillfällen i samma utsträckning som tillverkningsindustrin. Men det är inte fråga om determinism, utan är och kommer att vara en fråga för intressekonflikter.

>Globalt sett kan låga lönekostnader göra att processen med robotisering går betydligt långsammare i vissa länder och områden då det inte finns samma ekonomiska motivation som i högindustrialiserade länder. Samtidigt blir robotteknik hela tiden billigare att producera.

>Vi bevittnar en ökad polarisering på arbetsmarknaden med dels en ökad specialisering inom både industri och vetenskap, dels en proletarisering av framför allt tjänstemannasektorn. En intressant grupp för det materiella partiet är följaktligen F-skatteproletariatet, och alla andra osäkra arbetare (projektanställda, de som anställs via bemanningsföretag etc), som de reformistiska facken inte verkar intresserade av och som de borgerliga politiker strävar efter att utvidga. Samtidigt måste man analysera sammansättningen av dessa skikt: alla osäkra arbetare har inte samma intressen.

>Tyvärr är det bara i de länder där krisen och krispolitiken varit värst – Grekland och Spanien – där någon form av större nationell kritisk kollektiv enhet mot krisen har skapats. I resten av Europa är det fortfarande olika individuella framgångsdiskurser som utgör människors främsta framtidshopp. Vidare är olika värdebaserade åsiktsgemenskaper i sociala medier fortsatt starka. Bilden av världen tenderar att vara mer engagerande än världen. Likväl; när de materiella konflikterna blir tillräckligt påtagliga i människors vardag tenderar mycket av ideologiproduktionens identiteter- och åsiktsgemenskaper att bli mindre relevanta och kunna överskridas. Konflikterna söker sina former och förmedlingar, men vi måste också se till att dessa försvagas om de stänger rörelserna, och att akta oss för att göra politik för människor såsom medborgare.

>De avgörande framtidsfrågorna för det materiella partiet kvarstår:
Hur vi bryter igenom den konstituerande och förgivettagna politiken? Hur generaliserar vi konflikter utan att de medieras av politiken? Hur undviker vi att konflikterna återfaller i parlamentarisk politik så som har skett i både Grekland med Syrizas och Spanien med Podemos?

>Som Amadeo Bordiga konstaterade ska vi inte basera den sociala och politiska praxisen på äldre, passerade organisationsformer, utan på framtiden. ”Partiet är baserat på morgondagens samhälleliga människa.”

TRÄFF 2: STAGNATION, FÖRFALL, LÖNLÖSHET

monster

Till andra träffen av vår cirkel läser vi essän Lönlösa liv i boken samt den amerikanske ekonomen Robert J. Gordons paper Is U.S. economic growth over? Faltering Innovation confronts the six headwinds. (Maila: motarbetaren@gmail.com för exemplar). Vi träffas söndagen 22/2 klockan 19.00 på Amalthea Bokcafé.

Lönlösa liv skrevs under några veckor i samband med att den arabiska våren spreds till Europa med Spanien och Grekland i centrum. Samtidigt avancerade studentrörelsen i Chile och de väldiga kravallerna efter mordet på Mark Duggan skakade om England. Det var innan böcker som Utan framtid och Why it’s kicking off everywhere publicerats, och till skillnad från dem ställer Lönlösa liv frågan hur dessa protester för upp revolutionen på dagordningen genom att analysera de revolutionära minoriteternas relation till kapitalismens utveckling. Texten argumenterar för att arbetarrörelsen främst har verkat som en demokratiserande rörelse, en kamp för arbetarklassen som medborgare, som ett folk. Denna vändning mot demokratin och den politiska representationen under 1900-talet är bland annat ett resultat av att motsättningen mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden inte nått den kritiska nivå som utmärker dagens klassförhållanden. Under tidigare epoker var ställningen inom produktionen säkrare för hegemoniska delar av arbetarklassen, vilket medförde att dessa arbetarskikts förhandlingspotential var starkare. Arbetarrörelsen kunde därför vinna såväl politisk som ekonomisk makt genom att forma den värld som resulterat i vår avindustrialiserade – eller snarare hyperindustrialserade – tillvaro, där världsmarknadens och industrins globalisering undergrävt proletariatets makt. Klasskampen var en del av en vidare ekonomisk utveckling som i dag fått den kapitalistiska ekonomin att stagnera. Detta eftersom produktivkrafternas utveckling undergräver det produktionsförhållande som möjliggör kapital: lönearbetarens existens som produktiv lönearbetare.

