Proletärernas tystnad

Hur mycket står våra förutfattade meningar och förväntningar i vägen för oss att verkligen kunna analysera och förstå arbetarklassens dynamik och sammansättning idag? Hur mycket står alla våra fördomar om hur ”det borde se ut” i vägen när den formerar sig i motstånd? Alla dessa myter och romantiserade skildringar från tider som för länge sen tappat sin relevans.

Jag arbetar på ett typiskt modernt skitjobb på ett företag som inte skulle klara sig utan att nästan helt subventioneras av staten. Ja, faktum är att det är hela deras affärsmodell. Vi några få som hyrs in från ett bemanningsföretag, resten består av människor som av en eller annan anledning tvingas dit genom olika ”arbetsmarknadsåtgärder”, som det heter. På ren svenska är det alltså FAS3; folk i olika åldrar som av olika anledningar, både fysiska och psykiska, har hamnat utanför arbetsmarknaden och nu ska tvingas in igen. Det är en bra affär för företaget, men inte för oss – arbetet är både tungt och stressigt och många passar helt enkelt inte för det.

På senare tid har jag funderat mycket på hur mina egna fördomar hindrar mig från att kunna läsa och förstå dynamiken i arbetskollektivet på arbetsplatsen. Jag har hela tiden tänkt att arbetskollektivet är extremt svagt, och sett ur ett traditionellt politiskt perspektiv, som vill ha ett enat, organiserat och starkt kollektiv är det ju det. Trots att tecknen på motstånd och även vunna segrar har funnits där hela tiden, så har jag inte kunnat se dom på grund av alla förutbestämda föreställningar jag har haft om hur detta motstånd och dessa segrar ska se ut.

På grund av sammansättningen av arbetskollektivet har ledningen tvingats spendera mycket tid med att försöka disciplinera oss. Vi har helt enkelt inte varit bra nog och verksamheten går på knä. Stressen och arbetsbördan är för stor och många klarar antingen inte av det eller så vill dom helt enkelt inte vara där. Det finns några få arbetsnarkomaner, men dom flesta andra förstår sin plats och sitt värde i produktionen och samhället i stort (dvs inget alls), förstår att detta inte kommer ändras, och ser på arbetet som ett nödvändigt ont för att kunna betala mat och hyra. Här vet man att det är orealistiskt att kämpa för ”offensiva” saker som höjd lön och ”mer makt” (vad nu ens det skulle betyda på vårt fall, förutom ännu mer självpåtagen stress och arbetsbörda). Alla försök till formell, eller egentligen all, organisering eller konkret snack om aktivitet för att möta ledningens repression, möts med en axelryckning och ”vad ska man göra”, ”det är som att slåss mot USA” osv. Motståndet slår istället direkt mot arbetet: man vill helt enkelt ta sig igenom arbetsdagen så lugnt och smärtfritt som möjligt, så man har tid och ork att göra det man egentligen vill göra på sin fritid. Det är därför motståndet främst riktar sig mot ledningens repressiva försök att disciplinera, straffa och pressa oss. Men det sker genom passivitet och undanflyende istället för konfrontation. Och det är här som vänsteristen i mig ger mig så mycket besvär.

För när chefen skäller på oss, inför repressiva åtgärder eller bara försöker manipulera oss till att tumma på våra rättigheter, så reagerar jag med att vilja säga emot, stå upp, protestera, tjafsa, säga ifrån, osv. Och när ingen annan reagerar blir jag besviken, uppgiven och förödmjukad. För vänsteristen är det ett bevis på vår svaghet. Men att folk inte vill, orkar eller, ja, vågar ta konfrontationen med chefen är inte nödvändigtvis ett svaghetstecken. Motståndet ser bara annorlunda ut. I realiteten finns det en stark organisk och för oss själva dolt medvetenhet i kollektivet som är mycket fascinerande: och den går helt enkelt ut på att folk ignorerar det chefen säger och gör som dom vill ändå.

