LÅT OSS DÖ I FRED

 FishHeads

 

Årets Vår makt är över och var lyckat på många sätt med bra diskussioner och många besökare från olika delar av Skandinavien. Föredragen kanske var något spretiga och vi arrangörer hade speciellt önskat att diskussionen om Frankrike behandlade situationen där mer konkret, med fokus på Hollandes svaga socialdemokratiska regering och Le Pens hungriga, växande höger som knyter stora delar av arbetarklassen till sig och rentav samarbetar med olika migrantgrupper. Varför klarar inte vänstern av att leverera? Varför växer fascisterna? Vad har de att erbjuda delar av befolkningen? Vad säger den franska situationen oss i Sverige med nyval och parlamentarisk kris?

Följande text svarar inte på dessa frågor och kommer inte heller att vara en regelrätt sammanfattning av innehållet på årets Vår makt. Vad som följer är snarare en arrangörs tankar utifrån de föredrag han fick tid att lyssna på under allt praktiskt arbete med matlagning och annat. Jag kommer speciellt att behandla det som är grunden till Vår makt-konferenserna, nämligen frågan om makt: vilka aktörer har i dag makt och var är systemet som känsligast. Med tanke på att vi som arrangerar Vår makt lagt fokus på krisen sedan 2008, och har bjudit in gäster från olika delar av världen som drabbats av kapitalismens utdragna sammanbrott, innebär det att vi försöker föreslå hur man kan organisera sig i en tid av kris och sönderfall. Vi måste undersöka vilka vägar för motstånd som är framkomliga när allt större delar av proletariatet blivit överflödiga för produktionen av varor.

I takt med att industribälten blir rostbälten och produktionen automatiseras och globaliseras öppnas nya branscher upp. Allt fler arbetare är exempelvis anställda inom servicesektor och logistik, samtidigt som medelavlönade jobb försvinner i rask takt. 60 procent av de arbeten som försvunnit i USA sedan 2008 var medelavlönade. Detta leder till det som den nyliberale ekonomen Tyler Cowen beskrivit som medelklassens utraderande i sin senaste bok Average is over. I samband med att den industriella ekonomin  automatiseras och globaliseras försvinner inte bara de välavlönade industrijobben utan även det administrativa mellanskikt som den industriella produktionen bar upp. Finanskrisen 2008 förstärkte den proletarisering som blivit alltmer iögonfallande sedan epoken för det som brukar kallas den tredje industriella revolutionen inleddes på sjuttiotalet, då robotisering och mikroelektrik började förinta de medelavlönade jobben och lägga grunden för ett fattigt serviceproletariat och ett globaliserat industriproletariat. De vanligaste jobben i USA i dag är butiksbiträden, servitörer, lagerarbetare och liknande sysslor inom service och logistik. Proletariatet är alltmer ett tjänsteproletariat förenat genom en global produktion och det kräver nya strategier.

BLOCKERA ALLTING – MEN HUR MYCKET HAR EGENTLIGEN BLOCKERATS?

I samband med Ocuppyrörelsens framväxt i USA blev organiseringen av arbetare på snabbmatsrestauranger och annan service snabbt ett tema, vilket exempelvis visade sig genom 99 Pickets aktioner (som Sundrop Carter berättade om på Vår makt 2013). Vapnet som dessa arbetare har vid sidan av strejken är blockaden: klassiska. fackliga och utomfackliga metoder som fått något av en renässans i takt med att Occupy försvann från torgen och omvandlats till olika arbetsplatsrelaterade initiativ. Ofta innebär blockaden att aktivister i kontakt med arbetare på olika arbetsplatser strejkar ”representativt” åt arbetarna. Genom flashmobs och liknande störs produktionen, samtidigt som arbetarna riskerar mindre än om de själva går ut i aktioner. 99 Pickets arbetar genom att skapa kontakter mellan olika fackföreningar, och oorganiserade arbetare, och försöker få arbetare, arbetslösa och aktivister att ta del av varandras konflikter. På samma sätt har basfackföreningen COBAS i Italien organiserat sig på IKEA och snabbt vuxit och blivit framgångsrika. På detta sätt tar de serviceanställda del av den uppmaning att blockera allting som radikala grupper propagerade för i samband med ockupationen av universitet i USA 2009 och under CPE-protesterna i Frankrike 2006, som aktivisterna bakom tidskriften Tiqqun tog aktiv del av.  Contrat première embauche, CPE, var en lagstiftning som syftade till att ungdomar under 26 skulle kunna hyras in av företag för låg lön och med få rättigheter under en tvåårsperiod. Lagförslaget möttes av väldiga protester där blockaden av vägar, järnvägsstationer och liknande blev det främsta vapnet, och där ockupationen av universitet och andra lokaler användes för organisering och diskussion av strategier. Protesterna var lyckade. Lagstiftningen drevs snabbt tillbaka. Det skapade en mängd diskussioner inom de radikala aktivistgrupperna inom Frankrike – hur skulle man gå vidare?

