Hans-Jürgen Krahl: Om reform och revolution

Den goda fienden

Följande text, Über Reform und Revolution, skrevs av den tyska studentaktivisten Hans-Jürgen Krahl i samband med studentrörelsens kamp mot undantagslagarna som röstades igenom 30 maj, 1968 av den socialdemokratiska och kristdemokratiska koalitionen i Västtyskland. Krahl angrep studentrörelsen för att vara reformistisk och försökte bena ut möjligheten till en mer framgångsrik och radikal samhällskritik. Bakgrunden till texten är enkel; den tyska koalitionsregeringen försökte bredda sitt manövreringsutrymme i vad många anade skulle kunna utvecklas till en krissituation. Studenterna såg lagstiftningen som ett tecken på att regeringen rustade sig mot deras aktioner vilka blivit alltmer framgångsrika 1966 och 1967 med stora demonstrationer, kravaller och sit-ins.

1967 dödades studenten Benno Ohnesorg av polisen och motståndet mot repressionen trappades upp för att snart slå över i en cykel av strejker, kravaller och väpnad kamp. Avantgardet i kampen mot undantagslagarna var främst den miljö inom studentrörelsen som kallades Außerparlamentarische Opposition (APO), utomparlamentarisk opposition, och som bland annat leddes av Rudi Dutschke. Hans-Jürgen Krahl var en annan viktig intellektuell knuten till tysk utomparlamentarisk aktivism och ses i dag som en av den tyska studentrörelsens mest intressanta teoretiker, trots att han dog i en bilolycka 1970 endast 27 år gammal. Krahl var redan  som tonåring intresserad av filosofi. Han var en tid aktiv i kristdemokraternas ungdomsförbund, för att alltmer radikaliseras som student och ta intryck av de filosofer och sociologer, med Herbert Marchuse, Theodor Adorno och Max Horkheimer i spetsen, som formade delar av den utomparlamentariska oppositionen. Speciellt Adornos arbete blev avgörande för Krahl, som ville befria den kritiska teorin från de liberala tendenser som Jürgen Habermas skulle komma att utveckla.

Om Habermas argumenterade för en förstärkt och demokratiserad borgerlig offentlighet med målet att skydda individen från byråkratiers och företags makt, menade Krahl att ett sådant skydd var omöjligt eftersom den borgerliga individen var en produkt av själva företagens förvandling av mänskligheten till en massa av proletärer, av massmedborgare. Det gällde snarare att använda sig av den kritiska teorin mot den ekonomi och stat som kom efter nazisternas nederlag men som ärvde mycket från det fascistiska tyranniet. Den kritiska teorin måste vara något mer än ett sorgearbete och minne av nazismen, nämligen ett praktiskt försök att motarbeta de fascistiska och imperialistiska tendenser som enligt Krahl var förhärskande i efterkrigstidens Tyskland. (En bra studie som visar rastänkandets fortsatta hegemoni efter 1945 i Tyskland är antologin After the Nazi Racial State (2009). Där betonas hur samtida rasism i Tyskland ofta bortförklaras som ett fenomen som främst rör de delar av forna Östtyskland vars integration i det ”demokratiska”, ”civilisatoriska” väst med dess liberala värden påstås ha misslyckats. Rasismen är, utifrån detta synsätt, alltid någon annans rasism och beror alltid på den liberala statens misslyckande som liberal stat.)

Helge Buttkereit har beskrivit relationen mellan Adorno och Krahl som relationen mellan en teori och dess praktiska konsekvens. Krahl och hans generation utmanade den tidigare generationen marxistiska intellektuella med deras egna teorier, framför allt genom att kräva en demokratisering av universitetet och av samhället som sådant och dessutom insistera på förhållandet mellan kritik och organisering (vilket enligt Krahl inte ska förväxlas med formella organisationer). Frankfurtskolans kritiska inställning till arbetarrörelsen, och dess fria förhållande till vänstern i sin helhet, blev för Krahl ett tecken på att de intellektuellas autonomi i viss mån överensstämde med de nya rörelsernas spontanism och oförmåga att kristalliseras i organisationsformer – råd, partier, fackföreningar – som utmärkt tidigare kampcykler. Studenternas engagemang var nämligen för Krahl främst viktigt för att det utmärktes av en spontanitet och frihet som utmanade efterkrigstidssamhället stela hierarkier, men också pekade tillbaka på de intellektuella inom arbetarrörelsen som betonat arbetarklassens självorganisering, såsom marxister som Rosa Luxemburg och Karl Korsch samt anarkister som Erich Mühsam och Gustav Landauer.

De tyska studenternas aktioner och protester på universiteten möttes av förfärade lärare och personal som ett tecken på en fascistifiering av samhället. En infekterad debatt om så kallad ”vänsterfascism” uppstod och i juni 1967 skrev Habermas att under 1800-talet skulle man beskrivit Dutschke som en utopisk socialist, men på sextiotalet måste man se honom som en vänsterfascist. Studentaktivisterna svarade med att peka ut de övervintrade nazister som de facto undkommit straff och blivit en del av den tyska demokratins institutioner, bland annat universiteten, och valde att betona kontinuiteten mellan den nazistiska staten och den nya liberala ordningen (utan att förneka de viktiga, och avgrundsdjupa skillnaderna, mellan kapitalistisk diktatur och borgerlig demokrati). Den antifascistiska praktiken handlade inte som för senare generationer av antifascister om att leta fiender utanför demokratins institutioner, utan att betona hur just dessa institutioner återskapade det som skulle kunna leda till fascism. Utifrån de radikala studenternas perspektiv var alltså själva kravet på en demokratisering och förändring av utbildningsväsendet, och kampen mot undantagslagarna, ett skydd mot en fascistisk utveckling. Medan repressionen mot de upproriska minoriteterna banade vägen för en totalitär utveckling.

Diskussionen om så kallad vänsterfascism var en del av det försök att identifiera fascism med stalinism som ända sedan dess varit utmärkande för förintelseforskning och forskning om totalitära samhällen. Men Krahl försökte sig inte på någon relativisering av Gulags fasor eller Lenins despoti i kampen mot en värre fiende, utan anknöt snarare till den tradition inom arbetarrörelsen som redan långt tidigare talat om närheten mellan brun, svart och röd fascism. Det avgörande i en förståelse av fascismen var dock för Krahl inte den aktiva minoriteten, vilket Habermas menade genom att peka på dess ”elitism”, utan snarare den liknöjda massa som i en krissituation kan komma att mobiliseras för det bestående, i en konservativ revolution. Det gällde därför att åstadkomma konflikter inom samhällskroppen för att praktiskt kritisera det falska medvetande som enligt Krahl utmärkte livet i masskonsumtionens efterkrigssamhälle.

Frågan om minoritetens agerande, och relationen mellan massa och avantgarde, blev därför avgörande för studentaktivisterna. Man kanske kan säga att Blanqui var lika viktig som Marx, vilket Korsch redan påmint om på femtiotalet i sina mycket läsvärda tio teser om samtida marxism. Krahls position, formad som den var av den tyska studentrörelsens spontanism, handlade om att visa hur den kritiska teorin kan motivera en organisatorisk praktik som relativiserar snarare än förstärker skillnaden mellan avantgarde och massa. I stället för att vänta in en tidpunkt där massan kan svara jakande på radikala minoriteters aktioner handlade det för Krahl om att genom ”minoriteters” agerande bryta sönder den normalitet och det vardagliga lunk som ger upphov till det falska medvetande som Krahl diskuterar i texten om reform och revolution. Medvetande produceras alltid efter en handling och det avgörande för Krahl blev att förstärka en organisatorisk praktik med möjlighet att kopieras och upprepas och på så sätt bredda en rörelses massbas, med andra ord var hoppet en praktik vars spontanism skulle sluta inne en mängd potentiella subjekt i en händelsekedja med kapaciteten att generera ett revolutionärt medvetande post factum, efter handlingen. Det är denna självutbildning som är avgörande för Krahl och också vad som gör hans text om reform och revolution relevant i dag: Medvetande är inget som tillförs utifrån utan något som uppstår i samband med, och ofta efter, att en händelse överskridit det förhärskande medvetandets normalitet. Produktionen av kritiskt medvetande handlar därför inte om interpellation för Krahl utan är alltid en produkt av en kris. Kritik är kris. I det här fallet det reformistiska medvetandets kris, eller som Krahl uttrycker det: ”Den som … föreställer sig att en revolutionär upplysningsprocess kan fortlöpa harmoniskt är naiv och kommer endast att lyckas gömma de motsättningar som det gäller att avslöja.”

