TRÄFF 2: STAGNATION, FÖRFALL, LÖNLÖSHET

monster

Till andra träffen av vår cirkel läser vi essän Lönlösa liv i boken samt den amerikanske ekonomen Robert J. Gordons paper Is U.S. economic growth over? Faltering Innovation confronts the six headwinds. (Maila: motarbetaren@gmail.com för exemplar). Vi träffas söndagen 22/2 klockan 19.00 på Amalthea Bokcafé.

Lönlösa liv skrevs under några veckor i samband med att den arabiska våren spreds till Europa med Spanien och Grekland i centrum. Samtidigt avancerade studentrörelsen i Chile och de väldiga kravallerna efter mordet på Mark Duggan skakade om England. Det var innan böcker som Utan framtid och Why it’s kicking off everywhere publicerats, och till skillnad från dem ställer Lönlösa liv frågan hur dessa protester för upp revolutionen på dagordningen genom att analysera de revolutionära minoriteternas relation till kapitalismens utveckling. Texten argumenterar för att arbetarrörelsen främst har verkat som en demokratiserande rörelse, en kamp för arbetarklassen som medborgare, som ett folk. Denna vändning mot demokratin och den politiska representationen under 1900-talet är bland annat ett resultat av att motsättningen mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden inte nått den kritiska nivå som utmärker dagens klassförhållanden. Under tidigare epoker var ställningen inom produktionen säkrare för hegemoniska delar av arbetarklassen, vilket medförde att dessa arbetarskikts förhandlingspotential var starkare. Arbetarrörelsen kunde därför vinna såväl politisk som ekonomisk makt genom att forma den värld som resulterat i vår avindustrialiserade – eller snarare hyperindustrialserade – tillvaro, där världsmarknadens och industrins globalisering undergrävt proletariatets makt. Klasskampen var en del av en vidare ekonomisk utveckling som i dag fått den kapitalistiska ekonomin att stagnera. Detta eftersom produktivkrafternas utveckling undergräver det produktionsförhållande som möjliggör kapital: lönearbetarens existens som produktiv lönearbetare.

I takt med att arbetarna inte längre är lika nödvändiga som förr försvagas emellertid inte bara den reformistiska vänsterns handlingsutrymme. Möjligheten till en radikalisering av väldiga arbetarmassor, speciellt av proletariserad medelklass, blir en påtaglig realitet. Detta visade sig inte minst i den kampcykel som inleddes 2011 och som Lönlösa liv tecknar och sätter i relation till tidigare historiska situationers rörelser. Proletären, påminns vi om, är inte bara arbetaren men inte heller den fattige utan den utan reserver, eller rentav den med negativa resurser (det vill säga alla de lönearbetare som skuldsätter sig för att konsumera, leva i lyx eller helt enkelt överleva). Gordons text undersöker den kapitalistiska ekonomins stagnation i USA genom det han och många med honom kallar för de tre industriella revolutionerna. De första två industriella revolutionerna utmärktes av oerhörd nöd, men de gav också upphov till det som nyliberala ekonomer benämner lågt hängande frukt. Arbetstillfällen skapades, beskattning möjliggjordes, välfärdssystemen växte fram och den moderna världen krympte till det medieteoretikern Marshall McLuhan kallade för en global by. Denna utveckling är emellertid, konstaterar Gordon, irreversibel. Dess faktiska framsteg, för såväl kapitalism som lönearbetare, kan inte göras om. Kapitalismen börjar stagnera i och med att tillväxten saktar av på grund av att den tredje industriella revolutionen undergräver den produktion av arbeten som utmärkte kapitalismens två tidigare industriella revolutioner. Arbetaren, må hon tillhöra mellanskikt eller mer fattiga delar av klassen, visar sig vara en proletär, en utan reserver, en lönlös varelse. Det medför att tillväxten saktar av och de proletära massornas maktställning försvagas. Arbetarna blir reella förlorare både som ekonomiska och politiska subjekt, då de tillhör klassen som exploateras, eller än värre utestängs från ackumulationen och dess exploatering. Men i och med att proletariatet förkroppsligar motsättningen mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden öppnas möjligheten för revolt på ett långt mer radikalt sätt än tidigare.

