Anteckningar. Tredje träffen

jatte 'jordelivet'

Till fjärde träffen läser vi ”En världsomspännande strejkvåg” i Lönlösa liv, som behandlar vågen av strejker som föregick kamperna 2011, och Jasper Bernes artikel om logistik och kamp i Endnotes #3: ”Logistics, counterlogistics and the communist prospect.” På nästa träff diskuterar vi alltså förhållandet mellan klasskampen inom produktionen och cirkulationen av varor såväl historiskt som strategiskt. Vi träffas söndag den 8 mars, kl 18 på Amalthéa bokcafé.

>Angående ”Sisyfos klasskamp” kan Giorgio Agambens begrepp destituerande makt vara en strategi, en taktik, för att hitta en utväg ur och bryta den ”eviga” cirkelrörelsen av klasskamp och (åter)konstituering av kapitalackumulationen. En strategi och taktik som fokuserar på destituerande makt undviker att låta konflikten subsumeras av den parlamentariska politiken, legaliteten, varuformen, och så vidare, utan försöker förbli antiform. Syriza i Grekland visar tydligt på problematiken och gränserna med den parlamentariska metoden, då hela den grekiska staten nu krockar mot det finansdrivna kapitalets sociala förmedling och reproduktion. Trojkan säger: okej, ni får ytterligare fyra månaders finansiering för att inte gå bankrutt, på de här villkoren…

>I ”Sisofys klasskamp” beskrivs kapitalets logik som dess logistik, och vi ser hur arbetarklassens kamper som en konstituerande makt ständigt misslyckas att permanentera sin makt på grund av att arbetarklassens kamper tvingar kapital att omlokaliseras geografiskt. Detta undergräver arbetarklassens makt som en klass av arbetare. Om vi läser Agambens förståelse av dialektiken mellan rörelse och stat, konstituerande makt och konstituerad makt, terror och polis, motstånd och politik, utifrån dialektiken mellan nödvändigt arbete och merarbete, arbete och kapital, kan vi förstå vilken social form – vilket produktionssätt – som gör det möjligt, och till viss del rationellt, att argumentera för en teori om konstituerande makt. I ”Sisofys klasskamp” argumenteras det dock för hur klasskampen ständigt undergräver sin egen makt genom att jaga kapitalet på flykt och omlokalisera produktionen rent geografiskt. Frågan om destituerande makt är därför alltid frågan om hur makt permanenteras just genom att klasskampens sisofysaktiga kräftgång utmanas. Dialektiken mellan konstituerande makt och konstituerad makt överskrider inte dialektiken mellan nödvändigt arbete och merarbete. Det är överskridandet av denna dialektik i, genom, mot och i slutändan ut ur den, som är vår uppgift.

>Spelet mellan konstituerande och konstituerad makt är den prekära maktens logik. Det enda sättet att utmana den prekära, politiska logik som kännetecknar kapitalet som produktionssätt är frågan om hur arbetarkamp kan permanenteras. Men som vi diskuterat under de föregående träffarna är kapitalet, och därmed klasskampen, i kris. Detta gör den konstituerande makten alltmer svag, alltmer tillbakatryckt, för när arbetarna inte längre är lika nödvändiga som förr är deras konstituerande makt allt svagare. Arbetarklassens vilja till makt försvagas därmed, i egenskap av arbetare, men det medför paradoxalt nog att de måste konfrontera det som gör det rationellt att förstå makt som vilja till makt. Arbetarklassen tvingas konfrontera sin egen ekonomiska och politiska livssituation, sin egen prekära tillvaro, som just personer som måste söka jobb för att överleva, som ett hinder de måste överskrida. Detta hinder är kapitalet och dess politiska regim.

>Dialektiken mellan konstituerande och konstituerad makt, som Agamben beskriver, är följaktligen en del av den politiska logik som konstituerar kapitalet som en politisk regim som vänstern och högern försöker förvalta. Denna politiska regim är dock i kris. I takt med att allt mindre arbete är nödvändigt arbete faller dialektiken mellan konstituerande makt och konstituerad makt isär. Makten visar sig alltmer som öppet våld. Det ser vi inte minst i den arabiska vårens omslag till arabisk höst; rörelserna var mäktiga, men kunde inte konstituera nya, demokratiska regimer. På detta sätt provocerar rörelserna fram reaktionära och rent polisiära reaktioner. Många resonerar i termer av att om vänstern växer så kommer fascism och liknande försvagas. Dessvärre finns det inte mycket som tyder på det. Rörelsernas framväxt åstadkommer splittring i samhället och på grund utav att den politiska makten gått från en politisk till en polisiär logik, kommer rörelserna att konfronteras med en polisiär och militär apparat.

