Motarbetarens svar till Rasmus Fleischer

otto-dix-german-artist-1891-1969-artists-daughter-nelly-1925-1387309865_org

Tack för kommentarer och kritik på våra texter, som alltid inspirerande att läsa. Vi tror att du har helt rätt i att texterna i Lönlösa liv präglas av en ambivalens, kanske hade detta teoretiska vankelmod varit mindre om publikationen av texterna i antologin inte dröjt så länge. Vi nämner inte det men texterna är skrivna 2011-2012, en går ännu längre tillbaka, och mycket har förstås hänt sedan dess, inte minst har de senaste årens utveckling gjort saker klarare. Men nu finns texterna här, som ekon från det förgångna.

Det vi pekar ut som kapitalets ”objektiva gränser” i boken är, som vi skriver, ”kapitalets växande oförmåga att återskapa proletariatet som grunden för sin egen reproduktion”. Här är vi förstås inspirerade av de franska dissidentmarxister, exempelvis Jacques Camatte, Bruno Astarian, Roland Simon, Gilles Dauvé och Claude Bitot, som på olika sätt försökt tänka krisen på nivån för klassernas reproduktion. Detta gör trots allt ambivalensen nödvändig, den fångar det faktum att lönearbetet är en påtaglig och påtvingande realitet för allt fler människor än någonsin, samtidigt som allt fler proletärer inte är produktiva utan improduktiva arbetare, såsom många arbetare inom servicesektorn, eller för den delen hotas att bli uteslutna ur produktionen och intvingande i de informella ekonomiernas helveten. Ambivalensen är därmed ett uttryck för den dialektik som kapitalet och dess former uttrycks av – varan som ”ambivalensen”, dialektiken, mellan bytesvärde och bruksvärde, arbetet och konsumtionen som antingen produktivt eller improduktivt arbete, och produktiv eller improduktiv konsumtion. (Vi diskuterar för övrigt ambivalensen mellan produktiv och improduktiv konsumtion kortfattat i ”Parti och utsida” när vi behandlar behovsbegreppet som den försvinnande länken mellan produktion och cirkulation, sidorna 175-176.) Diskursivt märker vi förstås denna kris för arbetets produktivitet eller för den delen arbetets nödvändighet (dess nödvändighet för att generera merarbete/mervärde) i att man sedan åtminstone André Gorz var en ung man, talar om företags främsta uppgift som ”jobproviders”, samtidigt som man inte bryr sig om frågan, som du antyder, om dessa arbetens produktivitet.

Lite inom parentes ska sägas att termen ”arbetsgivare” vore intressant att undersöka närmare. När blir kapitalisten, denna beundransvärda om än ack så brutala pionjär, först och främst en som finns till för att ge oss andra stackare jobb, och rentav vilket jobb som helst så länge det är ett jobb. Vad vi än har att säga om industrimagnater som Howard Hughes och Walter Rathenau så var de väl något mer än enkla arbetsgivare? När förlorade kapitalisterna sin nimbus och blev dessa förklenade arbetsgivare?

En grundläggande ambivalens i texterna är alltså att vi å ena sidan försöker angripa de som separerar produktion från spekulation alltför mycket, utifrån det självklara faktumet att produktion i dag på olika sätt inbegriper krediter och lån. Å andra sidan grundar vi vår idé om kapitalismens stagnation utifrån den reella skillnaden mellan produktion och spekulation, tillverkningsindustri och finansmarknad. Finansmarknadens (och fastighetsmarknadens) enorma tillväxt tränger trots allt ut tillverkningsindustrins andel av profiten, eller om du hellre vill, den minskade lönsamheten för tillverkningen skänker spelutrymme för det fiktiva kapitalets utbredning. Trots negativ reporänta så saknas investeringsviljan hos de flesta bolag, så pengarna som inte längre gör någon nytta på bankerna längre rusar in i de områden där de faktiskt kan växa, det vill säga där kapitalvärdet är högt och där det lönar att belåna sig, såsom i fastighetsmarknaden. Enligt analysföretaget DTZ slogs det ett rekord på transaktionsvolymen i fastighetssektorn förra året – 156 miljarder kronor. Något som ser ut att vara mer än en enkel händelse! Vi läser dig därför som att du menar att ambivalensen är nödvändig, och vi håller med; den fångar trots allt den låsning som vi de facto befinner oss i.

