Anteckningar. Fjärde träffen

jatte 'en ängel söker kontakt'

>Steven Colatrella är i artikeln ”En världsomspännande strejkvåg” (2011) väl så aktörsfixerad när han framhåller hur den globala elitens, överklassens, socialisering sker parallellt med det globala finanskapitalets standardisering av världen. Det stämmer förstås att en sådan är viktig för att förstå dagens övernationella överklass, som alltmer saknar kontakt med de arbetande massorna i takt med att medelklassen utraderas och förmedlande organisationerna – som partier och fackföreningar – mellan arbete och kapital, arbetare och kapitalister, försvagas. Ett problem med Colatrellas argumentation är att han använder sig av Fernand Braudels förståelse av kapital som monopol. Men kapitalets monopolfunktion är ju bara en av flera effekter av värdeformens totala produktionsflöde. Vidare tenderar Colatrellas framställning av den moderna historien som en dualistisk dialektik mellan arbete och kapital att framstå som simplistisk. Hans huvudhypotes om att en av den moderna historiens strejktoppar inträffade våren 2010 är emellertid mycket intressant. Och han har förmodligen helt rätt i sin undersökning och sina iakttagelser. Den föga uppmärksammade omständigheten om mängden strejker våren 2010 bekräftar i så fall bara ytterligare vad Jasper Bernes hävdar i artikeln ”Logistics, Counterlogistics and the Communist Prospect” (2014) om svårigheten för den enskilde arbetaren att få någon vettig strategisk överblick över den samtida utvecklingen, och det följande behovet av militanta undersökningar för att få en både mångsidig och djupodlande strategisk analys.

>Det är viktigt att behålla fokus på strukturerna och inte förvilla intresset på enskilda kapitalistiska aktörer – som ju på sitt sätt är lika mycket funktionärer under oket av kapitalets självexpanderande värdet som alla vi andra är. Systemets irrationalitet kan till exempel ta formen av den reparationsverkstad som en av deltagarna på den fjärde träffen arbetade på. Verkstaden hade inte bara en extremt omständlig produktionsprocess med uppdelning av arbetsmomenten i en myriad av mätbara enheter, utan bemannades delvis också av ett tiotal underentreprenörer (bemanningsföretag) som tillfälligt anställde arbetare som inte kunde bry sig mindre om företaget. Det blev så ekonomiskt ineffektivt att arbetsplatsen till slut fick läggas ner. Irrationaliteten blir också allt tydligare i offentlig sektor som bit för bit öppnas upp av politiker för finanskapitalet, som ständigt behöver nya områden för att cirkulera pengar i – även om medföljande företagsekonomiska management inte på något sätt genererar mer eller bättre produktion av tjänster. Denna irrationalitet kommer förmodligen bara att ytterligare fördjupas i takt med kapitalets allt mer desperata jakt på nya områden att inlemma i värdeformen i den allt snabbare nedgångsspiralen mot ett slutligt sammanbrott.

>En aspekt av irrationaliteten är Bernard Stieglers resonemang (refererat av Bernes) om grammatisering: hur arbetares hantverksskicklighet och kompetens – det levande arbetet minne – successivt arbetas in i tekniken/robotiseringen och förser den framtida produktionsledningen med den nödvändiga kunskapen. Därmed upphör kunskapen också att besittas av arbetarna, vilka finner sig vara i ett allt mer fragmenterat arbetsliv tömt på all mening och sammanhang. Det är en i mycket positiv utveckling då den pekar mot egenintressets potentiellt radikala ointresse för att överhuvudtaget vara en aktiv och funktionell del i kapitalet. Folkflertalets benägenhet till uppror lär därför bara öka med krisens fördjupning.

>Parallellt med den ovan nämnda utvecklingen på produktionens område har den parlamentariska politiken blivit oförmögen att förmedla materiella samhällskonflikter bortom vissa av överklassens och den övre medelklassens intressen. Ta till exempel faktumet att en absolut majoritet av landets befolkning – inklusive en majoriteten av till och med de moderata väljarna! – anser att företag inte borde få göra profit på skattefinansierad välfärd. Ändå är det bara ett enda parti, Vänsterpartiet, som driver frågan. Det är bara ett av otaliga exempel på hur kontakten och förmedlingen mellan folk och styrande har brutits och det har skapats en politikerklass med intressen och agendor skilda från folkflertalets livsvillkor. Denna utvecklingen är sannolikt en viktig förklaring till varför olika varianter av konspirationsteorier verkar få en alt större utbredning bland befolkningen. Vi ser en amerikansk utveckling där proletariseringen av befolkningen, parallellt med en politik utan konfliktförmedling och därmed legitimitet, bidrar till att människors desperation över sina livsvillkor och sin bristande förståelse av samhällsutvecklingen – och för frågor om vem/vilka som egentligen styr – gör att det blir rationellt att tro på ett globalt judiskt styre, kulturmarxistisk dominans, illuminati, med flera konspirationsteorier.

Anteckningar. Tredje träffen

jatte 'jordelivet'

Till fjärde träffen läser vi ”En världsomspännande strejkvåg” i Lönlösa liv, som behandlar vågen av strejker som föregick kamperna 2011, och Jasper Bernes artikel om logistik och kamp i Endnotes #3: ”Logistics, counterlogistics and the communist prospect.” På nästa träff diskuterar vi alltså förhållandet mellan klasskampen inom produktionen och cirkulationen av varor såväl historiskt som strategiskt. Vi träffas söndag den 8 mars, kl 18 på Amalthéa bokcafé.

>Angående ”Sisyfos klasskamp” kan Giorgio Agambens begrepp destituerande makt vara en strategi, en taktik, för att hitta en utväg ur och bryta den ”eviga” cirkelrörelsen av klasskamp och (åter)konstituering av kapitalackumulationen. En strategi och taktik som fokuserar på destituerande makt undviker att låta konflikten subsumeras av den parlamentariska politiken, legaliteten, varuformen, och så vidare, utan försöker förbli antiform. Syriza i Grekland visar tydligt på problematiken och gränserna med den parlamentariska metoden, då hela den grekiska staten nu krockar mot det finansdrivna kapitalets sociala förmedling och reproduktion. Trojkan säger: okej, ni får ytterligare fyra månaders finansiering för att inte gå bankrutt, på de här villkoren…

>I ”Sisofys klasskamp” beskrivs kapitalets logik som dess logistik, och vi ser hur arbetarklassens kamper som en konstituerande makt ständigt misslyckas att permanentera sin makt på grund av att arbetarklassens kamper tvingar kapital att omlokaliseras geografiskt. Detta undergräver arbetarklassens makt som en klass av arbetare. Om vi läser Agambens förståelse av dialektiken mellan rörelse och stat, konstituerande makt och konstituerad makt, terror och polis, motstånd och politik, utifrån dialektiken mellan nödvändigt arbete och merarbete, arbete och kapital, kan vi förstå vilken social form – vilket produktionssätt – som gör det möjligt, och till viss del rationellt, att argumentera för en teori om konstituerande makt. I ”Sisofys klasskamp” argumenteras det dock för hur klasskampen ständigt undergräver sin egen makt genom att jaga kapitalet på flykt och omlokalisera produktionen rent geografiskt. Frågan om destituerande makt är därför alltid frågan om hur makt permanenteras just genom att klasskampens sisofysaktiga kräftgång utmanas. Dialektiken mellan konstituerande makt och konstituerad makt överskrider inte dialektiken mellan nödvändigt arbete och merarbete. Det är överskridandet av denna dialektik i, genom, mot och i slutändan ut ur den, som är vår uppgift.

>Spelet mellan konstituerande och konstituerad makt är den prekära maktens logik. Det enda sättet att utmana den prekära, politiska logik som kännetecknar kapitalet som produktionssätt är frågan om hur arbetarkamp kan permanenteras. Men som vi diskuterat under de föregående träffarna är kapitalet, och därmed klasskampen, i kris. Detta gör den konstituerande makten alltmer svag, alltmer tillbakatryckt, för när arbetarna inte längre är lika nödvändiga som förr är deras konstituerande makt allt svagare. Arbetarklassens vilja till makt försvagas därmed, i egenskap av arbetare, men det medför paradoxalt nog att de måste konfrontera det som gör det rationellt att förstå makt som vilja till makt. Arbetarklassen tvingas konfrontera sin egen ekonomiska och politiska livssituation, sin egen prekära tillvaro, som just personer som måste söka jobb för att överleva, som ett hinder de måste överskrida. Detta hinder är kapitalet och dess politiska regim.

>Dialektiken mellan konstituerande och konstituerad makt, som Agamben beskriver, är följaktligen en del av den politiska logik som konstituerar kapitalet som en politisk regim som vänstern och högern försöker förvalta. Denna politiska regim är dock i kris. I takt med att allt mindre arbete är nödvändigt arbete faller dialektiken mellan konstituerande makt och konstituerad makt isär. Makten visar sig alltmer som öppet våld. Det ser vi inte minst i den arabiska vårens omslag till arabisk höst; rörelserna var mäktiga, men kunde inte konstituera nya, demokratiska regimer. På detta sätt provocerar rörelserna fram reaktionära och rent polisiära reaktioner. Många resonerar i termer av att om vänstern växer så kommer fascism och liknande försvagas. Dessvärre finns det inte mycket som tyder på det. Rörelsernas framväxt åstadkommer splittring i samhället och på grund utav att den politiska makten gått från en politisk till en polisiär logik, kommer rörelserna att konfronteras med en polisiär och militär apparat.

>Agamben talar om att vi lämnar den politiska ordningen bakom oss och närmar oss en ren polisiär ordning. En liknande process beskrivs också i ”Lönlösa liv” utifrån vänsterns växande oförmåga att konstituera arbetarklassen som ett folk. När arbetarrörelsen och andra folkrörelser tappar makt, på grund utav svårigheten att förvalta och styra det alltmer globala flödet av varor och arbete, försvagas politiken som sådan. Det gör också den konstituerande makten – som i sak bygger på ett försök att utöka förvaltningen av den rådande makten, exempelvis genom direkt demokratiska processer eller liknande – till en alltmer illusorisk process. Den konstituerande makten leder alltmer till en förvaltning av misären.

>Frågan om att permanentera makten, och att utveckla en strategi för destituerande makt, måste uttryckas som en kritik av all identitetspolitik. Vi måste hitta de frågor och sammanhang som fungerar som transversaler vilka skär igenom de olika segment hos klassen som tillsynes kan ha olika intressen eller åtminstone olika incitament till att slåss och kämpa för en postkapitalistisk utveckling. Den destituerande makten fungerar på detta sätt som ett försök att försvaga de immanenta logiker som binder våra klassintressen vid vår tekniska sammansättning, vid vår funktion som arbetare för kapital. Frågan är hur våra intressen kan bli intresset att fungera som något annat än arbetare. Historiskt sett har vänstern varit rationell eftersom den de facto kunnat erbjuda stora delar av arbetarklassen trygghet, ordning, välfärd och så vidare. I dag kan den inte längre det, åtminstone inte på alls samma sätt som förr. Tvärtom deltar den i statens tvång att förvalta kapitalismens effekter, eller med andra ord i styrningen av statens polisiära logik.