Om reform och revolution, Hans-Jürgen Krahl

Med tanke på de omedelbara mål som den utomparlamentariska oppositionen vill uppnå är rörelsens historiemedvetande fortfarande reformistiskt i en inte obetydlig grad. Reformen har blivit måttstocken för framgång. Framgång och nederlag värderas dock inte av en rörelse, som i sin helhet hävdar revolutionens legitimitet, utifrån de omedelbart positiva eftergifter som man tillkämpar sig genom direkt aktion, utan genom den kvantitativa och klasspecifika breddningen av rörelsens massbas, och än mer genom dess kvalitativa organisering. Framstegen för de självständiga gruppernas upplysta spontanitet (aufgeklärten Spontaneität) och aktiveringen av de grupper som inte mobiliserats sedan länge, måste historiskt sett värderas högre än de medgivanden och rättigheter som regeringen kan bevilja på grund av en kamp. Detta speciellt i en historisk situation där reformen blivit ett integreringsinstrument som stabiliserar den auktoritära statens makt och stärker dess tillhörande massorganisationer. Dialektiken mellan reform och revolution, som Rosa Luxemburg utvecklar i sin polemik mot Bernsteins reformistiska förräderi, blir i och med monopolkapitalets framskridande alltmer en historisk kraft.

Rosa Luxemburg har helt rätt när hon hävdar att om reformen abstraheras bort från revolutionen kan den enbart stabilisera kapitalets ekonomiska och politiska makt: ”Medan revolutionen är klasshistoriens politiska skapelseakt, är lagstiftandet samhällets fortskridande vegeterande (Fortvegetieren der Gesellschaft). Det juridiska reformarbetet har i sig ingen egen, från revolutionen oavhängig, drivkraft. Reformen rör sig i varje historisk period enbart, och så länge, som den följer den linje som dess resultat lägger fram, eller för att uttrycka det konkret – enbart inom ramen för den samhällsformation som trätt fram i världen efter den senaste samhällsomvandlingen.”(1) Den ovan beskrivna dialektiken mellan reform och revolution fungerade sannerligen inte oproblematiskt under konkurrenskapitalistiska (konkurrenzkapitalistischen) förhållanden, men blev emellertid mindre diskutabel i samband med monopolkapitalismens expansion. Den var nu ända utifrån sin utgångspunkt inbäddad i en revolutionär möjlighet, nämligen i kampen om den solidariska gemenskapen mellan sinsemellan konkurrerande och isolerade proletärer. Den klassantagonistiska avtalsrätten som reglerade utbytet tillät inte proletariatet att organisera sig. Varje reformistisk seger blev därför under denna tid ett steg framåt för proletariatets revolutionära organisering, som var den enda ramen som revolutionens historiska aktualitet kunde förverkligas inom.

När Karl Korsch med all rätt, och på ett glänsande sätt, betonade den marxistiska dialektiken mellan reform och revolution, genom att poängtera att reformerna enbart kan begripliggöras utifrån den proletära revolutionens helhetsprocess, så är det korrekt på ett abstrakt plan men utifrån ett historiskt perspektiv otillräckligt.(2) De kvalitativa förändringar, som förverkligas och fullbordas genom koncentrationen, centraliseringen och monopoliseringen av kapital, tvingar den härskande klassen att erkänna proletariatets organisationsformer och samtidigt försöka integrera klassmotsättningen.

De reformistiska massorganisationerna är historiska uttryck för den här processen. Socialreformen (3) var alltid uttryck för kontrarevolutionen; staten gjorde sig själv till socialreformens subjekt, för att undantrycka varje revolutionär organisering från de lönearbetande massornas sida. Reformen rycktes på detta sätt bort från sin revolutionära inramning, den bidrog inte längre automatiskt till förena arbetarna i fria, revolutionära associationer. Denna allmänna genomgång riktar sig också mot argumentet att direkt aktion isolerar ApO (den utomparlamentariska oppositionen) från befolkningen och utifrån ett taktiskt perspektiv inte möter folk utifrån deras medvetande. Om man erkänner att den taktiska anpassningen till det falska medvetandet aldrig förändrar detta, utan alltid överger de revolutionära principerna, så falsifieras detta argument av sitt eget framgångskriterium. Det försiktiga upplysande, som detta resonemang outtalat har tagit tillflykt till, som skedde på femtio- och i början av sextiotalet var ett misslyckande. Enbart de motsättningar inom befolkningen som den utomparlamentariska rörelsens radikala och provokativa aktioner kulminerat i har kunnat mobilisera en massiv opposition. Dessa aktioner har inte vänt sig mot den abstrakta, statiska storheten ”befolkningen” utan mot specifika grupper vars medvetande är öppnare än de apatiska massornas. Detta är framför allt ungdomar: studenter, elever och avslutningsvis unga arbetare. Den som däremot föreställer sig att en revolutionär upplysningsprocess kan fortlöpa harmoniskt är naiv och kommer endast att lyckas gömma de motsättningar som det gäller att avslöja.

(1) R. Luxemburg, ”Sozialreform oder Revolution?”, i Politische Schriften 1, Frankfurt 1966, s. 114.

(2) K. Korsch, Sozialismus und soziale Reform i Schriften zur Sozialiserung, Frankfurt, 1969.

(3) Begreppet sozialreform refererar i denna text till försöken under 1800-talet att åstadkomma sociala reformer som på olika sätt skulle förbättra förhållandet för arbetarklassen i Tyskland. Socialreformerna kritiserades bland annat av Karl Marx, Friedrich Engels och Rosa Luxemburg som försök att inlemma arbetarklassen i de klassförhållanden som av nöd måste producera det elände och den fattigdom som reformerna var avsedda att motarbeta. [Översättarnas kommentar.]

Ett öppet brev till alla er som fördömer plundringen (del 2)

 

(Här följer andra och avslutande delen av Evan Calder Williams Ett öppet brev till alla er som fördömer plundringen. Första delen kan läsas här.)

4. De arbetar inte. De är kriminella

Det stämmer. Att inte arbeta under kapitalet är kriminellt. Det är så rent strukturellt. Det är fel, ett brott, något som kräver ett straff – hunger, fängelse, tvång. Nu när vi har lämnat epoken av fullskaliga krig, husägande, full sysselsättning och klassöverskridande barnproduktion bakom oss, så är det bara heltidsarbete som kan garantera vuxenheten, medborgarskapet, att man har status som ett verkligt politiskt subjekt. Frånvaron av arbete, alltså arbete som erkänns som sådant, betyder en allmän kriminalisering av hela befolkningsgrupper, före något lagbrott rent tekniskt har skett.

Det är så rent konkret. För på samma sätt som arbete måste vara sanktionerat för att kunna kallas just arbete, så betyder att inte arbeta att man måste arbeta på sätt som tekniskt sett är kriminellt, genom att stjäla, sälja stöldgods, sälja droger, sälja sin kropp, lura, tigga, ockupera eller plundra.

Och i tider när det inte finns tillräckligt många jobb att få, eller när folk, gud förbjude, inte vill arbeta, inte vill slösa bort sina liv i timmar av leda och slit för någonting som de och deras familjer, vänner och statsdelar ändå inte får tillbaks speciellt mycket av, att i sådana tider fortsätta säga åt folk att det här är inte rätt sätt att ta sig fram på är exakt samma sak som att säga, ni kommer inte kunna arbeta, och ni kommer inte kunna inte arbeta. Ni ska hanka er fram på botten, och ni borde hålla käft om saken och inte klaga.

Hursomhelst, det vore kanske bra för er, och oss alla, om det klargjordes exakt vad som menas med arbete.

I korthet är det utbytet av en persons tid och ansträngningar, en del av ett liv, mot en viss mängd varor, där pengar är den vanligaste och mest ökända. Det speciella med sådant arbete under kapitalismen är att värdet av de varor som arbetaren får tillbaks inte motsvarar det värde som hon skapar genom sitt arbete. Detta är vad marxister menar med mervärde, och vad kapitalister menar med att göra snabba och lätta pengar.

