Anteckningar. Andra träffen

jatte 'fäder visar sina söner världen'

Till träff tre läser vi Sisofys klasskamp i Lönlösa liv och Giorgio Agambens text From the State of Control to a Praxis of Destituent Power. Vi träffas söndag 1 mars klockan 18 på Amalthea Bokcafé.

>Det koloniala perspektivet saknas i Robert J. Gordons artikel ”Is U.S. Economic Growth Over? Faltering Innovation Confronts the Six Headwinds” (2012), men det skulle visserligen bara ytterligare förstärka hypotesen. Vidare går det att ifrågasätta ifall det är relevant att påstå att den tredje industriella revolutionens* robotiseringsprocess har avstannat. Möjligen stämmer det gällande banbrytande innovationers första genomslag och tillväxten – men det stämmer inte såtillvida att robotteknik inte har slutat att ersätta mänskliga arbetskraft.

*Med den tredje industriella revolutionen avser Gordon data- och internetepoken som började på 1960-talet och nådde sin kulmen i samband med dot.com-eran i slutet av 1990-talet. Mikroteknologins innovationer har sedan dess huvudsakligen varit centrerade runt hur nöjes- och underhållningskommunikationen ska göras mindre, smartare och mer funktionell, men den förändrar inte längre produktiviteten eller levnadsstandarden nämnvärt.

>Gordons artikel kan användas för att visa på hur sammankopplade teknikutvecklingen och arbetarrörelsen har varit. Vänstern håller verkligen på att dö bort med problemet att mikroteknologin inte ökar produktiviteten. Det ska poängteras att den tillväxt som faktiskt finns på sina håll i Europa i mycket är beroende av privathushållens belåning.

>Sedan Motarbetarens text ”Lönlösa liv” skrevs våren 2011 har vi kunnat se hur de spontana massrörelserna i urbana områden har fortsatt att vara den sociala rörelse som främst utgör det som beskrivs i essän som en antiform (en kraft som utmanar kapitalets samhällsform – värdeform, penningform etc – och samtidigt undviker ett strikt reformistiskt perspektiv), till exempel protesterna och upploppen i Rio de Janerio och Sao Paolo i Brasilien 2013. I Grekland och Spanien – där Eurokrisen har verkat mest djupgående – bevittnar vi tvärtemot återkonstituerandet av antiformen i politiken, till något pendlande mellan reformism och konformism, med Syriza respektive Podemos i spetsen. Det visar hur svårt det är att introducera och realisera en alternativ social ordning. De sociala relationerna som förmedlar produktion som kapital, arbete som lönearbete, återskapas således lätt av oss själva, våra organisationer och politiska perspektiv, då vi inte lyckas att bryta igenom den politiska, polisiära och militära apparat som förmedlar vår existens via penningens, lönarbetets och statens sociala former.

>Syriza och Podemos bekräftat tesen som drivs i ”Lönlösa liv”; att arbetarrörelsen är en demokratiserande makt som endast kan församla klassen som ett folk, en konstitutiv makt, då dess praktik går ut på att öppna den politiska makten för folklig styrning. Skillnaden är att den governance som Syriza och Podemos vill förvalta demokratiskt är en styrning av ”nödvändiga” åtstramningar. Möjligheten till en radikal politik innanför det politiska systemet är oerhört liten på grund av bristande tillväxt och skuldbergens utökning, precis som Gordon menar. Det vittnar inte minst Yanis Varofaukis politiska självbeskrivning om: att han som marxist först och främst kämpar för att kapitalismen ska räddas från sin egen kollaps

