Penningens självständiggörande från produktionen

En nedbantad och tämligen annorlunda version av denna text publicerades i senaste Brand under rubriken Uppror och skuld. Den här versionen handlar emellertid tydligare om det som är den huvudsakliga tendensen i dagens kapitalism: penningens självständiggörande från det produktiva kapitalet, med andra ord det fiktiva kapitalets utbredning och dominans. Läs och diskutera!

Varje land har sina specifika förutsättningar, historia och situation, men den generella utvecklingen är ändå tydlig: den mest industrialiserade delen av världen befinner sig i stagnation eller till och med regression. Kapitalismen har hamnat i vad som verkar vara ett permanent kristillstånd. I USA, Sverige, med flera av OECD-länderna, pågår en proletarisering av medelklasserna där en växande del av framför allt den yngre befolkningen finner sig i en deklasserad existens som utmärks av närheten till arbetslöshet, låga löner och osäkra anställningar inom tjänste- och servicesektorn – det som ibland kallas prekariatet. Denna proletarisering av medelklasserna vittnar om att dessa improduktiva skikt hade en ekonomisk rationalitet för systemet så länge de industriella, produktiva arbetarna var den viktigaste värdekällan för produktionen.

När den industriella ekonomin hamnat i kris, i takt med att dess produktion globaliserats och dess finansmarknad avreglerats, rasar mellanskikten ner i proletariatet: klassen utan reserver, klassen av abstrakta arbetare, som måste sälja sin arbetskraft för att överleva. Globalt sett blir en växande del av världsbefolkningen dessutom överflödig för den reguljära arbetsmarknaden och delvis också för världsekonomins funktion, samtidigt som följaktligen mer människor än någonsin tidigare är lönearbetare. På så sätt tenderar kapitalismen att producera en överbefolkning av ett ”informellt” slumproletariat. Den här utvecklingen har vi beskrivit i vår senaste antologi Lönlösa liv: skissartade anteckningar till ett proletariat utan arbete och arbetarrörelse genom att belysa hur produktivkrafterna utvecklats till ett stadium där allt fler arbetare stöts ur produktionen. Det globala kapitalet håller därmed på att befria sig från den värdekälla – det levande arbetet – som ekonomin ytterst är baserad på just vid den tidpunkt då proletariatet är större än någonsin i numerära termer, vilket bara är en paradox om man inte betänker befolkningsutvecklingen.

Vi ser följaktligen ett större globalt proletariat och just därför en större del av lönlösa liv, vilket inte minst visar sig i slumbefolkningens absoluta tillväxt. Denna dialektik mellan arbete och arbetslöshet, proletarisering och deklassering, industri och slum, skapar en form av långsam, nästan stagnerad, utveckling där den genomsnittliga lönenivån sjunker och en allmän hopplöshet sprider sig hos de arbetande populationerna eftersom de alltmer finner sig utan arbete och framtid, eller måste vandra från påhugg till påhugg. Det är denna hopplöshet som Mark Fisher benämner kapitalistisk realism: en utbredd känsla av att sakernas tillstånd är här för alltid. Trots att allt fler tycks medvetna om den kapitalistiska ekonomins irrationalitet verkar kapitalismen fortfarande för de flesta som det enda rimliga, realistiska, ja till och med tänkbara systemet. Allt annat är utopiska spekulationer. Av allt att döma är denna känsla sprungen just ur de avancerade kapitalistiska nationernas stagnerade ackumulation. För utan det organiserade försöket från arbetarklassens sida att bryta sig ut ur de produktionsförhållanden som förvandlar det mänskliga arbetet till en kapitalistisk produktivkraft, kan denna ekonomi fortsätta existera som en långsam dränering av vår livsvärld för lång tid framöver.