Ersättningen arbetaren får för sitt arbete ligger inte på en konstant nivå. Lönerna är inte identiska, och en rättvis beskrivning av världsekonomin, om man bortser från vissa övergripande samband för högt skolad arbetskraft (kirurger, lönnmördare, jazzpianister) och struntar i alla vanföreställningar om sambandet mellan lön och värde, visar att det man tjänar har väldigt lite med kvantiteten eller kvaliteten på det arbete man utför att göra. Vissa arbeten är lågt skolade och betalar väldigt dåligt. Vissa arbeten är lågt skolade och betalar väldigt bra. Vissa arbeten är högt skolade och betalar väldigt bra. Vissa arbeten är högt skolade och betalar väldigt dåligt.

Vi kan säkert alla hålla med om det här, även om ni inte tycker att det är särskilt roligt. Det är ju trots allt sant.

Men det är också sant att den här plundringen är en form av arbete, även om det samtidigt undergräver arbetet som kategori. Precis som med krediten så är det den andra sidan av den fulla sysselsättningens kris. Det är en informell och prekär aktivitet med höga risker, som potentiellt kan ge hög utdelning. De som plundrar byter under ett par korta minuter eller timmar en del av sin tid och sin intellektuella och fysiska förmåga mot att få tillgång till en uppsättning varor som de inte är ensamma om att vilja ha, men samtidigt riskerar de långa fängelsestraff eller att dödas vilket gör timlönen högst osäker.

De arbetar i en tid där det är svårt att hitta jobb. De arbetar tillsammans, vilket som vi alla vet är vad som egentligen skrämmer er. Vi vet att vi sa åt dem att gå samman, att arbeta gemensamt för att förbättra sina liv, men det var inte det här vi menade…

Och för att ge en korrekt beskrivning av vad som händer så kan det inte reduceras till att bara plundra prylar och konsumtionsvaror för hemmabruk (en platt-tv gör det ju inte enklare att betala räkningarna). Istället kunde man se att direkt efter att en elektronikaffär hade länsats så började folk pantsätta laptops för tjugo pund, vilket ungefär motsvarar 2.5% av priset i handeln, om inte mindre, vilket inte bara betyder att man här kan se prov på den så hyllade entreprenörsandan som det är meningen att både arbetande som ickearbetande fattiga ska kombinera med att ta sig i kragen för att lyfta sig själva ur sin eländiga situation.

Det betyder också att era påståenden om att det på något sätt är moraliskt förkastligt eller taktiskt fel när folk tar dessa saker, istället för att nöja sig med ”det allra nödvändigaste”, framstår som rena idiotin. Är det meningen att vi ska insistera på att de fattiga, förutom att lägga band på sina egna begär, dessutom inte ens ska förstå bytesvärdets mest grundläggande samband? Att de borde ha lastat sina shoppingvagnar med mjöl och bönor istället för datorer som, i teorin, kan säljas för en ännu större mängd mjöl och bönor? Eller behållas och användas, för att få tillgång till internet, för att kunna skriva berättelser eller till vänner, för att kunna lyssna på musik, för att kunna titta på bilder av människor man älskar eller skulle vilja älska. För sist vi kollade så upphäver inte fattigdom behovet av att försöka njuta av den tillvaro man har, och av att dela detta med andra, hur fördärvad den här tiden än är.

Så absolut, de är opportunistiska. De tar den här händelsen, den här ”legitima orsaken till upprördhet” (mordet på en ung man) och använder den för att skapa en situation som ger dem tillgång till materiella varor och rikedom som de annars är förbjudna att röra.

Att skuldbelägga någon för detta är att delta i en djupgående och fånig mystifikation av världen. Precis som att det inte skulle vara en grundläggande mekanism i kapitalismen att utnyttja situationen när tillfället dyker upp (som t.ex. att utnyttja överbefolkning av fattiga och arbetets globala karaktär för att hålla lönerna nere). Precis som att det bara är de fattiga som utnyttjar situationer. Precis som att man borde låta bli att ta risker för att förbättra sitt liv.

Precis som att kampen mot ett våldsamt och vedervärdigt socialt system, hur våldsamt och ”vedervärdigt” man än kämpar, bara borde förbli politisk, och därmed möjlig att ignorera. Precis som att det som står på spel inte är materiellt, inte handlar om hur man lever eller inte lever sitt liv, inte handlar om just den här sociala katastrofen.

5. De har ingen rätt att göra det här. Det här är inte så man protesterar.

Självklart har de ingen rätt att göra det här. Det är just av den anledningen det inte är en protest.

En protest är det man har rätt att göra. Det är något man känner igen i samma ögonblick som man ser den, och glömmer så fort den har lämnat ens synfält.

Kanske är den värsta av de uppfattningar ni ger uttryck för, av all den skit ni häver ur er, att i det här läget våga påstå att 1) det finns faktiskt vissa legitima frågor bakom det här, en viss legitim oro, 2) som Tim Godwin (nuvarande chef för Metropolitan Police) uttrycker det, ”det här är samtal vi måste föra, men det ursäktar inte det som händer”, och 3) kravallerna kommer inte få några samtal att komma igång, så 4) folk borde återvända hem och börja med dessa samtal, försäkrade om (och uppläxade till) att om de bara använder sig av de rätta kanalerna för att uttrycka sina åsikter (röstning, dialogmöten, tillståndsgivna demonstrationer, brevkampanjer osv.) så kommer de med makten att materiellt förbättra dessa saker gladeligen överväga att göra något.

Att slå fast att kravaller och förödelse inte är rätt metod för att bli hörda, samtidigt som ni uppmanar folk att återgå till sätt att uttrycka sin vrede på som ni i flera decennier bevisligen har visat er helt ointresserade av att lyssna på, är samma sak som att klart och tydligt förklara att de från och med nu är stumma. Att det inte finns någon som helst möjlig väg för dem att artikulera en position som kommer att uppmärksammas eller tas i beaktning.

(Att säga, som vissa av er gör, att dessa olyckliga händelser visar att vi alla måste lyssna mer noggrant nu, är att erkänna att – hjälp! – våldsamma oroligheter fungerar faktiskt för att få uppmärksamhet. Men det kan ni väl inte säga. Eller…)

Men olyckligtvis för er är inte kravallen ett sätt att prata. Speciellt inte ett övertygande sätt. Den försöker inte bevisa någon poäng eller vinna över er till sin sida. Den uppstår ur frustrationen hos dem ni lyssnar på så lite att deras munnar lika gärna kunde vara utan tungor. Men det är inte tal, för den vet mycket väl vad fan det leder till.

6. Det här är urskillningslöst våld. Det är inte inriktat mot något.

Här är det viktigt att klargöra ännu en sak, att vad ni än kanske tror så är klasstillhörighet knappast ett mått på mänsklig anständighet (helt oavsett att rika nästan alltid är giriga och egofixerade skithögar). Det är synd, för det skulle göra klasskampen så mycket enklare, indelningen i vän och fiende så mycket tydligare. Men från de extremt fattiga till medelklassen och tillbaks igen så finns det briljanta människor, mediokra människor och folk som bara är avskyvärda.

Skillnaden ligger endast i vilka uttryck dessa tendenser tar sig. Vidriga människor som har tillräckligt med pengar för att hålla sig inom lagens ramar uttrycker det genom att slå sin fru och blåsa anställda på rimliga löner, och vissa som inte har tillräckligt med pengar för det sättet är de som under dessa dagar absolut har agerat avskyvärt och hänsynslöst. Alla som försvarar det är idioter. Vi har inget intresse av att fetischera våld som sådant, på samma sätt som vi inte är intresserade av att fördöma alla som kravallar bara för att vissa som deltar är skithögar som nu ser sin chans att fullt ut bete sig som sådana.

Men att dra generella slutsatser om kravallerna i sin helhet utifrån detta är helt oacceptabelt. Lika dumt är det att tro att man klart och tydligt kan skilja ut några få extremt vidriga människor från en händelse där väldigt många som deltar har genomlevt extremt vidriga situationer, och faktiskt inte bryr sig ett skit om de råkar bryta mot vad folk som har haft ett lättare liv tycker är anständigt, eller om de förstör deras egendom. De vet mycket väl vad de gör.

