Vår Makt 2015: Lektioner om klimat, kris och klasskamp

world press photo of the year 2013 by john stanmeyer

Lördag 31 oktober, Röda Huset, Industrigatan 4, Malmö. Fritt inträde.

(Sprid och anmäl er gärna till vårt FB-event för konferensen.)

Kriser har blivit vardagsmat. De få som fortfarande läser dagstidningar får ta del av dem till morgonkaffet. Och har man inte redan känt av den ekonomiska krisens verkan genom arbetslöshet, försämrade arbetsvillkor eller fattigdom, så skvallrar såväl klimatkrisen som flyktingkrisen om pågående och kommande katastrofer. Men ändå agerar stora delar av samhällets institutioner, ledare och intelligentia som om en återgång till någon slags normalitet från det förflutna vore möjlig. Samtidigt ser vi hur rörelser likt Refugees Welcome, eller proteströrelserna mot åtstramningar i Spanien och Grekland, hamnar i konflikt med stat, företag och de parlamentariska partier som fortsätter att låtsas som att krisen snart är över.

Under årets Vår Makt undersöks och diskuteras den kapitalistiska krisens förgreningar och möjliga tolkningar genom att fokus läggs på syd och den politiska radikalitet som alltid tycks ha funnits i södern: från Malmös ungsocialister och vilda utomparlamentariska krafter vidare till dagens rörelser i Spanien och Grekland som står vid ett viktigt vägskäl då den nationellt parlamentariska strategi som partier likt Podemos och Syriza mobiliserat för redan har lett till ett stort nederlag i Grekland. Ett tredje åtstramningspaket ska drivas igenom i Grekland, samtidigt som klimatkrisen och den pågående flyktingkrisen tvingar miljoner människor att fly och därmed omgestaltar villkoren för politik och samhällsförändring.

Vilka vägskäl står vi för i dag? Vad kan vi ta med oss från den samtid som snart har blivit historia? Vilka vägar för makt finns det när frivilliga tvingas organisera flyktingmottagande och marxistiska partier likt Syriza tvingas driva igenom åtstramningar? Finns kanske hoppet i de möjligheter som proteströrelserna i Spanien och Grekland ännu inte har undersökt och tagit fasta på?

Vår Makt 2015 arrangeras av Motarbetaren tillsammans med ABF.

Program
11.00 Att orientera sig i den permanenta krisen – Rasmus Fleischer
12.00 Lunch
13.00 From the defeat of the anti-austerity movements to the 3rd memorandum: The continuation of the ”debt-crisis” management in Greece and the global division of labour – Ta paida tis galarias.
14.15 Release för Kris och kritiks senaste nummer.
14.30 Flyktingkris och klimatflyktingar – Shora Esmailian
15.30 Insurrection and politics in contemporary Spain: from the 15M-movement to the electoral politics of Podemos, and onwards – Equilibrismos.

Presentation av föredrag och föredragshållarna
11.00 Att orientera sig i den permanenta krisen – Rasmus Fleischer
Någonting som tycktes fungera, fungerar inte längre. Varför? Varje försök att besvara en sådan fråga är en kristeori. Vår samtid lider alltså knappast brist på kristeorier. Tvärtom finns de i överflöd, men de tecknar ingen sammanhängande bild av vad som är i kris.

Frånvaron av stabil ekonomisk tillväxt förklaras t.ex. ömsom med att lönerna är alltför höga eller alltför låga, att banksystemet skapar alltför mycket eller alltför litet pengar, att invandringen är alltför hög eller alltför låg, att nationalstaten är alltför svag eller alltför stark, att industrins produktivitet skenar eller stagnerar. Särskilt om vi höjer blicken bortom ”ekonomin” erbjuds vi ett smörgåsbord av kristeorier som menar att allt gick fel för tre, trettio, trehundra eller tretusen år sedan. Även i vänsterradikala kretsar råder stor oklarhet om sambandet mellan psykosociala, ekologiska och ekonomiska krisfenomen.

Utgångspunkten i detta föredrag är i stället den motsägelsefulla mångfalden av kristeorier, där det går att skilja mellan tre typer: borgerlig, tragisk och kritisk kristeori. Medan höger- och vänsterborgerliga kristeorier utgår från att en korrekt politik kan återupprätta ett normaltillstånd, bygger de tragiska kristeorierna på tanken om att krisens återkomst i längre eller kortare cykler är en ofrånkomlig del av vår existens.

Kritiska kristeorier öppnar i stället för tanken på en historisk totalitet med en början och ett slut. Genomlever vi rentav kapitalismens pågående sammanbrott? Av tradition har arbetarrörelsen avfärdat sådana kristeorier, eftersom de missförståtts som en uppmaning att passivt invänta socialismens ankomst. Vad som nu krävs är nya försök att tänka ”sammanbrottet” inte som en plötslig händelse, utan som ett utdraget sönderfall som ingalunda begränsar sig till ”ekonomin”.

Rasmus Fleischer är fil.dr. i historia. Vid sidan av sin akademiska forskning har han ägnat fyra år att, via sin blogg Copyriot.se, undersöka krisfenomen, krismedvetande och kristeorier. Tanken är att detta så småningom ska utmynna i en bok. Han medverkar också regelbundet i tidskrifter som Brand och Kris och kritik.

12.00 Lunch

13.00 From the defeat of the anti-austerity movements to the 3rd memorandum: The continuation of the ”debt-crisis” management in Greece and the global division of labour – Ta paida tis galarias
Sedan krisen slog till i Grekland har rörelser genom strejker, kravaller, demonstrationer och en mängd andra protestformer försökt stoppa de åtstramningspaket från EU och IMF som syftat till en så kallad intern devalvering av ekonomin genom att höja skatter, sänka löner och skära ner på den offentliga sektorn. I denna situation lyckades det vänsterradikala partiet Syriza bli ett politiskt alternativ i takt med att socialdemokratiska Pasok tillintetgjordes och det konservativa Ny demokrati trycktes tillbaka, men även Syriza fick, när det väl hade fått makten, vika sig och acceptera tvånget att driva igenom det tredje åtstramningspaketet.

I det här föredraget kommer vi att få en historik över rörelsernas utveckling, en överblick till situationen i landet och dess relation till den globala arbetsdelningen med speciellt fokus på den mycket viktiga utveckling av kapitalistisk rekonstruering som håller på att äga rum i sydöstra Europa: vilka vägar framåt finns det för rörelserna i Grekland när det är ett vänsterparti med rötter i proteströrelserna som ska driva igenom åtstramningar? Och vilka implikationer har utvecklingen i Grekland för Europa och världskapitalismen i sin helhet?

Ta paida tis galaris är en tidskrift och ett bokförlag som i mer än tjugoårs tid har producerat och översatt material knutet till de sociala rörelserna i och utanför Europa med ett fokus på självständig organisering och kapitalistisk kris: http://www.tapaidiatisgalarias.org/.

14.15 Release för Kris och kritiks senaste nummer
Tidskriften Kris och kritik presenterar sitt senaste nummer (5/6) som också kommer att finnas till försäljning under konferensen: Kris & Kritik.

14.30 Flyktingkris och klimatflyktingar – Shora Esmailian
60 miljoner människor befinner sig på flykt i dag, fler än någonsin sedan andra världskriget. Många av dem är syrier och endast en bråkdel av dem når Europa. Men detta är bara början på de mängder av människor som kommer att tvingas fly.
Vår tids nya flyktingar stavas klimatflyktingar. Medan den rika delen av världen fortsätter utsläppen drabbas fattiga i världens periferi. Innan den stora flyktingkatastrofen i Syrien var de överrepresenterade i de senaste årens statistik. 98 procent av de 30 miljoner som tvingades på flykt under 2012 flydde på grund av klimat- och väderrelaterade händelser. Vare sig de flytt katastrofer i den rika delen av världen eller i den fattiga, oavsett om de har korsat en nationsgräns eller ej – är de facto klimatflyktingar. Utan juridiskt erkännande och med de allt högre murar västvärlden reser måste de hamna i fokus i den antirasistiska kampen.

Journalisten och författaren Shora Esmailian skildrar 2010-talets klimatflyktingar. Med nedslag i Pakistan, Egypten och Kenya möter vi individer som redan rör sig i en allt varmare värld. Hon visar bilder och talar utifrån den första och hittills enda boken på svenska om klimatflyktingar Ur askan – om människor på flykt i en varmare värld.

15.30 Insurrection and politics in contemporary Spain: from the 15M-movement to the electoral politics of Podemos, and onwards – Equilibrismos
Sedan den 15 maj 2011 har enorma rörelser utanför de parlamentariska partierna vuxit fram i Spanien och ritat om det politiska landskapet radikalt. Men precis som i Grekland lyckades inte dessa rörelser, trots sina många och viktiga segrar, hitta grunderna för en social makt, och partier likt Podemos och de så kallade medborgarplattformarna har i stället vuxit fram.

Hur har denna utveckling ägt rum? Fanns det någon annan möjlighet? Och hur bör man ta del av dessa och liknande rörelser för att driva dem i en annan riktning?

I den här föreläsningen kommer vi att få ta del av den livaktiga diskussion som förs i Spanien om var rörelser kan hitta social makt i en tid av kris och åtstramningar, och hur politiska krafter kan växa fram som inte fastnar i statens, parlamentarismens och nationalismens återvändsgränder.

Hur kan rörelserna hålla balansen och både växa och inlemma allt fler personer och samtidigt utmana gränserna för vad som anses vara politiskt möjligt i vår tid?

Equilibrismos är ett aktivistprojekt startat i Madrid som kritiskt men öppet, och som en del av rörelserna, analyserar den pågående politiska situationen i Spanien och formulerar förslag på var rörelserna kan hitta framkomliga vägar för social makt och förändring: Equilibrismos.

Made in Crisis: Affektsmitta och destituerande makt

johnnys stålhästNedanstående text är den andra och den, tillsvidare, avslutande delen av Motarbetarens diskussion om den aktuella flyktingsituation i Sverige och Europa.

Nästan alla protester närs av förhoppningen att makthavare ska lyssna på de protesterande och därigenom förvandla protesterna till konkret politik. Även om det är hårdföra militanter eller protesterande som inte artikulerar tydliga krav som organiserar eller driver en protest framåt genomsyras majoriteten av aktioner och demonstrationer av ett krav som artikuleras – om inte öppet så genom protesten i sig – och som de protesterande direkt eller indirekt kräver ska förverkligas. Kraven handlar ofta om ekonomiska eller politiska intressen. Ett exempel på dylik hävstångspolitik är när ungdomar i Nørrebro i Köpenhamn 2007, en kort tid innan ungdomshuskravallerna, gick ut på gatorna och reste sig i ett mindre uppror mot att polisen utifrån så kallad rasprofilering trakasserade en del av befolkningen på rent godtyckliga grunder. Ett annat exempel är  när ungdomshusaktivisterna kort därpå konfronterade polisen mycket hårt och under en lång tid, på grund av utrymningen av Ungdomshuset, och krävde ett nytt ungdomshus.

I fallet med ungdomsupproret i Nørrebro artikulerades inga öppna krav, men för de journalister, sociologer och andra som intervjuade och tog del av de protesterande ungdomarnas berättelser, blev det snart tydligt att kravet att polisen skulle sluta trakassera danska medborgare (och andra) på grund av hudfärg, klädstil och annat, motiverade protesterna. Det betyder inte att rörelsers krav alltid är homogena, ofta går det att urskilja olika krav och olika viljor i större aktions- och proteströrelser, och det medför inte heller att rörelser stannar vid sina initiala krav eller ens är självmedvetna om dem, men det innebär att protester, krav och så kallad konstituerande makt, är en dimension och dialektik som man måste ta hänsyn till när man analyserar, eller deltar i, en rörelse. Åtminstone har det länge förehållit sig på det viset – för kanske utmärks alltmer protester i vår tid av en annan logik.

Idag, när hundratusentals människor demonstrerar runtom i Europa av ganska diffusa anledningar under parollen Refugees Welcome och hävdar det som borde vara självklart, nämligen att ”alla flyktingar är välkomna” och att ”människor som flyr krig och misär måste räddas”, ser vi en liknande process, men samtidigt tycks protesterna och speciellt flyktingrörelserna misslyckas att konstituera en makt på ovanstående sätt. Protesterna vänder sig mot makten, vilket oftast innebär politiker och partier, och kräver en förändring som i mångt och mycket utmanar EU-projektets, och de europeiska nationalstaternas, allt mer restriktiva gräns- och befolkningspolitik, men de får inget eller litet gehör. Protesterna, och än mer flyktingströmmarna, upphör dock inte på grund av denna bristande vilja från politiker att lyssna och förvandla protesterna till konkret politik. Aktivister och flyktingar hamnar i stället i en alltmer direkt konfrontation med staten och verkar därmed destituerande och destabiliserande då de utmanar EU-projektets försök att stänga gränserna mot alla de som saknar medborgarskap, inte är turister, eller bedöms vara överflödiga för EUs arbetsmarknad.

