Reformismens ParaDox

prince_nurse1

Konflikten mellan Södermalms Hemtjänstarbetares Driftsektion (SHD) och Aleris har nu pågått i över två månader. Medan Kommunal aktivt har tagit ställning för arbetsköparnas sida har den parlamentariska vänstern medvetet vänt ryggen till. Därför isoleras strejkens effekter och en nödvändig strid riskerar att kvävas i sin linda. En sak har blivit tydlig: med representanter som V och Kommunal behöver klassen knappast någon fiende.

Konflikten handlar om tidsregistreringssystemet ParaGå. vilket infördes i Stockholms hemtjänstverksamhet tidigare i år efter beslut av dåvarande kommunfullmäktige. ParaGå är ett mjukvaruprogram för mobiler och handdatorer där hemtjänstarbetarna måste registrera tiderna när de kommer och går hos varje brukare samt dokumentera nödvändig information angående besöken.

Detta samtidigt som en GPS-sändare visar deras geografiska position under den tid som avsatts för besöket. Det var denna arbetsuppgift som sattes i blockad av hemtjänstarbetarna, organiserade via SHD av SAC Syndikalisterna i Stockholm. Arbetarna upplevde att ParaGå gör arbetet mer stressigt samt försämrar de anställdas och brukarnas välmående.

Blockaden hann knappt eskalera till lockout och strejk innan Kommunal gick ut och kritiserade stridsåtgärden. Enligt Kommunal har ParaGå sina fördelar för de anställda och ska till och med ha bidragit till att göra arbetet ”mindre stressigt”. Vänsterpartiet – som sitter med i kommunfullmäktiges rödgrönrosa majoritet samt dessutom innehar posten som äldreborgarråd i Stockholm Stad – har likväl valt att inte ge sitt stöd till stridsåtgärderna. Det vänsterpartistiska äldreborgarrådet Clara Lindblom vill uppenbarligen inte utnyttja sitt inflytande i kommunens politik till att kritisera ParaGå. Hon nöjer sig med att systemet i sin helhet ska ”ses över” om två år. Alla missförhållanden skyller hon på de privata utförare som har etablerat sig i stadens hemtjänst sedan alliansen röstade igenom Lov (Lagen om valfrihet). Därmed lyckas hon vinna politiska poäng samtidigt som hon fullständigt bortser från de grundläggande kapitalistiska rörelselagar som tvingat fram övervakningssystemet samt givit det dess specifika funktion i arbetsprocessen och i kampen.

Kommunals påståenden om hur ParaGå har gjort arbetet mindre stressigt för de anställda kan man ta för vad det är: rent skitsnack. Den uppfattningen delas åtminstone inte av deras egna medlemmar i kommunen. I den mån som det faktiskt är den uppfattning som Kommunal har fått till sig, bevisar det bara ytterligare deras svaga förankring i sina medlemmars situation. Men även ifall vi förutsätter denna uppfattning som riktig så är deras argumentation i grunden paradoxal.

Enligt Kommunals synsätt är ParaGå ”ett bra verktyg om det används på rätt sätt, och (…) det handlar om chefen har förstått systemet eller inte” (http://www.ka.se/informationen-om-paraga-maste-bli-battre). Dom chefer som utnyttjar ett övervakningssystem för att faktiskt övervaka sina anställda har alltså inte förstått systemets egentliga syfte. Faktum är nog att det förhåller sig tvärtom: cheferna förstår precis hur dom bäst kan utnyttja sådan teknologi. En del arbetare är tydligen inte dummare än att de fattar det också. De enda som inte tycks fatta är Kommunal och Vänsterpartiet.