Tiqquns första föredrag på årets Vår makt-konferens utgick ifrån ovanstående situation och var på ett sätt och vis ett försök att svara på denna fråga. Föredragshållaren talade om den nya storsäljande boken À nos amis (Till våra vänner) och rekapitulerade främst behovet av de två politiska strategier som det propagerades för i Det stundande upproret – blockaden och kommunen. Det stundande upproret, som skrevs i samband med protesterna mot CPE-lagstiftningen i Frankrike 2006, blev ett populärt men omdiskuterat upprorsmanifest som teoretiserade rörelsernas försök att blockera flödena av arbetskraft och varor och, i mycket mindre grad, ta kontrollen över dessa flöden. Blockaden var ett vapen för en arbetarklass med svag ställning på företaget men med makten att störa kapitalets logistik. Kommunen var det nödvändiga komplementet till blockaden, för blockaden av varor och arbetskraft blockerar också arbetarnas förmåga till överlevnad. Kommunen var namnet på den strategi som syftade till att skapa strukturer för överlevnad i takt med att ekonomin stannar av.

Kommunen är således den strategi som behövs för att människor ska ta över produktion och mark och därigenom börja reproducera sin egen överlevnad, i bästa fall utanför den kapitalistiska ekonomin, i samband med att blockader och strejker stryper ekonomin. Det här kan med viss rätt tyckas utopiskt, men att en bok som uppmanar till blockader av varuflödet och propagerar för organiseringen av livet utanför arbetets och penningförhållandets gemenskap översatts till en mängd språk och blivit en storsäljare måste ses som en politisk händelse i sig. Att det dessutom händer igen, med den nya boken À nos amis, är lika intressant även om man, som jag, är kritisk till innehållet. Men oavsett vad man tycker om författarnas syn på krisen som en politisk strategi snarare än ett utdrag för kapitalismens sönderfall, ett arv ifrån Antonio Negris vitalistiska metafysik, så öppnar tiqqunisterna för en diskussion om organisering som något annat än konstituerande makt långt utanför aktivistgruppernas miljöer. Men med detta sagt är det viktigt att påpeka att varken blockaden eller kommunen har generaliserats i någon verklig mening. Strategierna är fortfarande förslag som väntar på att genomföras, inte ens under de väldiga protesterna 2011 världen över blev blockaden eller kommunen särskilt framträdande som annat än förslag för rörelserna. Viktiga undantag var förstås blockaderna av hamnen i Oakland och liknande framgångsrika aktioner, en politisk potential som analyserats på ett bra sätt av Jasper Bernes i senaste Endnotes. Men denna potential är slumrande och måste organiseras.

DESTITUERANDE MAKT 

I samband med protesterna mot CPE bestämde sig ett fyrtiotal aktivister runtom i Frankrike för att starta en kommun ute på landsbygden och förse rörelserna med infrastruktur för möten, organisering och sammankomster. Utifrån Tiqquns perspektiv var det nödvändigt att redan nu ställa frågan hur man kan förbereda en produktion utanför varusamhället. Förhoppningen var därför att man skulle bli självförsörjande, vilket man snart tio år senare inte lyckats med. Aktivisterna som flyttade ut på landet var emellertid inte naiva nog att tro att man kunde utmana ekonomin, dvs. lösa problemet med lönearbete och pengar, som de kritiserades för av olika grupper inom miljön, utan önskade helt enkelt skapa en nod för den utomparlamentariska miljön på en centralt belägen plats i Frankrike. På detta sätt hoppas man genom sin blotta existens påminna om att blockaden måste kompletteras med kommunen och dessutom förse radikala människor med en infrastruktur för möten och diskussion.