Många progressiva och humanistiskt inriktade politiker vädrar förvisso morgonluft av den nuvarande utvecklingen – äntligen kan vi hoppas att en europeisk majoritet bildas för att utmana den drakoniska gränspolitik som tvingar tusentals med människor att dö på grund av att det saknas legala och säkra vägar in i Europa. Men trots de väldiga, ihärdiga och fortfarande pågående aktionerna och protesterna, är det inte många politiska makthavare som har hörsammat protesterna. Bara någon vecka efter att Angela Merkel utropade att Tyskland skulle öppna gränserna för de syriska flyktingarna har nu gränserna stängts mot Österrike. Det har dessutom rapporterats att tysk militär avlossat varningsskott mot flyktingar som försökt att forcera gränserna. Och i takt med att Tyskland skärper sina gränser, skärper Danmark gränserna mot Tyskland och länder som Österrike, Nederländerna och Slovakien har följt Merkels kovändning och placerat poliser vid sina gränser. Ungerns fascistoida gränspolitik är på detta sätt inte ett fascistiskt undantag i ett annars demokratiskt och liberalt Europa. De massiva protesterna har tyvärr inte lyckats fungera konstituerande och tvingat EU och nationella regeringar att ändra den politik som i praktiken omöjliggör legala inresor till EU. I Sverige har såväl moderaterna som socialdemokraterna valt att inte ställa sig bakom kraven att flyktingar bör kunna söka asyl i sina hemländer.

Men trots denna bristande konstituerande makt från rörelsernas och flyktingarnas sida, ser vi följaktligen en annan form av makt; en som verkar destabiliserande och destituerande i och med flyktingarnas ovilja att acceptera det öde Europa påtvingar dem – som i praktiken innebär extrem fara eller i värsta fall döden. Det är intressant att flyktingarna – med eller utan medverkan från aktivisterna som har skött mottagandet – åkt vidare till andra städer eller andra nordiska länder, snarare än att konsekvent söka asyl i exempelvis Sverige. Genom att inte anpassa sig till det juridiska ramverket utan tvärtom utmana det eller i alla fall hitta luckor i det, bidrar flyktingarna potentiellt till att ställa mycket intressanta politiska frågor på dagordningen: fungerar de juridiska, politiska och ekonomiska kategorier som de moderna nationalstaterna, och EU-projektet, är uppbyggda omkring för att lösa dagens problem? Och är den form av hävstångspolitik och konstituerande makt förbi som varit en så viktig form för klasskamp och folkrörelsepolitik fram till och med åtminstone 1980-talet? Blottlägger möjligtvis flyktingarnas och aktivisternas ovilja eller oförmåga att lyda (eller för den delen okunskap om) medborgarskapets och de nationella demokratiernas juridiska och ekonomiska uppbyggnad bristerna i en politik som tror sig kunna mobilisera civilsamhällets olika organisationer i en from förhoppning att politiker, äntligen, ska lyssna?

Vi har redan försökt argumentera för att flyktingsituationen visar hur staterna och myndigheterna i Europa först och främst administrerar flyktingkrisen ekonomiskt och polisiärt och hur det får aktivister och andra att tvingas improvisera fram lösningar och konfronteras med faktumet att politik knappt längre existerar som något annat än ekonomisk disciplinering och polisiär repression. Men lika viktigt är det att notera hur flyktingströmmarna och flyktingprotesterna korrelerar med den bristande oförmågan hos allt fler rörelser att konstituera makt. Detta är emellertid inget nytt. Trots att demonstranter samlades i de största samlingar mot krig under hela mänsklighetens historia 2003, lyssnade varken Blair eller Bush på folket som klart och tydligt sa nej till krig i Irak. Trots att den största vågen av universitetsockupationer och demonstrationer 2011 som någonsin skådats i Storbritanniens historia skakade om landet, backade inte regeringen från att höja universitetsavgifterna. Trots att det grekiska folket protesterat med alltifrån demonstrationer, kravaller och ockupationer, och rentav röstade fram ett marxistiskt parti, Syriza, till makten, så stundar nu ett tredje åtstramningspaket som dessutom administreras av just Syriza. Det tycks omöjligt, ja, nästan lönlöst, att ens hoppas på den minsta av förbättringar i en sådan tid, i vår tid. I själva verket visar endast ovanstående att dagens rörelser inte kan lyckas om de enbart förhåller sig till makten genom de konstituerande praktiker som genererar allt sämre resultat i dag trots att de en gång var effektiva. Dagens rörelser måste med andra ord å ena sidan se vad som faktiskt genererar omedelbara segrar, inte minst den direkta och omedelbara organiseringen, å andra sidan undersöka vilka öppningar dessa segrar möjliggör och vilka vägar framåt som kan radikalisera och sprida rörelserna och leda till ett verkligt brott.

Det intressanta med flyktingrörelserna, och nu åsyftar vi både aktivisternas mottagande och praktiska hjälp samt flyktingarnas rörelser, är att de visar vägar framåt genom att överskrida dialektiken mellan konstituerande och konstituerad makt och dessutom likt många andra av dagens rörelser verkar genom nätverksorganisering och affektsmittor snarare än medlemskap i organisationer. Protesterna luckrar upp skillnaden mellan NGOs och aktivistgrupper och visar att organisering inte längre kan vara knuten till enskilda organisationer utan ständigt måste överskrida dessa för att rörelser ska kunna spridas och erhålla omedelbara, och långsiktiga, resultat. Flyktingarnas användande av dagens alltmer billiga kommunikationsmedel, såsom mobiltelefoner, är ett exempel på detta. Det har trängt ut flyktingsmuggling, som EU och FN tampats med i årtionden, och pressat ned priserna på smugglingen och därmed ”demokratiserat” flyktvägarna på ett långt mer effektivt sätt än alla vänsterradikala parlamentarikers appeller till internationell solidaritet. Den destituerande makten är därmed intimt sammanbundet med dagens postpolitiska informationsteknik och kommunikationsmedel, och vi ser ett alltmer intelligent och radikalt bruk av dylika tekniker för progressiva ändamål.

Refugees Welcome, och inte minst flyktingströmmarna, vittnar om att vi är mitt i en internationell cykel av spontana, autonoma och självorganiserade rörelser vilka organiserar affekter som överskrider och omedelbart konfronterar de gränser – likt medborgarskapet, nationen och den politiska ”demokratin” (staten och civilsamhället), samt inte minst arbetet – som vi både utestängs ifrån och fängslas i. Occupy-rörelsens försök att politisera de som sitter i skuld, 15 maj-rörelsens möten för bostads- och arbetslösa och Refugees Welcome-initiativens praktiska solidaritet med flyktingar visar att staten inte kommer att ta sitt tidigare ansvar, rentav inte kan ta sitt numera allt mer historiska ansvar, och därmed, dessvärre, lämnar över ansvaret och omsorgen till ideella oavlönade krafter – med andra ord alla de som försöker överskrida sina roller, eller kanske snarare sin position och sin status, i den kapitalistiska ekonomin genom organisering eller flykt.

Något av det viktigaste i diskussionen just nu är att vi försöker artikulera hur rörelserna söker reell makt i en epok då staten och nationen har allt mindre handlingsutrymme på grund av det internationella finanskapitalet, den globala arbetsmarknaden, den pågående avindustrialiseringen, klimatkrisen, men också på grund av det ”världsinbördeskrig” – som Tomasz Konciz träffande har beskrivit den nuvarande flyktingkrisen som – och de därpå följande flyktingströmmarna. Alla dessa rörelser och skeenden, alla dessa kriser, fungerar på olika sätt som direkta angrepp på kapitalens och proletariatets reproduktion – i någon mån håller delar av mänskligheten på att lida sönder kapitalismen. De växande flyktingmassorna, som är resultatet av väldiga plågor och orättvisor, försätter nämligen de kapitalistiska kategorierna i en allt allvarligare kris. Och tillsammans med flyktingströmmarna bidrar alla som hjälper till med det praktiska mottagandet av de som är i nöd mycket aktivt till att avlegitimera stat och myndigheter, oavsett om man gör det som medlem i ett muslimskt samfund eller som vänsteraktivist, och denna praktiska avlegitimering är helt nödvändig för att självorganiserade rörelser ska kunna spridas ännu mer. Men det är också nödvändigt att vi artikulerar, tydliggör och förstärker denna avlegitimiering genom att helt enkelt påpeka varför aktivister och andra tvingas – och misslyckas – hantera flyktingkrisen.

Fotografierna på den lille pojken Alan Kurdi visualiserar och konkretiserar lidandet som flyktingkrisen innebär och det har möjliggjort en affektsmitta som snabbt blivit massiv, internationell och som rentav tvingar myndigheter, media och liknande institutioner att agera. Krisen subjektiverar. Den får människor att agera. Men som vi noterat når protesterna omedelbart en gräns i deras bristande konstituerande makt – eller snarare i oförmågan att utveckla en makt som är verkligt anpassad en tid då makten enbart kan vara destituerande från proletariatets sida. Det medför att när rörelserna ebbar ut, för det gör de förr eller senare, är en av de viktigaste strategierna att ”politisera” och radikalisera det som har hänt och visa orsakerna till och sambanden i det som har skett så att staten tappar legitimitet och alltmer framstår som den tomma befolkningspolitiska nationaldemokrati den faktiskt håller på att reduceras till.

Därför är det också viktigt att sätta in de nuvarande solidaritetsaktionerna i sitt samtida sammanhang. Refugees Welcome-rörelserna går nämligen på många sätt att jämföra med 2011-rörelserna: den arabiska våren, 15 maj i Spanien, Occupy i USA och på andra platser, Syntagma-ockupationen i Athen. Även likheterna med Black Lives Matter-rörelsen i USA, upproret i Grekland 2008, revolten efter att Mark Duggan mördades av poliser i London och liknande autonoma, självorganiserade rörelser, är också uppenbara. Men precis som dessa rörelser stötte på gränser kommer flyktingrörelserna att gå över i en tid för diskussion och reflektion där frågan om vad var det som hände och var rörelser likt dessa kan hitta en reell makt uppstår. I försöket att svara på denna fråga kan försöket att sätta ord på vad som faktiskt sker vara vad som kan leda rörelserna framåt. För hela den nuvarande situationen vittnar om att politik i dag i ökad utsträckning måste vara autonom, självorganiserad, för att överhuvudtaget nå resultat.

Ett europeiskt forum för en sådan diskussion är redan satt i rörelse, exempelvis inom Blockupys internationella koordinering och det transnationella nätverket för social strejk, där det diskuteras hur vi inte bara ska kunna hantera situationen, om ens det, utan överkomma maktrelationerna som möjliggör för den rådande ordningen. För flyktingströmmarnas närvaro innebär en aktualisering av den omdaning som redan håller på att ske med den europeiska arbetskraften med en växande och allt mer generell prekariseringsprocess. För det vore som sagt naivt att tro att det blott är medmänsklighet som motiverar det välkomnande som bitvis har skett från politikers och kapitalisters sida. Många av flyktingarna kommer att återfinnas i de sämst betalda jobben med de sämsta arbetsvillkoren och på så sätt bidra till arbetsmarknadens underbudskonkurrens. Legala ramverk och etablerade former för förhandling på arbetsmarknaden luckras successivt upp, vilket resulterar i en ökad informalisering av arbetskraften som för den enskilde arbetaren innebär osäkerhet, instabilitet och påtvingad mobilitet. Det första mötet om en internationell social strejk kommer att ske i Poznan, Polen, 2-4 oktober. Där ska det diskuteras hur och om det går att binda samman flyktingarnas situation med den informella arbetskraften och de prekära medborgarnas situation och låta de gemensamma krafterna i sociala rörelser och arbetarrörelser ta formen av en social strejk i Europa. I inbjudan skrivs det bland annat följande:

The meeting place in Poznan offers the opportunity to foster the participation from the Eastern countries of Europe that are at the center of the present regime of exploitation and to promote a deeper exchange among labor and social struggles across established borders and regions. In three days of panels, assemblies and workshops we want to keep focus on the singular situations, sharing experiences and tactics, and on how to build a political perspective able to become a reference point for the existing struggles as well as new ones to come. Some focuses for our discussions are: how do we organize resistances and claims in front of the transnational organization of production? How do we share common knowledge of the different conditions? How do we strike where the borders between the inside and the outside of the workplaces are blurring? Are the claims on European minimum wage, income, welfare and minimum residency permit for migrants able to work as tools of transnational organization and of connection between the already existing struggles in different cities and countries of Europe and beyond? How do we organize collectively against the fragmentation and individualization of labor? How to create connections between permanent and temporary workers? How to tackle the social conditions of exploitation?

Än så länge är det helt orealistiskt med en omfattande social strejk här uppe i norra Europa, som ju ännu inte har drabbats lika hårt av krisen som södra Europa, men initiativet med en koordineringsprocess som inkluderar och omfattar hela Europa är givetvis lovvärd och borde kunna generera relevanta erfarenhetsutbyten, samtal, idéer och praktiker. Inte minst kan det vara intressant för de kritiska minoriteter i Sverige och annorstädes som aktiverar sig i olika rörelser, bland annat Refugees Welcome-initiativen, att ta del av ovanstående och liknande förslag, för att undersöka möjligheterna till makt i en tid då Syrizas debacle gjort det smärtsamt tydligt att nationalstaten inte är en arena för framgångsrik politik.

Modet från alltmer rörelser och proletärer att byta politisk arena och därmed överge den nationella staten och dess alltmer parasiterande civilsamhälle påminde också Akis Gavriildis nyligen om, när han apropå faktumet att många greker röstade på Syriza i nyvalet för en vecka sedan och därmed legitimerade det parti som lovat att administrera det nya åtsramningspaketet, snarare än att rösta på nya eller gamla anti-åtstramningspartier, noterade:

The low percentage of new or old anti-austerity/anti-EU parties is not a sign of resignation; it is a sign of prudence. Of the prudence which makes a strategist abandon a front when it can no longer be defended, and devote his forces to more fruitful purposes. Accepting a loss which is inevitable and irreversible, is not defeatism; it is a prerequisite for completing the work of mourning and learning to live again with what has been left to you. So the multitude in Greece, as I see it, did not endorse the fatality of austerity. It just abandoned the modernist fantasy of taking hold of the nation-state and govern it in a better way, pass better laws etc., and decided to work on another path for the foreseeable future: the path of escaping the state, (including inter-state organisations), and their laws; to use an expression by another anthropologist, the path of performing «the art of not being governed.