Utgår man från Kommunals linje kan arbetarna inte förlita sig till något annat än arbetsköparnas välvilja. Vänsterpartiet håller nog med, i och med att de själva tillhör arbetsköparna i det här fallet. Vi hemtjänstarbetare vet dock att vi inte kan förvänta oss några som helst skänker från ovan, annat än högre tempo och sämre arbetsförhållanden. Liksom överallt annars i samhället är det de arbetandes styrka som avgör vilka krav vi kan ställa på dom ovanför oss. Våra chefer tycks åtminstone väl medvetna om den saken och utnyttjar därför tekniska system som ParaGå för att övervaka och splittra oss. Det är en oundgänglig konsekvens av kapitalets externa rörelser. Lika oundgängligt är det att arbetarna gör motstånd mot sådana system.

Införandet och tillämpandet av tekniska system inom arbetsprocessen är alltid betingat av de däri rådande maktförhållandena och de däremot svarande ekonomiska intressena. Den grundläggande orsaken till detta finns i motsättningen mellan arbetsprocessens objektiva och subjektiva faktorer, ytterst sett kapitalets interna motsättning mellan levande och dött arbete. Teknologin förhåller sig aldrig neutralt till arbetet utan är alltid innesluten i de biopolitiska maktförhållandena hos det ekonomiska system i vilket den har producerats. ParaGå:s specifika funktion i den värdeskapande processen kan därför enbart förstås utifrån dess förhållande till processen som sådan. Detta förutsätter i sin tur en förståelse av de historiska processer som kommit äldreomsorgen att underordnas den kapitalistiska varuproduktionens lagar.

Inom kapitalismen råder ett organiskt samband mellan produktionen av mervärde och staten, varför den offentliga sektorn fungerar som en yttre skyddsbarriär för kapitalet i dess nuvarande kris. Äldreomsorgens expansion under 60- och 70-talen betingades för det första av en ihållande högkonjunktur, för det andra av den höga efterfrågan på (kvinnlig) arbetskraft samt arbetarklassens dåvarande styrka och solida organisering. Situationen har sedan dess övergått i sin motsats. Kapitalet har reagerat på den tendentiellt sjunkande profitkvoten genom att omorganisera produktionen för hårdare exploatering av arbetet. Den offentliga sektorn utgör knappast ett undantag. I sin egenskap av yttre skyddsvalv för kapitalet har den tvärtom blivit särskilt hårt anfrätt i kampen för att återupprätta en hög profitkvot för kapitalisterna. Som arbetsintensiv sektor har den visat sig vara en särskilt lukrativ källa för profit.

Det är delvis denna process som David Harvey åsyftar med sitt begrepp ”Accumulation by dispossession” (The New Imperialism). Med det avser han hur den nyliberala politiken i många västländer sedan 70-talet har ökat centraliseringen av ekonomiska tillgångar och makt hos kapitalistklassen genom ett fråntagande av det allmännas resurser. Enligt Harvey har privatiseringen och varufieringen av den offentliga sektorn å ena sidan överfört politisk makt från allmänheten till privata intressen. Dessutom har det blivit ett sätt för kapitalister att skapa profit, eftersom det låter dem producera och sälja tjänster som tidigare var allmänt ägda i form av prissatta varor på marknaden, och/eller använda dem som kapital i ett kapitalistiskt produktionssätt.

Kanske är det något liknande som Negri och Hardt syftar på när de skriver (i Commonwealth, s. 266):

a large portion of the ‘generation’ of wealth under neoliberalism has been achieved merely by feeding off the corpse of socialism, in the former second world as well as the first and third, transferring to private hands the wealth that had been consolidated in public property, industries, and institutions. 

Denna ackumulationsprocess framstår allra tydligast i privata vårdföretag som Aleris. Aleris ägs av det Wallenbergägda investmentföretaget Investor sedan 2010 då företaget köptes från riskkapitalfonden EQT III – Aleris dåvarande VD Börje Ekholm var själv delägare i denna fond!