>Vi behöver en rörelse av dessertörer, ”flyktingar”, som vägrar att acceptera vänsterreformismens servila postkeynesianism. Det implicerar behovet av kamper som  överskrider våra partikulära och prekära livssituation; en faktisk kamp som kan överkomma, eller snarare göra identitetens och differensen mindre relevant/irrelevant. Folk måste så klart få vara precis som de vill med sina identiteter, traditioner, konservatism, och så vidare – alla måste så att säga få dö i fred – men de ska i möjligaste mån agera som antiform. Till denna antiform, och det materiella partiet, behövs en kader för att bibehålla okontrollerbarheten; ett praktiskt, rörligt och omväxlande ledarskap, där de som för tillfället bäst kan hantera situationen också kan ta initiativet och ledningen för rörelsen. Rörelserna behöver länka samman sig själva och bli en multitud av organisationer, nätverk och grupper som tillsammans bildar en sammanhängande social rörelse och ett materiellt parti, som är så sammansatt och komplex, att termer som transparens, hierarki, auktoritet och platt organisation blir anakronistiska. Alla polisiära försök till infiltration av det materiella partiet får då en högst begränsad skadeverkan, eller så sugs infiltratörerna helt enkelt med i antiformens sociala kraft och flöde och börjar istället verka för det materiella partiet och därmed mot statens intresse av kontrollerbart. Detta är tydligt om vi beaktar hur enkelt det är för poliser att infiltrera hierarkiska och formella organisationer och hur meningslöst det är för poliser att försöka ta sig in i mer semianonyma massrörelser som Occupy. Det vimlade av poliser under mötena i New York, men de hade ingen större möjlighet att stanna av den sociala dynamiken i dessa rörelser eftersom de överskred dialektiken mellan individ-massa, ledare-ledda, konstituerande-konstituerad makt, som den polisiära logiken opererar inom.

>Många av dagens så kallade terroristiska rörelser, såsom Islamiska Staten och Boko Haram, visar hur de som verkar efter försöket att konstituera makt tvingas in i den polisiära terrorlogiken. Det enda sättet för IS och Boko Haram att säkra och upprätthålla rum, att bilda en stat, är att – som alla makter som vill konstituera en stat – uppbåda ett brutalt förrättsligt våld som leder fram till en ny rätt, en ny ordning, en ny politisk logik. Denna logik är emellertid polisiär, det vill säga terroristisk, till sin natur. IS, Boko Haram, och liknande semistatliga organisationer, är ett slags terrorentreprenörer som genom sina sociala nätverk och sin väpnande makt enbart kan skänka en tillfällig ordning, en prekär och polisiär ordning. De, precis som alla polisiära och terroristiska makter, arbetar inom den borgerliga anarkin. Det enda sättet att erbjuda en sann ordning – en ordning som implicerar en sann omsorg – är att destituera makten och få den att träda utanför dialektiken mellan konstituerande och konstituerad makt – vilken beskrivs i Agambens föredrag – och därmed utanför spelet mellan nödvändigt arbete och merarbete som beskrivs i ”Sisofys klasskamp”. Här ser vi också en gräns för de mer demokratiska rörelserna, såsom kurderna, eller kampen mot Gadaffi, då de måste förlita sig på västs militära apparat och knyts därmed till den. Det innebär inte att deras kamp är oviktig, tvärtom, men väl begränsad. Att förneka det är att förneka verkligheten, vilket inte minst utvecklingen efter Gadaffis störtande har bevisat; anarki, oordning, våld och kaos.

>Angående IS lockelse för unga män i Europa erbjuder IS det rena imperativet; en uppmaning till ett handlande i enlighet med dödsdriften och en mängd tabubelagda begär efter mord, våldtäkt, plundring, förstörelse, fruar (i plural), och så vidare. Budorden om vad krigarna inte får göra är desto färre, på detta sätt bryter IS med den religiösa logiken som alltid är ett försök till en form av askes, ett sätt att bryta sönder dödsdriften i oss. Det tydligaste förbudet verkar vara mot att dessertera, vilket straffas med döden och den interna utrensningen och repressionen i de fallen verkar också vara kompromisslös (intressant nog argumenterar traditionell Sharia för soldatens rätt att desertera, till skillnad från västlig juridisk rätt). Men för att återgå till lockelsen erbjuds IS krigare mycket av det som saknas i Europas krisande kapitalism med åtstramningar och nedskärningar – som ju gör allt större delar av befolkningen helt eller delvis överflödig för samhällets reproduktion – nämligen en tillhörighet, en uppgift, en gemenskap, en livsfunktion – ja, ett livskall – som står över hela den förnedrande existensen i en stagnerad kapitalism. IS erbjuder ett helt kalifat; en reell utopi om ett imperium i blivande. Huruvida NATO, med USA i spetsen, sen beslutar om de ska bomba kalifatet till blodigt grus eller inte, beror förmodligen på hur medgörliga och funktionella IS blir för oljeintressen och som geopolitisk buffertzon gentemot Kinas intressesfär. Den feodala diktaturen och mecenaten för global salafism, Saudiarabien, kan ju avrätta folk offentligt genom halshuggning och piska bloggare inför nyfikna, så varför skulle inte IS kunna göra motsvarande i en mer formaliserad statsbildning?

>På hemmaplan erbjuder Sverigedemokraterna framför allt tre saker: 1) en svensk identitet som står över den prekära och partikulära tillvaron; 2) en konservativ ordning och reda i ett söndrat samhälle; 3) samt en reell lösning på krisen – om än kortsiktig och rasistisk – i form av en kraftigt reducerad invandring. Det är ju krasst sett mer än vad socialdemokraterna och Vänsterpartiet gör, då de bara kan erbjuda mer krispolitik (finanskapitalet är ingen parasiterande utväxt på realekonomin, utan den nödvändiga fortsättningen på den, och utrymmet för reformer är minimalt även i Sverige). Det medför att den rasistiska och xenofoba logiken har en viss rationalitet så länge kampen förs inom, men inte mot den ovanbeskrivna dialektiken mellan konstituerande makt och konstituerad makt, nödvändigt arbete och merarbete. Denna dialektik befinner sig ju i kris, och försöket att lappa ihop den – vilket är såväl vänsterns som högerns målsättning – kan främst ske genom att fullfölja politikens omvandling till en polisiär och terroristisk ordning. Sverigedemokraterna är trots allt först och främst ett parti som syftar till att accentuera den redan existerande ”terroriseringen” av delar av befolkningen.

>Vidare angående Agambens text ”From the State of Control to a Praxis of Destituent Power”, och hans hypotes om det permanenta undantagstillståndet och upplösningen av den borgerliga demokratins uppdelning i privat-offentligt, kan den Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremisms hemsida, ”Samtalskompassen”, tas som exempel: fullt legala organisationer som SUF och Allt åt Alla pekas där ut – helt utan evidens – som ”våldsbejakande extremister” av en statlig myndighet!

>Säkerhetspolisens första meddelande på Twitter, den 2 januari i år, är ett ypperligt exempel på den samtida tendensen i sociala medier där det helst ska vara antingen roligt (LOL!) eller upprörande (WTF!) eller bådeoch: ”För säkerhets skull finns vi nu på Twitter. Följ oss, för vi följer er”. Det är ironiskt formulerat, men satsen är också fullt sanningsenlig. Människor förstår så klart det, men femtusen personer valde ändå att retweeta meddelandet och fyratusentvåhundra valde att favoritmarkera det. På så sätt reproducerades SÄPOs budskap och påminnelse om deras närvaro och funktion i ett samhälle där var och en av staten misstänks kunna vara en våldsbejakande extremist, men på samma gång också blir detta samhälles polis och övervakare. Om kapitalets logik är dess logistik är det bara för att kapitalets politik är dess polis; vi blir alla övervakare och förvaltare av flödet, och produktionen, av varor och affekter. Frågan är inte hur vi demokratiskt kan förvalta detta flöde, utan hur vi kan fasa ut det ur dess kapitalistiska formbestämmelser. Denna stora uppgift är vad som kan göra arbetarmakten permanent.

>Den destituerande makten är alltså på inget sätt en negativ makt, utan en teori för hur makt kan avbryta den politiska och polisiära logik som format rörelserna under den kapitalistiska moderniteten och utmana dagens postmoderna barbari.

Anteckningar. Andra träffen

jatte 'fäder visar sina söner världen'

Till träff tre läser vi Sisofys klasskamp i Lönlösa liv och Giorgio Agambens text From the State of Control to a Praxis of Destituent Power. Vi träffas söndag 1 mars klockan 18 på Amalthea Bokcafé.

>Det koloniala perspektivet saknas i Robert J. Gordons artikel ”Is U.S. Economic Growth Over? Faltering Innovation Confronts the Six Headwinds” (2012), men det skulle visserligen bara ytterligare förstärka hypotesen. Vidare går det att ifrågasätta ifall det är relevant att påstå att den tredje industriella revolutionens* robotiseringsprocess har avstannat. Möjligen stämmer det gällande banbrytande innovationers första genomslag och tillväxten – men det stämmer inte såtillvida att robotteknik inte har slutat att ersätta mänskliga arbetskraft.

*Med den tredje industriella revolutionen avser Gordon data- och internetepoken som började på 1960-talet och nådde sin kulmen i samband med dot.com-eran i slutet av 1990-talet. Mikroteknologins innovationer har sedan dess huvudsakligen varit centrerade runt hur nöjes- och underhållningskommunikationen ska göras mindre, smartare och mer funktionell, men den förändrar inte längre produktiviteten eller levnadsstandarden nämnvärt.

>Gordons artikel kan användas för att visa på hur sammankopplade teknikutvecklingen och arbetarrörelsen har varit. Vänstern håller verkligen på att dö bort med problemet att mikroteknologin inte ökar produktiviteten. Det ska poängteras att den tillväxt som faktiskt finns på sina håll i Europa i mycket är beroende av privathushållens belåning.

>Sedan Motarbetarens text ”Lönlösa liv” skrevs våren 2011 har vi kunnat se hur de spontana massrörelserna i urbana områden har fortsatt att vara den sociala rörelse som främst utgör det som beskrivs i essän som en antiform (en kraft som utmanar kapitalets samhällsform – värdeform, penningform etc – och samtidigt undviker ett strikt reformistiskt perspektiv), till exempel protesterna och upploppen i Rio de Janerio och Sao Paolo i Brasilien 2013. I Grekland och Spanien – där Eurokrisen har verkat mest djupgående – bevittnar vi tvärtemot återkonstituerandet av antiformen i politiken, till något pendlande mellan reformism och konformism, med Syriza respektive Podemos i spetsen. Det visar hur svårt det är att introducera och realisera en alternativ social ordning. De sociala relationerna som förmedlar produktion som kapital, arbete som lönearbete, återskapas således lätt av oss själva, våra organisationer och politiska perspektiv, då vi inte lyckas att bryta igenom den politiska, polisiära och militära apparat som förmedlar vår existens via penningens, lönarbetets och statens sociala former.