Sju år efter den globala finanskrisen, som slog till 2008, fortsätter skulderna för både stater och hushåll att växa. Faktum är att de flesta viktiga länder i dag har större skulder i relation till sin BNP än vad de hade 2007. I en rapport från McKinsey Global Institute tidigare i år visas att den globala skulden ökat med 57 biljoner dollar, eller med 17 procent, sedan krisen. Dessa lånade pengar har pumpats in i ekonomin för att rädda banker, få igång tillväxten eller i färre fall säkra välfärd. De växande skuldbergen världen över är således inte tecken på någon arbetarmakt, eller att vänstern tvingat regeringar agera motcykliskt. De är resultat av den låsning för ekonomin som ledde fram till krisen 2008. Ofta argumenterar postkeynesianska vänsterpolitiker och vänsterekonomer för en reformering och återgång från dagens finansdrivna kapitalism till tillverkningens realekonomi. Men dagens så kallade finansialisering med internationell arbetsdelning, krediter och finansiell spekulation, är inte något nytt påfund som parasiterar på en föreställt sund, balanserad eller egentlig kapitalism. Tvärtom baseras tillverkningsindustrin på en dylik spekulation eftersom kostnaderna för att starta eller rentav upprätthålla en sådan produktion alltmer kräver enorma lån. Samtidigt har finansmarknaden vuxit något enormt sedan dess avreglering på 1980-talet och därigenom utmanat tillverkningsindustrin.

I den meningen är vi verkligen i en ny situation som blir alltmer akut. Det som brukar kallas för en Finance and Real estate economy, en marknad för finans- och fastihetssektorn, är i dag normen för den globala ekonomin. Värdet för dagens företag ligger nämligen allt oftare på finansmarknaden, exempelvis i termer av hur mycket företagens aktier är värdesätta. Redan på 1990-talet lade ett företag som IBM så mycket som 10 miljarder dollar per år på att köpa sina egna aktier snarare än att investera i sin produktion för att på det sättet höja sitt aktievärde. Detta är inte en anomali utan ett symptom på kapitalets försök att ”självständiggöra” sig från produktionen, vilket i slutändan är en omöjlighet eftersom även aktiemarknaden vilar på förväntad, framtida lönsamhet. Det som brukar kallas fiktivt kapital är följaktligen ett försök från företags och staters sida att överskrida kapitalets själva form – levande arbete som genom lönearbetet värdeförmerar dött arbete, alltså arbetare som anställs mot en lön för att generera företags lönsamhet via varuproduktion. Men då aktier är förväntade värden vilar de på en kommande lönsamhet för produktionen, en lönsamhet som allt mer sällan finns då finansmarknadens expansion är ett symptom på den kapitalistiska produktionens stagnation.

Kapitalet blir alltmer fiktivt, alltmer bundet till finansmarknaden, eftersom allt mindre arbete är nödvändigt eller ens produktivt för företagens lönsamhet. Med tanke på denna utveckling är det inte särskilt förvånande att skulderna för såväl staterna som för de privata hushållen har ökat något enormt de senaste åttio åren, men speciellt sedan avregleringen av kreditmarknaden på 1980-talet. Det som skett är att produktionen inte längre hinner ikapp de ökade krediterna. Detta innebär i sin tur att ökade lån blir ett sätt att undvika såväl överproduktion som underkonsumtion. På så sätt tryggas produktionen och konsumtionen, om än bara för att generera skuldansamlingar som skapar framtida problem eftersom skulder alltid innebär fordringar, krav på att någon ska betala. Under kapitalismen finns det ingen egentlig motsättning mellan kredit och produktion, spekulation och tillverkning, i den meningen att såväl kapitalistisk produktion som spekulation i slutändan är en jakt på profit som tenderar att sätta företag, stater och hela ekonomier i kris. Det är trots allt ingen slump att finansmarknadens framväxt är parallell med en lönestagnation för arbetarna i väst och med den så kallade tredje industriella revolutionen som medför att servicesektorn växer på bekostnad av tillverkningsindustrin, samt att medelavlönade jobb blir allt färre.

Spekulation i aktier, fastigheter och obligationer blir nödvändig för att kunna ge människor arbeten och hålla igång konsumtionen. Det moderna Spaniens utveckling är ett bra exempel på detta, då bostadsbubblan de facto minskade arbetslösheten och gav människor arbeten – främst inom byggnadsbranschen – så länge bubblan expanderande. Spekulationen i bostäder tog fart mellan 1996 och 2007, då arbetslösheten gick ned från 22 % till ungefär 7 % för att i januari 2015 återigen ligga på cirka 23 % i takt med att bubblan sprack 2008-2009. Ett annat tydligt exempel på denna rörelse är att flera av de stora europeiska länderna regelbundet bryter mot ett av kraven på medlemskap i EMU, som är att statsskulden inte får uppgå till mer än 60 procent av BNP. Och mot den keynesianska tanken att skulder som ökar under lågkonjunktur och stater då tvingas investera, har det visat sig att tillväxten under perioder av relativ högkonjunktur inte har varit tillräcklig hög. Det har därför inte gått att öka räntan eller ackumulera tillräckligt med kapital för att betala tillbaka lånen under tillväxtperioderna. I stället har regeringar tvingats låna än mer och på det sättet köpa framtid och hoppas på en kommande tillväxt. Detta indikerar således en strukturell svaghet i den kapitalistiska ekonomin: tvånget att realisera framtida värden. Det kommer att vara mycket svårt för de enskilda skuldtyngda staterna att hantera detta, då de redan har ackumulerat väldiga lån för att kunna skjuta upp problemen till en framtid som man nu närmar sig.

