Anteckningar. Femte träffen.

  • nelly-with-toyEn viktig poäng med ”Parti och utsida” är att komplicera operaismens vändning av arbete-kapital relationen där arbetet agerar och kapitalet reagerar, och i stället undersöka den som en dialektik som konkretiseras på olika sätt i skilda historiska situationer. På detta sätt kan man undkomma marxismens pendlande mellan revolutionär optimism och deterministisk pessimism, som exempelvis representeras av Antonio Negris svärmiska teorier om arbetarmakt respektive Mario Trontis svartsyn om att arbetarna inte vill ha revolution utan tjockare lönekuvert. Tronti må ha rätt i sin självkritik på senare tid. Dvs. att de insikter som han formulerade i Operai e Capitale 1965 – det verk som banade vägen för operaisternas tes att arbetarna förekommer kapitalet med sin organisering – är en lokal och historiskt specifik sanning, men hans lösning på problemet: att återvända till partiet är nästintill komisk i sin enfald. I själva verket är det det krympande lönekuvertet som kommer att bekräfta den utveckling som exempelvis Negri menar leder till revolt och uppror. Alienationen är fortfarande, som Tronti menade, en revolutionär kraft, men alienation inkluderar också fattigdom och arbetslöshet vilket kommer att ställa delar av klassen inför frågor som kan leda till en kritik av kapitalismen som svar. Det är följaktligen en organisering av fattigdom och vanmakt, snarare än lön och makt som kommer att göra sig gällande under vår epok.
  • Kontra – men samtidigt med – Tronti och Negri gäller det att försöka se hur kapitalismens egen utveckling som produktionssystem, och rentav civilisation, innesluter klasskampen som ett konstitutivt moment som rör sig mot en kris eftersom arbetets nödvändighet försvagas. Denna kris producerar möjligheten av en postkapitalistisk värld och lägger grunden för en form av subjektivitet – och ”mänsklighet” om man så vill – som söker sig utanför relationen mellan lönearbete och överlevnad som utmärker vår tillvaro. Skikt i klassen ställs därför mot sin existens som arbetare som en slags utsida. I stället för att tänka den postkapitalistiska möjligheten som ett enkelt resultat av kraftmätningen mellan klasserna måste vi följaktligen undersöka hur öppningar ut genereras genom att själva kapitalförhållandet försvagas och hamnar i kris. Vänsterns bankrutt är en återspegling av att klasserna och deras reproduktion krisar, att klistret som civilsamhället, parlamentarism, fackföreningar och så vidare, innebär inte längre binder samman olika samhällsgrupper i  ett samhälle. Det medför att vi närmar oss den punkt som Jacques Camatte och Gianni Collu beskrivit som en slags ”gängifiering” av samhället. Samhället styckas upp i allt fler och allt mindre konkurrerande gäng som upplöser den förmåga till enhet som klassamhället en gång erbjöd. Denna tendens möter givetvis olika former av mottendenser, inte minst det faktum att de gamla folkrörelsepartierna finns kvar som ett slags skelett att fylla med substans av olika rivaliserande gäng. Gänget och klicken som samhällsfenomen, ett slags inre anarki i och utanför allt organiserat liv, är hursomhelst ett krisfenomen om något, vilket Camatte och Collu analyserade i relation till kapitalets utveckling som ren organisation. Bristen på gemenskap lägger grunden för gäng: en kollektivitetsform som bara samlar individer, aldrig överskrider individens behov av identitet och representation. Aktivism är ett politiskt uttryck för denna gängprocess.
  • Om klasskampen är relationen mellan nödvändigt arbete och merarbete, arbetslöshet och lönearbetet som garanten för överlevnad, medför det att klasskampen måste träda utanför denna dialektik för att röra sig mot en postkapitalistisk utveckling. Det är alltså i någon mån meningslöst att se sig som revolutionär eller liknande, en sådan ”kvalitet” produceras av krafter som ligger utanför vår kontroll. Det minimerar inte den subjektiva dimensionen för förändring, tvärtom maximerar detta subjektiviteten eftersom allt vi kan göra är att tro, anta eller hoppas att vårt agerande och vår medvetenhet spelar roll. Om den gör det eller ej prövas av krafter som inte bygger på vårt agerande eller på vår subjektivitet, utan på dess överskridande i nya konstellationer och nya sammanhang. Aktivismen/gänget är därmed en återvändsgränd som alla kommer att tvingas in i, samtidigt finns det grader i helvetet – en del handlingar, sammanhang och positioner är mer kontraproduktiva än andra. Det som har effekt är det som öppnar upp det egna handlandet för andras agerande och som relativiserar distinktionen ledare/ledda, eget/andras och så vidare. Utifrån Collus perspektiv bygger detta på ett tydligt brott med ”gänget” – allt handlande måste ha ambitionen att överskrida sin utgångspunkt i en liten klicks, eller ett specifikt skikts, agerande. I ”Parti och utsida” beskrivs detta som en öppning som genereras genom att dialektiken mellan kapital och arbete utvecklas mot en dualism och lönarbetet därmed inte längre kan fungera som ett klister som binder samman klasserna i ett produktionssätt. Vi behöver således söka efter en ny form av gemenskap, en som bygger på faktumet att lönarbetet blivit ett planetärt tillstånd för nästan alla människors överlevnad, ett faktum som krisar.