>Syriza och Podemos bekräftat tesen som drivs i ”Lönlösa liv”; att arbetarrörelsen är en demokratiserande makt som endast kan församla klassen som ett folk, en konstitutiv makt, då dess praktik går ut på att öppna den politiska makten för folklig styrning. Skillnaden är att den governance som Syriza och Podemos vill förvalta demokratiskt är en styrning av ”nödvändiga” åtstramningar. Möjligheten till en radikal politik innanför det politiska systemet är oerhört liten på grund av bristande tillväxt och skuldbergens utökning, precis som Gordon menar. Det vittnar inte minst Yanis Varofaukis politiska självbeskrivning om: att han som marxist först och främst kämpar för att kapitalismen ska räddas från sin egen kollaps

>2011-rörelsernas krav på direkt demokrati, verklig demokrati, och deras kritik av partierna, har inte förlorat sin revolutionära potential – se avslutningen på ”Lönlösa liv” – men väl domesticerats, eftersom demokratikritiken reducerats till en kritik av överstatliga organisationer (EU, IMF, ECB) och än mer till en kritik av korruption. Syriza och Podemos är populistiska antikorruptionspartier som stängt den öppning av demokratifrågan som massrörelserna på gatan innebar. Men Syriza och Podemos är också en formalisering av 2011-rörelsernas interna begränsningar; fokuset på det politiska, och kampen för medborgarens rättigheter snarare än den arbetslöses, den hungriges eller den arbetandes rent materiella behov (även om det förstås är viktigt att inte före en alltför skarp gräns). I samband med att Syriza och Podemos växt har också protesterna på gatorna i Grekland och Spanien mattats av. Syriza och Podemos fungerar som populistiska partier likt argentinska Frente para la Victoria, då de samlar massor i demonstrationer för det egna partiet, för den egna styrningen av staten och liknande. De bidrar således till en slags återgång till en modern, snarare än postmodern, mobilisering av massorna, men de gör som sagt detta i en tid som omöjliggjort det moderna vänsterprojektets styrning av ekonomin. Enligt en aktuell opinionsmätning har Syriza 70% stöd i Grekland för tillfället, men samtidigt kommer röster fram som visar en rädsla hos befolkningen att även de nya ledarna ska backa från sina krav, vilket redan, drygt en månad efter valet, har skett. Syriza och Podemos bäddar för oerhörd besvikelse, vilket kan leda till en mycket farlig utveckling men också till en radikalisering av massorna.

>Gordon beaktar inte att det han beskriver i själva verket är ett tecken på profitkvotens fallande tendens. Och hans idé om att den nuvarande industrialiseringen inte i tillräcklig utsträckning slagit ut meningslöst arbete, är en missuppfattning. Det han beskriver, mot sitt eget vetande(?), är just en tendens till profitkvotens fall eftersom dött arbete ersätter levande arbete och därmed undergräver den värdekälla som möjliggör att produktionsmedel kan bli kapital, det vill säga instrument för profit. Detta medför å ena sidan att kapitalet som social relation, som form, hamnar i kris eftersom produktionens faktiska, materiella existens inte längre kan underordnas som kapital – maskiner blir oanvända och så vidare – och att massor av människor, även så kallad medelklass, proletariseras utan att få jobb. Utvecklingen är därmed att både produktionsmedel och människor stöts ut ur kapitalet som social relation. Kapitalet är sin egen motsättning, genererar sin egen antiform, men pekar också på sin egen gräns som antiformen måste överskrida och upplösa. Kapitalismens utveckling är alltså revolutionär just genom att den stagnerar.

>Som en konsekvens av den stagnerade kapitalackumulationen- och tillväxttakten bevittnar vi en utdragen civilisatorisk kollaps. Parallellt med det kan vi se hur nöjes- och underhållningskapitalismens skådespelssamhälle ständigt överträffar sig själv. Vi tänker exempelvis på hur politiken blir varumärken med ytterligheter på 1990- och 2000-talet som det liberalkonservativa varumärket Silvio Berlusconi och det revolutionära varumärket Subcomendante Marcos. Sambandet mellan den tredje industriella revolutionens medietekniker, skådespelssamhället och organisationsformer borde undersökas i större utsträckning: vad gör den samtida medietekniken med oss som politiska subjekt? Hur kan vi vända skådespelet mot skådespelssamhället självt? Hur kan skådespelets reläer och kanaler cirkulera det som blockerar och avskaffar? Hur kan vi gå bortom klassisk ”performanceaktivism” och bidra till att cirkulationen av affekter genererar annat än indignation och åsikter?

>Tv-serier tenderar att bli allt mer kritiskt reflekterande och kunna ge upphov till ett faktiskt tänkande, medan exempelvis youtubeklipp i sociala medier ofta karaktäriseras av ressentiment och ren ideologisk affekt. Samtidigt som förstås mycket av det som anses banbrytande konstnärlig kreativitet inte är annat än ideologisk skräpmat. Vi ser trots allt också en motsatt utveckling, där den snabba spridningen av bilder och videos på Youtube, Twitter och Facebook accelererar cirkulationen av uppror och revolutionär kamp: ”Proletariatet har inget att förlora förutom sina webkameror” skrev The Economist i samband med kravallerna i Grekland, 2008. Möjligheten att sprida information och koordinera kamper på egen hand gör att många tidigare former av revolutionär organisering blir meningslösa; alla partier och organisationer har handlat om att överkomma arbetarnas splittring och separation. Dagens värld erbjuder tekniker som splittrar och ”subkulturaliserar” klassen, men också förenar och binder samman olika skikt i proletariatet i vad som kan kallas ett kommunistiskt parti – eller i alla fall en prefiguration av det kommunistiska partiet. Facebook, Twitter med mera, både som konform makt och antiformerande upplösningsprocess av det rådande. Det dialektiska perspektivet är nödvändigt när vi talar om teknik och diskuterar skådespelets spridning av affekter och bilder, samt när vi beaktar spelet mellan den tekniska och den politiska sammansättningen av klassen som sådan. Det gäller också att ha i huvudet att klasskampen uttrycker sig som en konflikt mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden, den tekniska utvecklingen är därmed alltid en social process och i det här fallet en process för vad som kanske kan kallas anarki både i meningen civilisatorisk kollaps och möjligheten till det Marx kallade för anarkins parti.

>Kapitalismen är industrialisering: det kan inte existera någon kapitalism utan industri avseende både faktisk tillverkningsindustri och en tjänstesektor som allt mer karaktäriseras av industriell produktion; exempelvis New Public Managementtänkandet i offentlig sektor som har resulterat i en konkurrensutsättning av hela välfärdsproduktionen genom indelningen i kvantifierbara och mätbara enheter, det vill säga varor. Diskussionen om det postindustriella samhället varslar därmed för den gräns som kapitalet i dag står inför; ett verkligt postindustriellt samhälle är enbart möjligt genom att avskaffa kapitalismen. Att avskaffa kapitalismen är i någon mån att utveckla industrin bortom fabriken, att avskaffa industrin ifrån industrialisering.

>Det är både fruktbart och funktionellt att tänka revolutionär politik i termer av antiform, i stället för att fixera tanken vid en föregivettagen – och därmed ofta redan historiskt förlegad – framträdelseform. Med antiform menar vi således en förståelse av rörelsernas relation till de sociala former som konstituerar kapital och reproducerar statens makt. En konformistisk rörelse är en rörelse som organiserar sig för att försvara det bestående, en reformistisk rörelse söker de punkter i den nuvarande ordningen som kan öppna nuvarande samhällsformer för exempelvis mer demokratiskt inflytande, medan antiformen är de tendenser till upplösande och avskaffande som vittnar om hur dagens materiella verklighet kan brukas bortom de nuvarande sociala relationerna. Antiformen är således inte en negativ, destruktiv rörelse – även om den förstås innehåller sådana element av ”angrepp” – utan en rörelse som pekar på hur dagens produktion kan användas på ett nytt, gemensamt sätt. Denna rörelse är därför sprungen ur kapitalets utveckling som historisk process, den möjliggörs minst lika mycket av teknikutveckling som av arbetares uppror.

>Flera av dagens geopolitiska konflikter och krig kan ses som konsekvenser av den stagnerade kapitalackumulationen- och tillväxten. Ta till exempel det sjunkande priset för råolja som börjat resultera i minskad BNP, sociala oroligheter – eller hot om detsamma – i Ryssland-Ukraina-konflikten och sönderfallet i Irak och Syrien. Krig är således vad som utmärker en stagnerad kapitalism.

>Utrymmet för en social antiform och ett materiellt parti borde bara öka när det ekonomiska utrymmet för en reformistisk politik minskar. Men så länge folk flest tror att den politiska representationen kan fixa problemet behålls status quo. Makten i samhället finns inte i politiken. Varken Syriza eller Podemos kan fixa vår levnadsstandard, våra pensioner eller Eurokrisen. Potentialen finns i de spontana massrörelserna i världens urbana centrum. Politiken rör sig aldrig utanför de sociala formerna, utan försöker styra eller utmana dess logik utan att ifrågasätta denna logiks immanens. Frågan om verklig demokrati måste utvecklas bort från diskussionen om hur staten och de politiska processerna i vid mening ska förvaltas till frågan om hur en ny ekonomi kan se ut; det är inte parlamenten som ska ockuperas utan fabrikerna, men samtidigt är det omöjligt att ta över produktionen om man inte organiserar en territorial makt som binder samman producenter och ockuperade fabriker i nya allianser som försöker dra undan produktionen av nyttigheter från produktionen för profit. Detta undandragande genereras emellertid alltmer av kapitalet självt, då kapitalet i allt mindre omfattning brukar produktionsmedel som kapital och mänsklig verksamhet som arbete.

Anteckningar. Första träffen

jatte 'snöburen sorg'

Anteckningarna har inte redigerats eller tematiserats i någon nämnvärd utsträckning, utan har i stort överförts rakt av för att visa på diskussionens olika perspektiv och infall:

>Anders Wijkmans debattinlägg visar på att en saklig diskussion går att föra i frågan bortom ett ideologiskt förnekande av den faktiska materiella utvecklingen. Frågan borde alltså delvis gå att diskutera bortom den ideologiska affekten också i sociala medier.

>Framtidsinriktade rapporter om den tekniska utvecklingens robotisering måste alltid läsas som de delvis spekulativa dokument de är. Tendensen är likväl tydlig; avindustrialiseringen har inte lyckats generera arbetstillfällen i samma utsträckning som tillverkningsindustrin. Men det är inte fråga om determinism, utan är och kommer att vara en fråga för intressekonflikter.

>Globalt sett kan låga lönekostnader göra att processen med robotisering går betydligt långsammare i vissa länder och områden då det inte finns samma ekonomiska motivation som i högindustrialiserade länder. Samtidigt blir robotteknik hela tiden billigare att producera.

>Vi bevittnar en ökad polarisering på arbetsmarknaden med dels en ökad specialisering inom både industri och vetenskap, dels en proletarisering av framför allt tjänstemannasektorn. En intressant grupp för det materiella partiet är följaktligen F-skatteproletariatet, och alla andra osäkra arbetare (projektanställda, de som anställs via bemanningsföretag etc), som de reformistiska facken inte verkar intresserade av och som de borgerliga politiker strävar efter att utvidga. Samtidigt måste man analysera sammansättningen av dessa skikt: alla osäkra arbetare har inte samma intressen.

>Tyvärr är det bara i de länder där krisen och krispolitiken varit värst – Grekland och Spanien – där någon form av större nationell kritisk kollektiv enhet mot krisen har skapats. I resten av Europa är det fortfarande olika individuella framgångsdiskurser som utgör människors främsta framtidshopp. Vidare är olika värdebaserade åsiktsgemenskaper i sociala medier fortsatt starka. Bilden av världen tenderar att vara mer engagerande än världen. Likväl; när de materiella konflikterna blir tillräckligt påtagliga i människors vardag tenderar mycket av ideologiproduktionens identiteter- och åsiktsgemenskaper att bli mindre relevanta och kunna överskridas. Konflikterna söker sina former och förmedlingar, men vi måste också se till att dessa försvagas om de stänger rörelserna, och att akta oss för att göra politik för människor såsom medborgare.

>De avgörande framtidsfrågorna för det materiella partiet kvarstår:
Hur vi bryter igenom den konstituerande och förgivettagna politiken? Hur generaliserar vi konflikter utan att de medieras av politiken? Hur undviker vi att konflikterna återfaller i parlamentarisk politik så som har skett i både Grekland med Syrizas och Spanien med Podemos?