>2011-rörelsernas krav på direkt demokrati, verklig demokrati, och deras kritik av partierna, har inte förlorat sin revolutionära potential – se avslutningen på ”Lönlösa liv” – men väl domesticerats, eftersom demokratikritiken reducerats till en kritik av överstatliga organisationer (EU, IMF, ECB) och än mer till en kritik av korruption. Syriza och Podemos är populistiska antikorruptionspartier som stängt den öppning av demokratifrågan som massrörelserna på gatan innebar. Men Syriza och Podemos är också en formalisering av 2011-rörelsernas interna begränsningar; fokuset på det politiska, och kampen för medborgarens rättigheter snarare än den arbetslöses, den hungriges eller den arbetandes rent materiella behov (även om det förstås är viktigt att inte före en alltför skarp gräns). I samband med att Syriza och Podemos växt har också protesterna på gatorna i Grekland och Spanien mattats av. Syriza och Podemos fungerar som populistiska partier likt argentinska Frente para la Victoria, då de samlar massor i demonstrationer för det egna partiet, för den egna styrningen av staten och liknande. De bidrar således till en slags återgång till en modern, snarare än postmodern, mobilisering av massorna, men de gör som sagt detta i en tid som omöjliggjort det moderna vänsterprojektets styrning av ekonomin. Enligt en aktuell opinionsmätning har Syriza 70% stöd i Grekland för tillfället, men samtidigt kommer röster fram som visar en rädsla hos befolkningen att även de nya ledarna ska backa från sina krav, vilket redan, drygt en månad efter valet, har skett. Syriza och Podemos bäddar för oerhörd besvikelse, vilket kan leda till en mycket farlig utveckling men också till en radikalisering av massorna.

>Gordon beaktar inte att det han beskriver i själva verket är ett tecken på profitkvotens fallande tendens. Och hans idé om att den nuvarande industrialiseringen inte i tillräcklig utsträckning slagit ut meningslöst arbete, är en missuppfattning. Det han beskriver, mot sitt eget vetande(?), är just en tendens till profitkvotens fall eftersom dött arbete ersätter levande arbete och därmed undergräver den värdekälla som möjliggör att produktionsmedel kan bli kapital, det vill säga instrument för profit. Detta medför å ena sidan att kapitalet som social relation, som form, hamnar i kris eftersom produktionens faktiska, materiella existens inte längre kan underordnas som kapital – maskiner blir oanvända och så vidare – och att massor av människor, även så kallad medelklass, proletariseras utan att få jobb. Utvecklingen är därmed att både produktionsmedel och människor stöts ut ur kapitalet som social relation. Kapitalet är sin egen motsättning, genererar sin egen antiform, men pekar också på sin egen gräns som antiformen måste överskrida och upplösa. Kapitalismens utveckling är alltså revolutionär just genom att den stagnerar.

>Som en konsekvens av den stagnerade kapitalackumulationen- och tillväxttakten bevittnar vi en utdragen civilisatorisk kollaps. Parallellt med det kan vi se hur nöjes- och underhållningskapitalismens skådespelssamhälle ständigt överträffar sig själv. Vi tänker exempelvis på hur politiken blir varumärken med ytterligheter på 1990- och 2000-talet som det liberalkonservativa varumärket Silvio Berlusconi och det revolutionära varumärket Subcomendante Marcos. Sambandet mellan den tredje industriella revolutionens medietekniker, skådespelssamhället och organisationsformer borde undersökas i större utsträckning: vad gör den samtida medietekniken med oss som politiska subjekt? Hur kan vi vända skådespelet mot skådespelssamhället självt? Hur kan skådespelets reläer och kanaler cirkulera det som blockerar och avskaffar? Hur kan vi gå bortom klassisk ”performanceaktivism” och bidra till att cirkulationen av affekter genererar annat än indignation och åsikter?

>Tv-serier tenderar att bli allt mer kritiskt reflekterande och kunna ge upphov till ett faktiskt tänkande, medan exempelvis youtubeklipp i sociala medier ofta karaktäriseras av ressentiment och ren ideologisk affekt. Samtidigt som förstås mycket av det som anses banbrytande konstnärlig kreativitet inte är annat än ideologisk skräpmat. Vi ser trots allt också en motsatt utveckling, där den snabba spridningen av bilder och videos på Youtube, Twitter och Facebook accelererar cirkulationen av uppror och revolutionär kamp: ”Proletariatet har inget att förlora förutom sina webkameror” skrev The Economist i samband med kravallerna i Grekland, 2008. Möjligheten att sprida information och koordinera kamper på egen hand gör att många tidigare former av revolutionär organisering blir meningslösa; alla partier och organisationer har handlat om att överkomma arbetarnas splittring och separation. Dagens värld erbjuder tekniker som splittrar och ”subkulturaliserar” klassen, men också förenar och binder samman olika skikt i proletariatet i vad som kan kallas ett kommunistiskt parti – eller i alla fall en prefiguration av det kommunistiska partiet. Facebook, Twitter med mera, både som konform makt och antiformerande upplösningsprocess av det rådande. Det dialektiska perspektivet är nödvändigt när vi talar om teknik och diskuterar skådespelets spridning av affekter och bilder, samt när vi beaktar spelet mellan den tekniska och den politiska sammansättningen av klassen som sådan. Det gäller också att ha i huvudet att klasskampen uttrycker sig som en konflikt mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden, den tekniska utvecklingen är därmed alltid en social process och i det här fallet en process för vad som kanske kan kallas anarki både i meningen civilisatorisk kollaps och möjligheten till det Marx kallade för anarkins parti.