En liknande oförmåga eller ovilja från flyktingar och aktivister att bli styrda eller, så att säga, förvaltade utifrån asyl och medborgarskap – och andra av den uppsättning av ekonomiska, juridiska och politiska begrepp som EU och de europeiska nationaldemokratierna styrs utifrån – blottlägger därmed att flyktingrörelserna verkar destituerande snarare än konstituerande. Detta är inte en normativ utsaga utan en strikt deskriptiv sådan och det är möjligt, om än mycket osannolikt, att detta mönster kommer att förändras. Men samtidigt är det självklart att den destituerande makten dock möjliggör positioner, utvecklingsmönster och strategier som överskrider och destabiliserar rådande ordning, snarare än att konstituera subjekt inom dess hägn – såsom att omvandla de som är på flykt och lyckas ta sig till Europa till medborgare och arbetare. Det råder inget tvivel om att organiserandet av mottagandet och tvånget att fly inte på något sätt kan ses som tillräckliga maktmedel, men det är också en självklarhet att sökandet efter reell makt måste utgå ifrån denna verklighet och de ofta bristfälliga medel denna verklighet skänker oss. Det är därför exempelvis den pågående diskussionen om en transnationell social strejk och dess relation till flyktingkrisen är ett intressant försök att politisera affektsmittan som bilderna på Alan Kurdi har genererat.

Förutom de direkta resultaten – inom eller utom Blockupynätverket – är alltså radikaliseringen, medvetandegörandet om vad som händer och varför det sker, av största betydelse. Vi är i en situation som gång på gång visar varför breda, öppna massiva rörelser baserade på direkt aktion är de enda realistiska alternativen. Samtidigt försöker statliga organisationer, partier och den nuvarande regeringen i Sverige att inlemma dessa rörelser i reproduktionen av ordningen. Statsminister Stefan Löfven har vädjat till ”civilsamhället”, det vill säga ideella organisationer, för att hjälpa till i flyktingkrisen. Löfven antyder därmed att staten inte klarar av situationen utan ideellt eller oavlönat arbete. Staten abdikerar således delvis från sitt ”ansvar” – för att använda en sådan problematisk term om vår nationella demokrati – genom att delegera det till hjälporganisationer och nätverk av frivilliga. Socialdemokratin har länge drivit på för en utveckling som medför att frivilligorganisationer tar över statens, landstingens och kommunernas sysslor och har på inget sätt vänt sig mot privatisering och välfärd på entreprenad, så kallade välfärdsentreprenörer. Ta exempelvis det gamla policydokumentet Välfärd för alla för Malmö stad – det uttalade målet med Välfärd för alla var att frivilligorganisationer skulle knytas till kommunen.

Men det vore bisarrt att upphöra med solidaritet bara för att kommun, landsting och stat – för att inte tala om företag – kan nyttja människors praktiska solidaritet på olika sätt. Aktioner och solidaritetsverksamhet bör inte upphöra för att myndigheter nyttjar sig av dem, utan helt enkelt för att våra resurser är ändliga och  otillräckliga. Men det är på sätt och vis vår otillräcklighet att lösa krisen som kan visa sig leda till den viktigaste segern. För en viktig seger, kanske den viktigaste segern, som kan komma av den senaste tidens mobiliseringar är medvetandegörandet om vilken roll staten har i dag och hur denna insikt är relaterad till var vi kan hitta makt att förändra. Medvetande, som vi påpekat flera gånger, produceras alltid post factum, efter en händelse, och grundlägger därmed möjligheten till mer radikala förändringar i framtiden. Det är därför vi i någon mån nödvändigtvis måste vandra genom misslyckandets och kontrarevolutionens purgatorium för att överhuvudtaget kunna segra. Paradoxalt nog är det följaktligen vår oförmåga, och inte minst staternas och alla överstatliga organisationers oförmåga, att lösa flyktingkrisen och de andra kriser som denna är sammanvävd med, som kan blottlägga behovet av att formulera vilka politiska möjligheter vår nuvarande kampcykel medför. Det gäller, som redan de gamla revolutionärerna Karl Marx och Friedrich Engels brukade påpeka, att få kontrarevolutionen att arbeta för revolutionen och att vända nederlag till kommande segrar.

Det är ingen idé att drömma sig tillbaka, vår situation öppnar för nya möjligheter, ny solidaritet, och Refugees Welcome är ett utmärkt exempel på detta, även om protesterna förstås också visar vilken omöjlig situation vi befinner oss i. Refugees Welcome och liknande rörelser har följaktligen inte mycket att vinna på att fastna i simpel påtryckningspolitik – som om de enbart vore något slags militanta lobbyorganisationer som vrider socialdemokratin vänsterut, eller försöker binda samman NGOs med mer radikala grupperingar i en slags naiv folkfront mot en politikerkast som vägrar lyssna. Parlamentarisk radikalisering må vara en effekt av att rörelser växer, vilket vi ser med Syriza i Grekland, Podemos i Spanien, Jeremy Corbyn och Labour i Storbritannien, samt på sätt och vis med såväl Bernie Sanders som Donald Trump i USA. Men denna parlamentariska politisering är också ett problem – vilket inte minst Syrizas utveckling vid makten visar – eftersom Grekland nu har ett öppet nazistiskt parti som opposition till ett marxistiskt parti som administrerar åtstramningar.

Vägen framåt finns inte i och genom staten, utan bortom den. Rörelserna är knappast intressanta för att de konstituerar någon makt – det har de bevisligen misslyckats med – utan för att de destabiliserar myndigheters vanliga praxis och tvingar fram ad hoc-lösningar hos vanliga, ansvarstagande människor som inte är villiga att acceptera ett samhälle där människoliv offras på medborgarskapets altare. Det är denna affektsmitta som är intressant och som bör riktas, radikaliseras och koordineras i rörelser som binder oss samman i möten och initiativ för exempelvis transnationella strejker. Det viktiga är, i slutändan, att alltfler tvingas lära sig ”the art of not being governed”.

Made in Crisis: Kapitalism och postpolitik

DSC04695

Nedanstående text är den första av två om flyktingsituationen i Sverige och Europa. De är resultatet av en intensiv diskussion som har förts inom Motarbetarkollektivet den senaste veckan. Den andra texten kommer att handla om organisering och destituerande makt.

Flyktingsituationen som har uppkommit de senaste veckorna i Europa aktualiserar inte bara diskussioner om kris och statens begränsningar i en postpolitisk tid, utan medför också att vad som tidigare kunnat tyckas vara radikala eller rentav utopiska positioner alltmer framstår som realistiska eller åtminstone politiskt och ekonomiskt nödvändiga. De svenska myndigheternas defensiva och valhänta hantering av flyktingarna i kombination med de massiva folkliga affektionerna, den direkta aktionen och den praktiska solidariteten, vittnar både var för sig och sammantaget om det förfall världskapitalismen befinner sig i och den subjektivering detta genererar. För när myndigheterna brister i sin förmåga, eller rentav visar sin ovilja, att agera för alla de som flyr, samtidigt som Refugees Welcome-initiativen från aktivistgrupper, muslimska samfund, enskilda individer med flera, tvingar Migrationsverket och andra myndigheter att börja agera, blottläggs inte bara hur politisk mobilisering kan tvinga fram förändring, utan än mer hur myndigheter och statliga (samt kommunala) organisationer alltmer verkar efter en strikt polisiär och ekonomisk logik. På detta sätt blir Refugees Welcome-initiativen en direkt kritik av statens befolkningspolitik

Vi har kunnat läsa och höra i nyheterna hur volontärer från olika organisationer som har hjälpt till att organisera det primära mottagandet på Malmö Central, och andra platser, har misstänkliggjorts av kommunpolitiker, Migrationsverket och kanske framför allt polisen, som delvis har förhindrat transporten av flyktingar. Samtidigt har myndigheterna varit beroende av ideella ekonomiska medel och praktiska insatser från Allt åt Alla, Kontrapunkt, Malmömoskén, Asylgrupperna, med flera, för att undvika en tillfällig infrastrukturell kollaps och ett humanitärt kaos.

I medierna har kommunstyrelsens ordförande, socialdemokraten Katrin Stjernfeldt Jammeh, tjänstemän från Migrationsverket och polisen i Skåne beklagat hur volontärer skrämmer flyktingar och spridit lögner om hur volontärerna skjutsar dem illegalt, så kallad människosmuggling, inom landet, trots att det är lagligt. Migrationsverkets kommunikatörer har dessutom meddelat att ”de har beredskap”, att ”de tar hand om alla” och att ”allt är under kontroll”, samtidigt som lokalerna är överfulla och flyktingar får bussas tillbaka från Migrationsverkets lokaler till Malmö Centralstation och volontärerna – som bara några timmar tidigare hindrades av polisen från att hjälpa flyktingarna.

Denna dilettantiska hantering från myndigheternas sida, där den enda kraftfullhet som har uppvisats har varit polisiärt-repressiv, är ett tydligt exempel på den postpolitiska situation som, i slutändan, är ett resultat av världskapitalismens kris och som förstärks genom att flyktingmassorna överskrider och destabiliserar de gränser och det medborgarbegrepp som alltmer förvandlas till rena exkluderingsmekanismer för alla de lönlösa liv som saknar hem, nation och arbete. Det är uppenbart för alla att krisen huvudsakligen administreras teknokratiskt och polisiärt eftersom det i sakernas tillstånd saknas mindre och mindre utrymme för en socialt progressiv politik. Låt oss vara väldigt tydliga med denna punkt: de europeiska staternas myndigheterna må ha resurser, ekonomi, kapacitet och ibland rentav vilja att göra en del för de människor som tvingas fly, men man kan samtidigt inte förneka att flyktingkrisen ställer oss inför det faktum att den kapitalistiska ekonomin, och dess civilisation av nationaldemokratier och ansamling av medborgare, gör allt fler människor meningslösa. Flyktingar är verkligen ”Made in Crisis” och blottlägger med sin psykofysiska existens, sina själva kroppar, att de är onödiga eftersom de inte är arbetare, konsumenter eller medborgare.

Den uppkomna situationen var ingen överraskning för berörda svenska myndigheter. Precis som hos motsvarande myndigheter i resten av Europa, har det funnits en kunskap om att en flyktingvåg av en omfattning som inte har setts sedan andra världskriget förr eller senare kommer att komma. Det är nämligen den ofrånkomliga konsekvensen sedan det blev uppenbart att det inte finns något intresse hos FNs säkerhetsråd att ens försöka finna en lösning på inbördeskriget i Syrien. Stormakterna har inte heller varit passiva, som många menar, utan tvärtom lagt sig i konflikten på en mängd sätt och vi kan redan se att aktörer vill militarisera flyktingkrisen och uppmuntra till krig. Ifall myndigheterna på allvar hade kunnat lösa den pågående situationen med alla de flyktingar som kommer hade inte aktivister och andra tvingats improvisera fram ad hoc-lösningar och ställas inför det fruktansvärda faktumet att krisen inte kan lösas inom den rådande världsordningen. Det är i slutändan den omedelbara och mycket radikala konfrontationen med denna världsordning som både aktivisterna och flyktingarna ska beundras för och det är denna konfrontation – med arbetet, med medborgarskapet, med de europeiska nationaldemokratierna, med stat, kommun och landsting – som vi borde försöka ”politisera” (i Carl Schmitts mening att tydligt peka ut vänner och fiender). Flyktingarna och alla de krafter som överskrider, destabiliserar och kritiserar de fenomen och företeelser – som medborgarskap, arbete för lön, nationstillhörighet etcetera – som fängslar oss i och utestänger oss från stater och företag är våra vänner, medan företagen, staterna och nationerna är våra direkta och omedelbara fiender.

Vi är i en utmärkt situation för att visa hur det som en gång kanske ansågs vara en radikal och orealistisk kritik av staten, tillhörande anarkister eller så kallad ultravänster, inte längre är något utopiskt eller världsfrånvänt, utan det enda alternativet till ett globalt system som i praktiken successivt gör allt större delar av jordens befolkning överflödig för produktionssfären – oavsett etnicitet, oavsett kön och rentav oavsett lön, även rika människor måste fly ifrån Syrien och världens andra konflikthärdar. I en bisarr parallell med alla de miljoner av människor som flyr från brinnande krig, varav bara ett fåtal lyckas ta sig till våra nedkylda nationaldemokratier då de flesta hamnar i närområdet, kunde vi nyligen läsa om hur 2,3 miljoner arbetslösa indier svarade på en annons för 300 kontorsjobb. Den globala flykten in i arbetet, in i freden, produktionen och staten, blottlägger hur människan som sådan håller på att bli en meningslös slaggprodukt för det globala kapitalet. Det är i slutändan denna tendens som borde ”politiseras” och som kan visa den politiska och ekonomiska närheten, och eventuellt solidariteten, mellan flyktingaktivister på Malmö Central, arbetslösa i Grums, flyktingar från Aleppo, Damaskus och Homs, och det globala proletariat som är större än någonsin tidigare men som konkurrerar om allt färre jobb.

