Anteckningar. Fjärde träffen

jatte 'en ängel söker kontakt'

>Steven Colatrella är i artikeln ”En världsomspännande strejkvåg” (2011) väl så aktörsfixerad när han framhåller hur den globala elitens, överklassens, socialisering sker parallellt med det globala finanskapitalets standardisering av världen. Det stämmer förstås att en sådan är viktig för att förstå dagens övernationella överklass, som alltmer saknar kontakt med de arbetande massorna i takt med att medelklassen utraderas och förmedlande organisationerna – som partier och fackföreningar – mellan arbete och kapital, arbetare och kapitalister, försvagas. Ett problem med Colatrellas argumentation är att han använder sig av Fernand Braudels förståelse av kapital som monopol. Men kapitalets monopolfunktion är ju bara en av flera effekter av värdeformens totala produktionsflöde. Vidare tenderar Colatrellas framställning av den moderna historien som en dualistisk dialektik mellan arbete och kapital att framstå som simplistisk. Hans huvudhypotes om att en av den moderna historiens strejktoppar inträffade våren 2010 är emellertid mycket intressant. Och han har förmodligen helt rätt i sin undersökning och sina iakttagelser. Den föga uppmärksammade omständigheten om mängden strejker våren 2010 bekräftar i så fall bara ytterligare vad Jasper Bernes hävdar i artikeln ”Logistics, Counterlogistics and the Communist Prospect” (2014) om svårigheten för den enskilde arbetaren att få någon vettig strategisk överblick över den samtida utvecklingen, och det följande behovet av militanta undersökningar för att få en både mångsidig och djupodlande strategisk analys.

>Det är viktigt att behålla fokus på strukturerna och inte förvilla intresset på enskilda kapitalistiska aktörer – som ju på sitt sätt är lika mycket funktionärer under oket av kapitalets självexpanderande värdet som alla vi andra är. Systemets irrationalitet kan till exempel ta formen av den reparationsverkstad som en av deltagarna på den fjärde träffen arbetade på. Verkstaden hade inte bara en extremt omständlig produktionsprocess med uppdelning av arbetsmomenten i en myriad av mätbara enheter, utan bemannades delvis också av ett tiotal underentreprenörer (bemanningsföretag) som tillfälligt anställde arbetare som inte kunde bry sig mindre om företaget. Det blev så ekonomiskt ineffektivt att arbetsplatsen till slut fick läggas ner. Irrationaliteten blir också allt tydligare i offentlig sektor som bit för bit öppnas upp av politiker för finanskapitalet, som ständigt behöver nya områden för att cirkulera pengar i – även om medföljande företagsekonomiska management inte på något sätt genererar mer eller bättre produktion av tjänster. Denna irrationalitet kommer förmodligen bara att ytterligare fördjupas i takt med kapitalets allt mer desperata jakt på nya områden att inlemma i värdeformen i den allt snabbare nedgångsspiralen mot ett slutligt sammanbrott.

>En aspekt av irrationaliteten är Bernard Stieglers resonemang (refererat av Bernes) om grammatisering: hur arbetares hantverksskicklighet och kompetens – det levande arbetet minne – successivt arbetas in i tekniken/robotiseringen och förser den framtida produktionsledningen med den nödvändiga kunskapen. Därmed upphör kunskapen också att besittas av arbetarna, vilka finner sig vara i ett allt mer fragmenterat arbetsliv tömt på all mening och sammanhang. Det är en i mycket positiv utveckling då den pekar mot egenintressets potentiellt radikala ointresse för att överhuvudtaget vara en aktiv och funktionell del i kapitalet. Folkflertalets benägenhet till uppror lär därför bara öka med krisens fördjupning.

>Parallellt med den ovan nämnda utvecklingen på produktionens område har den parlamentariska politiken blivit oförmögen att förmedla materiella samhällskonflikter bortom vissa av överklassens och den övre medelklassens intressen. Ta till exempel faktumet att en absolut majoritet av landets befolkning – inklusive en majoriteten av till och med de moderata väljarna! – anser att företag inte borde få göra profit på skattefinansierad välfärd. Ändå är det bara ett enda parti, Vänsterpartiet, som driver frågan. Det är bara ett av otaliga exempel på hur kontakten och förmedlingen mellan folk och styrande har brutits och det har skapats en politikerklass med intressen och agendor skilda från folkflertalets livsvillkor. Denna utvecklingen är sannolikt en viktig förklaring till varför olika varianter av konspirationsteorier verkar få en alt större utbredning bland befolkningen. Vi ser en amerikansk utveckling där proletariseringen av befolkningen, parallellt med en politik utan konfliktförmedling och därmed legitimitet, bidrar till att människors desperation över sina livsvillkor och sin bristande förståelse av samhällsutvecklingen – och för frågor om vem/vilka som egentligen styr – gör att det blir rationellt att tro på ett globalt judiskt styre, kulturmarxistisk dominans, illuminati, med flera konspirationsteorier.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s