>Som Amadeo Bordiga konstaterade ska vi inte basera den sociala och politiska praxisen på äldre, passerade organisationsformer, utan på framtiden. ”Partiet är baserat på morgondagens samhälleliga människa.”

TRÄFF 2: STAGNATION, FÖRFALL, LÖNLÖSHET

monster

Till andra träffen av vår cirkel läser vi essän Lönlösa liv i boken samt den amerikanske ekonomen Robert J. Gordons paper Is U.S. economic growth over? Faltering Innovation confronts the six headwinds. (Maila: motarbetaren@gmail.com för exemplar). Vi träffas söndagen 22/2 klockan 19.00 på Amalthea Bokcafé.

Lönlösa liv skrevs under några veckor i samband med att den arabiska våren spreds till Europa med Spanien och Grekland i centrum. Samtidigt avancerade studentrörelsen i Chile och de väldiga kravallerna efter mordet på Mark Duggan skakade om England. Det var innan böcker som Utan framtid och Why it’s kicking off everywhere publicerats, och till skillnad från dem ställer Lönlösa liv frågan hur dessa protester för upp revolutionen på dagordningen genom att analysera de revolutionära minoriteternas relation till kapitalismens utveckling. Texten argumenterar för att arbetarrörelsen främst har verkat som en demokratiserande rörelse, en kamp för arbetarklassen som medborgare, som ett folk. Denna vändning mot demokratin och den politiska representationen under 1900-talet är bland annat ett resultat av att motsättningen mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden inte nått den kritiska nivå som utmärker dagens klassförhållanden. Under tidigare epoker var ställningen inom produktionen säkrare för hegemoniska delar av arbetarklassen, vilket medförde att dessa arbetarskikts förhandlingspotential var starkare. Arbetarrörelsen kunde därför vinna såväl politisk som ekonomisk makt genom att forma den värld som resulterat i vår avindustrialiserade – eller snarare hyperindustrialserade – tillvaro, där världsmarknadens och industrins globalisering undergrävt proletariatets makt. Klasskampen var en del av en vidare ekonomisk utveckling som i dag fått den kapitalistiska ekonomin att stagnera. Detta eftersom produktivkrafternas utveckling undergräver det produktionsförhållande som möjliggör kapital: lönearbetarens existens som produktiv lönearbetare.

I takt med att arbetarna inte längre är lika nödvändiga som förr försvagas emellertid inte bara den reformistiska vänsterns handlingsutrymme. Möjligheten till en radikalisering av väldiga arbetarmassor, speciellt av proletariserad medelklass, blir en påtaglig realitet. Detta visade sig inte minst i den kampcykel som inleddes 2011 och som Lönlösa liv tecknar och sätter i relation till tidigare historiska situationers rörelser. Proletären, påminns vi om, är inte bara arbetaren men inte heller den fattige utan den utan reserver, eller rentav den med negativa resurser (det vill säga alla de lönearbetare som skuldsätter sig för att konsumera, leva i lyx eller helt enkelt överleva). Gordons text undersöker den kapitalistiska ekonomins stagnation i USA genom det han och många med honom kallar för de tre industriella revolutionerna. De första två industriella revolutionerna utmärktes av oerhörd nöd, men de gav också upphov till det som nyliberala ekonomer benämner lågt hängande frukt. Arbetstillfällen skapades, beskattning möjliggjordes, välfärdssystemen växte fram och den moderna världen krympte till det medieteoretikern Marshall McLuhan kallade för en global by. Denna utveckling är emellertid, konstaterar Gordon, irreversibel. Dess faktiska framsteg, för såväl kapitalism som lönearbetare, kan inte göras om. Kapitalismen börjar stagnera i och med att tillväxten saktar av på grund av att den tredje industriella revolutionen undergräver den produktion av arbeten som utmärkte kapitalismens två tidigare industriella revolutioner. Arbetaren, må hon tillhöra mellanskikt eller mer fattiga delar av klassen, visar sig vara en proletär, en utan reserver, en lönlös varelse. Det medför att tillväxten saktar av och de proletära massornas maktställning försvagas. Arbetarna blir reella förlorare både som ekonomiska och politiska subjekt, då de tillhör klassen som exploateras, eller än värre utestängs från ackumulationen och dess exploatering. Men i och med att proletariatet förkroppsligar motsättningen mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden öppnas möjligheten för revolt på ett långt mer radikalt sätt än tidigare.

Kamperna är inte längre låsta vid livet på företagen, eller inom cirkulationen, utan nu tenderar motsättningarna att skapa behovet av att förena kamperna inom cirkulationen och produktionen för att segrar ska uppnås. Detta är i sig inte något nytt, behovet av att förena arbetarna har utmärkt alla revolutionärers mål, från Marx och Bakunin till Lenin och Pannekoek, men vad som står på spel i dag är att denna förening av proletärer sker i en värld där fabriken inte längre är den centrala nodpunkten för globala motsättningar. Fabrikerna är utan tvivel en av de viktigaste noderna – vilket vi visar i andra delar av boken – men dagens klassförhållanden uppdagar det faktum som en italiensk revolutionär uttryckte genom sin ledande fråga: ska vi ta över fabriken, eller ta över makten? Och detta maktövertagande visar sig vara direkt relaterat till frågan hur proletariatet kan ta makten över den utveckling som proletariserar mänskligheten, samtidigt som det blir allt svårare för arbetare att hitta ett jobb. Om arbetarna förr kunde koordinera sina kamper för att rent konstitutivt kämpa för sina rättigheter, förmåner och löner, och inte minst för att kräva jobb, tenderar kamperna i dag att möta fler hinder på grund av bristande tillväxt och arbetsmarknadens osäkra natur. Detta medför också att kamperna tycks peka på behovet av att avskaffa det själva faktum som gör lönearbetet, själva proletariatets existens som klass, till det produktionsförhållande som förvandlar dagens produktivkrafter till en järnbur vi antingen är instängda i eller utestängda från. Arbetaren förkroppsligar därför dagens motsättningar och blir tvungen att konfrontera det som gör henne till en arbetare. Det innebär inte att dagens situation är helt ny, på många sätt kan vi se att den gyllene epoken för kapitalismen under 1950-talet och två decennier framåt har varit en parentes. Men den första och andra industriella revolutionen möjliggjorde en utveckling som även under 1800- och 1900-talets hårda förhållanden, alltså redan innan de gyllene åren efter andra världskriget, fick arbetarklassen att tro på framtiden och se socialismen som ett ideal att realisera. Dagens kapitalism, och dagens industriella ekonomi, genererar inte sådan historisk lyx. Revolutionen måste konfrontera det faktum att allt fler människor proletariseras, det vill säga blir beroende av lönearbete för sin överlevnad, samtidigt som massor av människor är onödiga för företagens och staternas ackumulation. Detta är, mycket skissartat, bakgrunden och ingången till Gordons analys av den stagnerade kapitalismen och diskussionen om revolt och revolution i Lönlösa liv.

När vi träffas kan vi diskutera detta, men också ställa oss frågan vad som hänt sedan Lönlösa liv skrevs 2011, i och med Syrizas och Podemos försök att återigen föra kamperna tillbaka till cirkulationens och den politiska planeringens sfär. Kommer dessa parlamentariska partier kunna sälja ”klassfred” till det europeiska kapitalet och erbjuda delar av proletariatet villkor som dessa kan känna sig tillfreds med? Ledde den demokratiska retoriken som torgrörelserna genomsyrades av till liknande låsningar som analyseras i Lönlösa liv som arbetarklassens förvandling till ett demokratiskt subjekt, ett folk, ett skikt av medborgare? Och vad innebär teorin om kapitalismens stagnation för denna demokratiska kontrarevolution? Ser vi fortfarande en öppning ut eller skuggas den revolutionära horisonten av de kontrarevolutionära makterna: parlamentarismens tömning på demokratiskt innehåll, fascism och krig?

CIRKEL PÅ LÖNLÖSA LIV OCH ANDRA TEXTER

bild

Kapitalismens kris verkar ha blivit dess normaltillstånd. Hela nationer som närmar sig bankruttens rand, populistiska partier som plötsligt hamnar i regeringsställning och massiva upprorsrörelser som springer förbi alla politiska avantgarde har blivit vardagsmat. I Sverige är situationen annorlunda, men ändå på många sätt densamma som i vår omvärld, med en växande bostadsbubbla, ökande arbetslöshet och rörelser som finner vägar för organisering utanför facket och partierna. Detta är bakgrunden till Kämpa tillsammans! nya antologi Lönlösa liv som vi läser tillsammans med andra, kortare texter på liknande tema om tekniskt driven arbetslöshet, nationernas oförmåga till tillväxt och rörelsernas behov att överskrida staten och nationen som fundament för organisering.

Vi träffas för ett uppstartsmöte på Amalthea 15/2 klockan 15 och bestämmer hur vi ska lägga upp cirkeln. Till dess läser och diskuterar vi också nedanstående korta diskussion i SvD som fördes innan valet mellan kristdemokraten och Romklubbens ordförande, Anders Wijkman, och Alliansens it-minister Anna-Karin Hatt. Vad har dessa borgare att tillföra anarkins parti? Vilka möjligheter och svårigheter står rörelserna inför om Wijkman har rätt? Hur kan krisen med andra ord bli en kris för själva kapitalförhållandet och inte bara för vår existens? Kom, diskutera och konspirera. På plats kan man också köpa Lönlösa liv för reducerat pris. Maila gärna motarbetaren@gmail.com för frågor och intresse.

Mer info om Lönlösa liv: http://www.pluribus.se/2014/12/06/lonlosa-liv/

Anders Wijkmans inlägg om avindustrialiseringen på SvD: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/digital-teknik-tar-over-miljoner-jobb_3896000.svd

Svaret från Alliansens dåvarande it-ministern Anna-Karin Hatt:  http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/gammal-felaktig-bild-att-tekniken-hotar-jobben_3902658.svd

Wijkmans slutreplik:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/vi-maste-andra-var-syn-pa-arbete_3927946.svd

Reformismens ParaDox

prince_nurse1

Konflikten mellan Södermalms Hemtjänstarbetares Driftsektion (SHD) och Aleris har nu pågått i över två månader. Medan Kommunal aktivt har tagit ställning för arbetsköparnas sida har den parlamentariska vänstern medvetet vänt ryggen till. Därför isoleras strejkens effekter och en nödvändig strid riskerar att kvävas i sin linda. En sak har blivit tydlig: med representanter som V och Kommunal behöver klassen knappast någon fiende.

Konflikten handlar om tidsregistreringssystemet ParaGå. vilket infördes i Stockholms hemtjänstverksamhet tidigare i år efter beslut av dåvarande kommunfullmäktige. ParaGå är ett mjukvaruprogram för mobiler och handdatorer där hemtjänstarbetarna måste registrera tiderna när de kommer och går hos varje brukare samt dokumentera nödvändig information angående besöken.

Detta samtidigt som en GPS-sändare visar deras geografiska position under den tid som avsatts för besöket. Det var denna arbetsuppgift som sattes i blockad av hemtjänstarbetarna, organiserade via SHD av SAC Syndikalisterna i Stockholm. Arbetarna upplevde att ParaGå gör arbetet mer stressigt samt försämrar de anställdas och brukarnas välmående.