Ett intressant steg vore därför att försöka få diskussionen att gått bortom att myndigheterna borde ”ta sitt ansvar”, vilket är en självklar och kanske nödvändig reaktion från alla de som lagt ned timmar, dagar och hela veckor, på att hjälpa nödställda medan statens myndigheter delvis motarbetat dem. Vi vet att det är omöjligt att lösa flyktingkrisen under rådande förhållanden. Vi kan enbart konfrontera den med de resurser vi har och därmed, i någon mån, både misslyckas och segra på en och samma gång. Vi misslyckas genom att vi tvingas dra oss tillbaka och främst kan hjälpa till med mottagandet och inte mycket mer. Vi segrar genom att blottlägga att det är möjligt med reell och praktisk solidaritet oavhängigt från och i någon mån direkt mot staten, samt genom att tvinga fram statens humana sida. Men vi kan också segra genom att omvandla Refeugees Welcome-rörelsen till en radikalisering av den politiska diskussionen genom att binda samman flyktingkrisen med den ekonomiska krisen och visa hur flyktingens problem på sätt och vis speglar de problem som vi, proletärer ”benådade” med svenskt medborgarskap, står inför: den osäkra framtiden, vissheten om att välfärdssamhällets epok är på väg att ta slut, samt insikten att staten varken kan hjälpa oss eller den mest nödställde: flyktingen. Flyktingen är nämligen det mest extrema och brutala uttrycket för det vi kallat för lönlösa liv och som vi nyligen, inspirerade av andra före oss, har beskrivit som en universalisering av klassförhållandet; alltmer människor är proletärer och plågade av den osäkerhet som stater och företag erbjuder oss, och som den moderna ekonomins apologeter försöker förstärka.

En organisation som har varit snabb med att utnyttja flyktingkrisen är Svenskt Näringsliv vars största förbundsgrupp Almega intensifierar sin pågående lönesänkningskampanj med att koppla samman den med flyktingsituationen för att försöka sänka löner och försämra villkoren på arbetsmarknaden. I förhandlingarna om det nya bemanningsavtalet föreslog Svenskt Näringsliv också sämre villkor för arbetslösa och nyanlända. IF Metall har inlett förhandlingar med dem om att försvaga LAS. Och Svenskt Näringsliv för diskussioner med Sverigedemokraterna om vinster i välfärden, arbetsmarknaden och vad som ska göras med invandringsproletariatet. Från vänster till höger är svaret följaktligen mer kapitalistisk ”anarki”, mer osäkerhet, mer otrygghet, mer rädsla. Medan Refugees Welcome-initiativen blottlagt möjligheten av praktisk mänsklig solidaritet.

Med nuvarande krispolitik, krispaket och ökade sociala motsättningar är det inte förvånande att många människor ser flyktingar som ett hot mot den egna existensen, eller snarare som ett hot mot det liv man lever. Kombinerat med spridningen av allmänna rasistiska föreställningar finns däri en viktig förklaring till att stödet för Sverigedemokraterna ökar i opinionsmätningar. I frånvaron av en alternativ framtid återgår många människor till förhoppningen om ett gyllene förflutet där ”de andra” inte förpestade ens tillvaro. Det är också grundfundamentet för fascismens utbredning. Den enda lösningen blir att exkludera eller utradera ”hotet från den andre” genom konfrontation. Hittills i år har också mer än ett femtiotal attacker – eller snarare terrordåd – i form av mordbränder och beskjutningar skett mot läger med rumänska tiggare. Och bara de senaste två veckorna har det brunnit i tre asylboenden (Höllviken, Borlänge och Boden) – varav de två sistnämnda är misstänkta mordbränder. Den reella eller upplevda osäkerheten som flyktingkrisen accentuerar i all sin brutalitet blottlägger därmed att proletären, ”be his payment high or low”, och må hen jobba med tjänster eller produktion, utmärks av en radikal osäkerhet som enkelt binder människor vid de illusoriska gemenskaper, likt nationer och företag, som flyktingarna och Refugees Welcome-initiativen blottlägger som alltmer anakronistiska företeelser. Rentav som företeelser vilka fängslar mänskligheten vid det absurda behovet av att jobba för att överleva och det lika absurda behovet av att ha pass och medborgarskap för att kunna röra sig fritt och bosätta sig var man vill på det som är, eller borde vara, absolut gemensamt – vår jordskorpa.

All politik, och kanske speciellt xenofob politik, är följaktligen grundad i en mystifiering av krisen och av staternas befolkningspolitik som kultur, etnicitet, medborgarskap och ibland rentav ras, men det är de ekonomiska frågorna som flyktingkrisen kan få oss att diskutera igen, bortom alla fetischer om kultur och nation: varför ska vi vara rädda för flyktingar när vi ändå inte behöver arbeta så mycket som vi gör? Varför ska vi respektera socialdemokratin och hoppas på Stefan Löfven, eller myndigheterna, när de ändå inte tar sitt ansvar? Med vilken rätt hoppas vi på en parlamentarisk förändring av den rådande ekonomiska osäkerheten när partier och myndigheter inte har hjälpt till med organisering av mottagandet? Visar inte den pågående flyktingkrisen att vi alla kan hamna på gatan, bli av med hem och jobb? Är det kanske så att flyktingen vittnar om en situation som blir alltmer generaliserad och som allt fler kan känna igen sig i och tänka att nästa gång kan det vara jag?

Det är frågor som dagens situation aktualiserar. Flyktingkrisen är i slutändan ett tecken på kapitalismens pågående kris och den enda vägen ut ur den är en lång vandring ut ur institutionerna. I all sin olycka visar därmed såväl de som flyr och de som organiserar sig för att ta emot flyktingar den sanna framträdelsen av mänsklig skönhet, nämligen den omsorg för arten som Amadeo Bordiga definierade kommunismen som och som inte kan ta sitt uttryck i de bisarra och rentav direkt motbjudande företeelser som kallas nation, stat och företag.

Invariance: Anti-Politics and the Biological Revolution


tumblr_mabqpuLlRt1qbge6eo1_1280

En kamrat som skrivit en artikel om kretsen kring tidskriften Invariance för ett kommande nummer av Endnotes är på besök. Vi ordnar därför en föreläsning i sista sekunden nu på söndag 20/9 klockan 17.00 på Amalthea Bokcafé, Malmö, som ett sidoarrangemang och extrapunkt till Connecting European Struggles-konferensen, som vi rekommenderar alla att gå på.

Vi vill också passa på att tipsa om inledningen och essän ”Organiserad spontanitet” i vår bok Sakernas tillstånd och tillståndet för sakernas förstörelse där Camattes, Collus och Cesaranos förståelse av revolutionen som en biologisk process behandlas, samt påminna om essän Isolation och överlevnad som handlar om Giorgio Cesaranos krets.

Invariance: Anti-Politics and the Biological Revolution

This presentation focuses on the thought of the Invariance journal and its Italian reception through individuals such as Jacques Camatte and Giorgio Cesarano. Their decisive contribution to the understanding of our contemporary conjuncture is largely pursued through the concepts of the Gemeinwesen, the real domination of capital, and the biological revolution. Through these notions, developed via an immanent reading of the Marxian corpus, they provide an understanding of (1) the common that offers a non-utopian ground of the classless society, (2) the very long historical process by which all particular communities have been expropriated and life itself subsumed under capital similar to the Foucauldian understanding of biopolitics, and (3) the seemingly biological and gratuitously violent level at which resistance has begun to take place. Within the Italian context, this largely post-Bordigist and post-Situationist tradition marks one of the common threads linking together communist opposition both to insurrectionary militantism and workerism for, on the one hand, a sacrificial ideology and, on the other, ”not posing that minimum Marxist objective: the negation of the proletariat.” The aim of recovering this tradition today is two-fold. On the one hand, to problematize a too easy understanding of the Italian radical tradition that progresses from Gramsci to the Workerists to Autonomia and finally onto the anti-globalization Multitudes. On the other, to open up the common-ground of radical perspectives on our contemporaneity and continue the conversation on what, if anything, a political vocation means today.

EN VÄRLD BORTOM FABRIKEN

Kazimir_Malevich,_1915,_Black_Suprematic_Square,_oil_on_linen_canvas,_79.5_x_79.5_cm,_Tretyakov_Gallery,_Moscow

Denna text, ”En värld bortom fabriken” är skriven av en kamrat i Kämpa tillsammans! och kan läsas som ett svar på de frågor som ställdes på Copyriot om relationen mellan kris och industrialisering. Texten kommer att publiceras i nästa nummer av Kris och kritik och delas ut på våra möten i Stockholm och Malmö 22 augusti. Ni kan ladda ned denna text som pdf genom följande länk: En värld bortom fabriken, en kamrat har satt texten som en riktigt läcker pamflett. Sprid gärna texten och ta del av diskussionen om industrialisering, kris och kapitalism!   

*****

*****

*****

EN VÄRLD BORTOM FABRIKEN

”Lämna fabriken. Gör det. Lämna. Sök en utväg, eller skapa en, slå nävarna blodiga mot betongen om det krävs, slå dig igenom. Det är det enda som återstår.”

                                                                 Eric Pettersson – fabriksliv

I Eric Petterssons kortroman fabriksliv får vi ta del av hur en svensk industriarbetares längtan och drömmar formas av arbetsdagens tryckande monotoni. Tillvaron i fabriken är kuslig, instängd, hämmande. Den som kliver in på denna plats tvingas uppge sin frihet och överlämna sig till riket som styrs efter det som på myndighetsspråk kallas för arbetsledningsrätten: chefernas och arbetsledarnas rätt att leda och fördela arbetet. Pettersson beskriver hur denna princip byggts in i fabriken och format dess själva uppbyggnad ned till minsta detalj. Fabriken är en plats där tiden har materialiserats som löpande band och maskiner, rentav blivit den arkitektoniska principen för denna maskinparks reglerande av arbetsdagen, som då och då utmanas av en annan tid, arbetarnas egen tid, som tycks flöda över och måste böjas och disciplineras för att kunna förvandlas till ren arbetstid: ”Vårt problem är tiderna, alla tider. Tiden vi måste upp på morgonen, tiden vi har på oss för ett jobb, tiden för rast, tiden de klagar på, tiden de fuskar med, tiden innan vi går hem, tiden vi glömde bort, tiden vi förlorade. Den tidsrymd som tränger bort vår tid.”

I Kapitalet visar Marx hur den modern industrins historia börjar med att kapitalister tar över förkapitalistisk produktion och kontrakterar arbetare för att sitta tillsammans under ”samma tid och [i] samma lokal” och i samverkan framställa olika typer av fabrikat. Denna samverkan föder industrins idé som, skriver Marx, ”både historiskt och begreppsmässigt [är] det kapitalistiska produktionssättets utgångspunkt.” Kapitalismen konsolideras därför dels genom den så kallade agrara revolutionen, den rationalisering och industrialisering av jordbruket som befriar människor från lantarbete och tvingar dem att söka jobb i de näringar vilka i ökad utsträckning finns bakom fabriksporten. Dels genom en industrialiseringsprocess som ständigt försöker pressa ned tiden som det tar att producera en vara. Det kan antingen ske genom att arbetare kontrakteras under samma tid och på samma plats för att tillsammans effektivt sätta samman en produkt, eller genom att maskiner (dött arbete) ersätter arbetare (levande arbete), vilka snarare kontrollerar, styr och övervakar maskinerna än arbetar i någon hantverksmässig mening.

Ur arbetarnas samverkan – själva tiden de arbetar tillsammans – växer manufakturen fram, en sammanbindning av skilda verksamheter, där ett flertal olika arbetare specialiserar sig på olika arbetsuppgifter för att framställa en speciell produkt. Marx exempel är uret som från ”att ha varit en individuell produkt av en Nürnberghantverkare förvandlas (…) till en samhällelig produkt av en hel rad delarbetare, såsom råverksmakare, urfjädermakare, urtavelmakare, spiralfjädermakare, sten- och rubinhävarmsmakare, visaremakare, boettmakare, skruvmakare, förgyllare, samt många underavdelningar”. Manufakturen är fabrikens urform, själva standardiseringen som medför att ett ”fåtal av urets delar löper genom olika händer” samt att ”alla dessa membra disjecta [först samlas] när de nått fram till den man, som förenar dem till en mekanisk helhet.” Med inträdandet av maskinen produceras den egentliga industrin, menar Marx, och det är i en sådan fabrik som Petterssons berättarjag, den anonyme maskinoperatören, arbetar i: ”Fabriken har gått från att vara en maskin, med komponenter som flyttas runt, läggs till eller tas bort mekaniskt, till en levande organism som flyter runt i jakt på livgivande miljöer, ständigt muterande. Mänskliga kroppar sugs in och sugs ut. Mänskligt liv töms i sin helhet; kroppens energier och hjärnans förmågor. De ständiga förbättringarna ska uppfinnas, genomföras och utvärderas. Maskinerna ska programmeras och programmen effektiviseras. Varje enskild anställds kunskap ska förmedlas till fabriken. Alla arbetsmoment ska formaliseras i enkla steg-för-steg-instruktioner så att alla anställda lätt kan flyta runt mellan arbetsstationer och avdelningar. De enskilda arbetsstationerna liksom avdelningarnas rumsliga utformning strömlinjeformas. Av oss, hela tiden. Ständig effektivisering, omedelbar tillämpning. Det är fabrikens Lag. Vi blir maskiner, uppkopplade till organismen, tanklöst aktiverade av enkla instruktioner från fabrikens intelligens.”