Vid ett flertal tillfällen har företaget kritiserats för vanvård och redan i somras varslade SHD om strejk på Aleris Södermalm på grund av bristande arbetsmiljö. Den gången fick de igenom sina krav. Ingen borde heller förvånas över att Aleris nyss värvade Filippa Reinfeldt som lobbyist, endast två månader efter att hon avträdde sin post som sjukvårdslandstingsråd i Stockholm. Under hennes år som sjukvårdslandstingsråd genomfördes nämligen en rad privatiseringar av sjukvården och landstinget har bland annat upphandlat vårdcentraler och övrig vårdverksamhet av just Aleris.

Dock vore det fel att anta, som Clara Lindblom och Vänsterpartiet, att denna process är begränsad hos de privata aktörerna inom hemtjänsten. Internaliseringen av kapitalets rörelselagar pågår även inom den offentligt ägda välfärden, inte minst genom införandet av New Public Management. Kapitalets reella underordnande av hemtjänstverksamhet abstraherar hemtjänstarbete från dess konkreta nyttokaraktär och omvandlar det till en prissatt vara för att bytas på marknaden. Denna tendens är generell även fast den mest påtagligt framträder i de privata vårdföretagen.

Ju mer hemtjänstarbetet underordnas varuproduktionens lagar, desto mer underkastas också vi hemtjänstarbetare kraven på en ökad exploateringskvot, för att stävja den tendentiellt sjunkande profitkvoten. Här spelar övervakning, kontroll och tidberäkning en avgörande roll. För att höja exploateringskvoten, vid konstant arbetstid och arbetslön, krävs en ökning antingen av arbetets produktivitet eller dess intensitet. Överallt inom hemtjänsten har arbetsbördan redan ökat till bristningsgränsen. Kapitalet känner dock, som bekant, inga gränser. För att kunna exploatera arbetskraften ännu hårdare utvecklar arbetsköparen – i det här fallet Stockholm stad – metoder för att ”effektivisera” arbetsprocessen. ”Effektiviseringarna” har bland annat tagit sig följande uttryck för de anställda:

Företag utan kollektivavtal har börjat sluta ge sin personal lön för gångtiden mellan pensionärerna. Även företag med kollektivavtal har slängt ur sig hot om att göra samma sak. (…) Samtidigt uppmanas vi till nya former av fusk, tex genom att registrera ”avböjt besök” från ”kundens” port (för att det ger pengar), trots att denne tackat nej till besök över telefon eller vid tidigare besök (vilket inte ger pengar).

(https://hemsktjansten.wordpress.com/2014/05/18/hejda-paraga/)

Genom sådana metoder – genom att minimera de ”luckor” som annars ofrånkomligt uppstår under en arbetsdag eller genom fusk rentav – kan cheferna använda ParaGå för att täta ihop arbetsschemat och följaktligen komprimera den nödvändiga arbetstiden. Ännu fler metoder står till buds för uppfinningsrika chefer. Man måste ha i åtanke att regellösheten utgör lag inom hemtjänsten. Därför är det naivt av Kommunal att tro att ParaGå obetingat kan användas för att ”säkerställa att brukaren får den tid som är beviljad, och personalen få tid på sig att utföra insatserna” (www.ka.se/informationen-om-paraga-maste-bli-battre). Hur förväntas man agera vid alla de besök då nöden faktiskt kräver att vi stannar kvar längre än den utsatta tiden? Är det tänkt att de anställda ska rusa iväg från de brukare som ibland behöver extra stöd på grund av sjukdom, psykisk ohälsa eller andra oförutsedda händelser? I praktiken avgörs sådana avvägningar alltid av den som innehar makten att leda och fördela arbetet. Därav det naiva i Kommunals och V:s tilltro till ParaGå.

Denna kamp om arbetets temporalitet har allmänt intensifierats inom hemtjänsten, i takt med verksamhetens reella underordnande under kapitalet. Flera kommuner i landet har redan infört datoriserade tidrapporteringssystem i hemtjänstarbetet. Ett exempel är Intraphone, där arbetarna registrerar sig via brukarnas telefoner. Ett annat exempel är Mobipen, den digitala pennan med vilken de anställda registrerar sina besök hos brukarna – något som vi har erfarenhet av här i Göteborgsområdet.