De som talar om plundrarna som ”sinnessjuka” säger egentligen bara att de inte ens kan föreställa sig ett sinnestillstånd där det är fullt logiskt att plundra. Att det faktiskt kan vara ett fullt medvetet beslut. Att de inte har något intresse av att sätta sig in i varför vissa människor tycker dessa skillnader – t.ex. mellan stora varuhus och lokala butiker – inte har någon större betydelse.

Men vi förstår dock varför en sådan desperat räddningsaktion av fördömanden är nödvändig. För vad som står på spel är inte så mycket risken att folk ska stödja det som händer, utan snarare att det som händer redan har börjat bryta ner stadens uppdelning efter hyra, privilegier och ras – allt det som ska hålla kvar de fattiga i deras egna stadsdelar, där de kan lämnas att ”jaga” varandra i zoner som helt har övergetts av all social service, förutom polisen.

Därför hör man nu överallt samma sak upprepas som ett mantra: jag kan inte fatta att det här händer i X. Jag har följt nyheterna, och det kändes så långt borta. Jag kunde aldrig tro att det skulle hända i X också.

Man förväntar sig aldrig det här, övergången från väl avgränsade fattiga zoner till en ibland nästan generell utarmning av hela staden. Det kommer nödvändigtvis som en chock, även utan moraliska fördömanden, för det innebär att tydliga avgränsningar och restriktioner faller samman. Det är ett upplösningstillstånd. Det lämnar byggnader och bilar som svarta skelett bakom sig och dröjer sig inte kvar vid en viss plats på slagfältet. Det sprider sig.

Men vi hävdar också att det finns en enkel och etisk väg att ta sig an det nu rådande, som är tätt sammankopplad med detta. Det är de strukturella villkoren för den verkliga rörelse som länge har kallats kommunism.

Det är inte omfördelningen av rikedom. Det är omfördelning av fattigdom, en process som uppstår när de som inte har någonting slutligen börjar ta sin del.

För detta leder till att den enda möjliga etiska grunden för oss att stå på, och den enda vi behöver, blir insikten om att det bara finns två alternativ och att dessa ömsesidigt utesluter varandra.

Å ena sidan det som jämnar ut och sprider vår tids alla motsättningar och helt häpnadsväckande brutalitet mer jämlikt, till alla.

Å andra sidan det som försöker få de redan utlämnade och värst drabbade att själva fortsätta bära hela bördan av den tågkrasch vi kallar samtid.

Ni insisterar på det senare, och ni hittar massor av sätt för att rättfärdiga och stärka er position. Vi insisterar på det tidigare. Det är skitigt och det kräver mer. Det har varit så länge nu, och det kommer fortsätta så. Och ju värre det blir, ju mer kommer ni som papegojor upprepa samma tomma fraser från er hackiga skiva, samtidigt som fängelserna växer och arméer reser sig bakom era ord.

7. Det finns ingen ursäkt för det här. Det är bara destruktivt

Inte minst för att det inte finns några ursäkter att få. Det finns ingen ordning eller struktur för att ursäkta dem som håller fast vid det senare. Alltså inte bara i ord eller rent teoretiskt (vilket skulle vara enkelt nog, att sätta ord i våra munnar och händer) utan de som gör vad som krävs för att överleva, och som vägrar accepterar att de bara ska överleva. De som vill ha, och ser allt som finns som de inte kan få. De som är förbannade över detta, och som nu har fått nog.

Det finns ingen ursäkt för det här. Men vi lever i en tid där man antingen kommer med ursäkter eller tar för sig.

Ni kommer med ursäkter. Men vi står både med dem som tar för sig, och med dem som drabbas i en situation där ett sådant tagande blir nödvändigt. Hela sättet att prata om offer blir fel. För vi ser att det inte är sant att ni står på de små butiksägarnas sida, de som nu blir av med sina verksamheter, eftersom det är på grund av det sätt som ni har lämnat vissa utan någonting samtidigt som ni har tillåtit andra att slita ihjäl sig för att hålla sig flytande, som de nu kastar sig själva (och vad skräp de nu hittar på gatorna) mot varandra. Det är ett samhällstillstånd som ni länge har välkomnat.

Det var det Hegel menade när han skrev om ”list”, om hur den underliggande idén aldrig straffas för sina brott. I det här fallet kapitalet och dess relationer som ständigt bevaras, eller som han så träffande uttrycker det, ”Det är inte den allmänna idén som ställs till svars av opposition och kamp, det är inte den som utsätts för fara. Den förblir i bakgrunden, orörd och skadefri.” Det gör att de specifika uttrycken – passionerna, begären och behoven, vardagen för alla som lever under och inom detta – istället kämpar mot varandra, när de kastar sig mot egendom och kroppar. Ibland, men det är sällan, överskrider passionerna denna idé och hotar den, om så bara för ett litet tag. Och det här kan vara ett sådant sällsynt tillfälle, som i den akuta och omtumlande situationen lyckas blockera och undkomma förnuftets list.

För alla kommer att få sitt, på ett eller annat sätt. Synd för er om det inte passar er. Synd för oss alla att det har lett till det här, eftersom detta utan tvivel inte kommer leda till någonting. I alla fall inte om man tänker sig leda till någonting som etablerandet av kollektiva handlingsmetoder, byggandet av infrastrukturer och förmågan att göra något annat. Det är uppenbart inte vad som står på spel här.

Men här talar vi till oss själva, inte till er. För trots all er omänskliga dumhet så är vi också långt ifrån oskyldig när det gäller att tänka fel. Och vi – detta formlösa vi, men inte ”vänstern”, hur man nu än definierar den – har hamnat snett på åtminstone tre fronter:

1. Vi kan inte tillåta det allvarliga i det som händer nu att bli en orsak eller ursäkt för att ropa på polis för att återställa ordningen. Inte för att det skulle vara ”bra” eller ”dåligt” med social oordning, dessa barnsliga ord som kastas runt. Utan för att det inte är upp till oss att avgöra. Det kommer hända oavsett vad vi tycker om saken. Så därför, om vi överhuvudtaget har någonting att säga, så måste det vara som en kritik av a) sådana reaktioner, som är precis det som gör att situationer av den här typen uppstår från första början, och b) det sätt som den här situationen kommer användas för att retroaktivt rättfärdiga den pågående behandlingen av fattiga som kriminella, dvs. just den behandling som leder till en sådan här explosion.

Vi förkastar fullständigt all sådan självbekräftande realism, allt som på något sätt bekräftar ert fördömande. Vi anser inte att det går ihop logiskt att tro att lösningen på det här ”problemet” är att på ett ännu mer hänsynslöst sätt tillämpa de metoder som redan är problemet, dvs. kriminaliseringen av de fattiga. Vi tycker varken att förvirringen i dessa tider berättigar ett sådant förvrängt tänkande eller dess resultat.

2. Vi kan inte tillåta att vår kritik stannar vid att vara en kritik på distans. Vi kan inte stå avsides och slänga ur oss krav på vad ”de” borde göra och inte göra, lika lite som vi kan ropa på staten att göra vad den ändå kommer göra, eller inte göra, oavsett vad vi begär av den. Att göra det är att falla tillbaks på fördömandets logik, att värdera och döma en situation som man själv inte deltar i. Om man tycker att de som kravallar ska attackera stora butikskedjor istället för små lokala affärer, så bör man aktivt uppmana till det förra, på plats, med famnen full av gatsten, istället för att bara fördöma det senare. Om man tycker att det borde finnas en formell organisation som styr upp det som händer, så bör man börja göra just det, istället för att bara klaga på att det saknas klassiska politiska former. Om man tycker att det viktigaste i en sådan här situation är att, med våld, försvara folks hem och affärer, så bör man göra det, tillsammans med andra som tycker så, istället för att bara vänta på polisen.

(Det här betyder inte att det enda alternativ är att utsätta sig för våldsamma situationer där man kan bli skadad eller dödad. Det betyder bara att den här sortens fördömanden eller förslag på förbättringar är irrelevanta om de inte samtidigt är materiella praktiker. De som, av helt förståeliga skäl, inte vill ha något med det här att göra ska också hålla sig borta från det som händer. Men då ska man inte heller fördöma det, eller utge sig för att komma med goda råd.)

