Made in Crisis: Kapitalism och postpolitik

DSC04695

Nedanstående text är den första av två om flyktingsituationen i Sverige och Europa. De är resultatet av en intensiv diskussion som har förts inom Motarbetarkollektivet den senaste veckan. Den andra texten kommer att handla om organisering och destituerande makt.

Flyktingsituationen som har uppkommit de senaste veckorna i Europa aktualiserar inte bara diskussioner om kris och statens begränsningar i en postpolitisk tid, utan medför också att vad som tidigare kunnat tyckas vara radikala eller rentav utopiska positioner alltmer framstår som realistiska eller åtminstone politiskt och ekonomiskt nödvändiga. De svenska myndigheternas defensiva och valhänta hantering av flyktingarna i kombination med de massiva folkliga affektionerna, den direkta aktionen och den praktiska solidariteten, vittnar både var för sig och sammantaget om det förfall världskapitalismen befinner sig i och den subjektivering detta genererar. För när myndigheterna brister i sin förmåga, eller rentav visar sin ovilja, att agera för alla de som flyr, samtidigt som Refugees Welcome-initiativen från aktivistgrupper, muslimska samfund, enskilda individer med flera, tvingar Migrationsverket och andra myndigheter att börja agera, blottläggs inte bara hur politisk mobilisering kan tvinga fram förändring, utan än mer hur myndigheter och statliga (samt kommunala) organisationer alltmer verkar efter en strikt polisiär och ekonomisk logik. På detta sätt blir Refugees Welcome-initiativen en direkt kritik av statens befolkningspolitik

Vi har kunnat läsa och höra i nyheterna hur volontärer från olika organisationer som har hjälpt till att organisera det primära mottagandet på Malmö Central, och andra platser, har misstänkliggjorts av kommunpolitiker, Migrationsverket och kanske framför allt polisen, som delvis har förhindrat transporten av flyktingar. Samtidigt har myndigheterna varit beroende av ideella ekonomiska medel och praktiska insatser från Allt åt Alla, Kontrapunkt, Malmömoskén, Asylgrupperna, med flera, för att undvika en tillfällig infrastrukturell kollaps och ett humanitärt kaos.

I medierna har kommunstyrelsens ordförande, socialdemokraten Katrin Stjernfeldt Jammeh, tjänstemän från Migrationsverket och polisen i Skåne beklagat hur volontärer skrämmer flyktingar och spridit lögner om hur volontärerna skjutsar dem illegalt, så kallad människosmuggling, inom landet, trots att det är lagligt. Migrationsverkets kommunikatörer har dessutom meddelat att ”de har beredskap”, att ”de tar hand om alla” och att ”allt är under kontroll”, samtidigt som lokalerna är överfulla och flyktingar får bussas tillbaka från Migrationsverkets lokaler till Malmö Centralstation och volontärerna – som bara några timmar tidigare hindrades av polisen från att hjälpa flyktingarna.

Denna dilettantiska hantering från myndigheternas sida, där den enda kraftfullhet som har uppvisats har varit polisiärt-repressiv, är ett tydligt exempel på den postpolitiska situation som, i slutändan, är ett resultat av världskapitalismens kris och som förstärks genom att flyktingmassorna överskrider och destabiliserar de gränser och det medborgarbegrepp som alltmer förvandlas till rena exkluderingsmekanismer för alla de lönlösa liv som saknar hem, nation och arbete. Det är uppenbart för alla att krisen huvudsakligen administreras teknokratiskt och polisiärt eftersom det i sakernas tillstånd saknas mindre och mindre utrymme för en socialt progressiv politik. Låt oss vara väldigt tydliga med denna punkt: de europeiska staternas myndigheterna må ha resurser, ekonomi, kapacitet och ibland rentav vilja att göra en del för de människor som tvingas fly, men man kan samtidigt inte förneka att flyktingkrisen ställer oss inför det faktum att den kapitalistiska ekonomin, och dess civilisation av nationaldemokratier och ansamling av medborgare, gör allt fler människor meningslösa. Flyktingar är verkligen ”Made in Crisis” och blottlägger med sin psykofysiska existens, sina själva kroppar, att de är onödiga eftersom de inte är arbetare, konsumenter eller medborgare.

