Hans-Jürgen Krahl: Om reform och revolution

Den goda fienden

Följande text, Über Reform und Revolution, skrevs av den tyska studentaktivisten Hans-Jürgen Krahl i samband med studentrörelsens kamp mot undantagslagarna som röstades igenom 30 maj, 1968 av den socialdemokratiska och kristdemokratiska koalitionen i Västtyskland. Krahl angrep studentrörelsen för att vara reformistisk och försökte bena ut möjligheten till en mer framgångsrik och radikal samhällskritik. Bakgrunden till texten är enkel; den tyska koalitionsregeringen försökte bredda sitt manövreringsutrymme i vad många anade skulle kunna utvecklas till en krissituation. Studenterna såg lagstiftningen som ett tecken på att regeringen rustade sig mot deras aktioner vilka blivit alltmer framgångsrika 1966 och 1967 med stora demonstrationer, kravaller och sit-ins.

1967 dödades studenten Benno Ohnesorg av polisen och motståndet mot repressionen trappades upp för att snart slå över i en cykel av strejker, kravaller och väpnad kamp. Avantgardet i kampen mot undantagslagarna var främst den miljö inom studentrörelsen som kallades Außerparlamentarische Opposition (APO), utomparlamentarisk opposition, och som bland annat leddes av Rudi Dutschke. Hans-Jürgen Krahl var en annan viktig intellektuell knuten till tysk utomparlamentarisk aktivism och ses i dag som en av den tyska studentrörelsens mest intressanta teoretiker, trots att han dog i en bilolycka 1970 endast 27 år gammal. Krahl var redan  som tonåring intresserad av filosofi. Han var en tid aktiv i kristdemokraternas ungdomsförbund, för att alltmer radikaliseras som student och ta intryck av de filosofer och sociologer, med Herbert Marchuse, Theodor Adorno och Max Horkheimer i spetsen, som formade delar av den utomparlamentariska oppositionen. Speciellt Adornos arbete blev avgörande för Krahl, som ville befria den kritiska teorin från de liberala tendenser som Jürgen Habermas skulle komma att utveckla.

Om Habermas argumenterade för en förstärkt och demokratiserad borgerlig offentlighet med målet att skydda individen från byråkratiers och företags makt, menade Krahl att ett sådant skydd var omöjligt eftersom den borgerliga individen var en produkt av själva företagens förvandling av mänskligheten till en massa av proletärer, av massmedborgare. Det gällde snarare att använda sig av den kritiska teorin mot den ekonomi och stat som kom efter nazisternas nederlag men som ärvde mycket från det fascistiska tyranniet. Den kritiska teorin måste vara något mer än ett sorgearbete och minne av nazismen, nämligen ett praktiskt försök att motarbeta de fascistiska och imperialistiska tendenser som enligt Krahl var förhärskande i efterkrigstidens Tyskland. (En bra studie som visar rastänkandets fortsatta hegemoni efter 1945 i Tyskland är antologin After the Nazi Racial State (2009). Där betonas hur samtida rasism i Tyskland ofta bortförklaras som ett fenomen som främst rör de delar av forna Östtyskland vars integration i det ”demokratiska”, ”civilisatoriska” väst med dess liberala värden påstås ha misslyckats. Rasismen är, utifrån detta synsätt, alltid någon annans rasism och beror alltid på den liberala statens misslyckande som liberal stat.)

Helge Buttkereit har beskrivit relationen mellan Adorno och Krahl som relationen mellan en teori och dess praktiska konsekvens. Krahl och hans generation utmanade den tidigare generationen marxistiska intellektuella med deras egna teorier, framför allt genom att kräva en demokratisering av universitetet och av samhället som sådant och dessutom insistera på förhållandet mellan kritik och organisering (vilket enligt Krahl inte ska förväxlas med formella organisationer). Frankfurtskolans kritiska inställning till arbetarrörelsen, och dess fria förhållande till vänstern i sin helhet, blev för Krahl ett tecken på att de intellektuellas autonomi i viss mån överensstämde med de nya rörelsernas spontanism och oförmåga att kristalliseras i organisationsformer – råd, partier, fackföreningar – som utmärkt tidigare kampcykler. Studenternas engagemang var nämligen för Krahl främst viktigt för att det utmärktes av en spontanitet och frihet som utmanade efterkrigstidssamhället stela hierarkier, men också pekade tillbaka på de intellektuella inom arbetarrörelsen som betonat arbetarklassens självorganisering, såsom marxister som Rosa Luxemburg och Karl Korsch samt anarkister som Erich Mühsam och Gustav Landauer.