>Agamben talar om att vi lämnar den politiska ordningen bakom oss och närmar oss en ren polisiär ordning. En liknande process beskrivs också i ”Lönlösa liv” utifrån vänsterns växande oförmåga att konstituera arbetarklassen som ett folk. När arbetarrörelsen och andra folkrörelser tappar makt, på grund utav svårigheten att förvalta och styra det alltmer globala flödet av varor och arbete, försvagas politiken som sådan. Det gör också den konstituerande makten – som i sak bygger på ett försök att utöka förvaltningen av den rådande makten, exempelvis genom direkt demokratiska processer eller liknande – till en alltmer illusorisk process. Den konstituerande makten leder alltmer till en förvaltning av misären.

>Frågan om att permanentera makten, och att utveckla en strategi för destituerande makt, måste uttryckas som en kritik av all identitetspolitik. Vi måste hitta de frågor och sammanhang som fungerar som transversaler vilka skär igenom de olika segment hos klassen som tillsynes kan ha olika intressen eller åtminstone olika incitament till att slåss och kämpa för en postkapitalistisk utveckling. Den destituerande makten fungerar på detta sätt som ett försök att försvaga de immanenta logiker som binder våra klassintressen vid vår tekniska sammansättning, vid vår funktion som arbetare för kapital. Frågan är hur våra intressen kan bli intresset att fungera som något annat än arbetare. Historiskt sett har vänstern varit rationell eftersom den de facto kunnat erbjuda stora delar av arbetarklassen trygghet, ordning, välfärd och så vidare. I dag kan den inte längre det, åtminstone inte på alls samma sätt som förr. Tvärtom deltar den i statens tvång att förvalta kapitalismens effekter, eller med andra ord i styrningen av statens polisiära logik.

>Vi behöver en rörelse av dessertörer, ”flyktingar”, som vägrar att acceptera vänsterreformismens servila postkeynesianism. Det implicerar behovet av kamper som  överskrider våra partikulära och prekära livssituation; en faktisk kamp som kan överkomma, eller snarare göra identitetens och differensen mindre relevant/irrelevant. Folk måste så klart få vara precis som de vill med sina identiteter, traditioner, konservatism, och så vidare – alla måste så att säga få dö i fred – men de ska i möjligaste mån agera som antiform. Till denna antiform, och det materiella partiet, behövs en kader för att bibehålla okontrollerbarheten; ett praktiskt, rörligt och omväxlande ledarskap, där de som för tillfället bäst kan hantera situationen också kan ta initiativet och ledningen för rörelsen. Rörelserna behöver länka samman sig själva och bli en multitud av organisationer, nätverk och grupper som tillsammans bildar en sammanhängande social rörelse och ett materiellt parti, som är så sammansatt och komplex, att termer som transparens, hierarki, auktoritet och platt organisation blir anakronistiska. Alla polisiära försök till infiltration av det materiella partiet får då en högst begränsad skadeverkan, eller så sugs infiltratörerna helt enkelt med i antiformens sociala kraft och flöde och börjar istället verka för det materiella partiet och därmed mot statens intresse av kontrollerbart. Detta är tydligt om vi beaktar hur enkelt det är för poliser att infiltrera hierarkiska och formella organisationer och hur meningslöst det är för poliser att försöka ta sig in i mer semianonyma massrörelser som Occupy. Det vimlade av poliser under mötena i New York, men de hade ingen större möjlighet att stanna av den sociala dynamiken i dessa rörelser eftersom de överskred dialektiken mellan individ-massa, ledare-ledda, konstituerande-konstituerad makt, som den polisiära logiken opererar inom.

>Många av dagens så kallade terroristiska rörelser, såsom Islamiska Staten och Boko Haram, visar hur de som verkar efter försöket att konstituera makt tvingas in i den polisiära terrorlogiken. Det enda sättet för IS och Boko Haram att säkra och upprätthålla rum, att bilda en stat, är att – som alla makter som vill konstituera en stat – uppbåda ett brutalt förrättsligt våld som leder fram till en ny rätt, en ny ordning, en ny politisk logik. Denna logik är emellertid polisiär, det vill säga terroristisk, till sin natur. IS, Boko Haram, och liknande semistatliga organisationer, är ett slags terrorentreprenörer som genom sina sociala nätverk och sin väpnande makt enbart kan skänka en tillfällig ordning, en prekär och polisiär ordning. De, precis som alla polisiära och terroristiska makter, arbetar inom den borgerliga anarkin. Det enda sättet att erbjuda en sann ordning – en ordning som implicerar en sann omsorg – är att destituera makten och få den att träda utanför dialektiken mellan konstituerande och konstituerad makt – vilken beskrivs i Agambens föredrag – och därmed utanför spelet mellan nödvändigt arbete och merarbete som beskrivs i ”Sisofys klasskamp”. Här ser vi också en gräns för de mer demokratiska rörelserna, såsom kurderna, eller kampen mot Gadaffi, då de måste förlita sig på västs militära apparat och knyts därmed till den. Det innebär inte att deras kamp är oviktig, tvärtom, men väl begränsad. Att förneka det är att förneka verkligheten, vilket inte minst utvecklingen efter Gadaffis störtande har bevisat; anarki, oordning, våld och kaos.

