Isolation och överlevnad


Under perioder av intensivt upprorisk aktivitet drabbas inte endast den gamla världen av uppbrytanden, omformanden och sammansättande energier, även individers psyken kastas in i en liknande dynamik. Även om upprorsmakare går till angrepp medvetna om vad som står på spel är det växande upproret alltid mäktigare än de enskilda, även de exceptionella, individerna. Uppror upplöser all säkerhet, verklig och illusorisk, och öppnar för något nytt. Öppenheten, osäkerheten, okontrollerbarheten har flera dimensioner som betonas beroende på från vilket perspektiv betraktaren ser upproret bryta in. Som ett hot, från ordningens privilegierade, upphöjda och styrande perspektiv. Som möjlighet för de utan reserver och de utan framtid. Som ett äventyr, för de rastlösa och längtande. Men upproret innebär samtidigt alla dessa perspektiv för alla dem som dras in i det. I olika grad, naturligtvis, men även för de äventyrliga som välkomnar upproret kommer rädslan av att kastas in i det okända, i ett liv utan garantier, där gamla vanor och förhållanden slås i spillror.

Upproret är långt ifrån det outtömliga flöde av njutning som vissa av de äventyrliga revolutionsromantikerna har velat få det till. Inte bara upprorets avtagande kyler ner, när reaktionen slår ner med full kraft räcker det inte med varma känslor av extas för att stå emot desperationen och skräcken. Endast revolutionen, det segrande upproret som driver historien till oåterkallelig uppfyllelse, kommer avväpna och avveckla den gamla världen. Kontrarevolutionen producerar oundvikligen isolation, apati och uppgivenhet. Det finns ingen anledning att fördöma eller förbanna den utspridning och uppdelning som är en konsekvens av de kontrarevolutionära processerna. Det gäller först och främst att uthärda, att överleva. Separeringen av alla dem som förenats i upproren genererar också en spridning av möjligheter, hinder, erfarenheter, aktiviteter, och så vidare. I upproret dras de in och förenas, i revolutionen upplöses gränserna, inte för att alla gör allt utan för att skillnaderna slutat skilja oss från varandra och istället stärker oss.

Ju längre avståndet mellan människorna är – kroppsligt, mentalt och tidsligt – desto fientligare är motsättningarna mellan ”teoretikerna” och ”praktikerna”, mellan ”initiativtagarna” och ”följarna”, mellan alla de uppdelningar och konserverande miljöer och identiteter som kontrarevolutionen producerar. För sig själva kämpar de olika revolutionärerna och upprorsmakarna för att uthärda och försvara de verktyg de har i sina händer: analytiskt skarpsinne, praktiska kunskaper, organisatoriska resurser, eller vad det än må vara. Oavsett avstånden mellan olika revolutionärer finns dock alltid en förbindelse, en förbindelse som när som helst och var som helst återigen kan påbörja sammandragningen av olika skikt och grupper i nya gemenskaper. Den förbindelsen är vårt kollektiva minne. Vår historia. Böckerna och tidskrifterna och journalerna som dokumenterar vår historia, ibland hafsverk, ibland de mest stringenta, som kan vara användbara för kommande generationer.

Ett sådant viktigt dokument är Francesco Santinis Apocalypse and survival om den ”radikala strömningen” och Giorgio Cesarano. Santini reflekterar här över relationen mellan uppror och teoretiskt arbete medan han berättar om den radikala strömningens utveckling från 1968 till 1978 och Cesaranos bok Critica dell’utopia capitale. Följande är ett sammandrag av Santinis reflektioner och ett försök att svara på frågan vart nu?

* * *

1975, Milano. Unga radikaler från kollektivet Quarto Oggiaro deltar i spridda kravaller på gatorna och runt universitetet. Det är bara en grupp i en mångfald av spontana sammansättningar av radikaler och outsiders som har börjat utgöra en ny rörelse av unga upproriska. Quarto Oggiaro var en del av den så kallade ”radikala strömningen,” en liten men mycket aktiv och från partier och andra organisationer självständig strömning inom den revolutionära rörelsen. Den radikala strömningen deltog i alla viktiga upproriska händelser, under en mängd olika namn men oftast anonymt, i rörliga och informella konstellationer, och alltid som den mest insurrektionella aktören. Det var emellertid inte ett helt nytt fenomen. Den radikala strömningen var en produkt av den tidigare upprorsvågen 1967-1968. Då, i en våg av turbulenta skolockupationer, formades radikaliserade grupper av unga som ifrågasatte allt; skolan, samhället, utvecklingen, sig själva. Äldre radikaler influerade dem, bland annat situationister som under denna period grundade en italiensk sektion. Vissa kom in i den radikaliserade miljön direkt från den anarkistiska rörelsen. Men de nya radikalerna brydde sig inte om den gamla institutionaliserade vänstern, och de som kom från den bröt alla band med de organisationer de tidigare varit aktiva i.