  • Klasserna och deras kamp är inneslutna i en större process av sammanbrott och sönderfall som tenderar att försvåra arbetarnas kamp för att hävda sig som nödvändigt arbete, men härigenom öppnar sig möjligheten för att agera och resonera för en annan form av politisk och ekonomisk gemenskap, baserad på andra principer än kapitalackumulation och lönearbete. Kapitalet är sin egen motsättning.
  • Ett problem för framväxten av en ny postkapitalistisk produktion är att klasserna förborgerligas genom att klasskampen skiktar arbetarklassen – vissa skikt avancerar medan andra inte gör det – samtidigt som vår överlevnad är helt baserad på penningen och lönearbetet. Trontis besvikelse över att arbetarna inte ville ha revolution utan mer pengar vittnar därför bara om att klasskampen skiktar mer än den negerar. I sig är ingen klasskamp revolutionär. Tesen i ”Parti och utsida” om hur klasskampen återkonstituerar kapital om kapitalet inte förs in i kris bekräftas följaktligen både av historien och av många marxisters oförmåga att tänka relationen mellan en postkapitalistisk utveckling och klasskamp som ett brott, som ett resultat av en kris, snarare än som en enkel väg från kamp till revolution. Klasskampen organiserar våra intressen såsom det vi är, varelser med behov av pengar. Detta får Gianni Collu att tala om en antropomorfisering av kapitalet (först teoritiserat av Jacques Camatte), det vill säga att kapitalets förmedling av vår möjlighet till överlevnad genom olika historiska former (arbete, lön, krediter, välfärd etcetera) framstår som ett naturligt, antropologiskt faktum. Kapitalet blir så att säga människa, arbetaren en borgare, då behovsbegreppet – faktumet att vi har rent kroppsliga begär och behov förmedlade av lön, kredit och välfärd – håller samman produktionen och cirkulationen: vi måste överleva ergo vi måste ha arbete, vi måste ha pengar. Detta mycket reella ”måste” producerar en utspridd rädsla för arbetslöshet som kväver den politiska fantasin och rentav får vänstern att desperat hävda arbetets nödvändighet i en period då arbetarmassor blir överflödiga för produktionen. Detta uttrycker sig på olika sätt, alltifrån ett mer moderat accepterande av den nyliberala vändningen, vilket utmärker socialdemokraternas ledarskikt sedan många år tillbaka, till att anarkistiska kulturskribenter likt Kajsa Ekis Ekman ser det som sin politiska mission att hävda att arbete faktiskt fortfarande är nödvändigt – som om hon tror att konstruktionen av vägar, sjukhus och liknande i vår värld skulle kunna göras utan kapital, utan lönearbete. Det finns inte längre något att arbete i sig utifrån en stats eller ett företags perspektiv, ett sådant återstår i någon mån att skapas, allt nödvändigt arbete är i dag det arbete som är nödvändigt för att producera merarbete och därmed mervärde. Collu beskriver detta som fascismens triumf: allt mobiliseras som material för (löne)arbete och all politisk logik som utgår ifrån denna verklighet kommer att misslyckas överskrida dialektiken mellan nödvändigt arbete och merarbte, dvs. kapital. Tyvärr krymper därför också reformutrymmet för arbetarrörelsen och vänstern, vilket i sin tur försämrar situationen för arbetarklassen och trycker samhället åt höger. Högervridningen i samhället är på detta sätt reell, vilket inte medför att vänstern är lösningen.
  • På jobbet blir produktionen den enda reella gemenskapen menade en deltagare, även om vi har andra gemenskaper med våra arbetskamrater – sport, föräldraskap eller liknande – så försvagas dessa icke-produktiva samhörigheter, de underorndas produktionen. Samtidigt menade andra att åsiktsidentiteter och subkulturella tillhörigheter ofta blir så starka att de fungerar som en flykt ifrån de problem som produceras på företagen: gemenskaper som nationstillhörighet eller dylikt kan separera oss från vara arbetskamrater eller andra. Detta medför också att intressen kanske alltmer kan ses som ett slags krissymptom, för många är intresset att behålla ett jobb ett starkt incitament till att inte agera politiskt, att inte försöka organisera sig. Att då komma med löftet om att organiseringen erbjuder resultat kan ringa falskt, speciellt om det som erbjuds är delaktighet i det Collu beskriver som gäng.