Blockaden hann knappt eskalera till lockout och strejk innan Kommunal gick ut och kritiserade stridsåtgärden. Enligt Kommunal har ParaGå sina fördelar för de anställda och ska till och med ha bidragit till att göra arbetet ”mindre stressigt”. Vänsterpartiet – som sitter med i kommunfullmäktiges rödgrönrosa majoritet samt dessutom innehar posten som äldreborgarråd i Stockholm Stad – har likväl valt att inte ge sitt stöd till stridsåtgärderna. Det vänsterpartistiska äldreborgarrådet Clara Lindblom vill uppenbarligen inte utnyttja sitt inflytande i kommunens politik till att kritisera ParaGå. Hon nöjer sig med att systemet i sin helhet ska ”ses över” om två år. Alla missförhållanden skyller hon på de privata utförare som har etablerat sig i stadens hemtjänst sedan alliansen röstade igenom Lov (Lagen om valfrihet). Därmed lyckas hon vinna politiska poäng samtidigt som hon fullständigt bortser från de grundläggande kapitalistiska rörelselagar som tvingat fram övervakningssystemet samt givit det dess specifika funktion i arbetsprocessen och i kampen.

Kommunals påståenden om hur ParaGå har gjort arbetet mindre stressigt för de anställda kan man ta för vad det är: rent skitsnack. Den uppfattningen delas åtminstone inte av deras egna medlemmar i kommunen. I den mån som det faktiskt är den uppfattning som Kommunal har fått till sig, bevisar det bara ytterligare deras svaga förankring i sina medlemmars situation. Men även ifall vi förutsätter denna uppfattning som riktig så är deras argumentation i grunden paradoxal.

Enligt Kommunals synsätt är ParaGå ”ett bra verktyg om det används på rätt sätt, och (…) det handlar om chefen har förstått systemet eller inte” (http://www.ka.se/informationen-om-paraga-maste-bli-battre). Dom chefer som utnyttjar ett övervakningssystem för att faktiskt övervaka sina anställda har alltså inte förstått systemets egentliga syfte. Faktum är nog att det förhåller sig tvärtom: cheferna förstår precis hur dom bäst kan utnyttja sådan teknologi. En del arbetare är tydligen inte dummare än att de fattar det också. De enda som inte tycks fatta är Kommunal och Vänsterpartiet.

Utgår man från Kommunals linje kan arbetarna inte förlita sig till något annat än arbetsköparnas välvilja. Vänsterpartiet håller nog med, i och med att de själva tillhör arbetsköparna i det här fallet. Vi hemtjänstarbetare vet dock att vi inte kan förvänta oss några som helst skänker från ovan, annat än högre tempo och sämre arbetsförhållanden. Liksom överallt annars i samhället är det de arbetandes styrka som avgör vilka krav vi kan ställa på dom ovanför oss. Våra chefer tycks åtminstone väl medvetna om den saken och utnyttjar därför tekniska system som ParaGå för att övervaka och splittra oss. Det är en oundgänglig konsekvens av kapitalets externa rörelser. Lika oundgängligt är det att arbetarna gör motstånd mot sådana system.

Införandet och tillämpandet av tekniska system inom arbetsprocessen är alltid betingat av de däri rådande maktförhållandena och de däremot svarande ekonomiska intressena. Den grundläggande orsaken till detta finns i motsättningen mellan arbetsprocessens objektiva och subjektiva faktorer, ytterst sett kapitalets interna motsättning mellan levande och dött arbete. Teknologin förhåller sig aldrig neutralt till arbetet utan är alltid innesluten i de biopolitiska maktförhållandena hos det ekonomiska system i vilket den har producerats. ParaGå:s specifika funktion i den värdeskapande processen kan därför enbart förstås utifrån dess förhållande till processen som sådan. Detta förutsätter i sin tur en förståelse av de historiska processer som kommit äldreomsorgen att underordnas den kapitalistiska varuproduktionens lagar.

Inom kapitalismen råder ett organiskt samband mellan produktionen av mervärde och staten, varför den offentliga sektorn fungerar som en yttre skyddsbarriär för kapitalet i dess nuvarande kris. Äldreomsorgens expansion under 60- och 70-talen betingades för det första av en ihållande högkonjunktur, för det andra av den höga efterfrågan på (kvinnlig) arbetskraft samt arbetarklassens dåvarande styrka och solida organisering. Situationen har sedan dess övergått i sin motsats. Kapitalet har reagerat på den tendentiellt sjunkande profitkvoten genom att omorganisera produktionen för hårdare exploatering av arbetet. Den offentliga sektorn utgör knappast ett undantag. I sin egenskap av yttre skyddsvalv för kapitalet har den tvärtom blivit särskilt hårt anfrätt i kampen för att återupprätta en hög profitkvot för kapitalisterna. Som arbetsintensiv sektor har den visat sig vara en särskilt lukrativ källa för profit.

Det är delvis denna process som David Harvey åsyftar med sitt begrepp ”Accumulation by dispossession” (The New Imperialism). Med det avser han hur den nyliberala politiken i många västländer sedan 70-talet har ökat centraliseringen av ekonomiska tillgångar och makt hos kapitalistklassen genom ett fråntagande av det allmännas resurser. Enligt Harvey har privatiseringen och varufieringen av den offentliga sektorn å ena sidan överfört politisk makt från allmänheten till privata intressen. Dessutom har det blivit ett sätt för kapitalister att skapa profit, eftersom det låter dem producera och sälja tjänster som tidigare var allmänt ägda i form av prissatta varor på marknaden, och/eller använda dem som kapital i ett kapitalistiskt produktionssätt.

Kanske är det något liknande som Negri och Hardt syftar på när de skriver (i Commonwealth, s. 266):

a large portion of the ‘generation’ of wealth under neoliberalism has been achieved merely by feeding off the corpse of socialism, in the former second world as well as the first and third, transferring to private hands the wealth that had been consolidated in public property, industries, and institutions. 

Denna ackumulationsprocess framstår allra tydligast i privata vårdföretag som Aleris. Aleris ägs av det Wallenbergägda investmentföretaget Investor sedan 2010 då företaget köptes från riskkapitalfonden EQT III – Aleris dåvarande VD Börje Ekholm var själv delägare i denna fond!

Vid ett flertal tillfällen har företaget kritiserats för vanvård och redan i somras varslade SHD om strejk på Aleris Södermalm på grund av bristande arbetsmiljö. Den gången fick de igenom sina krav. Ingen borde heller förvånas över att Aleris nyss värvade Filippa Reinfeldt som lobbyist, endast två månader efter att hon avträdde sin post som sjukvårdslandstingsråd i Stockholm. Under hennes år som sjukvårdslandstingsråd genomfördes nämligen en rad privatiseringar av sjukvården och landstinget har bland annat upphandlat vårdcentraler och övrig vårdverksamhet av just Aleris.

Dock vore det fel att anta, som Clara Lindblom och Vänsterpartiet, att denna process är begränsad hos de privata aktörerna inom hemtjänsten. Internaliseringen av kapitalets rörelselagar pågår även inom den offentligt ägda välfärden, inte minst genom införandet av New Public Management. Kapitalets reella underordnande av hemtjänstverksamhet abstraherar hemtjänstarbete från dess konkreta nyttokaraktär och omvandlar det till en prissatt vara för att bytas på marknaden. Denna tendens är generell även fast den mest påtagligt framträder i de privata vårdföretagen.

Ju mer hemtjänstarbetet underordnas varuproduktionens lagar, desto mer underkastas också vi hemtjänstarbetare kraven på en ökad exploateringskvot, för att stävja den tendentiellt sjunkande profitkvoten. Här spelar övervakning, kontroll och tidberäkning en avgörande roll. För att höja exploateringskvoten, vid konstant arbetstid och arbetslön, krävs en ökning antingen av arbetets produktivitet eller dess intensitet. Överallt inom hemtjänsten har arbetsbördan redan ökat till bristningsgränsen. Kapitalet känner dock, som bekant, inga gränser. För att kunna exploatera arbetskraften ännu hårdare utvecklar arbetsköparen – i det här fallet Stockholm stad – metoder för att ”effektivisera” arbetsprocessen. ”Effektiviseringarna” har bland annat tagit sig följande uttryck för de anställda:

Företag utan kollektivavtal har börjat sluta ge sin personal lön för gångtiden mellan pensionärerna. Även företag med kollektivavtal har slängt ur sig hot om att göra samma sak. (…) Samtidigt uppmanas vi till nya former av fusk, tex genom att registrera ”avböjt besök” från ”kundens” port (för att det ger pengar), trots att denne tackat nej till besök över telefon eller vid tidigare besök (vilket inte ger pengar).

(https://hemsktjansten.wordpress.com/2014/05/18/hejda-paraga/)

Genom sådana metoder – genom att minimera de ”luckor” som annars ofrånkomligt uppstår under en arbetsdag eller genom fusk rentav – kan cheferna använda ParaGå för att täta ihop arbetsschemat och följaktligen komprimera den nödvändiga arbetstiden. Ännu fler metoder står till buds för uppfinningsrika chefer. Man måste ha i åtanke att regellösheten utgör lag inom hemtjänsten. Därför är det naivt av Kommunal att tro att ParaGå obetingat kan användas för att ”säkerställa att brukaren får den tid som är beviljad, och personalen få tid på sig att utföra insatserna” (www.ka.se/informationen-om-paraga-maste-bli-battre). Hur förväntas man agera vid alla de besök då nöden faktiskt kräver att vi stannar kvar längre än den utsatta tiden? Är det tänkt att de anställda ska rusa iväg från de brukare som ibland behöver extra stöd på grund av sjukdom, psykisk ohälsa eller andra oförutsedda händelser? I praktiken avgörs sådana avvägningar alltid av den som innehar makten att leda och fördela arbetet. Därav det naiva i Kommunals och V:s tilltro till ParaGå.

Denna kamp om arbetets temporalitet har allmänt intensifierats inom hemtjänsten, i takt med verksamhetens reella underordnande under kapitalet. Flera kommuner i landet har redan infört datoriserade tidrapporteringssystem i hemtjänstarbetet. Ett exempel är Intraphone, där arbetarna registrerar sig via brukarnas telefoner. Ett annat exempel är Mobipen, den digitala pennan med vilken de anställda registrerar sina besök hos brukarna – något som vi har erfarenhet av här i Göteborgsområdet.

Sådana tidrapporteringssystem ger arbetsköparna möjlighet att inskränka den nödvändiga arbetstiden och följaktligen förlänga merarbetstiden. Hos privata aktörer sker det med syftet att direkt producera mervärde. Hos offentliga aktörer sker det för att indirekt utöka profitkvoten genom besparingar av skattemedel. I bägge fallen ökas hursomhelst exploateringen av de anställda. Det slutgiltiga priset betalas av brukarna i form av en sämre utförd omsorg, vars primära syfte ej längre är dess konkreta nyttokaraktär utan istället dess bytesvärde.

ParaGå är med andra ord utformat utifrån förhållandena i kampen om arbetstiden. Genom sitt införlivande i arbetsprocessen blir det sedan en självständiggjord kraft som återverkar på kampförhållandena, förstärker dem. Denna kraft stöter i sin tur på motstånd från arbetarna, som sin egen negation.

Den kanske mest väsentliga aspekten av ParaGå är dess funktion för att överflytta makt och inflytande över arbetsprocessen från de anställda själva till arbetsköparen. Övervakningen som sådan – och det konstanta misstänkliggörande av arbetarna som den förutsätter och medför – utgör en maktfaktor i sig själv. I förlängningen möjliggör det dessutom ytterligare kontrollmekanismer. För att citera en anställd på Aleris:

Det har blivit vanligt att anställda ifrågasätts om små luckor i deras tidsregistrering hittas. Personal jämförs öppet med varandra. (…) Chefen har börjat jämföra oss och berömma vissa som ”väl har utnyttjat tid hemma hos kund”.