Berättarjaget pendlar mellan glädje och förtvivlan, hopp och depression på grund av sin våldsamma längtan ut. Men den som drömmer sig bort kan lätt fastna i fabrikslivets monotona och standardiserade tid. Åren går och flyter samman. Själva arbetstiden för produktionen som ledningen ständigt försöker accelerera, så att det går fortare och fortare att producera fabrikens produkter, leder samtidigt till att arbetare måste lämna fabriken. Varslet kommer och de kvarvarande arbetarna måste arbeta hårdare, snabbare, mer effektivt. Det Pettersson redogör för är vad Marx i Grundrisse beskriver som en processerande motsättning och som vi, för att låna en term från fabriksliv, kan definiera som fabrikens lag. Denna motsättning uttrycks genom att kapitalet försöker reducera arbetstiden inom produktionen till ett minimum, i den meningen att varor ska produceras så snabbt som möjligt, samtidigt som den grundar en ekonomi där arbetstid är utgångspunkten och själva formen för rikedom. Resultatet av den här konflikten mellan en ekonomi som reducerar den nödvändiga arbetstiden för att producera varor – främst genom att revolutionera produktivkrafterna – och en samhällsform där rikedom är baserad på arbetstidförmedlad som lön och vinst, är återkommande och allvarligare kriser.

Detta kommer av att jakten på olika sätt att pressa ned arbetstiden å ena sidan friställer allt fler människor från produktionen, exempelvis genom automatisering, och därmed undergräver kapitalets värdekälla: levande, produktivt arbete. Å andra sidan är kriser ett resultat av att industrialiseringsprocesserna förbilligar varor – såväl fabrikat och halvfabrikat som råvaror – till den grad att levande och dött arbete, och därmed företag samt i värsta fall hela ekonomier, inte kan användas som kapital om de inte omorganiseras eller utvecklas i enlighet med förbilligandet av produktionen. Samtida exempel på detta är Ryssland och Venezuela som rör sig mot bankruttens rand i takt med att oljeprisernas fall, eller hur olika e-handelsbolag förser kunder med gratistjänster och därmed undergräver profiten för exempelvis tidningsmarknaden och musikindustrin. Inte bara kriser utan själva kapitalismens utveckling i sig – som förstås leder till kriser – får därmed produktionen att stanna, varor att bli omöjliga att sälja och arbetslösa onödiga att anställa vilket i sin tur kastar in hela näringar eller rentav ekonomier i svåra situationer. Det är denna tendens till stagnation som gör att kapitalet är en processerande motsättning, en motsättning som utvecklas mot ett sammanbrott för det kapitalistiska produktionssättet som industriellt system.

DE TRE INDUSTRIELLA REVOLUTIONERNA

Kapitalismen utvecklas i takt med dess industrialisering av produktionen, som vi här beskriver utifrån den första, andra och tredje industriella revolutionen i klassisk nationalekonomisk mening, och som på många sätt ska ses som en ojämn och parallell process. Det handlar förvisso om en verklig utveckling men den är inte identisk världen över. Den första industriella revolutionen är enligt Marx ett resultat av den expropriering av bönder, adelsmän och kyrkan på mark, den så kallade ursprungliga ackumulationen, som blir markant under 1700-talet i England. Denna ackumulation lägger grunden för de ekonomiska och teknologiska förändringar som genom manufakturens utveckling inom sinom tid gör storindustrin till den viktigaste aktören för världsekonomin. Den andra industriella revolutionen driver denna våldsamma proletarisering av världsbefolkningen vidare och brukar dateras mellan 1874 och 1917 genom utbredning av elektroteknik och det ökade bruket av elektricitet, förbränningsmotorer samt stål inom industrin. Men denna andra industriella revolution bör ses som en vidare process som fortsätter ända fram till 1970-talet, baserad som den är på frihandel, fordistisk industrialisering och masskonsumtion, vilken – inte minst genom de socialistiska staternas framväxt i Asien och Östeuropa – lägger grunden för en tredje industriell revolution på 1970-talet.

Denna revolution beskrivs ibland som en hyperindustrialisering då den utmärks av en standardisering av verksamheter och näringar som tidigare inte har varit formade av fabrikens principer i lika grad, exempelvis vårdsektorn och mediebranschen. (Detta är en sanning med modifikation då stora delar av tjänstemarknaden och samhällets reproduktiva sysslor, såsom storkök, skolväsende, sjukhus och liknande, direkt formats av fordistiska, industriella principer som vi ser som en del av den andra industriella revolutionen.) Men då den tredje industriella revolutionen medför en större ökning av arbetare inom tjänstesektor än inom tillverkningsindustrin världen över, även i de länder vilka under de senaste decennierna genomgått en våldsam industrialiseringsprocess, kan vi samtidigt beskriva denna revolution som en avindustrialisering. I BRIC-länderna – de ”nyligen” industrialiserade länderna Brasilien, Ryssland. Indien och Kina – har arbetskraften inom tillverkningsindustrin legat på runt 23 % sedan 1985, medan tjänstesektorn utökats till 65 % och en stor del av denna utgörs av informella, superexploaterade proletärer som ständigt hotas med arbetslöshet och det vi kallar lönlösa liv. Det moderna post- eller hyperindustrialiserade tjänstesamhället föder ett alltmer prekariserat proletariat världen över, då företag som McDonalds och Walmart – vilka är de två företag som anställer flest arbetare i dag – varken kan erbjuda sina arbetare eller ägare samma stabilitet som storindustrier som General Motors och Saab tycktes kunna göra tills de rasade samman och räddades av den amerikanska staten respektive köptes upp av kinesiskt kapital. Den ”verkliga” industrin lägger därmed grunden för sin egen undergång och kollaps genom att kapitalens försök att reducera arbetstiden leder till dagens osäkra tjänstesamhälle och spekulationsekonomi.

Denna industrialiserade avindustrialisering brukar dateras till oljeprischocken 1973 och revolutionerandet av mikroelektroniken under 1970- och 1980-talet, vilket ledde till en utökad globalisering och automatisering av tillverkningsindustrin som fördjupade kapitalets krisbenägenhet. Detta eftersom den tredje industriella revolutionen nödvändiggör en större frihet för finanskapitalet som global aktör och som drivkraft för näringsliv och stater. Städer, regioner och rentav hela länder som inte kan locka med arbete inom tillverkningsindustrin, som under denna tid flyr väst för låglöneländer i Asien och Sydamerika, tvingas istället basera sin ekonomi på bubblor och spekulation, vilka när de blåses upp kan möjliggöra arbete och välfärd – som i Spanien där spekulationen i bostäder tog fart mellan 1996 och 2007. Under denna period gick arbetslösheten ned från 22 % till ungefär 7 %, för att i januari 2015 återigen ligga på cirka 23 % i takt med att bubblan sprack 2008-2009.

Kapitalets kriser – såsom de som äger rum i Ryssland, Venezuela och Spanien och andra delar av världen för tillfället – tar form dels som ett klassförhållande; rika med resurser kan ”övervintra” kriserna, fattiga och andra som saknar de rikas reserver slås ut. Dels som en proletariseringsprocess i den meningen att när företag hamnar i kris tvingas de friställa sina anställda, förlänga arbetstiden och sänka lönerna, samt trycka ner medel- eller högavlönad medelklass i de fattigas växande skara. Dagens fattiga kan dessutom inte likt sina klassfränder under 1700- och 1800-talet emigrera till länder som Australien och USA för att bli lantbrukare eller bli en del av det då växande industriarbetarproletariatet. De agrara revolutionerna är genomförda, jordbruket mekaniserat och industrialiseringen är globaliserad världen över. Proletariatet tenderar därmed att bli, som de bordigistiskt influerade filosoferna Jacques Camatte och Giorgio Cesarano träffande uttryckt det, en universell klass. De miljoner av människor som ändå tvingas fly till Europa och USA, eller andra delar av världen – för det finns fler flyktingar och migranter i världen än någonsin tidigare, 2013 beräknades det vara 232 miljoner – blir därför alltmer del av ett fattigt och osäkert tjänsteproletariat vilket ofta lever under illegala och svåra förhållanden. Av de 232 miljoner migranterna världen över beräknas minst 30 miljoner vara utan papper. Trots eller snarare på grund av att produktion och tillverkning förbilligas genom en alltmer sammanvävd global produktion och alltmer effektiva produktivkrafter, blir allt färre arbetare nödvändiga för produktionen i takt med att allt fler människor är lönearbetare. Antalet lönearbetare, i betydelsen människor utan reserver än sin förmåga att sälja sin arbetskraft, expanderar följaktligen parallellt med att en växande skara proletärer blir överflödiga för industriproduktionen eller rentav för ackumulationen som sådan.

I vår bok Lönlösa liv. Skissartade anteckningar till ett proletariat utan arbete och arbetarrörelse beskriver vi hur en stor del av världens befolkning stöts ut ur industriproduktionen och blir arbetslösa eller en del av det informella proletariatet, vilket exempelvis visar sig i den växande slumbefolkningen, och vi försöker visa att detta är en effekt av själva proletariseringsprocessen. Det finns fler proletärer än någonsin tidigare. Men att allt fler människor än någonsin tidigare är en del av det globala proletariatet pressar inte bara ned värdet på den samhälleligt nödvändiga arbetstiden i (forna) industriländer, samt ökar det i andra delar av världen, exempelvis i BRIC-länderna (en process som dock nu tycks ha avstannat). Denna process försätter också dessa nyligen industrialiserade länder i en kris som gör allt fler människor överflödiga för produktionen världen över. När kapitalismen så att säga nått sitt begrepp och spritt fabrikslivet världen över börjar ekonomin följaktligen att stagnera och rasa samman. Rosa Luxemburgs idé om att kapitalismen behöver en utsida att ta över för att expandera har därför en poäng, men kanske på ett annat sätt än vad Luxemburg tänkte: kapitalismen producerar sin egen ”utsida” genom att själva industrialiseringsprocessen gör arbetare överflödiga för produktionen.

När allt fler människor är lönearbetare blir samtidigt allt fler arbetslösa och lönlösa eftersom världsbefolkningen växer och blir alltmer inbegripen i den globala ackumulationen. I Lönlösa liv beskriver vi detta som att överbefolkning är en fråga om proletarisering. Det finns bara en överbefolkning i förhållande till ekonomin. Detta visar sig exempelvis genom att Kina redan fått sina rostbälten vilket tvingar produktionen som flyttat från väst till den kinesiska kommunistdiktaturen att flytta vidare, kanske tillbaka till automatiserade fabriker i USA eller till länder som Vietnam där lönerna är ännu lägre. Industristäder som Shenyang, Anshan och Dongguan som länge varit, och fortfarande är, viktiga städer för tillverkningsindustrin har börjat ställa om produktionen, ibland rentav till – mekaniserat och industrialiserat – lantbruk. Priset på arbetskraften har gått upp 10-20 % i Kina och hårda arbetarkamper har fått företag som Foxconn Technology Group att investera i automatisering. Detta företag hade redan 10 000 robotar i Kina under 2013 och företag som Apple, Hewlett-Packard, Nokia, Microsoft och Sony fortsätter med denna utveckling och planerar för långtgående robotisering. Detta har lett Apples VD Tim Cook att säga att de ska börja producera en av företagets datorer i USA – robotisering är lika billigt i Dallas som i Beijing. I takt med detta tvingas arbetare att återvända till sina byar eller bli kvar i de kinesiska megastäderna som en del av världens växande informella proletariat – det vi kallar lönlösa liv eftersom dessa proletärer ofta är utan en säker lön och ofta improduktiva, självanställda arbetare såsom skoputsare, gatuförsäljare och liknande. På det här sättet undergräver kapitalets industrialiseringsprocess kapitalismens grund i det levande arbetet – allt fler är förvisso lönearbetare världen över, men många av dessa proletärer är meningslösa, improduktiva arbetare och på så sätt levande vittnesmål om kapitalismens kris och stagnation. Det här innebär inte att den fattige nödvändigtvis är något revolutionärt subjekt. Men det medför att kapitalismens själva tendens till avindustrialisering försätter fabrikslivet i kris genom att å ena sidan undergräva det produktiva arbete som de facto kan producera värde, å andra sidan genom att proletarisera medelklasserna. Det kan, som 2011-rörelserna visat, öppna för organisering och motstånd som med Petterssons ord söker sig ”bortom fabrikslivet” och i stället hittar sin grund i klassens universella verklighet, exempelvis genom att man organiserar sig längs med den internationella cirkulationen av varor där fabriken givetvis är en grundläggande komponent. Prekariseringen, fattigdomen, den utbredda osäkerheten, kampen mot korruption och för demokrati, förenar arbetare och andra världen över. Det som Camatte och Cesarano beskrev som en universalisering av klassförhållandet möjliggör därmed potentiellt organisering som söker sig bortom de kategorier som låser och begränsar arbetare vid olika näringar och industrier.