Den radikala strömningens teoretiska väv var likt dess organisationsstruktur ett spritt, informellt, nätverk; öppet, rörligt och dynamiskt. Det innebar inte så mycket eklektiska idéer då de centrala och sammanbindande principerna tog verklig kraft i kampernas dynamik. En av dessa var kritiken av vardagslivet. Det var omöjligt att inte konfrontera vardagens konformism och – i krisens kölvatten – allt mer trängande rum. I mångt och mycket  blev kritiken av vardagen utgångspunkten för en total kritik av den här världens begränsningar och framtidens mörknande horisont. Trängdhet föder flyktförsök. Alternativa sätt att bo och försörja sig, droger och äventyr; sådan var vardagen för många radikaler, och tillsammans med stringensen från Internationale Situationniste gavs kritiken en medveten praxis. Följaktligen förkastades också ekonomismens historiska rörelselagar och de likstela, ossifierade politiker som orerade om nödvändigheter och bestämmande övermänskliga krafter. Verklig kraft och verklig rörelse kommer ur vår egna medvetenhet, vilja och kroppar, när vi kastar oss in i motsättningarna och tar direkt makt över våra liv, menade de som var del av den så kallade radikala strömningen. Kritiken av vardagslivet och kritiken av ekonomismen var två sidor av en och samma totala kritik, en verklig negation av det rådande. Inte bara verklig i meningen fysiska kroppar i relation till varandra utan verklig i meningen omedelbar, oförmedlad. Radikalerna förstod att den rådande ordningens sociala relationer nödvändigtvis behövde förstöras och att nya samtidigt måste skapas. Det var en fråga om makt, inte representation. Tillsammans med kritiken av vardagslivet och kritiken av ekonomismen utgjorde en kritik av demokratin den radikala strömningens teoretiska och praktiska syntes av den verkliga negationen av det rådande och det omedelbara bejakandet av kommunismen.

* * *

Redan 1971 var den radikala strömningen i upplösningstillstånd. Bland annat Giorgio Cesarano, en veteran från 60-talets studentrörelse och tongivande inom strömningen, ansåg att den revolutionära vågen väsentligen vara över. Det skulle oundvikligen  få konsekvenser för radikalerna och alla andra upproriska miljöer under denna tid. Inom den radikala strömningen ansågs inte arbetarrörelsen längre vara den givna utgångspunkten för uppror och alla formella, politiska organisationer, även extremvänsterns grupper, förkastades. Det enda som återstod var den omedelbara praktiska realiseringen av kritiken av vardagslivet. Men även detta förhållningssätt skulle bli problematiskt i och med försvagningen av upprprorsrörelserna. Frågan om hur rörelsernas försvagande skulle hanteras splittrade den radikala strömningen i två tendenser. Den ena fastnade i en slags immediatistisk dogmatism som snart omvandlade kritiken av vardagslivet till en vardagslivets ideologi. Denna tendens, som kom att kallas Comontism, menade att revolutionära uttryck nu tog formen av galenskap, kriminalitet, och framför allt urbana revolter så som de i USA:s getton. Mer eller mindre all form av socialt och psykologiskt sönderfall ursäktades och analyserades som en del av den ”verkliga rörelsens” spontana uppror. Det dröjde inte länge innan Comontism-gruppen förvandlades till ett gäng i krig med hela mänskligheten, en sektliknande miljö som okritiskt anammade kriminalitet, som rättfärdigade dolda inre hierarkier och som bröt ner alla svaga individer.

Den andra tendensen ville till varje pris undvika en liknande utveckling och valde istället att upplösa alla organisatoriska band. Under kontrarevolutionära tider var det bevarandet av revolutionära erfarenheter och lärdomar, och teoretiskt arbete inför kommande uppsving, som var av vikt, menade de som var del av denna tendens. Cesarano och andra kring denna tendens hävdade att alla organisationer tenderar att utvecklas till sekter eller maffialiknande gäng, särskilt under kontrarevolutionära tider, och därför måste åtgärder vidtas för att förhindra all form av gruppering. Den enda relation mellan revolutionärer som ansågs betydelsefull var teoretiskt arbete på högsta nivå.

Det var under denna brytpunkt Cesarano började arbeta med sitt projekt Critica dell’utopia capitale. Syftet var att utarbeta en teoretisk syntes av hela den historiska epok de just trätt in i och utveckla nya kritiska verktyg för det revolutionära perspektivet. Ett sådant verktyg var begreppet ”universell klass” som ämnade att fånga den generella proletarisering som drog in allt fler samhällsskikt, inte minst den så kallade ”medelklassen,” i tillstånd av alienation och exploatering som tidigare mest kännetecknat fabriksarbetarna. Från och med nu stod huvudmotsättningen inte mellan arbetarna och kapitalet utan mellan den universella klassen, mänskligheten som sådan, och kapitalet. Alla eventuella distinktioner mellan olika skikt har nu enligt Cesarano blivit obsoleta när den universella klassen förenas i en biologisk revolution mot ”kapitalets utopi.”