(https://hemsktjansten.wordpress.com/2014/05/18/hejda-paraga/)

Hemtjänstverksamhet förutsätter av naturen ett stort mått av individuellt och kollektivt kunnande hos de anställda. Detta innebär en potentiell styrka gentemot arbetsköparen. I praktiken ger det dessutom arbetarna ett visst inflytande i arbetsprocessens planering. Införandet av tekniska system har däremot gjort arbetsprocessen mer individualiserad samt arbetskollektivet mer atomiserat. Åtskillnaden mellan planering och utförande inom verksamheten innebär en kvalitativ förskjutning av makt från oss nere på golvet till dem ovanför. Motståndet emot ParaGå är därför mer än en reaktiv negation av övervakning och stress. Det är samtidigt en affirmativ kamp som ytterst syftar till makten över arbetsprocessen.

Vägran att övervakas är å ena sidan en flykt undan kapitalets pågående reella subsumtionsprocess, å andra sidan en strävan efter att kontrollera arbetsprocessen som sådan. I direkt samband därmed står den motsvarande strävan efter att slutgiltigt upphäva motsättningen mellan bruksvärde och bytesvärde inom äldreomsorgen. Endast därigenom skulle arbetet kunna underställas de arbetandes och brukarnas självständiga behov. Endast därigenom skulle vi kunna erbjuda våra äldre medborgare den vård som de faktiskt behöver och förtjänar.

Motståndet emot övervakning inom hemtjänsten är därför redan till sin natur en politisk kamp, på samma gång som en ekonomisk. Den rörelse som har uppstått kräver alltså ingen förmedling. Kommunal och den parlamentariska vänstern tycks bägge snarast vilja stympa denna rörelse, helst innan den hunnit bli medveten om sin egen styrka. Huruvida de redan har lyckats med detta är ännu för tidigt att utröna. En sak är åtminstone säker: i den här kampen kan vi inte förlita oss till någonting annat än oss själva och vår egen styrka.

I solidaritet med de strejkande,

Jonatan, vårdbiträde, Göteborg

VÅR MAKT 2014: LEKTIONER I KRIS, KLASSKAMP OCH KONTRAREVOLUTION

das-nachtleuchtende-manhattan https://www.facebook.com/events/2939…0585/?source=1

Det har sagts att vem som helst kan göra revolution. Revolutionen är demokratisk. Den vrider härskandet ur händerna på de fåtaliga. Den visar att alla människor kan styra över sina liv. När kontrarevolutionen slår till, i form av krig, parlamentariska val eller fascism, återkommer behovet av intelligens, tålamod och strategi. Den underjordiska organiseringen blir nödvändig för att ett misslyckat uppror ska kunna varsla om en framtida seger.

Under årets Vår makt reser vi frågan om kontrarevolution för att binda samman upprorsåret 2011 med framtida kamper och revolter, som förbereds genom de diskussioner, stämningar och strategiska förslag som formuleras världen över. Konspirationer mot ledningen på indiska fabriksgolv, lärdomarna från revolutionernas Egypten och Tunisien, försöket att gå bortom antifascismen i franska aktivistkretsar, klasskampen inom logistik-sektorn, den brasilianska antipolitiken – allt kan visa sig användbart för rörelserna i Sverige som är sammanpressade mellan en svag vänsterregering och en växande höger. I en tid då reaktionen återigen fått överhanden är svaren på hur vi kan undkomma kontrarevolutionens former – parlamentarism, fascism, krig och våld – avgörande för kommande segrar. Kontrarevolutionen arbetar, och det gäller att låta den arbeta för revolutionen.

Konferensen äger rum på Kvarnby folkhögskola, Röda huset, Industrigatan 4. Inträde är gratis. Arrangörer är Motarbetaren och ABF.  OBS! Några av föredragen kommer att hållas på engelska! Och det kan tillkomma en punkt på söndag.

LÖRDAG 6 DECEMBER

10.00 Presentation av årets konferens.

10.15 Evie Soli – Tunisien och den arabiska våren.

Tunisien ansågs länge som ett ekonomiskt mirakel av Världsbanken och IMF, därför blev många förvånade 2011, med den omvälvande utvecklingen efter att Bouazizi brände sig själv till döds. Utifrån sina fältstudier i landet berättar Evie Soli om bakgrunden till det som hände i Tunisien 2011: varför hände det just då och där? Och vilka sociala tendenser kan ses i Tunisien idag? Evie Soli har en master i Mellanösternstudier från Lunds universitet och har också studerat vid Birzeit universitet i Palestina. En text av Soli om motmakten i Tunisen kan läsas här: https://www.opendemocracy.net/arab-a…-counter-power

11.30 Shora Esmailian – Från Tahrir till Sisi – Varken bröd eller frihet/ Revolution och kontrarevolution i Egypten. 

Tahrir-torget väckte förhoppningar över hela världen år 2011, men i dag styrs Egypten av en militärregim som bedriver ännu hårdare repression än under Mubaraks tid. Vad hände? Vad gick fel? Vad kan revolutionära krafter dra för lärdomar av detta århundrades hittills största folkliga revolution? Om erfarenheter, segrar, misstag och bakslag i den arabiska vårens kärnland. Shora Esmailian är journalist och författare som skrivit mycket och initierat om den arabiska våren, klimatpolitik och en mängd andra ödesfrågor för en krisande kapitalism: http://shoraesmailian.com/

12.45 L.T. Fisk – Sånger för kollapsen.

Musikern L.T. Fisk förgyller årets konferens med några av sina vackra sånger om kollaps, sammanbrott och vemod: http://myspace.com/ltfisk

13.00: Lunch.

13.30 Junius Frey/Tiqqun – How to beat the fascists/ Proposal for a move beyond antifascism.

In the past years in France, we have seen a constant rise of all sorts of fascisms in the « hearts and minds of the population ». It has come to a point where the whole pannel of ideological delirums of the 1930’s have found their way in the public sphere. The level of discredit of classical politics is unpreceded, but it seems only the fascists are being able to gain strength from it. The whole inheritance of anti-fascists discourses and strategies have not only been clearly unable to stop that evolution, but it sometimes even seems they contribute to the weird glory of the fascists. In our view, the situation is so : either we make a quick move beyond the inherited discourses and practices about fascism, which means moving beyond any « left » point of view on the question, and we might not just beat the fascists but even succeed in creating a revolutionary movement, or we remain stuck in our political reflexes, and we will be destroyed in a not so far future. We will try to draw a short map of the different political forces and tendencies existing now in France, and then try and suggest some new strategic lines for France, and maybe Europe, who knows?

Tiqquns essäer från 1999 och 2001 präglade den mer upproriska delen av globaliseringsrörelsen i början av 2000-talet. På svenska finns bland annat Den cybernetiska hypotsen och Teorin om Bloom.Ur resterna av tidskriften Tiqqun sprang Comité Invisible fram, vars bok Det stundande upproret blev häftigt omdiskuterad världen över. I oktober kom uppföljaren, À nos amis, Till våra vänner, ut. Textarkiv för Tiqqun: http://bloom0101.org/

15.00 Kämpa tillsammans! – Marxismen är en teori om kontrarevolutionen. 

1953 skrev Amadeo Bordiga sin banbrytande text om marxismen som en teori för att förvandla politiska nederlag till nödvändiga segrar. Mer än femtio år senare publicerar Pluribus en samling texter av Kämpa tillsammans! på temat kris, kontrarevolution och revolution. En kamrat från kollektivet presenterar kortfattat den nya boken –Lönlösa liv – strategiska anteckningar för ett proletariat utan arbete och arbetarrörelse – och diskuterar marxismen som en kritisk teori om kontrarevolutionen i dag, 2014.

Kämpa tillsammans! har arbetat med marxistisk teoribildning sedan 1997 och publicerat böcker och skrifter sedan dess. För den som vill läsa Bordigas klassiska text finns den här: https://libcom.org/library/lessons-c…amadeo-bordiga

16.00 Gurgoan Workers News – The emergence of a global working class.

A comrade from the the collective Gurgoan Workers News will talk about working class conditions and struggles in Gurgaon, one of India’s major industrial centres. The focus will be on call centre, garment and automotive workers’ experiences, in particular the factory occupations and riots at Maruti Suzuki. As part of the presentation of the situation in Gurgaon we will hear about the history and current practice of a small collective (Faridabad Majdoor Samachar) and their workers’ newspaper – many of their current reports are translated into English at Gurgaon Workers News. Against the background of these experiences the discussion will revolve around the meaning of ‘the emergence of a global working class’ and what it means for international efforts to support and coordinate concrete struggles.

Gurgoan Workers News är ett kollektiv som arbetar med att sprida och dokumentera arbetarkamp i de väldiga fabrikerna i Gurgoan och andra delar av Indien. På gruppens blogg publiceras detaljerade undersökningar om arbetares livsvillkor, motstånd och organiseringsförsök. De senaste åren har utmärkts av hård klasskamp i Indien och alltmer organisering förs utanför fackföreningar och partier, genom autonom organisering: www.gurgaonworkersnews.wordpress.com

SÖNDAG 7 DECEMBER

11.00 Filmvisning/CIS-Berlin – We don´t like samba (Textad på engelska).

Until recently, Brazil was one of the shooting-stars of the BRIC states. But after a decade of economic growth, the social cement began to crumble. Many people can no longer see a better future in the credit-based boom of the past years. One year before the World Cup and three years before the Olympics came the big bang. The biggest mass movement in decades emerged after the costs for public transportation rose in June 2013. Inspired by that insurrection, social struggles are now spreading like wildfire: workers going on wildcat strikes, young women mobilizing against the visit of the Pope, people fighting against urbanization projects. And in many favelas, resistance against militarization and displacement is on the rise. ”We are not samba dancers” say the striking garbage workers known as ”Garis” in one interview. ”We are rebels”. They and other rebels tell their story in this documentary: We don’t like Samba.

Cis-berlins film om klasskampen i Brasilien 2013 är ett gripande porträtt om klasskampen i en av världens viktigaste ekonomier. Trailer: https://www.youtube.com/watch?v=_Vk-…E&spfreload=10

11.40 Luiz Freitas – Revolta do Vinagre

2013 skakades Brasilien av stora demonstrationer, en social revolt som tog sin början i Natal, i kampanjen Passe Livres protetster mot stigande priser i kollektivtrafiken, men som successivt kom att spridas och inkludera allt fler grupper i samhället. För det regerande Arbetarpartiet (PT) kom rörelsen som en överraskning och blottade ett växande missnöje med Dilma-regeringens ekonomiska prioriteringar.

Luiz Freitas, en brasiliansk aktivist med god insyn i det senaste årets protestvåg, ger sin syn på rörelsens framväxt och utveckling.

13.00 Lunch.

13.30 Angry Workers of the World – Logistics and warehouse inquiry.

The expansion of the logistics sector during the last decades was the precondition to undermine workers’ power in the industries of the global north by re-location and dispersion of production. By the mid-2000s the first global traffic jam which reached from Chinese industrial centres to the US coast revealed the limits of the smooth operation of global supply-chains. Recent strikes in US warehouses and blockades of distribution centres by migrant logistics workers in Italy showed that these limits are not mainly an infrastructural problem, but expression of emerging discontent within the new workers’ concentrations. In order to understand and share this discontent a small group of us started working in bigger retail distribution centres near UK’s main airport. Most workers there are migrants from Eastern Europe or South Asia, employed through temporary agencies. The talk will focus on the work organisation in the warehouses, the divisions between workers and the experiences of small steps of collective fight-back.