I Sverige har svaret varit att införa negativ reporänta för att få företagen att investera, anställa och producera, men pengarna som försvinner från bankerna – där de inte längre växer och förräntas – går inte till produktion utan alltmer ofta in i bostadsmarknaden, där alla möjliga typer av företag alltmer spekulerar. I sak är det ett tecken på den utveckling som medför att det döda arbetet ökar – alltså teknikens arbetsbesparande genom robotisering och automatisering – på bekostnad av det levande arbetet/det variabla kapitalet, inom produktionen, varmed den värdekälla som genererar profiten undergrävs. Behovet av arbetskraft minskar därför inom tillverkningsindustrins varuproduktion samtidigt som vinsten därifrån är nödvändig för att skuldfordringar ska kunna betalas. Problemet med den växande service- och tjänstesektorn, för kapitalet, är att den inte möjliggör tillräcklig ackumulation av kapital då den inte kan standardiseras, industrialiseras och konkurrensutsättas i samma utsträckning som tillverkningsindustrin.

Generellt i Europa har de länder med störst lågavlönad servicesektor också sämst ekonomi, med störst svart marknad och ett växande informellt serviceproletariat. Samtidigt som mer industriella ekonomier, likt Tyskland, håller nere arbetslösheten genom ”minijobbs” och en växande fattig arbetarklass och därmed hotar de som har jobb med ett alltmer lönlöst liv om man inte är villig att acceptera lönesänkningar och dåliga arbetsförhållanden. En växande del av proletariatet trängs följaktligen ut ur kapitalismens metabolism genom outsourcing, rationaliseringar av produktionen, nya anställningsformer och tekniska innovationer. Men de inlemmas igen, genom samma utveckling av prekära jobb, belåning och skuldsättning. Arbetaren blir därför, paradoxalt nog, kapitalismens gräns och utsida eftersom hen tenderar att stängas ute från varuproduktionen lika mycket som hen måste införlivas i samma produktion för att den ska fungera. Detta ibland absoluta och ibland potentiella överskott av arbetskraft fungerar, i motsats till efterkrigstidens arbetslösa, i allt mindre utsträckning stabiliserande för arbetsmarknaden. I stället blir växande delar av de utan arbete allt svårare att anställa och inlemma i företagens och staternas ackumulation. Låtsasjobben frodas och staterna för in pengar i företag för att de ska anställa.

Lönearbetet fungerar alltså inte längre som ett ekonomiskt integrationsmedel i samma utsträckning som under efterkrigstidens decennier i Europa. Parallellt med att fler helt eller delvis hamnar utanför den reguljära arbetsmarknaden, ser vi hur politiken inte hämtar sin kraft ur politiska rörelsers visioner och praktik, utan ur den rena förvaltningen av sakernas tillstånd. När politiken i minskad omfattning förmedlar och representerar folks materiella intressen och konflikter, tenderar intressena och konflikterna att istället beskrivas som brott mot rådande normer och värderingar – eller till och med direkta attacker mot det demokratiska majoritetssamhället. Politiken börjar således alltmer handla om befolkningspolitik – en politik om hur man ska hantera lönlösa liv, må det vara människor som i stället för att åka till Spanien och Grekland på grund av krisen söker sig norrut för att tigga, eller för den delen hur man ska hantera växande krisrörelser som ofta samlar arbetslösa och otrygga arbetare. Detta gynnar i sin tur de rörelser som slåss för de belånade klassernas normalitet – den väldiga massan av ägare till villa, bil(ar) och fritidshus, eller för den delen de som är tvingade att köpa bostadsrätter för att ha någonstans att bo. Dessa skikts politiska rationalitet är att skydda det de har mot den avgrund, verklig eller ej, som de balanserar ovanför. Belånade delar av proletariatet som tillhör relativt priviligierade grupper hamnar följaktligen i motsättning till andra delar av klassen, som kan vara minst lika belånade, men utan samma egendom. Detta motverkar proletariatets förenande och ställer i stället de olika skikten mot varandra.