För om vi envisas med att fokusera på de insurrektionella delarna i det som händer – alltså det som gör detta till något mer än bara kriminalitet och konsumism som gått överstyr, som vissa påstår – så ser vi att det inte bara handlar om våldsnivån eller hur mycket det lyckas skaka om staten. Förutom att många av de som deltar i kravallerna faktiskt har organiserat sig själva på ett väldigt seriöst sätt (även om det inte ser ut som något man normalt sett skulle kalla politisk organisering) så ligger det insurrektionella konstigt nog även i att butiksägare och andra faktiskt också tar hand om sig själva. Att de agerar mot en insurrektionell situation, med basebollträn i händerna. För det är här som tidigare uppdelningar efter förmodade allianser rasar samman och en spricka uppstår i vardagslivets ständiga reproduktion. Ett samhälle som reser sig i revolt, men inte alla mot staten, klart och tydligt uppdelade i två sidor, utan snarare på många olika fronter. Ett samhälle där alla inre motsättningar kokar över, vilket tydliggör i hur hög grad statens förmåga att hantera befolkningen har tappat all legitimitet i befolkningens ögon. Och där folk går till handling utan att vänta på polisens mediering. Är ett sådant skeende vackert? Nej, inte det minsta. Men det är en ofrånkomlig del av negationen av det nu rådande.

3. Utifrån detta måste vi poängtera en viktig skillnad, även om det till en början kan verka som en onödig utsvävning i det allt för abstrakta. Vi måste insistera på att det finns en skillnad mellan förstörelse och negation. Det är den skillnaden som utgör det speciella med kommunistisk teori, och att utelämna den är det vanligaste argumentet mot all teori och praktik som strävar efter att komma vidare: ni vet bara hur man negerar och kritiserar, ni vill bara förstöra, ni har inget konstruktivt alternativ.

Det som har pågått i London den senaste tiden har inneburit en massa förstörelse. Byggnader och bilar har slagits sönder och satts i brand. Inget har byggts upp i dess ställe. Det finns inga kartor, planer eller program. Man pratar om ”social negativitet”. Det visar sig i förstörelsen av en viss del av det som nu existerar och det visar på ett hat. Ett hat mot polisen, mot staden som har åsidosatt dem, mot skyltfönster som vaktar alla saker som är för dyra för att köpa, mot att bli tillsagd att man måste klara sig själv för att komma någonvart, och när man försöker göra just det så blir man gripen av polisen, mot alla som kollar misstänksamt när de passerar, bara för att de har huvtröjor och mörka ansikten.

Men detta är i sig inte negation, även om det är en del av en sådan process. Negation innebär snarare att alla sociala relationer som upprätthåller en viss ordning faller samman. Relationer som egendom, lag och värde. Det är alltså inte fysisk utplåning, ett totalt raserande av allt till grunden, utan snarare en process där allt som existerar ifrågasätts och kritiseras, oftast på ett väldigt materiellt sätt. (Egendom har visat sig vara väldigt motståndskraftigt mot argument, hur välformulerade de än är). Det är ett stålbad som inte lämnar någonting orörbart, det sätter sammanhangen som ursäktar deras existens ur spel och gör att man kan se dem för vad de verkligen är, vad som håller och vad som faller, och vad som länge har förgiftat oss.

Det är denna skillnad, denna tunna gräns, mellan negation och förstörelse som utgör grunden för det vi som har talat här. Förstörelse sker. Inte opåkallat, inte automatiskt (det är människor som fattar verkliga beslut att göra detta) men det är ett givet faktum. Vad som däremot är ovanligt är att man tar tillfället i akt att använda sig av det som sker (opportunistiskt, ja) för att expandera ilskan och den sociala oron bortom det som först utlöste den, till en verklig, levd och varaktig tanke på negation. En negation som absolut måste byggas. Och den byggs på de band som hastigt knyts när de förhållanden som tidigare höll ihop saker och ting – handel, polisbevakning, transportsystem, arbete – börjar vackla och falla samman.

I det här specifika fallet är det framförallt två saker som måste negeras, och det kräver en analys och en utveckling som går längre än vad som enbart kommer ur materiell social oordning i sig. För det första, användandet av politiskt som ett sätt att avfärda det som nu händer som ickepolitiskt och därmed fel. För det andra, den klara och tydliga uppdelningen i helt motsatta positioner, även om den ibland är helt nödvändig (vi tror alltså inte att klyftan mellan er som fördömer och oss kommer att försvinna inom någon snar framtid). Ja, vi är fullt medvetna om att det finns reella materiella skillnader mellan olika delar av befolkningen och deras klassbakgrund (och man bör ha en klar förståelse av att i vissa kamper är inte alla välkommen att delta). Men vi strävar efter att helt utplåna dessa skillnader. Alltså, att man slutar prata om ”de som plundrar” som om de tillhörde en främmande art, och slutar inbilla sig att det som händer ”dem” inte får djupa återverkningar som bestämmer och förändrar livssituationen för alla, oavsett om man identifierar dig med detta ”dem” eller inte. För att göra det är den krassaste formen av att tänka klass som kast, att förvandla massan till en undermassa som man själv inte tillhör, och det är en tendens eller riktning som aldrig kan leda till att skillnader och uppdelningar överskrids.

Men ställt mot all denna kritik av oss själva, alla våra snedsteg som leder till distanserat fördömande och önsketänkande, så är ni ändå mycket, mycket värre.

För ni fördömer inte plundrarna för att de plundrar. Ni har dömt dem långt innan dess, dömt dem till irrelevans och död. Det faktum att de plundrar ger er bara lite mer ammunition i ert långa exkluderings- och smutskastningskrig.

Det är därför vi inte vill ha någonting med er att göra.

För ni, ni som skriker er hesa i protest mot varje social åtgärd som möjligtvis skulle kunna gynna arbetarna, som skulle kunna vara en väg för saker som tak över huvudet, mat, kläder och medicin att nå fram till dem som behöver det, ni borde bara hålla käft och inte gnälla när konsekvenserna av er likgiltighet och ert förkastande av varje form av omtanke visar sig.

Men ni vill väl bara komma fram till uppröjningen efteråt. Som en sjuk parodi på kravallinformationens virala spridning, via digital teknologi, så organiseras ”mobbar” av städpatruller. Affischer med texten ”Keep Calm and Clear Up” tillverkas – åh, så fyndigt. Ni uppmanar alla att ta sig samman, behålla fattningen och känna sig ”beautifully British”, efter att ha besegrat dem ni inte betraktar som brittiska, och bara gå vidare som om ingenting har hänt.

Men det var ni som med falska leenden propagerade för både marknadens anarki och militariseringen av dess försvar. Nu, när den fulla konsekvensen av detta visar sig, så kanske ni för en gång skull borde ha anständigheten att komma ihåg vad ni har sagt och hålla tyst.

Ni skrek för att få sängen bäddad på det här sättet. Nu skriker ni för att den är obekväm, och för att allt oväsen utanför stör er fridfulla sömn.

Må ni varken få lugn eller ro, tills himlarna faller.

/ECW (Socialism and/or barbarism)

Ett öppet brev till alla er som fördömer plundringen

gordon_riots03_lDen fjärde augusti 2011 mördades Mark Duggan av polisen. Han blev skjuten i en av alla kontroller som har blivit standard i Tottenham och övriga London om man råkar vara svart och dessutom har oturen att bo i ”fel” område. Polisen gick snabbt ut och påstod att Mark hade haft en pistol, att de hade känt sig tvingade att skjuta i självförsvar och att han var en brottsling. Inget av detta var sant. Marks familj och vänner gick till polisstationen och krävde svar på vad som hade hänt. Känslorna var heta, polisen nervös och aggressiv. Någon knuffades, någon plockade upp en sten som kastades. Sedan var det igång. Kravaller.