Angry Workers of the World är ett kollektiv av arbetare i Storbritannien som publicerar undersökningar från olika branscher och bygger ett nätverk av aktivister på företag med strategisk betydelse för dagens postfordistiska kapitalism. www.angryworkersworld.wordpress.com

15.00 EVENTUELL SURPRIS!

Försök till ett nytt språk

Man Ray, premier-promenade,1912I Crack capitalism från 2010 försöker John Holloway börja utveckla ett nytt språk. Inte i meningen ett formellt symboliskt system, men ett upprorets språk. Det är inte det enda han gör i boken, men det är det mest intressanta. Förutom att presentera och förklara sitt kritiska perspektiv (utvecklat över åren genom ”Open marxism”-strömningen, med bland andra Werner Bonefeld och Richard Gunn) på ett mycket tilltalande och relativt lättfattligt sätt, utifrån den vardagliga, existentiella vägran, ”Nejet”, kulminerar det som sig bör också i beskrivningar, förslag och uppmuntran till uppror. Vid ett par tre ställen i boken talar Holloway explicit om ett nytt språk, men det genomsyrar såklart hela boken, som måste beaktas i sin helhet när vi också försöker förstå och utveckla språket vidare. Det går nämligen inte att helt separera Holloways försök till språk från den underliggande filosofin, en självklarhet egentligen, men en självklarhet som lätt glöms bort när vi bara har ena foten kvar i teorin och den andra går djupare och djupare i poesins skogar.

Det börjar med ett Nej, en vägran, ett skrik, med brytningar (breaks), som slår sprickor (cracks) i den här stängda världen. Holloway målar i en passage (17f) upp bilden av den mörka istäckta sjön. Vi skriker, stampar, slår mot isen, som spricker, sprickorna sprider sig snabbt och våldsamt, nästan okontrollerbart (nästan, inte riktigt), vattnet under flyter upp, det är vad isen egentligen består av, det är samma fast i olika tillstånd, hårt och orörligt is och flytande vatten. Vattnet kommer frysa till is, sprickan försvinna, om inte fler sprickor uppstår och korsar varandra, kanske bryter av ett stort isflak och blottar den djupa sjön under. Men inget varar, allt är processer som måste fortsätta, hållas vid liv, annars fryser det och stängs igen. Sprickorna är frågor inte svar, skriver Holloway. Sprickorna möjliggör kritik. Därför är kritik också tätt kopplat till kris. Kriser skapar sprickor. Vid kris/kritik kan sprickorna eskalera. Att lära/skapa ett nytt språk är en eskalationsprocess, det handlar om att skapa fråge-begrepp (question-concepts) snarare än nya paradigm.

En första fråga, en självklar fråga, är vad Nejet egentligen är. Är det ren negation, substanslöst, helt utan positivt innehåll? Nej, det är värdighet (dignity). ”Dignity is the unfolding of the power of No.” Holloway, som också förkastar politik och aktivism bortom det vardagliga, talar om en ”anti-politics of dignity”. Det är värdigheten som fyller antipolitikens, sprickornas, tomrum. Värdigheten är ett görande-på-annat-sätt, en negation-och-kreation. ”This is the dignity that can fill the cracks created by the refusal.” I värdigheten finns embryon till annat. Värdigheten är vatten inte is, liv inte död. Värdigheten/vägran blir en tröskel till en motvärld, en ”movement of experience”, för ”dignity will not wait”, det är här-och-nu, en värld som ännu inte existerar men existerar (som) ännu-icke.

En andra fråga, lika självklar, är vad då värdigheten egentligen är. Vadå görande-på-annat-sätt, på annat sätt än vad? Holloway säger: potentialerna i arbetet, det att det (ibland) finns ett görande gömt inom arbetet som arbetets form (lönearbetet) förvägrar, eller också att det inom och under finns drömmar och avbrutna försök. När vi arbetar gör vi på ett sätt som bestäms av något yttre, något svårbestämt abstrakt yttre som kritikerna kallar värdet. Men det går alltid att göra på andra sätt, på många många sätt men potentialerna kvävs. Värdigheten är när dessa potentialer, dessa andra sätt att leva emot värdets dominans, tränger fram och tar plats. ”This ecstatic space is the space of dignity, the substance of the cracks.” Men vi invänder mot Holloway att alla potentialer, allt annat, inte nödvändigtvis är värdigt. Inte all vägran är samtidigt bejakande av det mänskliga samfundet.

Det nya språket har ingen grammatik utan snarare rytmer och melodier. ”Learning the melodies of the new language is a process of exploring, asking, provoking, discussing.” (199) Det är sprickornas rörelser som skapar melodierna.

Holloway säger att substantiv är språkets fetischering, men fetischerar själv verb, flöde, kreativitet, möjligheter. Han säger att på samma sätt som göranden görs till ting, görs verb till substantiv. Det handlar inte om att ting inte existerar men att görandet, och de som gör, underordnas och uttrycks som en relation mellan ting. Substantiv ger tingen och materian ett självständigt framträdande; resultatet separerat från görandet. Därför tror Holloway att det framtida samhället bortom värdet, ett samhälle där vårat görande som självmedvetet och självbestämmande görande är i centrum, är ett samhälle med språk där verben är primära. Det handlar, återigen, inte om att det inte kommer att existera några ting, några resultat av göranden som har varaktighet (duration), utan om att just denna ”duration loses its force completely”. Huset vi bygger tillsammans kommer inte först och främst att vara ett hus vilket som helst (som en vara på marknaden), utan bestämmas av de sociala relationer vi gör, alltså först kanske vår bostad, sedan ett bibliotek och sedan ett museum. Det handlar om att lyfta fram subjektet som kvävs under objekten. För det sätter vi verbet före substantivet.

Men varaktigheten är inte värdets uppfinning. Fetischeringen av verbet blir också en fetischering av nuet, vilket pinsamt nog får det nya språket att låta skrämmande likt marknadens. Pinsamheten kulminerar i

Carpe diem as a revolutionary principle, but not the carpe diem that simply abstracts the Friday-Saturday nights of enjoyment from the abstract time of the week and changes nothing, but a carpe diem that turns against abstraction and brings to the fore the latent potential of each moment. (234)

Problemet är inte nuet, eller att inbrytningen av en annan tid äger rum som ett slags nuets suspendering av kapitalets kontinuerliga flöde av nutider, det Bauman kallar pointillistisk tid. Poängen är dels just suspenderingen, ”nuets” varaktighet, dels icke-görandets del i och för samfundet. Det existerar inte för Holloway. Allt är göranden, vissa bra andra dåliga, men icke-görandet, passiviteten, dyker aldrig upp. Man blir därför knappast förvånad när den ovan citerade pinsamheten direkt följs upp med nästa: ”Barnets dagar”, skriver Holloway, citerandes de banala pinsamheternas mästare Vaneigem, ”undkommer vuxen tid – det är tid svullen [sic!] med subjektivitet, med passion, med drömmar hämmade av verkligheten.” Barnets naivitet och idioti exemplifierar effektivt begränsningarna i Holloways projekt och försök till nytt språk. Allergin mot all form av planering och program, vägran att kritiskt värdera olika projekt och strategier — ”de är alla bra” — detta framställer Holloway som ett principiellt förkastande, men är egentligen en slapphet och feghet. Som om han var fast i trotsåldern håller han med stolthet fram sin infantila humanism. Han vill lyfta fram ”sensitivitet” istället för medvetenhet. Han blir en slags Händelsens aktivist, oundgänglig hängivenhet och vitalitet när det händer, men mest en irritation före och efter.

Det är lätt att kritisera dessa aspekter i Holloways projekt. Han gör en ansats, drar en tendens till sin spets, vilket måste göras för att skapa ett nytt språk. Vi tar ett steg tillbaka, frågar, kritiserar, och gör om. Inte från noll, för vi har lärt oss saker. Holloway har, till skillnad från många andra förmenta revolutionärer, förstått vilka det är som talar det nya språket, vilka ”vi” är.

Vi lever i skuggorna, bakom en mask, skriver Holloway. Vårat görande-bortom-arbetet är dolt och förnekat, till och med av oss själva. Vi glömmer bort masken, karaktärsmasken, som Marx kallade den. Den transformerar oss från ”people to personifications”. Människornas många och oberäkneliga dimensioner reduceras till den endimensionella, arbetaren-konsumenten. Vi spelar roller på en slags teater. Det är ett skådespel. Det betyder inte att vad som händer på scenen är inbillning, att människorna bakom maskerna inte skadas och såras. Men det betyder att uppror är en kamp först och främst mellan människorna och deras egna masker. Medan skådespelarna bråkar sinsemellan om vilken roll och mask som är viktigast pågår samtidigt en annan kamp, en mer dold kamp om maskerna själva; varför är de så obekväma, varför får vi inte välja mask själva, varför måste vi ha någon överhuvudtaget, och var kommer de egentligen ifrån.

Det är lika sant idag som när Marx skrev i Kapitalet om ”produktionens gömda verkstad”. Då pekade Marx på att vad som händer i fabriken, exploateringen, hjälper oss att förstå vad som händer utanför, på marknaden, i det offentliga rummet och hemma hos arbetarna själv. Det är i ”produktionens gömda verkstad” som inte bara marknadens varor och kapitalisternas profit produceras, det är också maskernas ursprung. Men idag sker detta inte bara i fabriken utan överallt. Ändå är det dolt. Fabrikens relativa försvinnande i vår del av världen har blivit en förevändning för att inte tala om arbetarklassen alls. Detta är inget argument för att vi borde prata mer om ”riktiga arbetare” och ”produktionen”, och därmed mindre eller inte alls om kön, rasifiering och andra olyckor. Poängen, enligt Holloway, är att resonemanget ”with its emphasis on surface, on personification and character masks, points us constantly to a hidden substratum.” Görandet är synligt, men som abstrakt arbete. Vi är synliga, men som skådespelare på en scen: som karaktärsmasker, som roller. ”Klass” som identitet är absolut inte viktigare än andra identiteter: det är synliggörandet av identitetsproduktionen, och hur den kan brytas, som är viktigare än identiteternas inbördes rangordning. Förändring inriktad på identiteternas juridiska status är teater. ”Politik” och ”normkritik” och slikt som inte samtidigt är värdekritik, arbetskritik är ytfenomen som allt annat marknaden säljer till oss.

Vi är inte osynliga, men i skuggorna. Vi är skuggfigurerna. Men vi är utan namn. Vi har inget namn för skuggfiguren (eller figurerna). ”Arbetarklassen” är problematiskt eftersom det tenderar att reducera oss till karaktärsmasken. Samma sak kan sägas om de flesta namn som använts av upproriska genom historien. ”To name is to identify and what concerns us here is that which goes against and beyond identity. The movement of anti-identity is necessarily a revolution without name.” Vi säger ”vi” för att det är en öppen, obestämt kategori. Vi är en fråga, skriver Holloway. Vi kan vara definierande, identifierande (som i vi fabriksarbetare, vi svenskar, vi kvinnor), men inte nödvändigtvis: ett ”vi” utan ”villkor” (qualifications) är öppet och inkluderande, ett vi i rörelse, ett vi som tvingar oss att förena teori och praktik: ”vi:et” som läser och skriver det här reflekterar inte bara över förändring, vi är en del av en process, vårat läsande och skrivande är en del av en rörelse.