I takt med att krisen fördjupas, och klasserna proletariseras, kan det emellertid uppstå allianser mellan alla dem som utsätts för kapitalets försök att proletarisera världsbefolkningen och förvandla den till en universell klass av lönearbetare, arbetslösa och skuldtyngda. Den stagnerade utvecklingen för kapitalismen och krisens fördjupning ställer oss därför inför tvånget att formulera strategier som inte syftar till att försöka få kapitalismen att återhämta sig – vilket bara kommer att skikta proletariatet och ställa grupper mot varandra. Den enda vägen framåt är att arbeta för att dra krisen till sin logiska kulmination: en drastisk reducering av arbetstiden, en underproduktionsplan som slår ut den kapitalistiska formen på produktion och tillväxt, samt ett successivt avskaffande av varuekonomin genom att göra alltmer varor och tjänster gratis.

Detta program formuleras inte av några politiska rörelser utan tecknas tvärtom rent objektivt genom teknisk utveckling, den globala tendensen till inbördeskrig, massflykt och det historiska lidande som mänskligheten genomlider i vår epok. Det är vår uppgift att försöka formulera detta program för avskaffande utanför de ideologier och politiska strömningar som enbart kan bidra till att skikta klassen, snarare än att plana ut och sprida dess universella mål mot lönearbetets och den industriella världens avskaffande.

3 comments on “Penningens självständiggörande från produktionen

  1. […] passar på att återpublicera Kämpa tillsammans! text Penningens självständiggörande från produktionen, från Motarbetarens blogg. Det är en längre och något annorlunda version av texten […]

  2. Maggan skriver:

    Slutsatsen som den annars analytiskt riktiga artikeln ovan drar:
    ” en drastisk reducering av arbetstiden, en underproduktionsplan som slår ut den kapitalistiska formen på produktion och tillväxt, samt ett successivt avskaffande av varuekonomin genom att göra alltmer varor och tjänster gratis.”
    den är nog människovänlig, men statsvåldet som har lagen som föreskriver äganderätten,samt polisen och militären på sin sida kommer inte att tillåta det! Hur ska det alltså gå till?

    Att det arbete som är nödvändigt för att producera samhällets bruksvärden minskas, har orsaken i att arbetarna är uteslutna från den materiella rikedomen, nämligen från äganderätten till den, och från den ökade arbetsfria tiden.
    Det är den „första lagen om äganderätten“. Och om kapitalet, som har sin källa i det „levande“ arbetets identitet med kapitalets värdeproduktion, i sin praktik förstör den lagen, då är det den „andra lagen“ som gäller desto obevekligare: Statens våld som ger kapitalet rätten att införliva sig allt „levande“ arbete som sin egendom.
    Det är så som produktivkrafternas ständiga växande i samhället – tills vidare – faller ihop med kapitalets välde över all produktion och konsumtion.
    Och det bedrövliga är, att denna ekonomi redan på och sedan Marx’ tid inte enbart håller på och skapar sin egen förstörelse, utan ännu effektivare, och med stor våldsinsats, „arbetar“ mycket hårt för att de enorma samhällskrafter som det mobiliserar, ska hållas kvar inom de gränser som är nödvändiga, för att det värde som redan har skapats ska bevaras som värde – det utgör kapitalets makt och värdet ska växa.
    Det här ska man absolut ta bokstavligt. De företagare, men framför allt de politiska instanser, som med rättssystemet förhjälper dem till äganderätten, kostar på sig enorma utgifter för att stötta kapitalets välde med alla konsekvenser det har.
    Rikedomens kapitalistiska form och dess samhälleliga produktion behöver det här ofantliga påkostandet, för att säkra den och driva igenom den i hela världen, för att ha kontroll över dess negativa följder, och för att kunna förvalta de krav och nödvändigheter som följer därutav.