Det är denna dubbla strategi av vad man kanske kan beskriva som angrepp och undandragande, sabotage och överlevnad, som ligger bakom Tiqquns teorier om destituerande processer, eller det som beskrivits som a destituent flood, en destituerande översvämning. Till skillnad från Giorgio Agamben och det argentinska kollektivet Colectivo Situaciones talar tiqqunisterna inte om destituerande makt utan om destituerande processer, men skillnaden tycks semantisk. Blockaderna eller angreppet är de störningar av varuflödet och varuproduktionen som möjliggör försöket att dra undan produktionsmedel, varor och annan egendom från varuförhållandet. Den destituerande makten handlar således om en form av avkapitalisering, med andra ord hur man i kamperna redan nu kan börja organisera en produktion som utmanar lönearbetet, staten och penningförhållandet. Teorin om den destituerande makten är följaktligen inte på något sätt ett slags förgudande av den rena negationen, men den är inte heller identisk med teorin om allmänningar som blivit så populär men som har så lite verklighetshalt. De verkliga allmänningarna i dagens ekonomi upprätthålls trots allt genom en fungerande ekonomi och dess beskattning. I motsats vilar den destituerande makten på krisen och på allmänningars kris: Occupy växte inte fram på grund av någon slags ”the common” utan i brist på en sådan, vilket exempelvis visar sig i att Zucotti Park just var en privat ägd park och ingen allmänning. Rörelserna öppnar på detta sätt för det allmänna, men bara genom att destituera den rådande makten, genom att i bästa fall öppna för det som ligger utanför varuförhållandet. Teorin om den destituerande makten tangerar på detta sätt den syntes mellan marxistisk kritik och utopistisk organisering (falangstärer, kommuner, mm) som Karl Korsch beskrev som en strategi för avskaffande i ”Buch der Abschaffungen”, alltså som ett försök att beskriva rent materiella praktiker för hur livet kan organiseras mot och på lång sikt bortom lönearbetet och penningen.

Korsch menade att den andra internationalens marxism, bolsjevismen och socialdemokratin, moderniserade snarare än utmanade kapitalismen, därför måste den marxistiska samhällskritiken intressera sig för hur livet kan organiseras bortom penningen, lönearbetet och staten för att inte förlora sin kommunistiska potential. En syntes krävdes mellan den marxistiska samhällskritiken och det utopistiska experimenterandet, enligt Korsch. Tiqqunisterna argumenterar i samma anda och därför hamnar deras tankar om behovet att organisera livet bortom lönearbete i motsättning till teorierna om konstituerande makt. För teorierna om konstituerande makt, exempelvis Negris, bygger trots allt på en grundläggande affirmation av det som möjliggör såväl penningflödet som varuflödet, nämligen det levande arbetets ontologi – arbetskraften, det nödvändiga arbetet, arbetarklassen som en klass av arbetare. Negris politiska evolution skulle kunna beskrivas som en utveckling ifrån tanken att proletariatets självvalorisering leder till kapitalets kris till att proletariatet ska kontrollera snarare än avskaffa varuförhållandet. I sin bok Förklaring uppmanar exempelvis Negri och Hardt torgrörelserna att arbeta för att kontrollera, snarare än avskaffa, penningflödet som förmedlas genom bankinstitutionerna. Det är långt ifrån den Negri som argumenterade för den planerande förstörelsen av arbetet. Blanquianhängarna och antimarxisterna i Tiqqun hamnar därför paradoxalt nog närmare Marx och Engels idé om kommunismen som avskaffandet av penningen, staten och lönearbetet än vad marxister som Negri och Hardt gör. Och handen på hjärtat, om det nu är realistiskt för rörelserna att börja spekulera över kontrollen över bankerna, varför är det inte minst lika realistiskt att spekulera över lönearbetets avskaffande? Det är trots allt en realitet som kapitalismen själv utvecklas mot, om än bara genom att exkludera allt fler personer ifrån den omedelbara produktionen.