  • Klasskampen rör sig inte som en monolit då kampen skiktar klasserna både externt och internt. Externt genom att olika klasser ställs mot varandra (arbetstagare vs arbetsgivare), internt genom att olika delar av klassen avancerar medan andra retirerar och ibland sker ett skikts avancerande på bekostnad av andra. Men klassen är också skiktad för att alla klasser existerar som mängder/ackumulationer av enskilda, dvs som samlingar av partikulära och ensamma individer. Detta medför att vi konfronterar behovet av att sälja arbetet ensamt. Vi separeras från varandra genom en slags generaliserad och utspridd ensamhet: tvånget att få ett jobb. Frågan är hur vi kan komma utanför denna form av ensamhet, samtidigt som klasskampen måste överskrida ovannämnda skiktning som den producerar i takt med sin egen rörelse. Gänget är den gemenskap som nästintill uppstår per automatik men som saknar förmåga att överskrida kapitalets gemenskap. En viktig utgångspunkt till en annan gemenskap är förstås ovannämnda generaliserade ensamhet och utsatthet. Lönearbetet är en existentiell gemenskap som kan producera en upproriskhet som inte tillfullo kan stängas in i identiteternas och klickarnas balkanstruktur, där ryms en gemenskap bortom klicken.
  • Det gäller att tänka organisering på ett annat sätt: hur skapas kamper och hur kan kamper cirkulera, inte hur förenas arbetare, arbetslösa, studenter vilket sker, exempelvis genom att folk går med i föreningar av olika slag. Det är rörelsen ut ur de roller och yrken som vi påtvingas som ska cirkuleras. Vi behöver inte cirkulationen av de roller som vi sitter fast i och som tenderar att permanenteras genom vår egen organisering. Detta är dock inte ett subjektivt problem, ett enkelt organisationsproblem, utan visar hur vi sitter fast i det kapitalistiska produktionssättet, hur vi är dess funktionärer och arbetare.
  • Arbetet tenderar att bli det enda klistret för samhället, det visar sig inte minst i att politik – från höger till vänster – kodas utifrån det nationalekonomiska tvånget att arbeta. Samtidigt är all arbetskritik meningslös om det inte är en total kritik, alltså en kritik av det som gör att lönearbetet fungerar som det här produktionssättets utgångspunkt och som tenderar att göra arbetslöshet till en tillvaro som ofta är långt mer helvetisk än livet på företagen. En kritik av arbetet måste alltså vara en kritik av det som kallas fritid, en kritik av hemarbete, en kritik av reproduktion etcetera. Arbetslöshet är bara möjligt i en värld dominerad av lönearbete.
  • Lönearbetet som den förmedling mellan klass och existens som utmärker kapitalismen visar att proletariatet inte så mycket är en kämpande klass som en klass som representerar kapitalets kris. I takt med att motsättningen mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden uttrycker sig på klassernas nivå – såsom tekniskt driven arbetslöshet eller lönestagnation – kommer proletariatet att tvingas leva och uttrycka den ekonomiska krisen såväl politiskt och ekonomiskt som existentiellt och psykologiskt. Arbetarklassen (som klassen utan reserver inte bara industriarbetarna) är därför inte en klass med en framtid, eller en klass som bär detta samhälle, eller en kämpande klass, det är snarare en klass som ständigt riskerar att förkroppsliga samhällets kriser i och med att denna klass saknar reserver.
  • Klassen som en klass av krisande subjektivitet förkroppsligar därför en postkapitalistisk möjlighet men bara om den lyckas överskrida dialektiken mellan nödvändigt arbete och merarbete, lön och existens. Och den kan överskrida denna dialektik när den är i kris just eftersom de lönearbetande klassernas kris är en kris för deras egna livsvillkor. Detta är en abstrakt utgångspunkt för förändring men det beror även på att arbetaren är den abstrakta arbetaren = vem som helst som måste jobba mot en lön för att överleva. Denna abstraktion är omöjlig att tänka bort eftersom det är den som utmärker vår värld, det är den enda sanna gemenskapen, varje försök att lämna den för mer konkreta gemenskaper är i slutändan illusoriska försök att förneka det abstrakta arbetets makt. Krisen uttrycker sig på det abstrakta arbetets nivå och därmed på världsmarknadens planetära nivå. Förändringen måste ske genom denna abstraktion, den måste vara en kris för den.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s