Återkommande tankar om att råka ut för olyckor

Image

Återkommande tankar om att råka ut för olyckor. Bli spetsad av aluminiumprofiler eller träffad av en fräs som knäcks och kastas på mig. Få handen eller armen kapad av en sågklinga. Bli påkörd av en truck, gaffeln i huvudet eller ryggen. Få en fallande korg över mig.

Att bli allvarligt skadad. Att hamna i koma. Att dö. För att kastas ut från allt det här. Bort från arbete, från världen. För att andra ska se. För att göra smärtan synlig.

*

På en gammal arbetsplats spenderade jag tex många av mina arbetstimmar stirrandes på min kvittospettare, varje gång arbetssituationen kändes olidlig så funderade jag på att spetta handen, träffade man rätt så var det lugnt, sjukan sen hem. Skönt. Spettade aldrig handen, gick istället ut på lastkajen och skrek tills luften var borta eller kastade porslin i ”back of house”. En arbetskamrat gick lite längre och skar sig med flit i handflatan, detta var på ett kafé med extremt högt kundintag. Chefen skickade honom till sjukan och sen hem, sa åt honom att stanna hemma tills det läkt. Det passade inte in i kaféets estetik, bandageprydda baristas alltså. Har aldrig sett honom så glad som då.

*

Dessa rader, nedskrivna av vänner, av arbetare. Vad finns att säga? Associationer går till den tunisiska gatuförsäljaren som brände ihjäl sig själv i protest efter att gång på gång fått sina varor beslagtagna. Gång på gång fått kväva förnedringskänslor, kväva den spontana indignationen. Man skulle kunna romantisera det här självmordet oändligt, det väckte folklig vrede och tände revolutionens gnista. En dödstrött arbetare betraktad som martyr och hjälte. Den offentliga döden gjorde att indignationen blev gemensam och organiserad. Martyr från grekiskans martys betyder vittne. Martyren var med andra ord inte någon som glatt offrade sig själv utan någon som var beredd att vittna, kosta vad det kosta vill.

Kan vi utifrån ovanstående och liknande vittnanden tänka oss en väg ut ur militans, klassisk politik, som ändå inte leder till en slags icke-förpliktigande flykt från allt och alla, utan just utmynnar i modet att vittna om sakernas tillstånd till den yttersta gränsen (fängelse, död, arbetslöshet, social exklusion). Kanske är arbetsplatsrapporterna ytterst ett vittnande, ett synliggörande, ett martyrium om ni så vill? Ett delande av smärtan, av de mest förbjudna tankarna, av organisation och motstånd?

*

I en av de bästa dokumentärerna om klasskonflikter finns en tio minuters dramatisk och gripande filmsekvens. Den spelades in den tionde juni 1968, utanför portarna på Wonder, en fabrik som tillverkade batterier, där arbetarna var ute i strejk. Wonderfabriken låg i Paris utkanter och på filmen kan man se en grupp arbetare som står utanför fabriksporten och grälar om de ska återgå till arbetet. De flesta arbetare som jobbade där var outbildade, dåligt betalda, såg ned på kvinnor och de fick ofta hantera smutsiga kemikalier. Arbetarna hade strejkat sedan den trettonde maj och skulle precis gå tillbaka in i fabriken. Det som de lyckats tillkämpa sig genom strejken var stora förbättringar i arbetsmiljön, men i jämförelse med den kraft och energi som de lagt ned i kampen var segern mycket ringa. En kvinna i tjugoårsåldern står mitt i gruppen bland de grälande arbetarna. Hon vägrar, halvt skrikande och halvt gråtande, att återvända till arbetet:

”Nej jag tänker inte gå tillbaka. Jag kommer aldrig att sätta min fot där igen! Gå och titta efter själva vilket skitställe det är… vilken smuts vi arbetar i …”

1996 sänds en dokumentär om personerna som var involverade i strejken; manliga och kvinnliga arbetare, förmän, en trotskistisk maskinskrivare, fackföreningsaktivister, förtroendemän och ledaren för den lokala kommunistpartiavdelningen som försökte få den unga kvinnan att gå tillbaka till jobbet. Alla dessa personer intervjuades i dokumentären. Kvinnan kunde man aldrig hitta. Hon var helt försvunnen och få mindes henne. Hon hade lämnat sitt jobb strax efter händelserna och ingen visste vad som hade hänt med henne. Inte ens hela hennes namn kom man ihåg, endast förnamnet: Jocelyne.