UTANFÖR ÅSIKTSGEMENSKAPERNA 

Den destituerande makten handlar följaktligen, åtminstone i denna något välvilliga läsning av Tiqqun, om att undersöka hur kapitalets makt kan försvagas, destitueras, begränsas, och därigenom öppna rum (och tid) för nya, mer jämlika och fria levnadsförhållanden. Detta var också utgångspunkten för Tiqquns andra föredrag på Vår makt då fascismen diskuterades. Tyvärr fick vi alltså inte en detaljerad beskrivning av socialdemokratins bankrutt och fascismens framväxt, utan en mer idéhistorisk genomgång av fascismen som en moderniseringsstrategi ämnad att (re)producera en ekonomiskt produktiv  samhällsklass eller livsform, som var termen som användes. Men under diskussionen restes viktiga spörsmål. Om fascismen först och främst är en rationell kalkyl för ekonomisk produktivitet – ”vi har helt enkelt inte råd med flyktingar”, ”utländska tiggare måste skaffa ett jobb eller återvända” och så vidare – så kan denna livsform endast utmanas genom en motekonomi. Kommunen blir alternativet. Rent praktiskt handlade det för tiqqunisterna exempelvis om det egna behovet att samarbeta med potentiella ”reaktionära” bönder och arbetare ute på den franska landsbygden, att inkludera dem i det dagliga arbetet och livet i kommunen och på det sättet möjliggöra relationer mellan människor som bygger på reell och praktisk solidaritet snarare än åsikter och värderingar. Men hur kan en livsform baseras på annat än värderingar och åsikter? Svar finns men tyvärr gav inte Tiqqun oss några övertygande sådana.

Föredragshållaren var inte helt konsekvent här, eller åtminstone inte tydlig, då det förblev oklart hur denna motekonomiska livsform skulle kunna se ut, och vilken moral och etik som skulle kunna grunda samarbetet människor emellan, men som sagt, denna livsform skulle inte baseras på värden och åsikter utan bygga på band och behov som utmanade ens åsikter och värderingar. Här tycktes tiqqunisterna paradoxalt nog implicera att ekonomin föregår politiken, vilket förstås stämmer, men som de inte själva skulle erkänna. Vi fick höra om onödiga konflikter i en grannby mellan radikala och mer konservativa bybor där någon medborgare klottrat ”Låt oss dö i fred” och alltså uttryckte en vilja att bli lämnad ifred, och just vänsteristers krav på att andra människor ska vara som dem kritiserades också kraftigt. Solidariteten måste vara materiell, baserad på en reell gemenskap, och kan aldrig bara utgå ifrån identitet och representation.

All form av identitetspolitik utmanas således på detta sätt av kommunen. De subversiva krafterna måste våga möta de främmande och, så att säga, låta dem dö i fred, genom att inbegripa dem i de processer som försöker organisera livet utifrån andra principer än ekonomisk nytta. Här visar sig också Tiqquns gräns och möjlighet. Deras praktik är förstås materiell men knuten till aktivistnätverk och gemenskaper som förvisso luckras upp genom olika projekt, inte minst den egna kommunen, men som i stort är lika begränsade som sociala center och aktivistgrupper tenderar att vara. Så länge blockaden och kommunen är en uppmaning till organisering bland aktivister så kommer Tiqquns strategier att misslyckas.

Detta vet förstås tiqqunisterna själva om, men frågan är om de är beredda att överskrida sina gränser. Oviljan att förstå krisen som något annat än en politisk strategi är en begränsning exempelvis, och oförmågan att se hur kapitalet är en social relation lika mycket som en samhällelig motsättning är en annan. Blockaden och kommunen måste generaliseras och det har inte ens skett i samband med de väldiga rörelserna som sprang fram 2011. Strategin att ”blockera allting” har aldrig genomförts. Det stundande upproret beskrev CPE-protesterna långt bättre än vad den varslade om upproren 2011. Om vi ser på rörelserna i Spanien och Grekland 2011 så utmärktes de trots allt inte av blockader. Tvärtom vädjade man under torgockupationerna återkommande till politikerna, man undersökte inte vilken social makt man hade. Jasper Bernes och Joshua Clover har med rätta sagt att 2011-rörelserna var alltför fixerade vid politiken, och missade ekonomin och produktionen, och den spanska aktivisten Francisco Salamanca har kritiserat den spanska 15 maj-rörelsen för samma sak. Rörelserna var alltför dåliga på att blockera flödet av varor och arbetskraft, något som förhoppningsvis börjat förändras i takt med att Ferguson-protesterna inspirerats av Occupy Oaklands metoder och ovannämnda flashmob-aktioner inom servicesektorn.