”The shadowy figure is a scream, a question, a crisis, a menace, a potential, a we, a flow. Doing flows: any definition of it is an abstration. The struggle against the character masks moves faster than the concept: any attempt to pin it down by giving it a definition contributes unwillingly to its recapture.” (224)

När vi säger vi är det ett öppet och rörligt vi som ständigt trotsar gränsen, ständigt förändras och byter dialekt. I skuggorna, bakom maskerna, finns ingen ren och äkta människa; alla är vanställda och i spänning med masken/rollen. För vissa är det ett bekvämt tillstånd medan andra har större anledning att göra motstånd. Det är mer sannolikt att en arbetare gör motstånd än en kapitalist. Man behöver inte vara rasifierad för att kämpa mot rasism, men den rasifierade känner sannolikt ett större behov av motstånd. Och så vidare. Vi har inget namn och ingen identitet. Våra konturer och uttryck skiftar, från det vackra och lågmälda till det monstruösa och högljudda som förvägrar de mätta och bekväma att sova.

Vi är inte ett folk, vi är inte en massa, men vi är inte heller en multitud av skillnader, enligt Holloway. Detta är såklart en pik mot Hardt & Negri, som förmodligen ställer sig frågande till Holloways poängtering av rörelsen av göranden emot abstrakt arbete, av heterogenitet emot homogenitet, av skillnad emot motsättning, en rörelse som går bortom och inte endast emot. Det är en filosofisk diskussion på högsta nivå och många som är obekanta med den frågar sig säkert vad skillnaden egentligen är. Vad Holloway vänder sig emot är Hardt & Negris ”ontologisering” av arbetet. ”Heterogeneity is not an ontological characteristic” skriver han. Det är inte något inre varande som pressas mot begränsningarna och övervinner dem. Det är snarare övervinnandet av formen i sig. För Hardt & Negri är framtiden redan här i multitudens existens, som endast behöver utöva sitt självbestämmande för att realisera sin potential. För Holloway är inte detta utövande alls så självklart eftersom det är just sättet vi utövar/gör som är bestämt enligt en abstraktion, och det är denna abstraktion eller samhälleliga form som är den egentliga gränsen. När multituden bejakar sitt självbestämmande, säger Holloway, kan det precis lika gärna bejaka sitt självbestämmande som arbetare-konsumenter. Om Hardt & Negris vi är multituden så är Holloways vi multitudens mörka sida. Vi:et är oundvikligen ett ”self-divided, self-antagonistic” vi. Den grundläggande konfliktlinjen är inte mellan grupper eller institutioner, mellan arbetarklassen och kapitalet, eller multituden och imperiet, den skär rakt igenom oss.

Vi kommer tillbaka till kritiken. Vårat språk utvecklas frågande, diskuterande, kritiserande, med ”fråge-begrepp”. Holloway gillar att upprepa zapatisternas motto ”vandra frågande”. Språket kommer ur samtalet. Ur att lyssna och tala. Det ska inte förstås som två skilda saker, att lyssna och att tala, det är ett och samma, tala-lyssna, ett samtal mellan karaktärsmasker, mellan maskerna och skuggfigurerna bakom, och bland multitudens mörka sida. Holloway återkommer till sensitiviteten: ”It is a question of feeling for and trying to touch hidden nerves.” Därför ligger samtalet nödvändigtvis nära konsten i bred mening. Med början i konsten att samtala utvecklar vi ett språk som ger röst till och ”röra upp” passioner och värdigheter som ligger dolda i skuggorna.

”The language and thought of revolution cannot be a prose which sees volcanoes as mountains: it is necessarily a poetry which understands mountains as volcanoes, an imagination which reaches out towards unseen passions, unseen capacities, unseen knowledges and powers-to-do, unseen dignities.” (225)

Proletärernas tystnad

Hur mycket står våra förutfattade meningar och förväntningar i vägen för oss att verkligen kunna analysera och förstå arbetarklassens dynamik och sammansättning idag? Hur mycket står alla våra fördomar om hur ”det borde se ut” i vägen när den formerar sig i motstånd? Alla dessa myter och romantiserade skildringar från tider som för länge sen tappat sin relevans.

Jag arbetar på ett typiskt modernt skitjobb på ett företag som inte skulle klara sig utan att nästan helt subventioneras av staten. Ja, faktum är att det är hela deras affärsmodell. Vi några få som hyrs in från ett bemanningsföretag, resten består av människor som av en eller annan anledning tvingas dit genom olika ”arbetsmarknadsåtgärder”, som det heter. På ren svenska är det alltså FAS3; folk i olika åldrar som av olika anledningar, både fysiska och psykiska, har hamnat utanför arbetsmarknaden och nu ska tvingas in igen. Det är en bra affär för företaget, men inte för oss – arbetet är både tungt och stressigt och många passar helt enkelt inte för det.

På senare tid har jag funderat mycket på hur mina egna fördomar hindrar mig från att kunna läsa och förstå dynamiken i arbetskollektivet på arbetsplatsen. Jag har hela tiden tänkt att arbetskollektivet är extremt svagt, och sett ur ett traditionellt politiskt perspektiv, som vill ha ett enat, organiserat och starkt kollektiv är det ju det. Trots att tecknen på motstånd och även vunna segrar har funnits där hela tiden, så har jag inte kunnat se dom på grund av alla förutbestämda föreställningar jag har haft om hur detta motstånd och dessa segrar ska se ut.

På grund av sammansättningen av arbetskollektivet har ledningen tvingats spendera mycket tid med att försöka disciplinera oss. Vi har helt enkelt inte varit bra nog och verksamheten går på knä. Stressen och arbetsbördan är för stor och många klarar antingen inte av det eller så vill dom helt enkelt inte vara där. Det finns några få arbetsnarkomaner, men dom flesta andra förstår sin plats och sitt värde i produktionen och samhället i stort (dvs inget alls), förstår att detta inte kommer ändras, och ser på arbetet som ett nödvändigt ont för att kunna betala mat och hyra. Här vet man att det är orealistiskt att kämpa för ”offensiva” saker som höjd lön och ”mer makt” (vad nu ens det skulle betyda på vårt fall, förutom ännu mer självpåtagen stress och arbetsbörda). Alla försök till formell, eller egentligen all, organisering eller konkret snack om aktivitet för att möta ledningens repression, möts med en axelryckning och ”vad ska man göra”, ”det är som att slåss mot USA” osv. Motståndet slår istället direkt mot arbetet: man vill helt enkelt ta sig igenom arbetsdagen så lugnt och smärtfritt som möjligt, så man har tid och ork att göra det man egentligen vill göra på sin fritid. Det är därför motståndet främst riktar sig mot ledningens repressiva försök att disciplinera, straffa och pressa oss. Men det sker genom passivitet och undanflyende istället för konfrontation. Och det är här som vänsteristen i mig ger mig så mycket besvär.

För när chefen skäller på oss, inför repressiva åtgärder eller bara försöker manipulera oss till att tumma på våra rättigheter, så reagerar jag med att vilja säga emot, stå upp, protestera, tjafsa, säga ifrån, osv. Och när ingen annan reagerar blir jag besviken, uppgiven och förödmjukad. För vänsteristen är det ett bevis på vår svaghet. Men att folk inte vill, orkar eller, ja, vågar ta konfrontationen med chefen är inte nödvändigtvis ett svaghetstecken. Motståndet ser bara annorlunda ut. I realiteten finns det en stark organisk och för oss själva dolt medvetenhet i kollektivet som är mycket fascinerande: och den går helt enkelt ut på att folk ignorerar det chefen säger och gör som dom vill ändå.

Man står tyst och låter chefen spela tuff och hård på möte efter möte, men alla vet att han egentligen är maktlös mot vårt osynliga motstånd. Och en del av mig tycker att det är ett rätt vackert sätt att göra motstånd. Men för en annan del av mig är det jävligt svårt att acceptera. Det är också svårt att acceptera att motståndet aldrig går bortom det outtalade. Men det är bara så. Det kollektiva medvetandet är mer organiskt – man pratar aldrig konkret om vad man ska göra, utan det sker alltid indirekt. I väldigt allmänna ordalag. Man pratar helt enkelt skit om det som sker och sedan växer motståndet fram organiskt och outtalat. Men alla vet, alla ser vad som händer.

Ta till exempel det här med rastvakter. Eftersom folk är väldigt dåliga på att sköta sina raster, försvinner långa stunder från lokalen, och alltid går ner i omklädningsrummet minst en halvtimma innan vi slutar, så ville chefen införa rastvakter – alltså två personer som stod och vaktade alla utgångar och såg till så att alla arbetade hela tiden. På morgonmötet skröt han om hur tuffa och hårda dessa personer, som han hade tagit från ett annat ställe, var. Även en del av oss i arbetskollektivet hade hört talas om dom tidigare, och alla var minst sagt oroliga. Men det var ingen som snackade om att mobba ut dom. Inte i konkreta ordalag. Istället snackades det i arbetskollektivet om att det började kännas som ett arbetsläger, man skämtade om att sätta upp en skylt med ”Arbeit macht frei” vid ingången, osv. Sen började historierna trilla in om hur man bara hade ignorerat eller t o m besvarat arbetsvakterna otrevligt när dom tilltalade eller gav en order. Det var allt som krävdes. Sedan spred det sig till hela kollektivet som en löpeld och slutade ganska fort och hastigt med att dom slutade.

Detta är den enda formen som funkar. Så fort man försöker snacka konkret om att ”vi borde protestera, göra något” så rycker folk på axlarna, vilket givetvis är kopplat till arbetarnas prekära situation. Men jag tror faktiskt att det är ett högre medvetande också. Direkt, öppen och formell konfrontation leder bara till hård repression och nederlag. Bossarna Vill ha det för det är enklare att slå ner. Ännu bättre om det är ett fåtal eller kanske kanske bara en dum och naiv vänsterist som försöker leka hjälte. Dessutom blir ju repressionen mer konkret för dom individer som öppet gör motstånd. Vem vill vara med om det? Det här är smartare.

Sett ur det perspektivet har vi ett jävligt starkt kollektiv, vi har faktiskt lyckats krossa alla försök till repression (även om chefen givetvis inte låtsas om någonting utan fortsätter som om ingenting har hänt). Dessutom, eftersom vi spelar så undergivna så underskattar chefen oss och tar oss för idioter. Men vi är inte idioter, vi vet. Vi fattar. Det här är inte bara teori, det är verkligen så det är – det är något som jag, motvilligt, har börjat förstå.

Det är inte svaghet som gör att vi står tysta och tar emot all den skit som chefen spyr över oss. Det är en styrka att vi kan ta den utan att bli rädda och sedan ignorera det han säger. Och det är inte styrka att chefen står och skäller på oss, det är svaghet och frustration. Det här är verklig okontrollerbarhet: den tysta, outtalade praktiken som inte går att kartlägga eftersom den inte är organiserad, och därmed svårare att slå ner. Han kan skälla sig blå i ansiktet. Han är egentligen rätt maktlös. Han vet det, och vi också. Ibland drar dom åt skruvarna ordentligt. Men då väntar vi bara tålmodigt ut dom, samtidigt som vi sticker små hål i deras diktatur. Vi vet att dom inte kommer, eller ens kan, hålla fast i det för alltid, eftersom det kräver för mycket micromanagment. Till slut tröttnar dom. Men dom hoppas att dom har brutit ner oss tills dess. Dom har fel. Vi har ingen annanstans att vara. Vi vinner alltid den kampen.