SLUMBEFOLKNING OCH DEN DIFFUSA FABRIKEN

Stadsteoretikern Richard Florida är en av många som under det senaste decenniet påpekat att befolkningsökningen, och vad vi kallar den globala proletariseringen, visar att slumbefolkningen inte är ett övergångsproblem utan här för att stanna. I dag ligger världsbefolkningen på över 7 miljarder människor. Sedan 2007 bor dessutom mer än hälften av den globala befolkningen i städer och i utvecklingsländer räknas runt 80 % av stadsbefolkningen bo i slum och kåkstäder. Det vore felaktigt att beskriva alla dessa proletärer – för de är proletärer och inte något trasproletariat – som fullständigt utestängda från den globala ackumulationens produktionsprocess. Tvärtom ser vi hur det i slum- och kåkstäder etableras minifabriker, ett slags återgång till manufakturen, där delar och halvfabrikat för framställandet av bilar och andra produkter produceras. Men vi ser också att dessa informella arbetare i dagens extremt diffusa storindustri, med alla sina små underleverantörer världen över, inte längre är en del av ett stabilt industriproletariat, utan arbetare som ständigt hotas av det lönlösa livet och därmed stöts ut ur kapitalets ackumulation. Proletariseringstakten sker mycket snabbare än skapandet av arbeten. I Europa tog det runt nittio år att skapa fullt utvecklade industriländer, medan liknande processer i länder som Kina och Indien tagit trettio år, men det är främst proletärer som produceras. Jobben kommer därefter och det skapar en större mängd lönlösa liv parallellt med det globala industriproletariatet. Detta kräver en ny teori om revolutionär subjektivitet som mer är grundad i proletariserings- och (av)industrialiseringsprocessen än i faktiska stabila subjekt och grupper. Det är därför Lönlösa liv på många sätt kan ses som en vidräkning med den operaistiska traditionen in toto när det kommer till frågan om subjektivitet och på inget sätt bör läsas som att vi menar att de fattigaste är ett revolutionärt avantgarde. Postoperaisternas och hela vänsterns naiva vilja att söka tydliga subjekt – den professionella yrkesarbetaren innan masskonsumtionens era, massarbetaren i bilfabrikerna under 1960- och 70-talen och den diffusa eller kognitiva proletären i takt med tjänstesamhällets framväxt – missar att krisen är dagens agent för förändring. Krisen är den subjektivering som proletariserar medelklasserna i Europa och andra delar av världen och lägger grunden för nya massrörelser och den universalisering av det proletära klassförhållandet som potentiellt kan utvecklas i en riktning som leds mot avskaffandet av kapitalismen, dess produktionssätt och därmed hela klassamhället.

Det är genom kapitalets immanenta tendenser till ett avskaffande av värdet och det produktiva arbetet som kamperna utanför och inom produktionen har en möjlighet att nå konkreta resultat. För i takt med att arbetare oavsett näring och industri alltmer delar samma abstrakta tvång att arbeta för vem som helst, i vilken industrialiserad näring som helst, kan allianser mellan arbetare inom och utanför den förminskande tillverkningsindustrin skänka arbetarklassen makt att förändra. Men om denna makt ska kunna bli permanent måste inte bara fabriken utan även lönen överskridas som mål för organiseringen. Lön och arbetsvillkor – fattigdom och arbetslöshet samt korruption och demokrati – är nödvändigtvis utgångspunkten för nästan all organisering i dag, men vi är i en situation där kamperna snabbt måste utvecklas till en kritik av dessa företeelser för att resultat ska kunna erhållas. Feministen Silvia Federicis och andra operaisters och postoperaisters oförmåga att se den strategiska konsekvensen av det tyska värdekritiker kallat för avspaltning och som Amadeo Bordiga beskrev som en deklassering av proletariatet är också vad som ligger bakom den i slutändan misslyckade kampanjen med ”Wages for Housework”. Dylika förvisso intressanta men i slutändan oförverkligade försök att kompensera hemarbete med lön visar att man, trots all kritik av den traditionella arbetarrörelsen, är fast i den klassiska vänsterns idé om att proletären är en nödvändig, produktiv och nyttig varelse värdig att belöna, snarare än en varelse som kapitalet försöker omvandla till en onödig, improduktiv företeelse. Frågan är helt enkelt om det är möjligt att använda krav på medborgarlön och lön för reproduktivt arbete för att försvaga kapitalets grepp i en tid av kris och stagnation eller om det behövs andra strategier? Kanske möjliggör den nuvarande krisen att det är enklare att påvisa penningekonomins och själva lönearbetets irrationalitet? Reproduktivt arbete är hursomhelst inte produktivt arbete och tjänstesamhällets utbredning i takt med den tredje industriella revolutionens avindustrialisering av kapitalismen, försvagar arbetarklassens förmåga att kämpa som arbetare – vare sig det handlar om reproduktiva, improduktiva eller produktiva arbetare. Avindustrialiseringen medför att arbetare måste konfrontera sin funktion som lönearbetare för att få förhandlingsmakt och därigenom tvingas också arbetslösa och de som utför reproduktivt arbete – främst kvinnor – att ifrågasätta sin ställning som varelser som tenderar att påföras reproduktionens sysslor.

I Kina finns det 97 miljoner arbetare inom tillverkningsindustrin. Det är ett enormt antal, mer än tre gånger så många arbetare som inom tillverkningsindustrin i USA, Japan och Tyskland sammantaget. Men, som Joshua Clover och Aaron Benanov har påpekat och vars statistik vi lånar till denna del av vår text, är det ett antal som inte är lika imponerande om vi jämför med de 770 miljoner lönearbetare och proletärer som arbetar inom andra näringar i Kina. En stor del av dessa arbetare utanför tillverkningsindustrin är en del av det informella proletariat som både subsumeras av och exkluderas från kapitalets globala ackumulation. De subsumeras när de är en del av de diffusa nätverk av underleverantörer i världens kåkstäder, såsom ovannämnda mikrofabriker, och de utesluts när de konkurreras ut och blir tvungna att fungera som improduktiva arbetare eller självanställda arbetare som inte är produktiva eller nödvändiga för några kapital. Om man inte vill beskriva dem som ett slags antropomorfiserade kapital; fattiga varelser som måste fungera som småföretagare för att överleva och säljer tjänster till arbetare och andra. I Kina arbetar endast 12,7% av arbetskraften i tillverkningsindustrin och denna siffra pressas nedåt och ligger redan under genomsnittet för BRIC-länderna. En liknande utveckling ser vi i Indien. 2004/2005 arbetade 12,1% av arbetskraften inom tillverkningsindustrin, där nästan hälften av dessa kan ses som en del av det informella proletariatet då de är anställda i företag med färre än fem anställda lokaliserade i mycket fattiga områden. Delar av industriarbetarproletariatet tenderar därmed att rasa ned i det vi kallar det lönlösa livet och luckra upp gränserna mellan det informella proletariatet och det ”stabila” industriproletariatet. Men kapitalet har ändå ett centrum i företaget och fabriken, trots sin egen tendens till att skapa något annat än ett industrisamhälle. Den diffusa fabriken, själva samhällsfabriken för att använda en operaistisk term, har ett visst omfång som binds samman genom verkliga industrianläggningar och konkreta logistiska nätverk med cirkulation av varor och arbetskraft. Fabriken är fortfarande kapitalismens hjärta och den borgerliga individen är, som Bordiga påpekat, inte en kapitalist utan ett företag. Om vi ska behålla termen samhällsfabrik är det i sådana fall bara för att visa att produktionen är alltmer decentraliserad och globaliserad, förenad i ett nätverk av diffusa fabriker. Men dessa utgörs dock av verkliga industrianläggningar som avgör vilket arbete som är produktivt eller improduktivt, varuproducerande eller reproducerande. Fabriken och företaget bestämmer vad som är produktivt och improduktivt, varuproducerande och värt att betala för eller reproducerande och därmed reproduktivt gratisarbete.

KAPITALISM ÄR INDUSTRIALISERING

Den globala industrin väver samman arbetarklassen – det vi med Camatte och Cesarano ser som en universell klass – i ett förhållande där arbetare blir varandras globala konkurrenter om jobben. Denna växande oförmåga att finna en solidaritet på arbetets grund möjliggör emellertid en gemenskap som överskrider lönearbetet, men bara om organiseringen går bortom produktionen och fabriken samt, mer kontroversiellt, lönen. Därigenom kan vi säga att kapitalismen som en processerande motsättning utgörs och formas av eller rentav är identisk med klasskamp och industrialisering. Kapital och kapitalism är klasskamp eftersom motsättningen mellan det dubbla försöket att dels reducera arbetstiden inom produktionen till ett minimum, dels att grundlägga arbetstid som formen för all rikedom, medför en motsättning mellan kapital och arbete. Om arbetsdagen på ett företag inte spaltas av mellan den nödvändiga tiden för arbetarnas reproduktion, det vill säga arbetstiden som kan används för att betala deras lön, och tiden för det merarbete som möjliggör vinst, existerar inget kapital eftersom inget mervärde extraherats. I enlighet med klassiska nationalekonomer, såsom David Ricardo, argumenterar Marx således för en arbetsvärdelära, men han inser att arbetets värde är beroende av exploatering. Om inte arbetsdagen kan skiljas i tiden för samhälleligt nödvändigt arbete, den tid som i sista hand betalas ut som lön för arbetarna, och tiden för merarbete och därmed mervärde, den tid som överskrider den betalda tiden, kan inte rikedom framstå som värde.

Vi har sett att kapital är lönearbetare som i samverkan med andra arbetare, samt maskiner eller annan utrustning, anställs för att framställa fabrikat, halvfabrikat eller tjänster vilka kan och ska säljas som varor. Alexey Stakhanov, den sovjetiska mönsterarbetaren, blir på detta sätt sinnebilden för den duktiga proletären i alla civilisationer som bygger på den enkla motsättning som Marx menar utmärker varje kapital: tiden för merarbete och mervärde och tiden för den samhälleligt nödvändiga arbetstiden. Endast de arbetare som arbetar hårt och effektivt är produktiva och nödvändiga för företagen i den meningen att de genom att utföra arbetet snabbt och skickligt pressar ned tiden för den samhälleligt nödvändiga arbetstiden och därmed tillför merarbete. Detta blir speciellt tydligt i kristider och perioder av hård konkurrens då arbetare aktivt måste bidra till att reducera värdet och kostnaden för den samhälleligt nödvändiga arbetstiden och därmed, direkt eller indirekt, försöka göra sig själva mer anställningsbara.

När Stefan Löfven, i egenskap av ordförande för IF Metall, drev igenom kortare arbetsdag och sänkta löner för att rädda jobben inom tillverkningssektorn 2009, ett år efter världskrisen slagit till i USA, var detta för att skydda jobben genom att devalvera den samhälleligt nödvändiga arbetstiden som satts i kris. När Aleksis Tsipras och Syriza efter initialt motstånd tackade ja till det tredje åtstramningspaketet från ECB, EU-kommissionen och Internationella Valutafonden tvingas de förvalta den interna devalvering som pressar ned värdet på den samhälleligt nödvändiga arbetstiden för det grekiska proletariatet, men Grekland behöver inte lämna EMU. Dessa två exempel illustrerar på ett förtjänstfullt sätt det vi i Lönlösa liv kallar för klasskampens sisofysaktiga karaktär: arbetare har i slutändan bara makt som arbetare om de är nödvändiga för produktionen av kapital. Och eftersom kapitalet är en processerande motsättning, en motsättning mellan faktumet att all kapitalistisk produktion syftar till att minimera den samhälleligt nödvändiga arbetstiden, samtidigt som arbetstiden är måttet och grunden för all produktion, är kapitalism inte bara identisk med klasskamp utan även med industrialisering. För det enda sättet för kapitalet att minimera arbetstiden, och samtidigt använda den som måttet för rikedom, är genom att abstrahera och standardisera arbetet som industriarbete, som det arbete som likriktas i själva försöket att låta arbetare sitta tillsammans under en arbetsdag för att producera varor.

Denna abstraheringsprocess, som gör det möjligt att självständiggöra arbetet som abstrakt arbete från dess konkreta funktion, är ett resultat av industrins framväxt. Men då industrialiseringens utveckling via organiseringen av slavarbetare på exempelvis sockerplantage i Brasilien under 1600-talet inte avtar med storindustrins utveckling under 1800-talet utan rentav utgör grunden för dagens avindustrialisering, kastas kapitalet in i kriser via sin egen industrialiseringsprocess. För kapitalet som processerande motsättning, som en konflikt mellan produktionsförhållanden (vilka medför att lön, vinst och profit, det vill säga arbetstid, är måttet för rikedomen) och produktivkrafter (industrialiseringsprocesserna), är låst vid faktumet att kapitalet enbart kan erbjuda fabriksliv eller ingenting. Alltmer industrialiseras och mekaniseras även utanför fabriken, alltmer underkastas den likriktning Martin Heidegger träffande beskrivit som das Gestell – den ontologi som gör allting beställ- och framställningsbart, format av ekonomins imperativ. Framväxten av ett tjänstesamhälle, en ekonomi där arbetare allt mindre kontrakteras i den globaliserade och automatiserade tillverkningsindustrin är i sig ett förfallstecken för kapitalismen då detta tvingar företagen att försöka självständiggöra sig från produktionen. Spekulation blir av ren nödvändighet viktigare för både stater och företag i en tid då industrin förbilligar såväl arbetskraften som varorna den producerar, vilket medför att företag och stater allt oftare kastas in i kriser. Kriser som dessutom inte längre är tillfälliga utan ”stabiliseras” till ett normaltillstånd och därigenom leder kapitalismen in i en process av sammanbrott och förfall som kan leda till dess slut.

Finansmarknaden expanderar något enormt under 1970-talet genom att den och arbetsmarknaden avregleras, men denna utveckling är ett resultat av en lång, civilisatorisk utveckling där värdet har självständiggjorts från produktionen. Detta är inte – som juristen Carl Schmitt och andra reaktionärer menar – något som händer i och med köpmannakapitalens utveckling, utan mer specifikt genom att dessa och andra kapital grundlägger fabriker och industrier, platser där slav- och annat arbete standardiseras och ibland mekaniseras innan det fanns en egentlig kapitalism. Det är denna förkapitalistiska industrialiseringsprocess som utgör kapitalismens nödvändiga förhistoria i exempelvis 1500-talets krigsekonomier – som historikern Rasmus Fleischer påpekat inspirerad av den marxistiske samhällskritikern Robert Kurz – och i den industrialiseringsprocess som kan spåras ända tillbaka till den första standardiseringen av arbetet under romarriket eller i det antika Kina. Lönearbetet är inte en motsats till slaveriet eller livegenskapen och inte heller ett absolut brott med feodalismens agrara ekonomi och antropomorfisering av jordbruket i adel och konungahus. Vårt fabrikssamhälle är tvärtom resultatet av köpmannakapital, kolonialism och ”monarkiska” äventyr som genom mekanisering och standardisering av slavars plantagearbete, livegenskap – som det svenska statarsystemet vilket varade ända fram till 1945 – och annan produktion av råvaror direkt eller indirekt lade grunden för dagens industrialisering.