BORTOM AKTIVISMEN 

Tiqquns förslag att blockera och etablera kommuner har attraherat delar av aktivistmiljön, vilket inte ska försummas, men blockaden och kommunen blir meningslösa om de bara är strategier för de radikala delarna av en aktiviströrelse, vilket tyvärr tenderar att vara fallet. Om föredragen av aktivisten från Tiqqun därför pekade på behovet av att hitta vapen för ett lågavlönat och osäkert anställt proletariat så var det kamraten från Angry workers of the world (AWW) som föreslog var vi finner det som kan utmana såväl fascistiska som vänsteristiska åsiktsgemenskaper, nämligen inom produktionen. AWW arbetar med organiseringsförsök i de stora lagerlokalerna vid Heathrow i London, där tusentals arbetare jobbar, och budskapet från dem var att vi måste ta hänsyn till behovet att finna social makt på arbetsgolven och inte minst undersöka produktionsflödenas internationalisering. Något som inte berördes här var hur krisen skapar dessa internationella nätverk av militanter, vilket inte minst visat sig genom att en del av de som träffades på konferensen mötts tidigare eller fått kontakt med varandra på aktioner och möten som de olika krisrörelserna organiserat.

Internationella nätverk av arbetare utanför fackföreningarna och partierna måste produceras för att vi ska kunna utmana och störa kapitalet, menade kamraten från AWW och under diskussionen efter hans föredrag om Indien behandlades samarbetet mellan indiska arbetare och svenska aktivister i samband med en strejk på Alfa Laval som vi skrivit om tidigare på bloggen. Det behövs en organisering som är lika global som kapitalet och den möjliggörs i takt med att kapitalismens produktion blir alltmer global och på många sätt utjämnar skillnader mellan världsdelarna. Blockaderna och kommunerna kan följaktligen bara spridas om de springer fram ur (eller snarare mot) den vardagliga reproduktionen av systemet och denna reproduktion sker genom det globala flödet av varor och via den internationella arbetsdelningen. Det är genom den vardagliga reproduktionen av systemet – vilket inbegriper hemarbete såväl som lönearbete, arbetslöshet såväl som studier men främst handlar om lönearbete – som radikaler kan hitta utgångspunkten för social makt. Utgångspunkten för AWWs föredrag liknade det som Evan Calder Williams och Sundrop Carter från 99 Pickets talade om på Vår makt 2013, nämligen behovet av att undersöka produktionen och flödet av varor för att kartlägga hur arbetare och arbetslösa kan störa, blockera och i slutändan ta över och avskaffa varuflödet. Den destituerande makten måste helt enkelt vara inriktad på produktionen för att vara relevant som social kraft.

Rörelserna som dök upp efter att den arabiska våren smittat av sig på södra Europa och Nordamerika 2011, med ockupationerna av torg i Grekland, Spanien och USA, var oerhört viktiga för att de samlade människor och gav upphov till en mängd kamper, inte minst de som vi beskrivit ovan. Men även om spanjorerna och grekerna som gick ut på gatorna 2011 upprepade slagorden från Argentina 2001 om att alla politiker ska bort så uttryckte man en förhoppning att politiker skulle kunna styra upp situationen. Man samlade in vittnesmål och gav dem till parlamentet (och Europaparlamentet), man ockuperade torg för att få politikerna att lyssna. Detta samtidigt som politikerklassen var bakbundna. Detta skapade den parlamentariska vändning för rörelserna som vi ser i dag och som i vissa länder leder till att högern växer och att vänstern flyttar fram sina positioner i andra. Detta är inte på något sätt oväntat eftersom rörelserna inte funnit någon form av social makt tätt knuten till produktionen och eftersom alla politiska varelser, från trotskister, socialdemokrater och bordigister till liberaler, konservativa och högertidningarnas mest skeptiska journalister, bombarderat rörelserna med kravet att de ska organisera sig mer formellt, att de ska bli en del av civilsamhället och ta del av den parlamentariska demokratin som rörelserna initialt vände sig mot. Återgången till politiken och till teorier om den konstituerande makten kommer som ett brev på posten så länge rörelserna inte lyckas organisera sin sociala makt som är parallell, eller rentav identisk, med det alltmer globala flödet av varor. Det är här vi kan se om rörelserna lyckas gå ifrån en form av ”demokratisk” revolt, som är nödvändig, till en mer proletär klasskamp baserad på arbetarnas (och de arbetslösas) sociala och ekonomiska vara. Blockaden är ett fungerande vapen i en sådan utveckling men bara om blockaderna av produktionen lyckas sprida sig längs med den globala arbetskedjan och därigenom också frambringar en växande territoriell organisering som möjliggör att klasserna verkligen kan dö i fred, genom att människor alltmer befrias från penningens och lönarbetets makt och därmed kan sluta vara arbetare, medborgare och konsumenter.