De tyska studenternas aktioner och protester på universiteten möttes av förfärade lärare och personal som ett tecken på en fascistifiering av samhället. En infekterad debatt om så kallad ”vänsterfascism” uppstod och i juni 1967 skrev Habermas att under 1800-talet skulle man beskrivit Dutschke som en utopisk socialist, men på sextiotalet måste man se honom som en vänsterfascist. Studentaktivisterna svarade med att peka ut de övervintrade nazister som de facto undkommit straff och blivit en del av den tyska demokratins institutioner, bland annat universiteten, och valde att betona kontinuiteten mellan den nazistiska staten och den nya liberala ordningen (utan att förneka de viktiga, och avgrundsdjupa skillnaderna, mellan kapitalistisk diktatur och borgerlig demokrati). Den antifascistiska praktiken handlade inte som för senare generationer av antifascister om att leta fiender utanför demokratins institutioner, utan att betona hur just dessa institutioner återskapade det som skulle kunna leda till fascism. Utifrån de radikala studenternas perspektiv var alltså själva kravet på en demokratisering och förändring av utbildningsväsendet, och kampen mot undantagslagarna, ett skydd mot en fascistisk utveckling. Medan repressionen mot de upproriska minoriteterna banade vägen för en totalitär utveckling.

Diskussionen om så kallad vänsterfascism var en del av det försök att identifiera fascism med stalinism som ända sedan dess varit utmärkande för förintelseforskning och forskning om totalitära samhällen. Men Krahl försökte sig inte på någon relativisering av Gulags fasor eller Lenins despoti i kampen mot en värre fiende, utan anknöt snarare till den tradition inom arbetarrörelsen som redan långt tidigare talat om närheten mellan brun, svart och röd fascism. Det avgörande i en förståelse av fascismen var dock för Krahl inte den aktiva minoriteten, vilket Habermas menade genom att peka på dess ”elitism”, utan snarare den liknöjda massa som i en krissituation kan komma att mobiliseras för det bestående, i en konservativ revolution. Det gällde därför att åstadkomma konflikter inom samhällskroppen för att praktiskt kritisera det falska medvetande som enligt Krahl utmärkte livet i masskonsumtionens efterkrigssamhälle.

Frågan om minoritetens agerande, och relationen mellan massa och avantgarde, blev därför avgörande för studentaktivisterna. Man kanske kan säga att Blanqui var lika viktig som Marx, vilket Korsch redan påmint om på femtiotalet i sina mycket läsvärda tio teser om samtida marxism. Krahls position, formad som den var av den tyska studentrörelsens spontanism, handlade om att visa hur den kritiska teorin kan motivera en organisatorisk praktik som relativiserar snarare än förstärker skillnaden mellan avantgarde och massa. I stället för att vänta in en tidpunkt där massan kan svara jakande på radikala minoriteters aktioner handlade det för Krahl om att genom ”minoriteters” agerande bryta sönder den normalitet och det vardagliga lunk som ger upphov till det falska medvetande som Krahl diskuterar i texten om reform och revolution. Medvetande produceras alltid efter en handling och det avgörande för Krahl blev att förstärka en organisatorisk praktik med möjlighet att kopieras och upprepas och på så sätt bredda en rörelses massbas, med andra ord var hoppet en praktik vars spontanism skulle sluta inne en mängd potentiella subjekt i en händelsekedja med kapaciteten att generera ett revolutionärt medvetande post factum, efter handlingen. Det är denna självutbildning som är avgörande för Krahl och också vad som gör hans text om reform och revolution relevant i dag: Medvetande är inget som tillförs utifrån utan något som uppstår i samband med, och ofta efter, att en händelse överskridit det förhärskande medvetandets normalitet. Produktionen av kritiskt medvetande handlar därför inte om interpellation för Krahl utan är alltid en produkt av en kris. Kritik är kris. I det här fallet det reformistiska medvetandets kris, eller som Krahl uttrycker det: ”Den som … föreställer sig att en revolutionär upplysningsprocess kan fortlöpa harmoniskt är naiv och kommer endast att lyckas gömma de motsättningar som det gäller att avslöja.”

Om reform och revolution, Hans-Jürgen Krahl

Med tanke på de omedelbara mål som den utomparlamentariska oppositionen vill uppnå är rörelsens historiemedvetande fortfarande reformistiskt i en inte obetydlig grad. Reformen har blivit måttstocken för framgång. Framgång och nederlag värderas dock inte av en rörelse, som i sin helhet hävdar revolutionens legitimitet, utifrån de omedelbart positiva eftergifter som man tillkämpar sig genom direkt aktion, utan genom den kvantitativa och klasspecifika breddningen av rörelsens massbas, och än mer genom dess kvalitativa organisering. Framstegen för de självständiga gruppernas upplysta spontanitet (aufgeklärten Spontaneität) och aktiveringen av de grupper som inte mobiliserats sedan länge, måste historiskt sett värderas högre än de medgivanden och rättigheter som regeringen kan bevilja på grund av en kamp. Detta speciellt i en historisk situation där reformen blivit ett integreringsinstrument som stabiliserar den auktoritära statens makt och stärker dess tillhörande massorganisationer. Dialektiken mellan reform och revolution, som Rosa Luxemburg utvecklar i sin polemik mot Bernsteins reformistiska förräderi, blir i och med monopolkapitalets framskridande alltmer en historisk kraft.