Den konstgjorda andningen med minusränta och ECB:s enorma stödköp på 60 miljarder euro i månaden påvisar den europeiska kapitalismens stagnation men det vore naivt, och direkt felaktigt, att säga att denna stagnation måste leda till kapitalismens snara undergång i någon absolut mening. Vi lever kvar i undergången, som sakta, sakta arbetar på. Ett sätt att tackla frågan om slutet ger Jacques Camatte oss som bland annat var inspirerad av Amadeo Bordigas kristeori. Bordigas beräkningar var att krisen skulle slå till 1975 – i sak fick han rätt, bara det att krisen slog till tre år tidigare. Camatte menar då att medelklassens enorma tillväxt i USA och Västeuropa under efterkrigstiden, med andra ord en absolut tillväxt av improduktiva arbetare, och den alltmer globala proletariseringen av världsbefolkningen, är parallell med en process som gör att det döda arbetet växer på bekostnad av det levande arbetet (den tredje industriella revolutionen). Från Camattes synsätt öppnar detta för en epok som han i olika texter benämner ”kapitalets potentiella död”: kapitalet finns kvar som ”tom representation” då värdelagen i sak hamnat i kris eftersom motsättningen mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden alltmer spelat ut behovet av levande arbete som källa för profit.

Camatte och kretsen kring tidskriften Invariance – såsom Gianni Collu och Giorgio Cesarano – såg under sjuttiotalet två processer som vägledande för kapitalismens stagnation. För det första menade de att vi bevittnar en kris för det levande arbetet i den meningen att mängden dött arbete som i genomsnitt är nedlagt i varorna ökar på bekostnad av det mänskliga arbetet. För det andra hävdade de att ”utbytesrelationen” är i kris då varor förbilligas till den grad att företags lönsamhet alltmer bygger på spekulation än produktion. Företags värde på finansmarknaden bringar följaktligen in mer profit än den faktiska produktionen – kapitalet blir med andra ord fiktivt då det alltmer självständiggörs från produktionen. Detta bidrar enligt dessa fransmän och italienare till att värdelagen hamnar i kris och blir alltmer obsolet, de talar om det som kapitalets självständiggörande från arbetet vilket förstås är en fiktion som snart kommer spricka och leda till kris. Närheten till EXIT och Krisis, men också andra tänkare som exempelvis Antonio Negri, är uppenbar – de ser alla en kris för värdet, utbytet och penningen, men de lägger fokus på olika aspekter (och Negri tycks helt ha retirerat från sina tidigare insikter på senare tid). Camatte, Collu och Ceasarano fokuserar mer på reproduktionen av klassförhållandet samt kapitalets och värdets självständiggörande – och förvandling till representation – för att på det sättet kunna teckna en strategi av övergivande, vilket i sin tur prefigurerade Paolo Virnos idé om en exodus, dock långt mer grundad i kapitalismens utveckling som produktion. Mänskligheten blir som Camatte skriver, alltid lika tillspetsat, genom denna utveckling mot kapitalistisk stagnation en fullkomligt meningslös slaggprodukt given av det faktum att kapitalet egentligen tömt ut sin framtid genom själva sin globalisering. Denna process blir bara än mer akut då Sovjetunionen i princip går i konkurs och hela den despotiska statssocialismens värld rasar samman i Europa och därmed prefigurerar den resterande kapitalistiska världens stagnation.

Utifrån Bordigas perspektiv – som Camatte delar – är kapital trots allt först och främst agrar revolution, men denna tog längre tid än väntat på många platser i världen och enligt Bordiga var det denna våldsamma industrialisering som den leninistiska och stalinistiska arbetarrörelsen genomförde i många länder. De socialistiska staterna var därför, enligt Bordiga, inte statskapitalistiska länder utan länder som utvecklades mot kapitalism. Detta innebär förstås att vi måste omvärdera hela vänsterns historia. Det är först i dag som vi verkligen kan tala om ett globalt proletariat och en industrialiserad och i någon mån postindustriell värld. 1980 var runt 1,7 miljarder människor lönearbetare. 2010 var det 2,9 miljarder av människorna som var lönearbetare. 2030 beräknas siffran vara 3,5 miljarder. Och allt fler av dessa arbetare är, utifrån kapitalets perspektiv, improduktiva, alltmer prekära och i värsta fall meningslösa som det de måste vara för att kunna överleva: arbetare. Det är därför vi i Lönlösa liv talar om överbefolkning som proletarisering: ” Industrialiseringen som skedde i och med att de europeiska och vissa av de asiatiska ekonomierna byggdes upp efter andra världskriget sammanföll med en enorm befolkningstillväxt. Sedan 1945 har världsbefolkningen tredubblats. 2010 uppgick världsbefolkningen till 6,9 miljarder. 2025 väntas den bli 8,1 miljarder. För 2050 är prognosen 9,5 miljarder. Världsbefolkningens tillväxt är sedan flera år tillbaka cirka 80 miljoner per år. Detta innebär ett stort problem för kapitalet – och den mänsklighet som är instängd i denna megamaskin – då jordens resurser redan är kraftigt överutnyttjade. Bristen på naturresurser kommer att innebära att miljarder människors livsvillkor förvärras. Inte minst då bristen på naturresurser också innebär en brist på livsmedel. I samband med den tekniska utvecklingens intensifiering innebär detta ett biopolitiskt problem för dagens kapitalism, men också en möjlighet. Överbefolkningen bidrar nämligen till en proletarisering av mänskligheten och en skiktning av proletariatet i grupper som har svårt att finna kamper kring ett gemensamt politiskt program. Kampen om att få ett arbete i en värld präglad av växande befolkning och växande arbetslöshet kan bli en gräns för den proletära solidariteten. ”