Kapitalismens och industrialismens frön måste följaktligen sökas ända tillbaka till de antika civilisationer som standardiserade och mekaniserade jordbruk och annan produktion i ett slags industrier. På detta sätt är kapitalismen ett resultat av det självständiggörande av ekonomin från den mänskliga gemenskapen som uppkommer med den arbetsdelning som standardiserar och organiserar de produktiva och reproduktiva sysslorna i kaster, klasser och ojämlika samt patriarkala förhållanden. Det är detta självständiggörande av ekonomin från samhällets kontroll som lägger grunden för hela den serie av förmedlingar – konst, politik, biologi och ekonomi i egenskap av separerade företeelser – som i dag är i kris. Utan industrins förmåga att självständiggöra arbetet från dess konkreta funktion, det vill säga som abstrakt arbete, skulle inte den samhälleligt nödvändiga arbetstiden fungera som den tidsnorm för produktionen som företagen i konkurrensen sinsemellan försöker att pressa ned. Det är härigenom värdelagen både grundläggs och överskrids av kapitalens jakt på att utvinna mer och mer merarbete, arbete som inte kan räknas som en del av den arbetstid som är nödvändig för arbetarens uppehälle och reproduktion. Det innebär att allt fler arbetare tvingas arbeta under förhållanden som inte motsvarar den samhälleligt nödvändiga arbetstiden. Detta medför i sin tur att allt fler företag som inte använder sig av teknik för att automatisera och effektivisera produktionen, utan tvärtom anställer arbetare under snarast slavliknande förhållanden, kan etableras. Mekaniseringens och robotiseringens effektiva arbetsdagar ersätts (eller, vilket är vanligare, kombineras) med en produktion baserad på billiga arbetare som arbetar under förhållanden och med uppgifter vilka människor från tidigare epoker snabbt skulle känna igen sig i. De papperslösa i Malmö som håller igång hipsterekonomin för alla vänsterister, nyrika och punkare på Möllevången är ett bra exempel på denna återfeodalisering av dagens ekonomi. På detta sätt leder kapitalismen tillbaka till den förhistoria av produktionssätt baserade på slaveri och rent våld, vilken i motsats till lönearbetets relativa frihet alltid har varit fabrikens sanning, då chefernas rätt att leda och fördela arbetet vittnar om en förkapitalistisk och närmast feodal ojämlikhet. Dagens globala industrialisering – och dess medföljande avindustrialisering – tvingar allt fler människor att arbeta under slavliknande förhållanden eftersom allt fler människor världen över försöker överleva i en ekonomi som fortfarande vilar på lönearbetet men också erbjuder allt mindre arbete. Den enda vägen framåt för att förverkliga den frihet som liberaler hoppas på, den trygghet som de konservativa längtar efter och den jämlikhet som socialisterna slåss för, är att avskaffa det kapitalistiska produktionssättets industriella värld. Alternativet är att leva kvar i denna alltför gamla ekonomi som i slutändan bara kan erbjuda oss kriser, katastrofer och sammanbrott.

24/7

 

Natten, sömnen och drömmen är domäner som har varit svåra för kapitalismen att kontrollera. Mörkret omöjliggör arbete och lockar till annat umgänge än det nyttiga och produktiva. På senare tid har dessa skuggsidor till den produktiva verksamheten uppmärksammats. Tidskriften Subaltern publicerade förra året ett nummer med texter om drömmen av alltifrån antika drömteoretiker som Artimedoros och Tertullianus, till arbetarundersökningar av programmerare vilka börjat drömma i kod. Och tidskriften OEI publicerade för ett tag sedan ett kapitel ur Jonathan Crarys bok 24/7 som också kommenteras i detta blogginlägg:

24/7 kallar Jonathan Crary den befallning, det krav och den förväntning som har börjat dominera samtiden. ”Det är en tid som inte längre passerar, bortom klocktid.” Med 24/7 utbreder sig en generalisering av liv utan sömn, utan rast, alltid verksamt, alltid tillgängligt.

1. Det nya med 24/7, gentemot modernitetens homogena och tomma tid, är förutom försöket att eliminera all väntan, att också all föreställning om långtidsprojekt, till och med idén om historisk ”utveckling,” har fallit bort. ”24/7 är en likgiltighetens tid, emot vilket det mänskliga livets ömtålighet i allt högre grad blivit inadekvat och inom vilket sömn inte har någon nödvändighet eller oundviklighet.” Naturligtvis kommer 24/7 att krocka med sömnen. Trots att det satsas ofantliga summor på forskning som syftar till att eliminera behovet av sömn har det ändå inte uppnåtts ännu. Läkemedel för att kontrollera sömnen används mer, men med bieffekten att sömnen också blir sämre. Sömn är, än så länge, ”bra” för att det gör oss mer produktiva. Om vi kunde sova mindre utan att förlora på det, eller om vi kunde slippa helt, skulle det direkt bli en nödvändighet. Inte nog med att det skulle möjliggöra mer produktion och konsumtion, utan sömn skulle vi ju kunna ”leva” mer. Sömn är värde-löst och bara tills vidare ett nödvändigt ont. Det är, tills vidare, kompromisslöst och en av få grundläggande mänskliga behov som ännu inte har gjorts till en vara. Därför är det inte konstigt att sömnen eroderar: den blir mindre och sämre på grund av ett oavbrutet krig i form av mediciner, flexibelt arbete, konsumistiska njutningsflöden, och mobila gränssnitt. Inte bara gränserna mellan arbete och fritid löses upp utan också mellan sömn och vakenhet. Det skapar ett slags undantagstillstånd som den sömnlöse bara uthärdar, halvt frånkopplad, apatiskt och inte nödvändigtvis empatilöst men i ett tillstånd där den Andre inte har någon närvaro. Ett tillstånd mellan ”självupptagenhet och en radikal avpersonifiering.” Det är en av anledningarna till att ingenting görs åt den pågående ekologiska katastrofen, eller behovet av förändring i allmänhet.

2. En oneklig men överallt ignorerad sanning är att 24/7 naturligtvis är omöjligt. Men eftersom det nu är möjligt att arbeta, shoppa, uppdatera, dygnet runt så bryter 24/7:s icketid in i varje aspekt av livet. Som en effekt töms också allt mer av livet på erfarenhet. En ”hallucination om närvaro” tar livets plats och gemensamhet förvandlas till objekt medierade av teknik. Framtiden stängs och tid i sig kan endast föreställas som kontinuum av nu-punkter – så kallad pointillistisk tid – där förändring tänks endast i termer av individuella val. På så sätt blir också varje teknisk innovation en anpassning till och ett fördjupat beroende av 24/7. Det som inte passar in, exempelvis aktiviteter som tar längre tid eller är allt för komplexa, eller helt enkelt inte kan medieras via de olika gränssnitten, blir ointressanta och undviks. Variation och utmaning väljs bort till förmån för omedelbar tillfredsställelse. Samarbete och sårbarhet accepteras endast i förmedlad form. Då det är nästan omöjligt att fly eller övervinna 24/7 odlas istället myten om hackern som genom individuell förmåga vinner kontroll över systemet. I den mån gruppaktivitet tillåts att tänkas och utföras är det som redskap för inbördes hierarkiskt klättrande eller som resurs att mobilisera för exploatering. Massan av oanvändbara blir en exkluderad ren negativitet, spontant irrationell och våldsam, representerad endast som fara, något för att mobilisera opinion och biobesökare, om de inte bara helt enkelt filtreras bort som spam.

3. Kapitalismen etablerade en särskild abstrakt temporalitet som pekade mot 24/7. Från det att nätverk av värdeflöden, där värdet i ena stunden manifesteras som pengar för att i nästa manifesteras som varor, tar rot expanderar de för att successivt innesluta och omstrukturera den infrastruktur som drar upp linjerna för den samhälleliga geografin. Kapitalismen skapar en Värld i sin egen avbild. Historiskt såg vi uppkomsten av det disciplinära samhället, som Foucault analyserade, där värdets tid främst tog plats inom avgränsade rum (fabriken, skolan, osv.), men också parallellt uppkomsten av vardagen, som var relativt oreglerad och icke-administrerad. Vardagens tid var då i huvudsak cyklisk, och Henri Lefebvre menade att vardagen väsentligen karaktäriserades av upprepning och vana, till skillnad från kapitalismen som under en begränsad tid kan framstå som cyklisk (särskilt under det monotona fabrikslivets nötande tyranni) men som i och med sin ackumulerande natur gradvis ersätter all annan tid med 24/7. Lefebvre och andra beskrev kapitalets kolonisering av vardagen genom konsumtion, organiserad fritid och skådespel. Crary menar att televisionen under 1950-talet och framåt introducerade disciplinära strategier i hemmet. Den fungerade som en passivisering av isolerade enheter (familjer och enskilda) och som ett slags ”avförverkligande” och ”rubbning” som gör det svårt att ens föreställa sig någon ”sann” verklighet. Det begränsade och konformistiska utbudet samspelade med atomiseringen av samhällslivet för att generera en passiv, tyst majoritet. 1980-talet kom delvis med förändring: fler skärmar och gränssnitt. Det sågs som befriande, demokratiskt, kreativt, men gav individen en större mängd uppgifter och rutiner att utföra. Med en redan fullt koloniserad vardag återstod bara illusionen om egna val. Då uppstår plötsligt ”cyberspace.” Som idé och förhoppning var det den ultimata kropps- och platslösheten, där verklighetens stelhet och tyngd upphört. En omöjlighet, liksom 24/7, men en förebådan om vad som skulle komma. ”Ett av målen för Google, Facebook och andra företag (om fem år kan namnen vara annorlunda) är att normalisera och, som Deleuze skisserade, göra ett kontinuerligt gränssnitt oumbärligt—inte bokstavligen sömlös, men relativt obruten sysselsättning med upplysta skärmar av olika typer som outtröttligt kräver intresse eller vila. Självklart förekommer avbrott men det är inte intervaller där någon sorts motprojekt eller tankegångar kan vårdas och upprätthållas. Då möjligheten till elektroniska transaktioner av alla sorter förekommer överallt finns det inte en tillstymmelse av vad som förr utgjorde vardagslivet, som nu står bortom företagens intrång.”

4. Om sömnen är en av frontlinjerna i kriget mellan 24/7 och vad som återstår av mänskligt liv, så kan en motståndsstrategi vara att försvara och vårda just denna radikala passivitet. Med hjälp av Chris Markers film Terrassen (La jetée, 1962) vill Crary visa på ett utopiskt moment inte i framtiden utan i överlappningen av minne och det nuvarande, mellan sömn och vakenhet, dröm och liv, ”i en dröm om liv som det outsläckliga löftet om uppvaknande.” Det är där vi kan föreställa eller drömma en annan tid. Crary menar att Markers komposition av minnen, drömmar och bilder vill ge en skymt av en tidlöshet i nuet, en uppfattning om ett det verkligas under, som ligger utanför dualiteterna liv/död och vakenhet/dröm. För vi nekas idag drömmar som inte handlar om individuell konsumtion eller karriärsmässiga konkurrensframgångar, och det är vi själva som i hög grad nekar oss dem därför att i den sociala isolationen och det konsumistiska njutningsflödet framstår allt annat som utdragna ansträngningar utan utdelning. Enligt Crary har 24/7 ”producerat en förtvining av det individuella tålamod och den hänsyn för andra som är avgörande för all form av direkt demokrati: tålamodet att lyssna på andra, att vänta på sin tur för att tala.” Att som en grupp av vänner vårda varandras sömn, dela drömmar och ömsesidiga behov, dela materiella och subjektiva erfarenheter, kan vara ett sätt att motarbeta sömnens erosion och bereda plats för motstånd. Då det är omöjligt att helt fly 24/7 och den digitala maskinpark som fångar in oss uppstår frågan om hur vi saboterar, hackar och omskapar teknikerna. Det första steget är inte alls att stänga av våra mobiler eller logga ut från våra konton utan att helt enkelt vara tillsammans. Först då kan steg i annan riktning tas. Underskatta inte radikaliteten i vänskap och drömmar.

”Det är möjligt att—på många olika platser, i många disparata tillstånd, inklusive rêverie eller dagdrömmeri—föreställningarna om en framtid utan kapitalism börjar som drömmar om sömn.”

Penningens självständiggörande från produktionen

En nedbantad och tämligen annorlunda version av denna text publicerades i senaste Brand under rubriken Uppror och skuld. Den här versionen handlar emellertid tydligare om det som är den huvudsakliga tendensen i dagens kapitalism: penningens självständiggörande från det produktiva kapitalet, med andra ord det fiktiva kapitalets utbredning och dominans. Läs och diskutera!

Varje land har sina specifika förutsättningar, historia och situation, men den generella utvecklingen är ändå tydlig: den mest industrialiserade delen av världen befinner sig i stagnation eller till och med regression. Kapitalismen har hamnat i vad som verkar vara ett permanent kristillstånd. I USA, Sverige, med flera av OECD-länderna, pågår en proletarisering av medelklasserna där en växande del av framför allt den yngre befolkningen finner sig i en deklasserad existens som utmärks av närheten till arbetslöshet, låga löner och osäkra anställningar inom tjänste- och servicesektorn – det som ibland kallas prekariatet. Denna proletarisering av medelklasserna vittnar om att dessa improduktiva skikt hade en ekonomisk rationalitet för systemet så länge de industriella, produktiva arbetarna var den viktigaste värdekällan för produktionen.