Rosa Luxemburg har helt rätt när hon hävdar att om reformen abstraheras bort från revolutionen kan den enbart stabilisera kapitalets ekonomiska och politiska makt: ”Medan revolutionen är klasshistoriens politiska skapelseakt, är lagstiftandet samhällets fortskridande vegeterande (Fortvegetieren der Gesellschaft). Det juridiska reformarbetet har i sig ingen egen, från revolutionen oavhängig, drivkraft. Reformen rör sig i varje historisk period enbart, och så länge, som den följer den linje som dess resultat lägger fram, eller för att uttrycka det konkret – enbart inom ramen för den samhällsformation som trätt fram i världen efter den senaste samhällsomvandlingen.”(1) Den ovan beskrivna dialektiken mellan reform och revolution fungerade sannerligen inte oproblematiskt under konkurrenskapitalistiska (konkurrenzkapitalistischen) förhållanden, men blev emellertid mindre diskutabel i samband med monopolkapitalismens expansion. Den var nu ända utifrån sin utgångspunkt inbäddad i en revolutionär möjlighet, nämligen i kampen om den solidariska gemenskapen mellan sinsemellan konkurrerande och isolerade proletärer. Den klassantagonistiska avtalsrätten som reglerade utbytet tillät inte proletariatet att organisera sig. Varje reformistisk seger blev därför under denna tid ett steg framåt för proletariatets revolutionära organisering, som var den enda ramen som revolutionens historiska aktualitet kunde förverkligas inom.

När Karl Korsch med all rätt, och på ett glänsande sätt, betonade den marxistiska dialektiken mellan reform och revolution, genom att poängtera att reformerna enbart kan begripliggöras utifrån den proletära revolutionens helhetsprocess, så är det korrekt på ett abstrakt plan men utifrån ett historiskt perspektiv otillräckligt.(2) De kvalitativa förändringar, som förverkligas och fullbordas genom koncentrationen, centraliseringen och monopoliseringen av kapital, tvingar den härskande klassen att erkänna proletariatets organisationsformer och samtidigt försöka integrera klassmotsättningen.

De reformistiska massorganisationerna är historiska uttryck för den här processen. Socialreformen (3) var alltid uttryck för kontrarevolutionen; staten gjorde sig själv till socialreformens subjekt, för att undantrycka varje revolutionär organisering från de lönearbetande massornas sida. Reformen rycktes på detta sätt bort från sin revolutionära inramning, den bidrog inte längre automatiskt till förena arbetarna i fria, revolutionära associationer. Denna allmänna genomgång riktar sig också mot argumentet att direkt aktion isolerar ApO (den utomparlamentariska oppositionen) från befolkningen och utifrån ett taktiskt perspektiv inte möter folk utifrån deras medvetande. Om man erkänner att den taktiska anpassningen till det falska medvetandet aldrig förändrar detta, utan alltid överger de revolutionära principerna, så falsifieras detta argument av sitt eget framgångskriterium. Det försiktiga upplysande, som detta resonemang outtalat har tagit tillflykt till, som skedde på femtio- och i början av sextiotalet var ett misslyckande. Enbart de motsättningar inom befolkningen som den utomparlamentariska rörelsens radikala och provokativa aktioner kulminerat i har kunnat mobilisera en massiv opposition. Dessa aktioner har inte vänt sig mot den abstrakta, statiska storheten ”befolkningen” utan mot specifika grupper vars medvetande är öppnare än de apatiska massornas. Detta är framför allt ungdomar: studenter, elever och avslutningsvis unga arbetare. Den som däremot föreställer sig att en revolutionär upplysningsprocess kan fortlöpa harmoniskt är naiv och kommer endast att lyckas gömma de motsättningar som det gäller att avslöja.

(1) R. Luxemburg, ”Sozialreform oder Revolution?”, i Politische Schriften 1, Frankfurt 1966, s. 114.

(2) K. Korsch, Sozialismus und soziale Reform i Schriften zur Sozialiserung, Frankfurt, 1969.

(3) Begreppet sozialreform refererar i denna text till försöken under 1800-talet att åstadkomma sociala reformer som på olika sätt skulle förbättra förhållandet för arbetarklassen i Tyskland. Socialreformerna kritiserades bland annat av Karl Marx, Friedrich Engels och Rosa Luxemburg som försök att inlemma arbetarklassen i de klassförhållanden som av nöd måste producera det elände och den fattigdom som reformerna var avsedda att motarbeta. [Översättarnas kommentar.]

One comment on “Hans-Jürgen Krahl: Om reform och revolution

  1. […] roll staten har i dag och hur denna insikt är relaterad till var vi kan hitta makt att förändra. Medvetande, som vi påpekat flera gånger, produceras alltid post factum, efter en händelse, och gr… Det är därför vi i någon mån nödvändigtvis måste vandra genom misslyckandets och […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s