Det enda sättet, enligt Camattes provokativa läsning av Bordiga och Marx, för kapitalet att överleva i takt med att lönearbetet inte lika självklart är nödvändigt för produktionen, samtidigt som proletariatet alltså växer i absoluta antal, är därmed att ”antropomorfiseras”, med andra ord att bli alltmer sammanfallande med mänsklighetens – och naturens – liv. Det är inte bara organhandel, surrogatmödraskap, assisterad befruktning, och liknande som är bra exempel på detta, utan hela den infrastruktur med kärnkraftsanläggningar, megastäder, flygplatser och så vidare som mänskligheten sitter fast i. Här är Camatte trogen sin mästare Bordiga som redan på 1940- och 1950-talet betonade att kapitalismens barbari ligger i dess utveckling mot en ”supercivilisation” där den individuella kapitalisten är helt ersatt av företags och organisationers byråkrati. Motsättningen finns inte mellan socialism eller barbari, utan mellan kommunism (i betydelsen en stats- och klasslös gemenskap) och civilisation om vi ska tro Bordiga: ”Vad gäller barbariet så är den motsatsen till civilisation och därmed byråkrati. Våra barbariska släktingar, de lyckliga, hade inga organisatoriska apparater baserade på två element – en tydligt avgränsad samhällsklass och ett avgränsat territorium. Klanen och stammen fanns men ännu ingen civitas. Civitas betyder staden men också staten. Civilisationen är motsatsen till barbariet och innebär statlig organisering och därmed nödvändigtvis byråkrati. Mer stat innebär mer civilisation vilket i sin tur innebär mer byråkrati, och så fortsätter det medan klasscivilisationerna följer på varandra. Monstren i dagens statliga superorgani- sationer kommer inte att leda oss fram till barbariet utan till supercivilisationen …”.

Kina och EU:s storrum, ryssarnas och amerikanernas planer för omvärlden, de växande staternas omfång och de naiva nationalisternas vilja att skapa autonomi och nya nationer – må det vara ett fritt Kurdistan eller Islamska staten – allt sporras utifrån Bordigas och Camattes perspektiv av det faktum att krisen för kapitalets produktion av mervärde tvingar företagen och staterna på en global jakt efter råvaror och billig men alltmer, för värdeproduktion, onödig arbetskraft. I dag ser vi då hur den växande medelklassen, alla dessa improduktiva arbetare, rasar ner i proletariatets villkor men utan att bli produktiva arbetare, de är bara ännu en del av den ackumulerad mänsklighet av lönlösa liv som rimligtvis och förhoppningsvis kommer att försöka skaka av sig liket som vi alla bär på våra axlar. Den väg ut som Camatte valde – en alltför långt gången civilisationskritik – är knappast värd att ta på allvar som mer än ett provokativt tankeexperiment, men idén om att kapitalet tömt ut sin potentialitet genom själva sin industriella utveckling svarar mot den stagnation för den amerikanska och europeiska kapitalismen som kanske kan spåras ändå till omställningarna för ekonomin som började inledas på 1970-talet. Avslutningsvis kan vi notera att den kristna eskatologin ger oss en bra bild för vår situation i den meningen att förlossningen redan har ägt rum. Det gäller bara för oss efterkommande att inse detta faktum. Bordiga fångar detta i ett inspirerande citat om den absurda tron på Josef Stalin som den förlösande ledaren, men citatet gäller varje messiasfigur och varje idé om den Stora Revolutionen eller den Slutgiltiga Krisen som något vi ska vänta på för att förändring ska komma tillstånd:

Then they sat and waited hopefully for ‘Big Moustache’ to arrive. But ‘Big Moustache’ died without ever undertaking the journey. And yet workers are still told that, rather than acting under their own volition, they should instead wait for somebody else to come along. Yet the Messiah has been counterproductive in all revolutions.