Sådana tidrapporteringssystem ger arbetsköparna möjlighet att inskränka den nödvändiga arbetstiden och följaktligen förlänga merarbetstiden. Hos privata aktörer sker det med syftet att direkt producera mervärde. Hos offentliga aktörer sker det för att indirekt utöka profitkvoten genom besparingar av skattemedel. I bägge fallen ökas hursomhelst exploateringen av de anställda. Det slutgiltiga priset betalas av brukarna i form av en sämre utförd omsorg, vars primära syfte ej längre är dess konkreta nyttokaraktär utan istället dess bytesvärde.

ParaGå är med andra ord utformat utifrån förhållandena i kampen om arbetstiden. Genom sitt införlivande i arbetsprocessen blir det sedan en självständiggjord kraft som återverkar på kampförhållandena, förstärker dem. Denna kraft stöter i sin tur på motstånd från arbetarna, som sin egen negation.

Den kanske mest väsentliga aspekten av ParaGå är dess funktion för att överflytta makt och inflytande över arbetsprocessen från de anställda själva till arbetsköparen. Övervakningen som sådan – och det konstanta misstänkliggörande av arbetarna som den förutsätter och medför – utgör en maktfaktor i sig själv. I förlängningen möjliggör det dessutom ytterligare kontrollmekanismer. För att citera en anställd på Aleris:

Det har blivit vanligt att anställda ifrågasätts om små luckor i deras tidsregistrering hittas. Personal jämförs öppet med varandra. (…) Chefen har börjat jämföra oss och berömma vissa som ”väl har utnyttjat tid hemma hos kund”.

(https://hemsktjansten.wordpress.com/2014/05/18/hejda-paraga/)

Hemtjänstverksamhet förutsätter av naturen ett stort mått av individuellt och kollektivt kunnande hos de anställda. Detta innebär en potentiell styrka gentemot arbetsköparen. I praktiken ger det dessutom arbetarna ett visst inflytande i arbetsprocessens planering. Införandet av tekniska system har däremot gjort arbetsprocessen mer individualiserad samt arbetskollektivet mer atomiserat. Åtskillnaden mellan planering och utförande inom verksamheten innebär en kvalitativ förskjutning av makt från oss nere på golvet till dem ovanför. Motståndet emot ParaGå är därför mer än en reaktiv negation av övervakning och stress. Det är samtidigt en affirmativ kamp som ytterst syftar till makten över arbetsprocessen.

Vägran att övervakas är å ena sidan en flykt undan kapitalets pågående reella subsumtionsprocess, å andra sidan en strävan efter att kontrollera arbetsprocessen som sådan. I direkt samband därmed står den motsvarande strävan efter att slutgiltigt upphäva motsättningen mellan bruksvärde och bytesvärde inom äldreomsorgen. Endast därigenom skulle arbetet kunna underställas de arbetandes och brukarnas självständiga behov. Endast därigenom skulle vi kunna erbjuda våra äldre medborgare den vård som de faktiskt behöver och förtjänar.

Motståndet emot övervakning inom hemtjänsten är därför redan till sin natur en politisk kamp, på samma gång som en ekonomisk. Den rörelse som har uppstått kräver alltså ingen förmedling. Kommunal och den parlamentariska vänstern tycks bägge snarast vilja stympa denna rörelse, helst innan den hunnit bli medveten om sin egen styrka. Huruvida de redan har lyckats med detta är ännu för tidigt att utröna. En sak är åtminstone säker: i den här kampen kan vi inte förlita oss till någonting annat än oss själva och vår egen styrka.

I solidaritet med de strejkande,

Jonatan, vårdbiträde, Göteborg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s