I takt med att arbetarna inte längre är lika nödvändiga som förr försvagas emellertid inte bara den reformistiska vänsterns handlingsutrymme. Möjligheten till en radikalisering av väldiga arbetarmassor, speciellt av proletariserad medelklass, blir en påtaglig realitet. Detta visade sig inte minst i den kampcykel som inleddes 2011 och som Lönlösa liv tecknar och sätter i relation till tidigare historiska situationers rörelser. Proletären, påminns vi om, är inte bara arbetaren men inte heller den fattige utan den utan reserver, eller rentav den med negativa resurser (det vill säga alla de lönearbetare som skuldsätter sig för att konsumera, leva i lyx eller helt enkelt överleva). Gordons text undersöker den kapitalistiska ekonomins stagnation i USA genom det han och många med honom kallar för de tre industriella revolutionerna. De första två industriella revolutionerna utmärktes av oerhörd nöd, men de gav också upphov till det som nyliberala ekonomer benämner lågt hängande frukt. Arbetstillfällen skapades, beskattning möjliggjordes, välfärdssystemen växte fram och den moderna världen krympte till det medieteoretikern Marshall McLuhan kallade för en global by. Denna utveckling är emellertid, konstaterar Gordon, irreversibel. Dess faktiska framsteg, för såväl kapitalism som lönearbetare, kan inte göras om. Kapitalismen börjar stagnera i och med att tillväxten saktar av på grund av att den tredje industriella revolutionen undergräver den produktion av arbeten som utmärkte kapitalismens två tidigare industriella revolutioner. Arbetaren, må hon tillhöra mellanskikt eller mer fattiga delar av klassen, visar sig vara en proletär, en utan reserver, en lönlös varelse. Det medför att tillväxten saktar av och de proletära massornas maktställning försvagas. Arbetarna blir reella förlorare både som ekonomiska och politiska subjekt, då de tillhör klassen som exploateras, eller än värre utestängs från ackumulationen och dess exploatering. Men i och med att proletariatet förkroppsligar motsättningen mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden öppnas möjligheten för revolt på ett långt mer radikalt sätt än tidigare.

Kamperna är inte längre låsta vid livet på företagen, eller inom cirkulationen, utan nu tenderar motsättningarna att skapa behovet av att förena kamperna inom cirkulationen och produktionen för att segrar ska uppnås. Detta är i sig inte något nytt, behovet av att förena arbetarna har utmärkt alla revolutionärers mål, från Marx och Bakunin till Lenin och Pannekoek, men vad som står på spel i dag är att denna förening av proletärer sker i en värld där fabriken inte längre är den centrala nodpunkten för globala motsättningar. Fabrikerna är utan tvivel en av de viktigaste noderna – vilket vi visar i andra delar av boken – men dagens klassförhållanden uppdagar det faktum som en italiensk revolutionär uttryckte genom sin ledande fråga: ska vi ta över fabriken, eller ta över makten? Och detta maktövertagande visar sig vara direkt relaterat till frågan hur proletariatet kan ta makten över den utveckling som proletariserar mänskligheten, samtidigt som det blir allt svårare för arbetare att hitta ett jobb. Om arbetarna förr kunde koordinera sina kamper för att rent konstitutivt kämpa för sina rättigheter, förmåner och löner, och inte minst för att kräva jobb, tenderar kamperna i dag att möta fler hinder på grund av bristande tillväxt och arbetsmarknadens osäkra natur. Detta medför också att kamperna tycks peka på behovet av att avskaffa det själva faktum som gör lönearbetet, själva proletariatets existens som klass, till det produktionsförhållande som förvandlar dagens produktivkrafter till en järnbur vi antingen är instängda i eller utestängda från. Arbetaren förkroppsligar därför dagens motsättningar och blir tvungen att konfrontera det som gör henne till en arbetare. Det innebär inte att dagens situation är helt ny, på många sätt kan vi se att den gyllene epoken för kapitalismen under 1950-talet och två decennier framåt har varit en parentes. Men den första och andra industriella revolutionen möjliggjorde en utveckling som även under 1800- och 1900-talets hårda förhållanden, alltså redan innan de gyllene åren efter andra världskriget, fick arbetarklassen att tro på framtiden och se socialismen som ett ideal att realisera. Dagens kapitalism, och dagens industriella ekonomi, genererar inte sådan historisk lyx. Revolutionen måste konfrontera det faktum att allt fler människor proletariseras, det vill säga blir beroende av lönearbete för sin överlevnad, samtidigt som massor av människor är onödiga för företagens och staternas ackumulation. Detta är, mycket skissartat, bakgrunden och ingången till Gordons analys av den stagnerade kapitalismen och diskussionen om revolt och revolution i Lönlösa liv.

