Diskussionsanteckningar: Jesper Roines sammanfattning av Thomas Pikettys ”Kapitalet…”

poliser för 1%

Läsecirkeln om Lönlösa liv (2014) och kompletterande texter är som sagt slut, men vi fortsätter att läsa andra texter. I går var det nationalekonomen Jesper Roines sammanfattning av Thomas Pikettys Kapitalet i det tjugoförsta århundradet (2014) som diskuterades:

>Till att börja med reserverar vi oss för alla eventuella missförstånd av vad Piketty hävdar och vad Roine läser in i Pikettys bok eftersom vi själva inte har läst Piketty. Kritik som vi riktar mot Piketty kan alltså mycket väl snarare handla om Roines läsning och urval.

>Pikettys huvudsakliga resultat är alltså problematiken att den privata kapitalavkastningen håller på att bli större än den ekonomiska tillväxten. Denna tendens sammanfattas i formeln r>g som innebär att ackumulerat kapital tenderar att växa snabbare än ekonomins produktion och löner, och när kapital väl koncentrerats växer det snabbare än arbetsinkomsterna vilket ökar skillnaderna över tid. Det nya med Pikettys bok är inte argumenten utan att han har försett dem med en gedigen empiri. Allmänt om Roines bok så är den anmärkningsvärt undanglidande och tar inte hänsyn till krisen i världsekonomin. Hur kapitalet har förändrats som sådant problematiseras och diskuteras, motsägelsefullt nog, nästan inte alls: alltså hur den tredje industriella revolutionens mikroteknologi med sammanhängande avreglering och finansialisering de senaste decennierna har gjort att det globala kapitalet gått från att huvudsakligen drivas av ett industriellt kapital till ett finansiellt sådant.

>Definitionen av kapital är väldigt vid och allmän: det är i princip all egendom och allt som kan ge avkastning på en marknad. Frågan är om Piketty inte är mer stringent och polemisk än så i fråga om kapitalets asociala tendens att slita sönder samhället: kanske är det ett resultat av Roines mycket moderata och återhållsamma redogörelse?

>Piketty verkar alltså vara någon sorts socialliberal eller socialdemokrat som ser helt strategiskt på kapitalets utveckling och framtidsfrågan om hur kapitalet kan stimuleras och beskattas för välfärden, och samtidigt bibehålla konkurrens och incitament för privat kapitalackumulation, entreprenörskap och så vidare, som annars skulle sänka ekonomins tillväxttakt. Roine skriver också om Pikettys relation till fransk socialdemokrati.

>Piketty påstås framhålla spridningen av kunskap och utbildning som de främsta positiva, jämlikhetsskapande, konsekvenserna av kapitalets utveckling, men han måste väl då avse specialkompetens för arbetsmarknaden vid en given tidpunkt och inte utbildning generellt, eftersom det finns ett reellt problem med akademisk överutbildning av befolkningen i delar av den mest industrialiserade världen. Högre utbildning har i mycket blivit ett sätt att förvara och underhålla människor i frånvaron av arbete. Men i brist på en egentlig samhällskritik och en problematisering av kapitalet som en socialt relationell totalitet, måste kanske nationalekonomer som Piketty sätta tilltron till faktorer som exempelvis utbildning – hur naivt det än är.

>I linje med frånvaron av den globala krisen och eurokrisen behandlas krig som ett slags extern kraft som då och då kommer in och förstör kapital. Kapitalet behandlas följaktligen inte som en social relation med en immanent dynamik som genererar krig och kriser, utan som en kapitalstock, en tingest, som bara delvis har med omvärlden att göra. Inte mycket till dialektiskt tänkande med andra ord. Vidare verkar improduktiv produktion- och konsumtion inte vara något problem att inkludera i tillväxten (vilket det sällan eller aldrig är för nationalekonomer), även om det enbart handlar om spekulation och förväntade värden på framtida avkastning; exempelvis ett företag som under en period enbart köper sina egna aktier.

>Roines kritik av Marx är mycket konstig. Roine hävdar nämligen att Marx menar att humankapital ersätter fysiskt kapital, när Marx i själva verket argumenterar för att dött arbete ersätter levande arbete och därmed gör lönearbetet alltmer irrationell som social form. Den motsättning som Marx beskriver mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden innebär också en monopolisering av rikedom och kapital, vilket Pikettys historiska redogörelse blottlägger.

>Pikettys ideala lösning för att möta problemet med den ökade förmögenhetskoncentrationen och dess negativa konsekvenser i form av ett anti-meritokratiskt arvsvälde som ger upphov till en global aristokrati, ekonomisk protektionism och en mindre dynamisk ekonomi, anges vara att introducera en progressiv och global skatt på kapital. Men eftersom det enligt Piketty tveklöst är en utopi, eller skulle kräva ett världskrigs föregående kapitalförstörelse, är ett samarbete mellan ett begränsat antal länder – exempelvis på europeisk nivå – ett mer realistiskt alternativ för att åtminstone höja nivåerna på toppmarginalskatterna (för att pressa tillbaka de mest extrema topplönerna). Men skulle inte även en moderat beskattning kräva en enorm föregående kapitalförstörelse för att överhuvudtaget kunna att genomföras? För hur realistisk är egentligen möjligheten att mjölka kapitalets fetaste kossor på skatt i en period med sjunkande tillväxt? För att inte tala om den nämnda utopin om en progressiv global skatt på kapital – för att en situation som möjliggjorde en sådan skatt skulle kunna uppstå behövs, så att säga, hela värdeackumulationen redan ha upphävts och då finns det ju inte längre något behov av kapitalbeskattning…

>Pikettys bok har använts inte minst av socialdemokrater i bland annat Sverige i deras argumentation mot ökad ekonomisk ojämlikhet, och för en ökad beskattning av kapital för att undvika de värsta avarterna av den globala arvskapitalismens aristokrati (för Piketty sägs dock inte nationalinkomsten vara det primära målet utan enbart att dämpa ojämlikhetsspiralen och öka transparensen). Det kan säkert ge ett progressivt skimmer, men all kritisk ideologisk debatt som förs av socialdemokrater är antingen, som i fråga om Piketty, en outsourcad värdedebatt, eller en intern överbyggnad utan några konsekvenser i den förda ekonomiska politiken, eftersom den enda politiken som tillåts av centralbanker, IMF och kreditutvärderingsinstitut är en ekonomiskt liberal sådan. Drömmar om en politik för minskad ojämlikhet duger till att hålla igång engagemanget bland funktionärer och väljare, men är helt omöjlig som realpolitik.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s