>Kapitalismen är industrialisering: det kan inte existera någon kapitalism utan industri avseende både faktisk tillverkningsindustri och en tjänstesektor som allt mer karaktäriseras av industriell produktion; exempelvis New Public Managementtänkandet i offentlig sektor som har resulterat i en konkurrensutsättning av hela välfärdsproduktionen genom indelningen i kvantifierbara och mätbara enheter, det vill säga varor. Diskussionen om det postindustriella samhället varslar därmed för den gräns som kapitalet i dag står inför; ett verkligt postindustriellt samhälle är enbart möjligt genom att avskaffa kapitalismen. Att avskaffa kapitalismen är i någon mån att utveckla industrin bortom fabriken, att avskaffa industrin ifrån industrialisering.

>Det är både fruktbart och funktionellt att tänka revolutionär politik i termer av antiform, i stället för att fixera tanken vid en föregivettagen – och därmed ofta redan historiskt förlegad – framträdelseform. Med antiform menar vi således en förståelse av rörelsernas relation till de sociala former som konstituerar kapital och reproducerar statens makt. En konformistisk rörelse är en rörelse som organiserar sig för att försvara det bestående, en reformistisk rörelse söker de punkter i den nuvarande ordningen som kan öppna nuvarande samhällsformer för exempelvis mer demokratiskt inflytande, medan antiformen är de tendenser till upplösande och avskaffande som vittnar om hur dagens materiella verklighet kan brukas bortom de nuvarande sociala relationerna. Antiformen är således inte en negativ, destruktiv rörelse – även om den förstås innehåller sådana element av ”angrepp” – utan en rörelse som pekar på hur dagens produktion kan användas på ett nytt, gemensamt sätt. Denna rörelse är därför sprungen ur kapitalets utveckling som historisk process, den möjliggörs minst lika mycket av teknikutveckling som av arbetares uppror.

>Flera av dagens geopolitiska konflikter och krig kan ses som konsekvenser av den stagnerade kapitalackumulationen- och tillväxten. Ta till exempel det sjunkande priset för råolja som börjat resultera i minskad BNP, sociala oroligheter – eller hot om detsamma – i Ryssland-Ukraina-konflikten och sönderfallet i Irak och Syrien. Krig är således vad som utmärker en stagnerad kapitalism.

>Utrymmet för en social antiform och ett materiellt parti borde bara öka när det ekonomiska utrymmet för en reformistisk politik minskar. Men så länge folk flest tror att den politiska representationen kan fixa problemet behålls status quo. Makten i samhället finns inte i politiken. Varken Syriza eller Podemos kan fixa vår levnadsstandard, våra pensioner eller Eurokrisen. Potentialen finns i de spontana massrörelserna i världens urbana centrum. Politiken rör sig aldrig utanför de sociala formerna, utan försöker styra eller utmana dess logik utan att ifrågasätta denna logiks immanens. Frågan om verklig demokrati måste utvecklas bort från diskussionen om hur staten och de politiska processerna i vid mening ska förvaltas till frågan om hur en ny ekonomi kan se ut; det är inte parlamenten som ska ockuperas utan fabrikerna, men samtidigt är det omöjligt att ta över produktionen om man inte organiserar en territorial makt som binder samman producenter och ockuperade fabriker i nya allianser som försöker dra undan produktionen av nyttigheter från produktionen för profit. Detta undandragande genereras emellertid alltmer av kapitalet självt, då kapitalet i allt mindre omfattning brukar produktionsmedel som kapital och mänsklig verksamhet som arbete.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s