Det här var inte första gången. Tottenham har sett liknande kravaller både på 60- och 80-talet. Det nya var hur snabbt de spred sig. Först till andra delar av London, sedan över hela England. Det andra som var nytt var det omfattande våldet mot polis och privategendom.  Även gamla rävar som hade varit med vid de tidigare utbrotten chockerades. Moralpaniken var total i borgerlig media och snart fördömdes kravallerna från alla håll som ”nihilistiska”, ”opportunistiska” och ”opolitiska”. Även vänstern fördömde kravallerna för att de varken kunde se någon riktning eller organisation i det som hände och moraliserade över att plundringen bara var ett tecken på hur dessa ungdomar har internaliserat den ”kapitalistiska girigheten”, helt styrda av att till varje pris vilja konsumera olika varor.

Varken högern eller vänstern kunde förstå detta klassuppror som något annat än meningslöst våld. Behovet av att faktiskt analysera vad som hände överskuggades helt av viljan att fördöma. Av tvånget att fördöma. Av oviljan att analysera och förstå. Men om man varken är intresserad av moraliserande fördömanden eller okritiskt hyllande, om man kan se det rationella i händelser av den här typen och vill analysera vad som faktiskt sker, utan fördomar om hur det ”borde se ut” då finns den här texten, med alla sina svagheter och styrkor. Artikeln är skriven av Evan Calder Williams inte långt efter händelserna, uppdelad i två delar på grund av längd. Nedan följer första delen.

/översättarna

Ett öppet brev till alla er som fördömer plundringen

Kära läsare,

Jag är rädd att vi inte har så mycket att säga varandra.

Vad som följer kan därför möjligtvis ses som ena halvan av en dialog, på samma sätt som att skrika på en jukebox av is är det. Kanske kan själva ansträngningen att tala – en viss mängd av varm luft – mjuka upp ytan lite, men det blir ändå en ganska ensidig diskussion. Och det betyder knappast att ni kommer, eller ens kan, sluta spela de skivor som ni tilldelats, alla de fraser och undanflykter som går på rundgång.

Vi har ju trots allt redan hört vad ni har att säga. Vi kan också redan orden utantill. Vi finner dem, i bästa fall, föga övertygande. I sämsta fall, som illvillig, undvikande, rasistisk, medelmåttig, blodtörstig smörja, varken passande för munnar eller öron. Och i dessa dagar är det väldigt lite som hamnar under ”i bäst fall”.

Jag antar att ni skulle säga samma sak om vår position, fast med en annan uppsättning adjektiv. Omoget, destruktivt, oresonligt och naivt är några ord som dyker upp i huvudet, i alla fall om man ska gå efter hur era anklagelser har sett ut tidigare. Medias struktur och flödet av information gör ju att vi tyvärr inte kan undgå att höra vad ni säger, men ni kan mycket lätt fortsätta ignorera vad vi gör, tills dess att en massa arga människor bränner er stad. Då kanske ni, i ett ögonblick av svaghet, ger efter och lyssnar på dem som har något att säga om saken. Men det är osannolikt. Vi lever i högljudda tider.

Det är synd, för vi håller faktiskt med varandra om en del saker. Ni säger att plundringen och kravallerna är opportunistiska, att de är ”oresonliga” och ”dumma”, att ”det här är ingen protest, det är kravaller”, att de ”inte är politiska”, att ”det handlar om individer som använder händelserna de två första nätterna som ursäkt för att se till den tredje blir värre”, att det är ”förstörelse”, att det är ”ren och skär kriminalitet”, att de inte ”har rätt” att göra så, att det ”i det långa loppet inte kommer något gott” av att ”plundra lokala affärer”, ”sätta eld på bussar” eller ”sno en mobiltelefon” och framförallt, som du säger herr inrikesminister, ”det finns ingen ursäkt för våld, det finns ingen ursäkt för plundring”.

Och vi håller med.

Visst, det finns några punkter där vi skiljer oss åt, det är sant. Vi tycker inte att ”dessa människor” är ”apor”, ”råttor” eller ”hundar”. Men vi tror på att det verkligen är så ni ser dem, och att det inte är händelserna nu som är orsaken till er övertygelse. Det är bara en bekräftelse på vad ni alltid har tyckt om de som definitivt är fattigare och oftast brunare än er. Och när det gäller påståendet om att ert misstag var att ni ”borde ha hjälpt polisens internutredning att komma i kontakt med Mark Duggans familj fortare” så framstår det för oss som att ni redan har hjälpt polisen mer än tillräckligt, på värsta tänkbara sätt. För man kan väl inte säga att det var bemötandet av familjen efteråt som var problemet, eller hur? Har det inte mer att göra med att han faktiskt inte sköt mot polisen innan de mördade honom?

Till sist så håller vi inte med om att ”det vi ser nu överhuvudtaget inte har någonting att göra” med dödsskjutningen. Och det är här som den verkliga skillnaden ligger, denna lilla spricka mellan oss som öppnar sig till en gapande klyfta, en motsättning som inte kan överbryggas.

För vi vill förstå världen utifrån dess konkreta historiska omständigheter, hur och varför det har blivit som det är, och varför det är ohållbart. Ni vill å andra sidan bara garantera att det får fortsätta så länge som möjligt, utan hänsyn till kvalitet, utan hänsyn till konsekvenser, utan hänsyn till något annat än er kollektiva förmåga att slå fast att: det är en otäck värld där ute, men vi har i alla fall kvar vår anständighet. Vi sitter i alla fall högt nog för att kunna blicka ut över dödens fält. Vi kom i alla fall hit på laglig väg. Och hur vågar de. Hur vågar de!

Men bortsett från detta har ni sagt mycket som är helt sant. Så låt oss därför börja där vi är överens.

1. Det här har inget med politik att göra

I det här sammanhanget verkar ”politik” betyda ”det som har en politisk karaktär” eller ”den uppsättning angelägenheter och frågor vars lösning faller under den aktivitet och kategori som kallas politik”. Det låter uppenbart nog.

Men vad betyder ”politik”, inte generellt och inte alltid, men när vi använder det nu?

Politik är förvaltningen av det samhälleliga och dess motsättningar (dvs. den stökiga sfär som tar fasta på att det inte bara finns en person utan många). Detta sker genom varierande nivåer av institutionaliserad representation – alltifrån fantasier om direktdemokrati på individnivå, till att miljontals människor röstar på en president. Politiken går sida vid sida med ekonomin, som också påverkar, bestämmer och grundar sig på tillvarons samhälleliga sfär. Det ekonomiska systemet vi har – reproduktionen av kapital – upprätthåller vissa sociala förhållanden mellan människor och den värld de lever i. Det förstår dessa människor, deras tid och deras ansträngningar som resurser att förvalta, suga ut, vårda och cirkulera. Ekonomin förvaltar resurser genom en uppsättning relationer som bygger på den materiella abstraktionen värde. Politiken förvaltar subjekt och deras behov genom en uppsättning representationer som bygger på den materiella abstraktion medborgarskap. Man kan inte tänka sig politik utan ekonomi och vice versa – även om det finns perioder där det ena framstår som mer avgörande än det andra.

Med tanke på den politik ni bedriver eller stödjer så är det svårt att föreställa sig att ni inte skulle hålla med om det här, även om ni troligtvis inte gillar språket.

Detta innebär att en bedömning av vår samtid måste ta hänsyn till den snabbt ökande svårigheten som både politiken och ekonomin har att styra, hantera och strukturera fenomenet massor, alltså den sociala verkligheten. Det här visar sig tydligast på två sätt.

För det första, i den totala oförmågan att tillhandahålla tillräckligt med jobb till tillräckligt många människor, så antalet människor som helt enkelt inte kan anställas ökar. Detta är ett strukturellt resultat av kapitalets utveckling. Det är inte en olycklig bieffekt av dåligt regerande, även om hela det politiska fältet är fullt av inkompetens. Det är inte ett resultat av en ”mjuk” invandringspolitik, som om tillväxten på något sätt skulle ha överlevt lönsamhetens generella kollaps i produktionen de senaste fyrtio åren om bara Storbritannien hade bevarats vitt – om postkolonial bara hade betytt att de hade stannat i de före detta kolonierna när Imperiet fann dem för oregerliga att hantera.