Filmen lämnar oss med en avgörande fråga, som den aldrig svarar på. Det är frågan som ställs i och med Jocelynes reaktion. Under »normala» omständigheter är det nästan omöjligt att inte kapitulera för arbetets regim. Det är svårt att resa sig och gå sin egen väg under omständigheter då gamla vanor och riktlinjer enväldigt härskar. Men när miljoner strejkande arbetare bygger upp en kollektiv styrka, tvingar staten till hjälplöshet och ignorerar massmedias lögner, är det en annan sak. När arbetare nästan får ett helt land att förvandlas, varför ger de upp i sådana fall? Varför gick arbetarna tillbaka till jobbet trots att de visste att deras lönehöjningar skulle bli uppätna av inflation? Varför gick arbetarna tillbaka till det som de först hade rest sig mot?

*

Fattades en Mohamed Bouazizi? Gemenskapen som skapas vid det yttersta. Att synliggöra smärtan handlar inte bara om att kräva att ens känsla/erfarenhet speglas i andras blickar: (spetsad av en aluminiumprofil – för att andra ska se). Nej, aldrig bara sedd utan smärtan mottagen och härbärgerad av andra, mottagen av en gemenskap som skrider till handling och delar smärtan. Läker den. Organiserar den. Politiken och antipolitiken som organiserandet. Organiserandet av döden, av smärtan, av livet, av arbetarkampen.

I fruktan för döden, begår man självmord

För några veckor sedan såg vi många artiklar om att svenskar var nordens mest konflikträdda folk. Anledningen till rubrikerna var en undersökning utförd av försäkringsbolaget Moderna. Tusen personer per land deltog i undersökningen och den visade att svenskar var minst benägna uttrycka sina åsikter på arbetsplatsen och säga ifrån mot orättvisor, knappt hälften av de tillfrågade var beredda att säga ifrån och säga sina åsikter.

”I fruktan för döden, begår man självmord” – det var Transports åsikt om Saltsjöbadsavtalet, när det undertecknades 1938. Den svenska arbetarklassen har periodvis varit väldigt stridbar. Man har, bokstavligt talat, strejkat vilt. Det är ingen åsikt, utan ett historiskt faktum. Alltså kan vi utesluta alla genetiska förklaringar till ”svenskars konflikträdsla”. I dagsläget är det värt att notera att både Danmark och Norge har en betydligt lägre arbetslöshet (och delvis bättre villkor för arbetslösa), medan Finland ligger ungefär på Sveriges nivå. Eller för att gå ner från mina höga statistiska hästar – man är inte lika rädd för att säga ifrån och påpeka orättvisor om man kan vara säker på att behålla jobbet, lätt skaffa ett nytt eller inte är lika beroende av sina lön. Det är en hårfin skillnad mellan mod och dumdristighet, och känner man sig säker på sin anställning kan det göra den skillnaden att man vågar slå näven i bordet. Den här undersökningen hade gett andra resultat under en högkonjunktur.

Antalet vilda strejker sjönk dramatiskt i Sverige på 90-talet i och med krisens inträde. Arbetslösheten har därefter fortsatt att vara hög och konkurrensen om de existerande jobben skarpare än på länge. Den höga arbetslösheten (och låga a-kassan) påverkar inte bara de utan jobb, utan hela arbetarklassen.

Men jag tror inte heller det är den enda anledningen. Myten om den konflikträdda svensken riskerar att bli självförverkligande, sossarna har centraliserat och toppstyrt arbetarkampen och därmed bakbundit arbetarklassen. Det har skett på olika sätt: uppkomsten av individuell lönesättning, olika former av skiktningar såsom ungdomslöner leder till svagare arbetarkollektiv på lokalnivå då lönen blir ens individuella problem och inte en kollektiv fråga.

För oss som gärna ser mer av självständig arbetarkamp gäller det att lyfta fram exempel och erfarenheter där människor slagit näven i bordet och varit ”osvenska”, eller kanske vi ska säga ”gammaldags”. För samtidigt som det ser mörkt ut, finns det något explosivt i den gemenskap som uppstår där människor kämpar tillsammans.

Krönikan är skriven av Henrik Johansson och tidigare publicerad i Arbetaren.