Kapitalets utopi, den ideologiska mystifikationen om ett friktionslöst samhälle byggt på penningens universella dominans, skulle oundvikligen krocka med de verkliga motsättningar som är kapitalets livskraft, en övertygelse Cesarano och de andra radikalerna inte bara baserade på teoretisk förståelse utan som också bekräftades av fiendens kunskapsproducenter; rapporten The limits to growth från Massachusetts Institute of Technology 1972 visade på det ohållbara med oändlig tillväxt i en värld med ändliga resurser. Men kapitalets utopi visade sig stark även inför dessa obestridliga fakta så Cesarano var nödgad att ägna betydande utrymme till våldsamma angrepp på kunskapsproducenterna. Dessa bidrog just pågrund av sina förment ”objektiva” ”vetenskapliga” ståndpunkter och förslag till det mest avancerade mystifierandet av de utopiska lösningarna. Inför hotet om utrotning kommer den universella klassen att svara med en beväpnad kritik, med den ”biologiska” revolutionen, hoppades Cesarano och hans krets. Den universella klassen, alltså människosläktet, kommer revoltera på basis av kroppsliga urinstinkter, den biologiska kroppens behov, och bejaka sin kollektiva existens som en ”naturaliserande helhet.”

Cesaranos dramatiska retorik skvallrar inte bara om hans egna desperation som isolerad utan bör förstås som ett fullt medvetet försök att korrelera den alienerade individens tillstånd med mänsklighetens tillstånd vid randen till katastrof. Det gäller inte längre proletariatets kamp mot kapitalet. Det gäller vår överlevnad som biologiska varelser. Tragiskt nog leddes Cesarano in i djupare isolation. För även om isoleringen intensifierade kritiken var den på intet sätt en garant mot isoleringens effekter på psyket. I många fall drog sig radikaler tillbaka in i passivitet och apati, ibland resulterade isolationen i självdestruktivitet eller kapitulation till provinsiella och patriarkala strukturer. Isolation innebär för de flesta människor en känsla av förlust som fort kan generera depression och uppgivenhet. Radikalerna var lika lite som några andra immuna mot detta. 9 maj 1975 tog Giorgio Cesarano, 47 år gammal, sitt liv. Hans alltför tidiga bortgång avbröt hans teoretiska arbete.

Det måste ha drabbat kamrater i den direkta närheten hårt. De unga nya radikalerna i kollektivet Quarto Oggiaro med vilka Cesarano vid denna tidpunkt samarbetade, med tidskriften Puzz, var visserligen indragna i ett uppsving av upprorisk aktivitet men den radikala strömningen var på definitiv nedgång.

* * *

När Santini skrev ner sina reflektioner 1994 verkade Camattes och Cesaranos tes om att de objektiva omständigheterna numera ”producerade revolutionärer” felaktig. För Camatte och Cesarano var ”organisationsfrågan” i någon mån löst i och med den universella klassens uppkomst då socialiseringen och det allmänna intellektet helt enkelt gjorde formell organisering överflödig. Men uppenbarligen är denna av kapitalet tvingande materiella socialisering inte detsamma som en produktion av revolutionärer då isolation och apati likväl kan genomsyra den universella klassen, som därför materiellt socialiserad förblivit i ett tillstånd av mental fragmentisering. Detta tycks dock bara stämma fram till i dag, för när vi nu läser Santini, Camatte och Cesarano slås vi av hur lite den nya revolutionära vågen är en organisationsfråga, som Camatte och Cesarano förutsåg. Vi kan därför delvis ge Santini rätt när han hävdar att Camatte och Cesarano överskattade den universella klassens förmåga att resa sig i revolt, men vi kan också emot Santini peka på hur den nya vågen ger Camatte och Cesarano rätt i den meningen att frågan för revolutionärer numera inte är hur vi bör organisera oss utan om det omedelbara utförandet av aktiviteter, det vill säga att försöka svara på hur vi rent konkret kan ta över och nyttja produktionsmedlen och de materiella betingelserna som möjliggör vår existens. Den tröskel den nuvarande revolutionära vågen står inför är just denna – själva maktövertagandet. Organiseringen sker till synes ”spontant” och ”naturligt” med minimala medel men avstannar vid den punkt då, för att kliva över tröskeln, makten måste gripas. Detta är enligt Cesarano en organisk helhet, att ta makten är det omedelbara utförandet av mänsklighetens meningsfulla verksamhet. Men det är kanske vår uppgift att för denna organiska helhet framhålla det icke-biologiska i den ”biologiska” revolutionen: det allmänna intellektet. För här sammanstrålar kommunikation (organisering), kunskap (delande) och mening (verksamhet). Allt finns redan här – välståndet, kunskapen och förmågan – men vi saknar centraliseringen, sammanröringen, krafterna som kan gå ifrån uppror till maktövertagande. Intellektet söker sin kropp och kroppen söker sitt intellekt.

2 comments on “Isolation och överlevnad

  1. […] det revolutionära livet, om vi nu fortfarande vill använda det ordet, inte är ett lättsamt liv. Besvikelse, bitterhet, isolation, och ångest, för att inte tala om repressionen, har tagit många … Vi har lärt oss att inte endast minnas upprorens dramatiska händelseförlopp, för vi kan då bli […]

  2. […] diskuteras och deras förståelse av revolutionen som en biologisk process behandlas, samt essän Isolation och överlevnad som behandlar Giorgio Cesaranos […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s