För det andra, den långsamma utblödningen av välfärdsstatens kadaver, följt av en slakt vars omfattning och snabbhet saknar motstycke i historien, genom attacker på sociala åtgärdsprogram, boende och pensioner. Så att de som har jobb utan att vara rika, och de som inte ens efterfrågas på arbetsmarknaden, avskärmas allt mer från de medel som krävs för att de på ett fullgott sätt ska kunna reproducera sina egna och sina nära och käras liv. Kopplad till denna oförmåga visar sig nu en gammal brutal sanning: bara för att de fattiga blir fattigare, så har inte deras behov och begär den goda smaken att försvinna, de begär som alltid hånas av medel- och överklassen, som om man är en idiot bara för att man vill ha något man inte har råd med. Istället blir de allt mer desperata, uppdelningen av staden i olika zoner allt hårdare och polisen allt mer brutal.

Det är dessa fundamentala förutsättningar allt kretsar kring, och som hänger hotfullt som bilan på en giljotin över massornas huvuden. De förhållanden som förankrar politiken och ekonomin, dvs. medborgarskap och värde, och som producerar det grundläggande antagandet att dessa är naturliga och eviga, befinner sig kort sagt i en skälvande, skräckslagen oordning.

Att då säga att plundringen och kravallerna ”inte är politiska” är faktiskt att inse någonting väldigt viktigt. Nämligen att politiken i många år, och nu tydligare än någonsin, har visat sig fullständigt oduglig att hantera de bekymmer och behov de har som knappt faller under dess skugga från början.

Att sörja detta faktum innebär bara att insistera på, som ni gör, att ”dessa människor” borde åka tillbaks till sina egna stadsdelar, till de officiella kanalerna för klagomål, de som kan förstås som politiska och som ni kan känna igen som sådana när ni ser dem (det kan till och med sträcka sig till fredliga demonstrationer, som vet när det är dags att gå hem!). Tillbaks till hopplösa försök att söka stöd i ett förhållande som bara existerar som gränsdragning för att hålla dem ute. Tillbaks till att inte bli betraktade som ett seriöst politiskt subjekt. Därför är det bara när de agerar ”ickepolitiskt” (genom att hoppa över förmedlingarna medborgarskap och representation för att framträda) som termen ens dyker upp, som en negativ definition. Men ni förstod dem aldrig ”politiskt”. Ni tittar åt ett annat håll och hoppas att de ska göra samma sak.

Men vi lever i Janustider, även om de båda ansiktena försöker vrida sig loss och spotta den andre i ansiktet.

Kravaller är den andra sidan av demokratin, när demokrati betyder förmågan och legitimiteten att rösta igenom åtgärder som direkt skadar den befolkning som den säger sig representera.

Plundring är den andra sidan av krediten, när kredit innebär att stater och institutioner desperat kämpar för att upprätthålla höga kreditnivåer till priset av att de som utnyttjar dem går under.

(Det är givetvis en slump att kravallerna under dessa få dagar sammanföll med sänkningen av USA:s kreditvärdighet och kraftiga svängningar på världens börser, men det saknas inte samband. Kravaller och plundring är lika gammalt som ekonomisk utsugning och politisk befolkningskontroll. I tider när denna utsugning och kontroll slutar att fungera som den ska, när arbetet självt blockeras, är det då ens tänkbart att avbrott och utbrott inte skulle hamna allt mer i förgrunden?)

Och förödelsen då, kaoset som släptes lös på gatorna? Den ursprungliga betydelsen av det engelska ordet ”havoc” var inte ”destruction” (förstörelsen som sådan) utan det kommando som ropades ut som signal och uppmaning till att börja plundra. ”You cry havoc”.

Havoc, plundring och förödelse, är alltså den andra sidan av klass, vilket i sig innebar (och innebär) både en uppdelning av människor i klasser för att kunna utvinna rikedom (beskattning) och ett stridsrop. Förödelsen hålls under kontroll av klass men hotar alltid att svämma över, och den anarkistiska vändningen till stöld och ödeläggelse belyser, negativt, denna andra sida av förhållandet, den legala stölden och sanktionerade förstörelsen av våra liv och resurser.

Plundring och förödelse är klassernas grundläggande kriminalitet. Är ni verkligen förvånade över att den är så svår att kontrollera?

2. Det här är inte rättvist

Detta är en vanlig kommentar, och återigen är det helt sant. För i ett sådant påstående gömmer sig det fullt legitima erkännandet av all den skada och det trauma som sådant här orsakar, främst genom förlorad egendom, som drabbar många som uppenbarligen inte ens är nära att vara rika, som också sliter för sin överlevnad och som lagt många år på att bygga upp den lilla trygghet de har i sina liv.

Och till de som frågar oss, i hopp om att förlöjliga oss, jaså, men tänk om det var ert hus då? Eller er bil? Eller er affär? svarar vi:

Vi skulle bli vansinniga. Vi skulle bli helt förstörda. Varför skulle vi inte bli det?

För vår poäng här handlar inte om att ”legitimera” våld, eller om att förminska den chock och skräck som de känner som hamnar mitt i korselden. Poängen är att i den mån som själva det politiska som norm kollapsar, i den mån som dess förmåga att i tillräckligt hög grad fånga upp och kanalisera motsättningarna i en massa människors liv inte längre fungerar, så faller också ramarna för hur man ska tänka kring detta samman.

Framförallt, själva tanken på kompromiss, som är helt avgörande för att kunna blockera alla verkliga försök att gripa in i katastrofala situationer. Hela idén om att ställa upp kostnads/nytto-kalkyler. Eller föreställningen som är så tätt knuten till det ekonomiska sättet att tänka om likvärdighet och jämlikhet, som gör att man likställer och försöker mäta lidandet och ilskan hos en förtvivlat fattig tonåring, pissad på av ett samhälle som hånar, föraktar och kriminaliserar honom, mot lidandet och traumat hos en fattig butiksinnehavare vars affär plundrats och som redan har svårt att få det att gå runt när hyrorna drivs upp av gentrifieringen.

Att verkligen tänka bortom politikens vindlande återvändsgränder innebär att förkasta den här typen av utvärderingar och avvägningar, att förneka rättviseanspråket, och istället säga:

Det är brutalt att folk är så avskiljda från de mest grundläggande livsnödvändigheterna att de tvingas sälja droger och sedan hamnar i fängelse på livstid för det.

Det är brutalt att en familj tvingas se sitt hus brinna ner på grund av kravaller.

Det är brutalt att snuten skjuter först.

Det är brutalt att folk behöver skydda sina affärer med baseballträn, i rädsla för att förlora dem.

Det är brutalt att folk måste spendera sina liv med att arbeta i de där affärerna, i rädsla för att förlora dem.

Inget av dessa påståenden utesluter något av de andra. De är alla sanna. Men det är just den föreställningen, att man måste begränsa missnöje och kamp till ”politik”, som gör att de delas in i grupper på olika sidor som man sedan ska balansera och väga emot varandra.

De är omöjliga att mäta och jämföra med varandra. De är även ett resultat av samma uppsättning förhållanden som gör det så otroligt svårt för stora delar av världen att leva.

Och vi befinner oss i en tid där ett sådant dubbelt förhållande råder, av det som inte kan mätas och det som inte kan vara en tillfällighet. Vi ser det när uppdelningen i olika sidor bryter samman, när rättvisans matematik slutar fungera och i röran som uppstår mitt i allt det vi trodde kunde hållas klart och tydligt separerat. Det är en omkastning av identiteternas poler. Kravaller är inget man försvarar. Det är inte ”bra” eller ”dåligt”. Kravaller är en omkastning av tillhörigheter och omdömen.

Ofta är det en intern upplösning av vad som annars skulle kunna uppfattas som gemensamma klasslinjer.

Det involverar situationer som vi med all säkerhet kommer se mer av. De hopplöst fattiga ställs mot de som är fattiga, men som fortfarande håller huvudet över vattenytan, butiksägare ställs mot plundrare, arbetare mot folk som kravallar, de som krossar fönster mot folk som städar upp efteråt, och internt, på individnivå, eftersom människor inte alltid låter sig spaltas upp i antingen det ena eller det andra facket.

Det verkar vara åt det hållet saker och ting utvecklas just nu och det kommer troligtvis fortsätta så det kommande årtiondet, när staten drar sig tillbaka och omgrupperar sig, ingriper brutalt i explosiva situationer, men i det stora hela lämnar de båda sidorna av samma fattiga att slåss mot varandra och klara sig bäst de kan. Det är först när allt är över som de, och ni, kliver in för att städa upp sörjan, ta lite bilder med borstar i händerna, skaka dessa händer, och hoppas att alla har lärt sig sin läxa så att ni kan återgå till att ignorera alla verkliga problem som de som blir kvar där fortfarande har.