    Missförhållandet som beklagas, är att det tillverkas ofantliga mängder av produkter med löjligt lite arbetstid och kraftigt minskade sysselsatta arbetskrafter, medan folk fortfarande inte har mera fri tid att njuta av alla härligheterna, utan är tvungna att jobba och slita för sitt uppehälle eller är „avspaltade“ från värdeproduktionen för att de inte lönar sig för kapitalets behov av profit, med andra ord lön-lösa och därmed även uteslutna från den materiella rikedomen i samhället.
    Det var alltså inte till orätt som Marx tyckte, att de som var offer för det här vansinniga systemet, skulle sätta sig på tvären. Därför ville han förklara för dem att de befinner i ett materiellt tvångsläge, en uppmaning att göra slut på det!
    Läs även artikeln ”Värdet” http://www.gegenstandpunkt.com/svenska/2014/Vaerdet.html som handlar om penningens självständiggörande!
    Tacksam för diskussion!

  3. en motarbetare skriver:

    Maggan: Om du är intresserad av våra förslag på hur en sådan förändring är möjlig kan du kolla på texterna ”Lönlösa liv” och ”Sisofys klasskamp” i vår antologi Lönlösa liv, där analyseras olika rörelser och objektiva tendenser i förhållande till den fråga som du för upp. Den fråga som inom vänstern helt enkelt brukar handla om revolutionens eller maktövertagandets möjlighet. Nu tycks väl inte revolution vara på dagordning på våra breddgrader, men historien utvecklas stötvis och snabbt, så vi tror att det är relevant att peka på vad som i vår tid ställer spekulativa frågor om lönarbetets avskaffande, penningekonomins kris och därmed, förstås, möjligheten för en förändring i en människovärdig och postkapitalistisk riktning. Detta kommer nödvändigtvis att innebära en konfrontation med statsapparaterna och diverse juridiska dispositiv, såsom äganderätten. Nödvändigtvis så.

    I vår artikel om penningens självständiggörande sammanfattar vi en del av vår forskning om rörelser och utvecklingsmönster i dagens kapitalism. Om en omställning mot en produktion som är baserad på bruksvärden, snarare än bytesvärden, och som därmed rör sig bortom lönearbetet och rentav penningekonomin, är möjlig, så finns denna möjlighet först och främst i att kapitalismen håller på att stagnera då värdeproduktionen är i kris. Produktivkrafterna hamnar i motsättning till produktionsförhållandena, vilket förstås innebär att människor alltmer kommer att tvingas konfrontera de juridiska relationer – såsom äganderätten – som konstituerar dessa produktionsförhållanden. Detta tycks också många politiker och borgare vara medvetna om.

    Vi har redan sett hur man i England och Spanien försöker rusta sig mot direktaktions baserade rörelser genom lagförslag – eller genomförda lagförändringar – som förhindrar vad som kanske kan kallas utomparlamentarisk organisering. Det viktiga i dag är att peka på vilka motsättningar som finns i dag och försöka ställa frågorna – teoretiskt och praktiskt – hur dessa motsättningar kan röra sig bortom de kategorier, fällor och dispositiv som mutar in rörelserna i de former som inte kan överskrida detta samhälle, såsom exempelvis klassisk partipolitik, nationalism, populism et cetera. Hur kan motsättningarna generaliseras? Krisrörelserna visar att motsättningarna konstitueras på en internationell nivå och att denna internationella spontanism kan skapa organisering på mycket spännande och hoppingivande sätt.

    På senaste Vår makt (en konferens om kris och klasskamp som organiserats sedan 2003 i Malmö) blev frågan om logistik, varornas internationella flöden, navet i diskussionen om både omedelbar organisering och mer långtgående samhällsförändring. Du kan läsa en sammanfattning här:https://motarbetaren.wordpress.com/2014/12/11/lat-oss-do-i-fred/. Här tror jag att man kan hitta en ingång till frågan om hur förändring är möjlig – både kortsiktig sådan och mer långsiktig sådan. Det viktiga är att undersöka var makt finns, hur en destituerande rörelse kan växa, framstå som ett realistisk alternativ till nationalistiska partiprojekt på vänster- och högerkanten, samt, förstås, visa att ett alternativ baserat på det minimiprogram vi tecknade nödvändigtvis kommer att innebära en konfrontation med staten och dess ägandeförhållanden. En sådan konfrontation ser vi redan, då ECB för ett krig mot det sydeuropeiska -och indirekt hela europeiska – proletariatet, och statsapparaterna tömmer sitt demokratiska innehåll. Jag tror inte att detta nödvändigtvis är en långsiktig process. Se på hur snabbt Grekland har reducerats från ett fungerande välfärdssamhälle till nästan ulandsstandard. Krisen slår till snabbt och ställer frågor som handlar om makt och revolution på dagordningen när man minst anar det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s