Den uppkomna situationen var ingen överraskning för berörda svenska myndigheter. Precis som hos motsvarande myndigheter i resten av Europa, har det funnits en kunskap om att en flyktingvåg av en omfattning som inte har setts sedan andra världskriget förr eller senare kommer att komma. Det är nämligen den ofrånkomliga konsekvensen sedan det blev uppenbart att det inte finns något intresse hos FNs säkerhetsråd att ens försöka finna en lösning på inbördeskriget i Syrien. Stormakterna har inte heller varit passiva, som många menar, utan tvärtom lagt sig i konflikten på en mängd sätt och vi kan redan se att aktörer vill militarisera flyktingkrisen och uppmuntra till krig. Ifall myndigheterna på allvar hade kunnat lösa den pågående situationen med alla de flyktingar som kommer hade inte aktivister och andra tvingats improvisera fram ad hoc-lösningar och ställas inför det fruktansvärda faktumet att krisen inte kan lösas inom den rådande världsordningen. Det är i slutändan den omedelbara och mycket radikala konfrontationen med denna världsordning som både aktivisterna och flyktingarna ska beundras för och det är denna konfrontation – med arbetet, med medborgarskapet, med de europeiska nationaldemokratierna, med stat, kommun och landsting – som vi borde försöka ”politisera” (i Carl Schmitts mening att tydligt peka ut vänner och fiender). Flyktingarna och alla de krafter som överskrider, destabiliserar och kritiserar de fenomen och företeelser – som medborgarskap, arbete för lön, nationstillhörighet etcetera – som fängslar oss i och utestänger oss från stater och företag är våra vänner, medan företagen, staterna och nationerna är våra direkta och omedelbara fiender.

Vi är i en utmärkt situation för att visa hur det som en gång kanske ansågs vara en radikal och orealistisk kritik av staten, tillhörande anarkister eller så kallad ultravänster, inte längre är något utopiskt eller världsfrånvänt, utan det enda alternativet till ett globalt system som i praktiken successivt gör allt större delar av jordens befolkning överflödig för produktionssfären – oavsett etnicitet, oavsett kön och rentav oavsett lön, även rika människor måste fly ifrån Syrien och världens andra konflikthärdar. I en bisarr parallell med alla de miljoner av människor som flyr från brinnande krig, varav bara ett fåtal lyckas ta sig till våra nedkylda nationaldemokratier då de flesta hamnar i närområdet, kunde vi nyligen läsa om hur 2,3 miljoner arbetslösa indier svarade på en annons för 300 kontorsjobb. Den globala flykten in i arbetet, in i freden, produktionen och staten, blottlägger hur människan som sådan håller på att bli en meningslös slaggprodukt för det globala kapitalet. Det är i slutändan denna tendens som borde ”politiseras” och som kan visa den politiska och ekonomiska närheten, och eventuellt solidariteten, mellan flyktingaktivister på Malmö Central, arbetslösa i Grums, flyktingar från Aleppo, Damaskus och Homs, och det globala proletariat som är större än någonsin tidigare men som konkurrerar om allt färre jobb.

Ett intressant steg vore därför att försöka få diskussionen att gått bortom att myndigheterna borde ”ta sitt ansvar”, vilket är en självklar och kanske nödvändig reaktion från alla de som lagt ned timmar, dagar och hela veckor, på att hjälpa nödställda medan statens myndigheter delvis motarbetat dem. Vi vet att det är omöjligt att lösa flyktingkrisen under rådande förhållanden. Vi kan enbart konfrontera den med de resurser vi har och därmed, i någon mån, både misslyckas och segra på en och samma gång. Vi misslyckas genom att vi tvingas dra oss tillbaka och främst kan hjälpa till med mottagandet och inte mycket mer. Vi segrar genom att blottlägga att det är möjligt med reell och praktisk solidaritet oavhängigt från och i någon mån direkt mot staten, samt genom att tvinga fram statens humana sida. Men vi kan också segra genom att omvandla Refeugees Welcome-rörelsen till en radikalisering av den politiska diskussionen genom att binda samman flyktingkrisen med den ekonomiska krisen och visa hur flyktingens problem på sätt och vis speglar de problem som vi, proletärer ”benådade” med svenskt medborgarskap, står inför: den osäkra framtiden, vissheten om att välfärdssamhällets epok är på väg att ta slut, samt insikten att staten varken kan hjälpa oss eller den mest nödställde: flyktingen. Flyktingen är nämligen det mest extrema och brutala uttrycket för det vi kallat för lönlösa liv och som vi nyligen, inspirerade av andra före oss, har beskrivit som en universalisering av klassförhållandet; alltmer människor är proletärer och plågade av den osäkerhet som stater och företag erbjuder oss, och som den moderna ekonomins apologeter försöker förstärka.