Man står tyst och låter chefen spela tuff och hård på möte efter möte, men alla vet att han egentligen är maktlös mot vårt osynliga motstånd. Och en del av mig tycker att det är ett rätt vackert sätt att göra motstånd. Men för en annan del av mig är det jävligt svårt att acceptera. Det är också svårt att acceptera att motståndet aldrig går bortom det outtalade. Men det är bara så. Det kollektiva medvetandet är mer organiskt – man pratar aldrig konkret om vad man ska göra, utan det sker alltid indirekt. I väldigt allmänna ordalag. Man pratar helt enkelt skit om det som sker och sedan växer motståndet fram organiskt och outtalat. Men alla vet, alla ser vad som händer.

Ta till exempel det här med rastvakter. Eftersom folk är väldigt dåliga på att sköta sina raster, försvinner långa stunder från lokalen, och alltid går ner i omklädningsrummet minst en halvtimma innan vi slutar, så ville chefen införa rastvakter – alltså två personer som stod och vaktade alla utgångar och såg till så att alla arbetade hela tiden. På morgonmötet skröt han om hur tuffa och hårda dessa personer, som han hade tagit från ett annat ställe, var. Även en del av oss i arbetskollektivet hade hört talas om dom tidigare, och alla var minst sagt oroliga. Men det var ingen som snackade om att mobba ut dom. Inte i konkreta ordalag. Istället snackades det i arbetskollektivet om att det började kännas som ett arbetsläger, man skämtade om att sätta upp en skylt med ”Arbeit macht frei” vid ingången, osv. Sen började historierna trilla in om hur man bara hade ignorerat eller t o m besvarat arbetsvakterna otrevligt när dom tilltalade eller gav en order. Det var allt som krävdes. Sedan spred det sig till hela kollektivet som en löpeld och slutade ganska fort och hastigt med att dom slutade.

Detta är den enda formen som funkar. Så fort man försöker snacka konkret om att ”vi borde protestera, göra något” så rycker folk på axlarna, vilket givetvis är kopplat till arbetarnas prekära situation. Men jag tror faktiskt att det är ett högre medvetande också. Direkt, öppen och formell konfrontation leder bara till hård repression och nederlag. Bossarna Vill ha det för det är enklare att slå ner. Ännu bättre om det är ett fåtal eller kanske kanske bara en dum och naiv vänsterist som försöker leka hjälte. Dessutom blir ju repressionen mer konkret för dom individer som öppet gör motstånd. Vem vill vara med om det? Det här är smartare.

Sett ur det perspektivet har vi ett jävligt starkt kollektiv, vi har faktiskt lyckats krossa alla försök till repression (även om chefen givetvis inte låtsas om någonting utan fortsätter som om ingenting har hänt). Dessutom, eftersom vi spelar så undergivna så underskattar chefen oss och tar oss för idioter. Men vi är inte idioter, vi vet. Vi fattar. Det här är inte bara teori, det är verkligen så det är – det är något som jag, motvilligt, har börjat förstå.

Det är inte svaghet som gör att vi står tysta och tar emot all den skit som chefen spyr över oss. Det är en styrka att vi kan ta den utan att bli rädda och sedan ignorera det han säger. Och det är inte styrka att chefen står och skäller på oss, det är svaghet och frustration. Det här är verklig okontrollerbarhet: den tysta, outtalade praktiken som inte går att kartlägga eftersom den inte är organiserad, och därmed svårare att slå ner. Han kan skälla sig blå i ansiktet. Han är egentligen rätt maktlös. Han vet det, och vi också. Ibland drar dom åt skruvarna ordentligt. Men då väntar vi bara tålmodigt ut dom, samtidigt som vi sticker små hål i deras diktatur. Vi vet att dom inte kommer, eller ens kan, hålla fast i det för alltid, eftersom det kräver för mycket micromanagment. Till slut tröttnar dom. Men dom hoppas att dom har brutit ner oss tills dess. Dom har fel. Vi har ingen annanstans att vara. Vi vinner alltid den kampen.