När den industriella ekonomin hamnat i kris, i takt med att dess produktion globaliserats och dess finansmarknad avreglerats, rasar mellanskikten ner i proletariatet: klassen utan reserver, klassen av abstrakta arbetare, som måste sälja sin arbetskraft för att överleva. Globalt sett blir en växande del av världsbefolkningen dessutom överflödig för den reguljära arbetsmarknaden och delvis också för världsekonomins funktion, samtidigt som följaktligen mer människor än någonsin tidigare är lönearbetare. På så sätt tenderar kapitalismen att producera en överbefolkning av ett ”informellt” slumproletariat. Den här utvecklingen har vi beskrivit i vår senaste antologi Lönlösa liv: skissartade anteckningar till ett proletariat utan arbete och arbetarrörelse genom att belysa hur produktivkrafterna utvecklats till ett stadium där allt fler arbetare stöts ur produktionen. Det globala kapitalet håller därmed på att befria sig från den värdekälla – det levande arbetet – som ekonomin ytterst är baserad på just vid den tidpunkt då proletariatet är större än någonsin i numerära termer, vilket bara är en paradox om man inte betänker befolkningsutvecklingen.

Vi ser följaktligen ett större globalt proletariat och just därför en större del av lönlösa liv, vilket inte minst visar sig i slumbefolkningens absoluta tillväxt. Denna dialektik mellan arbete och arbetslöshet, proletarisering och deklassering, industri och slum, skapar en form av långsam, nästan stagnerad, utveckling där den genomsnittliga lönenivån sjunker och en allmän hopplöshet sprider sig hos de arbetande populationerna eftersom de alltmer finner sig utan arbete och framtid, eller måste vandra från påhugg till påhugg. Det är denna hopplöshet som Mark Fisher benämner kapitalistisk realism: en utbredd känsla av att sakernas tillstånd är här för alltid. Trots att allt fler tycks medvetna om den kapitalistiska ekonomins irrationalitet verkar kapitalismen fortfarande för de flesta som det enda rimliga, realistiska, ja till och med tänkbara systemet. Allt annat är utopiska spekulationer. Av allt att döma är denna känsla sprungen just ur de avancerade kapitalistiska nationernas stagnerade ackumulation. För utan det organiserade försöket från arbetarklassens sida att bryta sig ut ur de produktionsförhållanden som förvandlar det mänskliga arbetet till en kapitalistisk produktivkraft, kan denna ekonomi fortsätta existera som en långsam dränering av vår livsvärld för lång tid framöver.

Sju år efter den globala finanskrisen, som slog till 2008, fortsätter skulderna för både stater och hushåll att växa. Faktum är att de flesta viktiga länder i dag har större skulder i relation till sin BNP än vad de hade 2007. I en rapport från McKinsey Global Institute tidigare i år visas att den globala skulden ökat med 57 biljoner dollar, eller med 17 procent, sedan krisen. Dessa lånade pengar har pumpats in i ekonomin för att rädda banker, få igång tillväxten eller i färre fall säkra välfärd. De växande skuldbergen världen över är således inte tecken på någon arbetarmakt, eller att vänstern tvingat regeringar agera motcykliskt. De är resultat av den låsning för ekonomin som ledde fram till krisen 2008. Ofta argumenterar postkeynesianska vänsterpolitiker och vänsterekonomer för en reformering och återgång från dagens finansdrivna kapitalism till tillverkningens realekonomi. Men dagens så kallade finansialisering med internationell arbetsdelning, krediter och finansiell spekulation, är inte något nytt påfund som parasiterar på en föreställt sund, balanserad eller egentlig kapitalism. Tvärtom baseras tillverkningsindustrin på en dylik spekulation eftersom kostnaderna för att starta eller rentav upprätthålla en sådan produktion alltmer kräver enorma lån. Samtidigt har finansmarknaden vuxit något enormt sedan dess avreglering på 1980-talet och därigenom utmanat tillverkningsindustrin.

I den meningen är vi verkligen i en ny situation som blir alltmer akut. Det som brukar kallas för en Finance and Real estate economy, en marknad för finans- och fastihetssektorn, är i dag normen för den globala ekonomin. Värdet för dagens företag ligger nämligen allt oftare på finansmarknaden, exempelvis i termer av hur mycket företagens aktier är värdesätta. Redan på 1990-talet lade ett företag som IBM så mycket som 10 miljarder dollar per år på att köpa sina egna aktier snarare än att investera i sin produktion för att på det sättet höja sitt aktievärde. Detta är inte en anomali utan ett symptom på kapitalets försök att ”självständiggöra” sig från produktionen, vilket i slutändan är en omöjlighet eftersom även aktiemarknaden vilar på förväntad, framtida lönsamhet. Det som brukar kallas fiktivt kapital är följaktligen ett försök från företags och staters sida att överskrida kapitalets själva form – levande arbete som genom lönearbetet värdeförmerar dött arbete, alltså arbetare som anställs mot en lön för att generera företags lönsamhet via varuproduktion. Men då aktier är förväntade värden vilar de på en kommande lönsamhet för produktionen, en lönsamhet som allt mer sällan finns då finansmarknadens expansion är ett symptom på den kapitalistiska produktionens stagnation.

Kapitalet blir alltmer fiktivt, alltmer bundet till finansmarknaden, eftersom allt mindre arbete är nödvändigt eller ens produktivt för företagens lönsamhet. Med tanke på denna utveckling är det inte särskilt förvånande att skulderna för såväl staterna som för de privata hushållen har ökat något enormt de senaste åttio åren, men speciellt sedan avregleringen av kreditmarknaden på 1980-talet. Det som skett är att produktionen inte längre hinner ikapp de ökade krediterna. Detta innebär i sin tur att ökade lån blir ett sätt att undvika såväl överproduktion som underkonsumtion. På så sätt tryggas produktionen och konsumtionen, om än bara för att generera skuldansamlingar som skapar framtida problem eftersom skulder alltid innebär fordringar, krav på att någon ska betala. Under kapitalismen finns det ingen egentlig motsättning mellan kredit och produktion, spekulation och tillverkning, i den meningen att såväl kapitalistisk produktion som spekulation i slutändan är en jakt på profit som tenderar att sätta företag, stater och hela ekonomier i kris. Det är trots allt ingen slump att finansmarknadens framväxt är parallell med en lönestagnation för arbetarna i väst och med den så kallade tredje industriella revolutionen som medför att servicesektorn växer på bekostnad av tillverkningsindustrin, samt att medelavlönade jobb blir allt färre.

Spekulation i aktier, fastigheter och obligationer blir nödvändig för att kunna ge människor arbeten och hålla igång konsumtionen. Det moderna Spaniens utveckling är ett bra exempel på detta, då bostadsbubblan de facto minskade arbetslösheten och gav människor arbeten – främst inom byggnadsbranschen – så länge bubblan expanderande. Spekulationen i bostäder tog fart mellan 1996 och 2007, då arbetslösheten gick ned från 22 % till ungefär 7 % för att i januari 2015 återigen ligga på cirka 23 % i takt med att bubblan sprack 2008-2009. Ett annat tydligt exempel på denna rörelse är att flera av de stora europeiska länderna regelbundet bryter mot ett av kraven på medlemskap i EMU, som är att statsskulden inte får uppgå till mer än 60 procent av BNP. Och mot den keynesianska tanken att skulder som ökar under lågkonjunktur och stater då tvingas investera, har det visat sig att tillväxten under perioder av relativ högkonjunktur inte har varit tillräcklig hög. Det har därför inte gått att öka räntan eller ackumulera tillräckligt med kapital för att betala tillbaka lånen under tillväxtperioderna. I stället har regeringar tvingats låna än mer och på det sättet köpa framtid och hoppas på en kommande tillväxt. Detta indikerar således en strukturell svaghet i den kapitalistiska ekonomin: tvånget att realisera framtida värden. Det kommer att vara mycket svårt för de enskilda skuldtyngda staterna att hantera detta, då de redan har ackumulerat väldiga lån för att kunna skjuta upp problemen till en framtid som man nu närmar sig.

I Sverige har svaret varit att införa negativ reporänta för att få företagen att investera, anställa och producera, men pengarna som försvinner från bankerna – där de inte längre växer och förräntas – går inte till produktion utan alltmer ofta in i bostadsmarknaden, där alla möjliga typer av företag alltmer spekulerar. I sak är det ett tecken på den utveckling som medför att det döda arbetet ökar – alltså teknikens arbetsbesparande genom robotisering och automatisering – på bekostnad av det levande arbetet/det variabla kapitalet, inom produktionen, varmed den värdekälla som genererar profiten undergrävs. Behovet av arbetskraft minskar därför inom tillverkningsindustrins varuproduktion samtidigt som vinsten därifrån är nödvändig för att skuldfordringar ska kunna betalas. Problemet med den växande service- och tjänstesektorn, för kapitalet, är att den inte möjliggör tillräcklig ackumulation av kapital då den inte kan standardiseras, industrialiseras och konkurrensutsättas i samma utsträckning som tillverkningsindustrin.

Generellt i Europa har de länder med störst lågavlönad servicesektor också sämst ekonomi, med störst svart marknad och ett växande informellt serviceproletariat. Samtidigt som mer industriella ekonomier, likt Tyskland, håller nere arbetslösheten genom ”minijobbs” och en växande fattig arbetarklass och därmed hotar de som har jobb med ett alltmer lönlöst liv om man inte är villig att acceptera lönesänkningar och dåliga arbetsförhållanden. En växande del av proletariatet trängs följaktligen ut ur kapitalismens metabolism genom outsourcing, rationaliseringar av produktionen, nya anställningsformer och tekniska innovationer. Men de inlemmas igen, genom samma utveckling av prekära jobb, belåning och skuldsättning. Arbetaren blir därför, paradoxalt nog, kapitalismens gräns och utsida eftersom hen tenderar att stängas ute från varuproduktionen lika mycket som hen måste införlivas i samma produktion för att den ska fungera. Detta ibland absoluta och ibland potentiella överskott av arbetskraft fungerar, i motsats till efterkrigstidens arbetslösa, i allt mindre utsträckning stabiliserande för arbetsmarknaden. I stället blir växande delar av de utan arbete allt svårare att anställa och inlemma i företagens och staternas ackumulation. Låtsasjobben frodas och staterna för in pengar i företag för att de ska anställa.

Lönearbetet fungerar alltså inte längre som ett ekonomiskt integrationsmedel i samma utsträckning som under efterkrigstidens decennier i Europa. Parallellt med att fler helt eller delvis hamnar utanför den reguljära arbetsmarknaden, ser vi hur politiken inte hämtar sin kraft ur politiska rörelsers visioner och praktik, utan ur den rena förvaltningen av sakernas tillstånd. När politiken i minskad omfattning förmedlar och representerar folks materiella intressen och konflikter, tenderar intressena och konflikterna att istället beskrivas som brott mot rådande normer och värderingar – eller till och med direkta attacker mot det demokratiska majoritetssamhället. Politiken börjar således alltmer handla om befolkningspolitik – en politik om hur man ska hantera lönlösa liv, må det vara människor som i stället för att åka till Spanien och Grekland på grund av krisen söker sig norrut för att tigga, eller för den delen hur man ska hantera växande krisrörelser som ofta samlar arbetslösa och otrygga arbetare. Detta gynnar i sin tur de rörelser som slåss för de belånade klassernas normalitet – den väldiga massan av ägare till villa, bil(ar) och fritidshus, eller för den delen de som är tvingade att köpa bostadsrätter för att ha någonstans att bo. Dessa skikts politiska rationalitet är att skydda det de har mot den avgrund, verklig eller ej, som de balanserar ovanför. Belånade delar av proletariatet som tillhör relativt priviligierade grupper hamnar följaktligen i motsättning till andra delar av klassen, som kan vara minst lika belånade, men utan samma egendom. Detta motverkar proletariatets förenande och ställer i stället de olika skikten mot varandra.

I takt med att krisen fördjupas, och klasserna proletariseras, kan det emellertid uppstå allianser mellan alla dem som utsätts för kapitalets försök att proletarisera världsbefolkningen och förvandla den till en universell klass av lönearbetare, arbetslösa och skuldtyngda. Den stagnerade utvecklingen för kapitalismen och krisens fördjupning ställer oss därför inför tvånget att formulera strategier som inte syftar till att försöka få kapitalismen att återhämta sig – vilket bara kommer att skikta proletariatet och ställa grupper mot varandra. Den enda vägen framåt är att arbeta för att dra krisen till sin logiska kulmination: en drastisk reducering av arbetstiden, en underproduktionsplan som slår ut den kapitalistiska formen på produktion och tillväxt, samt ett successivt avskaffande av varuekonomin genom att göra alltmer varor och tjänster gratis.

Detta program formuleras inte av några politiska rörelser utan tecknas tvärtom rent objektivt genom teknisk utveckling, den globala tendensen till inbördeskrig, massflykt och det historiska lidande som mänskligheten genomlider i vår epok. Det är vår uppgift att försöka formulera detta program för avskaffande utanför de ideologier och politiska strömningar som enbart kan bidra till att skikta klassen, snarare än att plana ut och sprida dess universella mål mot lönearbetets och den industriella världens avskaffande.