>Angående IS lockelse för unga män i Europa erbjuder IS det rena imperativet; en uppmaning till ett handlande i enlighet med dödsdriften och en mängd tabubelagda begär efter mord, våldtäkt, plundring, förstörelse, fruar (i plural), och så vidare. Budorden om vad krigarna inte får göra är desto färre, på detta sätt bryter IS med den religiösa logiken som alltid är ett försök till en form av askes, ett sätt att bryta sönder dödsdriften i oss. Det tydligaste förbudet verkar vara mot att dessertera, vilket straffas med döden och den interna utrensningen och repressionen i de fallen verkar också vara kompromisslös (intressant nog argumenterar traditionell Sharia för soldatens rätt att desertera, till skillnad från västlig juridisk rätt). Men för att återgå till lockelsen erbjuds IS krigare mycket av det som saknas i Europas krisande kapitalism med åtstramningar och nedskärningar – som ju gör allt större delar av befolkningen helt eller delvis överflödig för samhällets reproduktion – nämligen en tillhörighet, en uppgift, en gemenskap, en livsfunktion – ja, ett livskall – som står över hela den förnedrande existensen i en stagnerad kapitalism. IS erbjuder ett helt kalifat; en reell utopi om ett imperium i blivande. Huruvida NATO, med USA i spetsen, sen beslutar om de ska bomba kalifatet till blodigt grus eller inte, beror förmodligen på hur medgörliga och funktionella IS blir för oljeintressen och som geopolitisk buffertzon gentemot Kinas intressesfär. Den feodala diktaturen och mecenaten för global salafism, Saudiarabien, kan ju avrätta folk offentligt genom halshuggning och piska bloggare inför nyfikna, så varför skulle inte IS kunna göra motsvarande i en mer formaliserad statsbildning?

>På hemmaplan erbjuder Sverigedemokraterna framför allt tre saker: 1) en svensk identitet som står över den prekära och partikulära tillvaron; 2) en konservativ ordning och reda i ett söndrat samhälle; 3) samt en reell lösning på krisen – om än kortsiktig och rasistisk – i form av en kraftigt reducerad invandring. Det är ju krasst sett mer än vad socialdemokraterna och Vänsterpartiet gör, då de bara kan erbjuda mer krispolitik (finanskapitalet är ingen parasiterande utväxt på realekonomin, utan den nödvändiga fortsättningen på den, och utrymmet för reformer är minimalt även i Sverige). Det medför att den rasistiska och xenofoba logiken har en viss rationalitet så länge kampen förs inom, men inte mot den ovanbeskrivna dialektiken mellan konstituerande makt och konstituerad makt, nödvändigt arbete och merarbete. Denna dialektik befinner sig ju i kris, och försöket att lappa ihop den – vilket är såväl vänsterns som högerns målsättning – kan främst ske genom att fullfölja politikens omvandling till en polisiär och terroristisk ordning. Sverigedemokraterna är trots allt först och främst ett parti som syftar till att accentuera den redan existerande ”terroriseringen” av delar av befolkningen.

>Vidare angående Agambens text ”From the State of Control to a Praxis of Destituent Power”, och hans hypotes om det permanenta undantagstillståndet och upplösningen av den borgerliga demokratins uppdelning i privat-offentligt, kan den Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremisms hemsida, ”Samtalskompassen”, tas som exempel: fullt legala organisationer som SUF och Allt åt Alla pekas där ut – helt utan evidens – som ”våldsbejakande extremister” av en statlig myndighet!

>Säkerhetspolisens första meddelande på Twitter, den 2 januari i år, är ett ypperligt exempel på den samtida tendensen i sociala medier där det helst ska vara antingen roligt (LOL!) eller upprörande (WTF!) eller bådeoch: ”För säkerhets skull finns vi nu på Twitter. Följ oss, för vi följer er”. Det är ironiskt formulerat, men satsen är också fullt sanningsenlig. Människor förstår så klart det, men femtusen personer valde ändå att retweeta meddelandet och fyratusentvåhundra valde att favoritmarkera det. På så sätt reproducerades SÄPOs budskap och påminnelse om deras närvaro och funktion i ett samhälle där var och en av staten misstänks kunna vara en våldsbejakande extremist, men på samma gång också blir detta samhälles polis och övervakare. Om kapitalets logik är dess logistik är det bara för att kapitalets politik är dess polis; vi blir alla övervakare och förvaltare av flödet, och produktionen, av varor och affekter. Frågan är inte hur vi demokratiskt kan förvalta detta flöde, utan hur vi kan fasa ut det ur dess kapitalistiska formbestämmelser. Denna stora uppgift är vad som kan göra arbetarmakten permanent.

>Den destituerande makten är alltså på inget sätt en negativ makt, utan en teori för hur makt kan avbryta den politiska och polisiära logik som format rörelserna under den kapitalistiska moderniteten och utmana dagens postmoderna barbari.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s