Kamperna är inte längre låsta vid livet på företagen, eller inom cirkulationen, utan nu tenderar motsättningarna att skapa behovet av att förena kamperna inom cirkulationen och produktionen för att segrar ska uppnås. Detta är i sig inte något nytt, behovet av att förena arbetarna har utmärkt alla revolutionärers mål, från Marx och Bakunin till Lenin och Pannekoek, men vad som står på spel i dag är att denna förening av proletärer sker i en värld där fabriken inte längre är den centrala nodpunkten för globala motsättningar. Fabrikerna är utan tvivel en av de viktigaste noderna – vilket vi visar i andra delar av boken – men dagens klassförhållanden uppdagar det faktum som en italiensk revolutionär uttryckte genom sin ledande fråga: ska vi ta över fabriken, eller ta över makten? Och detta maktövertagande visar sig vara direkt relaterat till frågan hur proletariatet kan ta makten över den utveckling som proletariserar mänskligheten, samtidigt som det blir allt svårare för arbetare att hitta ett jobb. Om arbetarna förr kunde koordinera sina kamper för att rent konstitutivt kämpa för sina rättigheter, förmåner och löner, och inte minst för att kräva jobb, tenderar kamperna i dag att möta fler hinder på grund av bristande tillväxt och arbetsmarknadens osäkra natur. Detta medför också att kamperna tycks peka på behovet av att avskaffa det själva faktum som gör lönearbetet, själva proletariatets existens som klass, till det produktionsförhållande som förvandlar dagens produktivkrafter till en järnbur vi antingen är instängda i eller utestängda från. Arbetaren förkroppsligar därför dagens motsättningar och blir tvungen att konfrontera det som gör henne till en arbetare. Det innebär inte att dagens situation är helt ny, på många sätt kan vi se att den gyllene epoken för kapitalismen under 1950-talet och två decennier framåt har varit en parentes. Men den första och andra industriella revolutionen möjliggjorde en utveckling som även under 1800- och 1900-talets hårda förhållanden, alltså redan innan de gyllene åren efter andra världskriget, fick arbetarklassen att tro på framtiden och se socialismen som ett ideal att realisera. Dagens kapitalism, och dagens industriella ekonomi, genererar inte sådan historisk lyx. Revolutionen måste konfrontera det faktum att allt fler människor proletariseras, det vill säga blir beroende av lönearbete för sin överlevnad, samtidigt som massor av människor är onödiga för företagens och staternas ackumulation. Detta är, mycket skissartat, bakgrunden och ingången till Gordons analys av den stagnerade kapitalismen och diskussionen om revolt och revolution i Lönlösa liv.

När vi träffas kan vi diskutera detta, men också ställa oss frågan vad som hänt sedan Lönlösa liv skrevs 2011, i och med Syrizas och Podemos försök att återigen föra kamperna tillbaka till cirkulationens och den politiska planeringens sfär. Kommer dessa parlamentariska partier kunna sälja ”klassfred” till det europeiska kapitalet och erbjuda delar av proletariatet villkor som dessa kan känna sig tillfreds med? Ledde den demokratiska retoriken som torgrörelserna genomsyrades av till liknande låsningar som analyseras i Lönlösa liv som arbetarklassens förvandling till ett demokratiskt subjekt, ett folk, ett skikt av medborgare? Och vad innebär teorin om kapitalismens stagnation för denna demokratiska kontrarevolution? Ser vi fortfarande en öppning ut eller skuggas den revolutionära horisonten av de kontrarevolutionära makterna: parlamentarismens tömning på demokratiskt innehåll, fascism och krig?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s