När vi träffas kan vi diskutera detta, men också ställa oss frågan vad som hänt sedan Lönlösa liv skrevs 2011, i och med Syrizas och Podemos försök att återigen föra kamperna tillbaka till cirkulationens och den politiska planeringens sfär. Kommer dessa parlamentariska partier kunna sälja ”klassfred” till det europeiska kapitalet och erbjuda delar av proletariatet villkor som dessa kan känna sig tillfreds med? Ledde den demokratiska retoriken som torgrörelserna genomsyrades av till liknande låsningar som analyseras i Lönlösa liv som arbetarklassens förvandling till ett demokratiskt subjekt, ett folk, ett skikt av medborgare? Och vad innebär teorin om kapitalismens stagnation för denna demokratiska kontrarevolution? Ser vi fortfarande en öppning ut eller skuggas den revolutionära horisonten av de kontrarevolutionära makterna: parlamentarismens tömning på demokratiskt innehåll, fascism och krig?

CIRKEL PÅ LÖNLÖSA LIV OCH ANDRA TEXTER

bild

Kapitalismens kris verkar ha blivit dess normaltillstånd. Hela nationer som närmar sig bankruttens rand, populistiska partier som plötsligt hamnar i regeringsställning och massiva upprorsrörelser som springer förbi alla politiska avantgarde har blivit vardagsmat. I Sverige är situationen annorlunda, men ändå på många sätt densamma som i vår omvärld, med en växande bostadsbubbla, ökande arbetslöshet och rörelser som finner vägar för organisering utanför facket och partierna. Detta är bakgrunden till Kämpa tillsammans! nya antologi Lönlösa liv som vi läser tillsammans med andra, kortare texter på liknande tema om tekniskt driven arbetslöshet, nationernas oförmåga till tillväxt och rörelsernas behov att överskrida staten och nationen som fundament för organisering.

Vi träffas för ett uppstartsmöte på Amalthea 15/2 klockan 15 och bestämmer hur vi ska lägga upp cirkeln. Till dess läser och diskuterar vi också nedanstående korta diskussion i SvD som fördes innan valet mellan kristdemokraten och Romklubbens ordförande, Anders Wijkman, och Alliansens it-minister Anna-Karin Hatt. Vad har dessa borgare att tillföra anarkins parti? Vilka möjligheter och svårigheter står rörelserna inför om Wijkman har rätt? Hur kan krisen med andra ord bli en kris för själva kapitalförhållandet och inte bara för vår existens? Kom, diskutera och konspirera. På plats kan man också köpa Lönlösa liv för reducerat pris. Maila gärna motarbetaren@gmail.com för frågor och intresse.

Mer info om Lönlösa liv: http://www.pluribus.se/2014/12/06/lonlosa-liv/

Anders Wijkmans inlägg om avindustrialiseringen på SvD: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/digital-teknik-tar-over-miljoner-jobb_3896000.svd

Svaret från Alliansens dåvarande it-ministern Anna-Karin Hatt:  http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/gammal-felaktig-bild-att-tekniken-hotar-jobben_3902658.svd

Wijkmans slutreplik:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/vi-maste-andra-var-syn-pa-arbete_3927946.svd