En organisation som har varit snabb med att utnyttja flyktingkrisen är Svenskt Näringsliv vars största förbundsgrupp Almega intensifierar sin pågående lönesänkningskampanj med att koppla samman den med flyktingsituationen för att försöka sänka löner och försämra villkoren på arbetsmarknaden. I förhandlingarna om det nya bemanningsavtalet föreslog Svenskt Näringsliv också sämre villkor för arbetslösa och nyanlända. IF Metall har inlett förhandlingar med dem om att försvaga LAS. Och Svenskt Näringsliv för diskussioner med Sverigedemokraterna om vinster i välfärden, arbetsmarknaden och vad som ska göras med invandringsproletariatet. Från vänster till höger är svaret följaktligen mer kapitalistisk ”anarki”, mer osäkerhet, mer otrygghet, mer rädsla. Medan Refugees Welcome-initiativen blottlagt möjligheten av praktisk mänsklig solidaritet.

Med nuvarande krispolitik, krispaket och ökade sociala motsättningar är det inte förvånande att många människor ser flyktingar som ett hot mot den egna existensen, eller snarare som ett hot mot det liv man lever. Kombinerat med spridningen av allmänna rasistiska föreställningar finns däri en viktig förklaring till att stödet för Sverigedemokraterna ökar i opinionsmätningar. I frånvaron av en alternativ framtid återgår många människor till förhoppningen om ett gyllene förflutet där ”de andra” inte förpestade ens tillvaro. Det är också grundfundamentet för fascismens utbredning. Den enda lösningen blir att exkludera eller utradera ”hotet från den andre” genom konfrontation. Hittills i år har också mer än ett femtiotal attacker – eller snarare terrordåd – i form av mordbränder och beskjutningar skett mot läger med rumänska tiggare. Och bara de senaste två veckorna har det brunnit i tre asylboenden (Höllviken, Borlänge och Boden) – varav de två sistnämnda är misstänkta mordbränder. Den reella eller upplevda osäkerheten som flyktingkrisen accentuerar i all sin brutalitet blottlägger därmed att proletären, ”be his payment high or low”, och må hen jobba med tjänster eller produktion, utmärks av en radikal osäkerhet som enkelt binder människor vid de illusoriska gemenskaper, likt nationer och företag, som flyktingarna och Refugees Welcome-initiativen blottlägger som alltmer anakronistiska företeelser. Rentav som företeelser vilka fängslar mänskligheten vid det absurda behovet av att jobba för att överleva och det lika absurda behovet av att ha pass och medborgarskap för att kunna röra sig fritt och bosätta sig var man vill på det som är, eller borde vara, absolut gemensamt – vår jordskorpa.

All politik, och kanske speciellt xenofob politik, är följaktligen grundad i en mystifiering av krisen och av staternas befolkningspolitik som kultur, etnicitet, medborgarskap och ibland rentav ras, men det är de ekonomiska frågorna som flyktingkrisen kan få oss att diskutera igen, bortom alla fetischer om kultur och nation: varför ska vi vara rädda för flyktingar när vi ändå inte behöver arbeta så mycket som vi gör? Varför ska vi respektera socialdemokratin och hoppas på Stefan Löfven, eller myndigheterna, när de ändå inte tar sitt ansvar? Med vilken rätt hoppas vi på en parlamentarisk förändring av den rådande ekonomiska osäkerheten när partier och myndigheter inte har hjälpt till med organisering av mottagandet? Visar inte den pågående flyktingkrisen att vi alla kan hamna på gatan, bli av med hem och jobb? Är det kanske så att flyktingen vittnar om en situation som blir alltmer generaliserad och som allt fler kan känna igen sig i och tänka att nästa gång kan det vara jag?

Det är frågor som dagens situation aktualiserar. Flyktingkrisen är i slutändan ett tecken på kapitalismens pågående kris och den enda vägen ut ur den är en lång vandring ut ur institutionerna. I all sin olycka visar därmed såväl de som flyr och de som organiserar sig för att ta emot flyktingar den sanna framträdelsen av mänsklig skönhet, nämligen den omsorg för arten som Amadeo Bordiga definierade kommunismen som och som inte kan ta sitt uttryck i de bisarra och rentav direkt motbjudande företeelser som kallas nation, stat och företag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s