Even the Christian myth declares it so. When Christ announced his imminent departure to the apostles and the other minor disciples, they were left sad and bereft. What can we do, what will the multitude do without your guidance? But Christ replied, I have to return to my Lord and Father.It is easy for you to see me here in human form, made flesh, as one you think endowed with ultimate power, whilst physically I will fall under the blows of the enemy. Only after my departure will the Holy Spirit come amongst you and the masses of the world in an invisible and impalpable form. And the humble millions invested by him will conquer the forces of the enemy without a physical leader.

The myth, in fact, represents the social, subterranean power of an immense revolution everywhere undermining the ancient world. It was easy to proceed when the Master caused all to tremble and fall silent, performing miracles, healing the sick, raising the dead and striking the sword from the hand of the aggressor. The workers will triumph when they understand that no-one is coming. Waiting for the messiah and the cult of genius, explicable in Peter’s and Carlyle’s case, is for a Marxist in 1953 nothing less than a miserable cover for impotence. The Revolution will rise again, and will be terrible, but anonymous.

Vad vi bör göra är snarare att undersöka hur sammanbrottet redan är verksamt och i någon mån redan inträffat. Vi försöker uttrycka detta i vår bok genom en kanske något obsolet terminologi, med ord som parti och kommunism, då vi frågar efter hur vi kan göra den bestående världens rikedom gemensam och dra vårt arbete bortom den kapitalistiska produktionens bestämning av vad som anses vara produktivt respektive improduktivt arbete: “Kommunismen är därmed inte en politisk ordning utan en rationell omtolkning, en aufhebung, av alla de filosofiska, teologiska, ekonomiska och juridiska begrepp och föreställningar som i dag behärskar vårt medvetande. Den är inte en tabula rasa utan en rationalitetsform som reser sig ur intigheten som kapitalismen påtvingar proletariatet. Kommunismen finner vad som är gemensamt i allt det som är, har varit och kan vara. Vi har därför inga ideologier att bekämpa eller perspektiv att sprida. Vad vi måste göra är att söka efter det kommunistiska bruk som visar sig som den gamla världens nya användning, som redan i dag kan skönjas i människomassornas försök att fly det faktum, som tvingar dem att bli proletärer. Kanske står vi i dag – när arbetarklassen undergrävs av både kapitalets omöjliga försök att rationalisera bort proletariatet genom globalisering och teknisk innovation och proletariatets kamp mot det proletära villkoret – inför två tillsynes diametralt olika proletära partiteorier. Ty det materiella partiets spontana uppkomstoch insisterandet på behovet av mer eller mindre formella nätverk av revolutionära kadrer, finner eventuellt sin försoning i insikten att ett ledarskap behöver formeras. Ett ledarskap som kan ta klasskampen bortom dess spontanism men som ändå är ett resultat av denna spontanism. Ett praktiskt ledarskap som ställer de rätta frågorna, som leder klassen ut ur sig själv, och utvecklar ett fungerande politiskt språk för en klass utan framtid. Ett språk och en praktik som innebär artikulerandet av vad som för snart femtio år sedan kallades den ‘karakteristiska egenskapen för arbetarklassens revolutionära parti’ nämligen ‘dess medvetna organisering för klassens självförintelse’. Denna självförintelse är möjlig eftersom kapitalismen själv håller på att genomföra den genom sin historiska utveckling. Proletariatet kan antingen ta makten över denna utveckling och därigenom lämna kapitalet bakom sig, eller fortsätta att finna sig i en stagnerad ekonomi som bara kan erbjuda mänskligheten en långsam urartning av livet självt. Valet står inte mellan en blomstrande framtid och en absolut undergång. Valet står mellan en vandring ut ur det som är, ett reellt avskaffande, eller ett fortsatt liv i denna värld som allt fler proletärer inte klarar av att leva i. Mellan det kommunistiska partiets organiserade exodus, arbetarklassens utträdande ur den kapitalistiska produktionen och sig själv som klass, eller det stagnerade samhällets fortsatta civilisatoriska barbari. Det är alternativen.”

One comment on “Motarbetarens svar till Rasmus Fleischer

  1. […] Den intresserade bör definitivt också läsa Motarbetarens längre och betydligt mer genomarbetade inlägg Motarbetarens svar till Rasmus Fleischer. […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s