Och självklart är det som händer skrämmande, spännande, idiotiskt, sorgligt, chockerande och oundvikligt. Självklart. Vi förväntande oss inget annat. Och det gjorde inte ni heller.

3. De är bara ”materialister” som stjäl saker de inte har råd att köpa

Förväntar ni er verkligen att kravaller ska vara immateriella? Förväntar ni er att de bara ska plundra sånt som de redan har råd att köpa?

Men precis som tidigare så håller vi med i sak om beskrivningen i era fördömanden. Folk använder den här materiella situationen som en möjlighet, för att stjäla saker de annars inte (eller i alla fall bara med stor svårighet) har råd att köpa. Det är helt sant.

Men med det sagt uppstår två separata frågor, två sammanflätade trådar av skitsnack.

För det första så signalerar denna återkommande anklagelse om ”materialism” ett mer allmänt fördömande, inte av den konsumism som ni känner så väl och stödjer helhjärtat, utan av socialt uppror som materiellt faktum. Att prata, med förakt, om dessa dagars materiella karaktär innebär underförstått att man vill att folk återgår till ”protester” som håller sig inom ramarna för det representativa, till att bli räknade, sedda och ignorerade för att sedan återvända hem, och hålla sig där. Det visar på er rädsla och avsky när ni ställs inför att ”protester” blir materiella, och därmed slutar att vara just protester.

Att erkänna detta är inte detsamma som att man avsäger sig någon form av bedömning av händelserna. Man kan och bör självklart tänka både länge och väl på vad denna förändring, detta skifte, egentligen innebär, på vad det betyder att denna materiella kritik av staden slår urskiljningslöst och drabbar både stora butikskedjor och ”lokala småbutiker” lika illa. Och att verkligen tänka igenom detta betyder att man agerar på ett sätt som bidrar till förändringen, att man kastar sig in i den, eller framför den, vilket man nu väljer. Men begravt i attackerna mot plundringens ”krassa materialism” ligger alltså en fulare mask och kryper, den distanserade, ytliga och välputsade som stödjer kritik och protester precis så länge som de fortsätter att vara irrelevant och ickemateriell, så länge det syns och hörs men aldrig när de känns.

Mer specifikt så avslöjar detta fördömande av ”materialism” både en häpnadsväckande oförmåga till självreflektion och att man envisas med att fortsätta patologisera, rasifiera och avhistorisera de fattiga och arga.

För låt oss vara ärliga. Du som arbetar, du som har den möjligheten, kanske för att du fått allt serverat eller för att du har kämpat som ett djur för att nå dit, du som är ”en vanlig, hederlig arbetare”. Arbetar du verkligen bara för att ha råd med det allra nödvändigaste? Arbetar du enbart för att skrapa ihop till ett nödvändigt intag av kalorier, en tagelskjorta, ett tomt rum, kanske en öl på helgen och ett busskort för att ta dig till och från jobbet? Föraktar och förtränger du alla begär som går bortom det?

Nej. Det gör du inte. Det gör inte vi heller. För även om du är en av de som oftast inte har råd, så vill du ha, och du arbetar, snålar, fifflar och lånar för att kunna skaffa det, dyra sneakers, en platt-TV, en stadsjeep, en barnvagn som ser ut som en stadsjeep, dyr vodka, de där märkesbyxorna som får din bak att se bra ut, örhängen, cologne, cigaretter som inte smakar kartong, tv-spel, diamanter och kvalitetskött.

(Eller ännu värre, du låtsas att du står över allt sånt, så du vill ha en splitter ny hybridbil, hampatvål, lokalt odlad mat, en lägenhet med bambugolv och Matthew Arnolds samlade verk istället.)

Så, redan innan frågan om kriminalitet uppkommer (hur dessa saker införskaffades) fördömer du plundrarna för något annat. För att de vill ha precis samma saker som du själv vill ha.

Ni fördömer dem för era begär.

Ni säger att begär är förkastliga och oacceptabla så fort de skiljs från lönearbetets legitimisering. Ni menar alltså att de ska gå runt och begära saker, men ständigt förvägras att de uppfylls, att det är de fattigas lott, för ni anser att begären egentligen inte ska överskrida de tillgångar man har.

Så när ni (som så många strax till vänster om mitten som fördömer plundringen gör) vrider argumenten mot det kontrafaktiska och säger, men det hade varit annorlunda om de bara hade tagit mat, blöjor eller medicin, du vet, det allra nödvändigaste, så menar ni egentligen att de bara borde stjäla varor vars kvalitet motsvarar deras sociala ställning. De fattiga, som inte har en speciellt hög levnadsstandard, borde bara ha saker som inte har en speciellt hög standard. De borde inte ta förrullade cigaretter. De borde inte ta champagne, eller i alla fall inte de fina sorterna, och i så fall bara för speciella tillfällen. De borde absolut inte ta TV-apparater. För de förtjänar inte dessa saker. Och de borde veta bättre.

Och ni missförstår situationen, totalt, om ni tror att detta kan reduceras till ett simpelt begär efter saker. Handlingen att ta är inte en neutral omfördelning av varor på en marknad.

För vad innebär det att plundra? Att plundra är inte att snatta. Det är inte att stjäla. För stjäla förutsätter vissa ramar, en relation mellan två potentiella ägare, från den som ägde det till den som stal det, så att den senare nu äger det, som en ägodel, hur ”olovligt” det än togs. Detta är inte att plundra. Plundring är inte konsumism med andra medel. Plundring sätter allt på spel och gör det genom att undergräva egendomens hela idé, som juridisk rätt och transaktion mellan två specifika subjekt.

Plundring är per definition kollektivt. Även om vissa säkert drömmer om proletära Rambos så är det här ingenting man ger sig in på ensam. Det är horder av människor som tar allt, för plundring syftar även på stöldens totala natur. Det är inte taktiskt, inte försiktigt, inte listigt. Det är ett tillfälle av total uppsluppenhet som kännetecknas av att allt det kommer i kontakt med behandlas som om det redan var i dess grepp. Det engelska verbet ”looting” är bara en variant av substantivet ”loot”, som betyder just ”byte” eller ”stöldgods”, och det är också så plundringen relaterar till affärer, gator, staden och världen runtomkring sig. Det behandlar allt som om det redan var ett byte, egendomen som om den redan var stulen, ihoproffat och inlåst bakom glas och stål.

Det är alltså en genuin kollaps av hela den logik som ni så självsäkert basunerar ut och sedan använder för att döma de som plundrar, av att de inte gjort sig förtjänta, av att det måste stå i proportion till deras inkomst, av att inte vilja ha eller vara någonting mer, av att frustration ska vara en del av livet, saker som bara de fattiga förväntas acceptera. Det är en attack.

Er nervösa rastlösa oro inför detta är fullkomligt förståelig, eftersom det inte har så mycket att göra med ”de andra”. Det handlar snarare om hur ni ser på era egna ägodelar, era egna begär, er egen smak. Nämligen att ni inte är speciellt intresserade av ett par gympaskor för att de är bekväma/ser snygga ut/hjälper er att springa fortare. Det är bara en tillfällighet. Era begär är negativa. Det handlar om att ni inte vill att andra ska ha dem. För vad ni längtar efter är inte överflöd i sig, speciellt inte för de många, utan snarare ett förhållande av generell knapphet som era ynkliga tillgångar kan resa sig över som torn. Detta förstärks bara när ni försöker förneka och förkasta det, förminska det och inte ens har anständigheten skylta med det (att skylta med rikedom på ytan är ju trots allt något som bara fattiga och smaklösa gör). Nå, tiderna är hårda, men jag klarar mig okej. Vi måste alla dra in svångremmen ibland.

Ni fördömer alltså de som är för hungriga, förbannade, uttråkade, trötta eller desperata, för att de inte lyckas praktisera den självförnekelse ni själva bara låtsas att ni har. Med ett undantag. Det finns en sak som de ska vilja, och som de ska göra allt för att få: ett arbete. Så…