Colectivo Situaciones har beskrivit hur den destituerande makten i Argentina 2001 öppnade ett rum för organisering, men det blev vänsterpopulisterna i Kirchnerklanen som fyllde det eftersom rörelserna även då främst riktades mot politiken. Något liknande kommer antagligen att ske i Grekland och Spanien. Protesterna i Argentina 2001 ledde till den situation som vi har i dag, tretton år efter krisen. Argentina är ett land i extrem kris med en vingklippt vänsterregering vid makten. Den destituerande makten kan inte bara försvaga och begränsa den politiska makten, den måste verkligen fungera som en ”motekonomi”, den måste öppna för produktionen av nyttigheter och rikedom som något annat än varor, annars verkar den som en motor för den konstituerande makten som binder proletariatet vid statens och det civila samhällets organisationer utan att utmana dem och spränga deras innehåll. Detta är en fruktansvärd läxa som hela 1900-talet bär med sig. Men finns det hopp finns det fortfarande i proletärerna, i motarbetarna, om än bara för att vi, dessa stackars lönearbetande kreatur, tvingas genomlida det helvete som är den kapitalistiska ekonomins sammanbrott. Hur fasa oss ut ur besten? Hur försvaga vilddjurets makt? Det nya livet måste påbörjas i det gamla, måste ut i det nya. Rörelserna måste börja äta valfisken redan nu, försöka tränga sig ut ur dess buk. Men då behövs det organisering i bestens hjärta, nämligen på företagens golv och utanför kontorens och fabrikernas portar. It’s the economy stupid.

7 comments on “LÅT OSS DÖ I FRED

  1. Erik skriver:

    Förstår inte poängen med den begreppsliga polemiken här mellan ”konstituerande makt” och ”destituerande makt”.. Upplever det mer som ett sekteristiskt försök att konstruera skiljelinjer än att beskriva faktiskt skilda synsätt/strategier och knyta an dessa till teoretiker. Det känns tämligen menlöst att beskylla Negri för tendenser som söker konstituera sina krav via parlamenten, partibildningar eller krav på politiker snarare än självständig, utmanande rörelse mot-bortom kapitalet.
    Hade varit betydligt roligare med en sammanfattning som fokuserar på de konkreta erfarenheterna och utmaningarna, istället för att klä in dem i begrepp som artikelförfattaren uppenbarligen inte behärskar använda eller förklara på ett adekvat sätt.

    Vad krävs för att nya, brokiga massrörelser inte ska falla isär och ersättas av alternativ inom de konstituerade (alltså juridiskt, materiellt och politiskt existerande) ramarna? Eller kan vi kanske använda parlamenten som ett verktyg bland många? Förhålla oss dialektiskt till det. Varför/varför inte? Och om vi ska skapa/konstituera andra former som utmanar varusamhället; hur görs det rent konkret? Att säga att det måste göras på fabriksgolvet blir ju mest en fetischering om en inte kan peka på praktiska erfarenheter (innehåll).

    Vad vill ni säga här egentligen?

    • motarbetaren skriver:

      Trist att du blev så provocerad men tack för att du tog dig tid att kommentera, som jag uppfattar dig pendlar du mellan att säga:

      1. Perspektiven som presenteras, som alltså är föredragshållarnas (och som jag kritiskt sammanfattade), tenderar att bli sekteristiska och bygger på medvetna missuppfattningar. Du får ursäkta men detta argument får en varningsklocka att ringa hos mig. Det känns som du kräver rättning i leden och vad är det om inte sekterism? Varför inte istället vara bättre än det eventuellt sekteristiska och tydligt förklara a) vad du anser är missuppfattningar, b) vad du tycker är rimligt, eller rentav håller med om, och c) vad du finner problematiskt och vänder dig mot.

      2. Det är inte alls så att du vänder dig mot någon missuppfattning, utan du angriper texten (=föredragshållarna) för sekterism av den enkla anledningen att du är för det som föredragshållarna identifierar som problem, exempelvis teorierna om konstituerande makt som i Spanien verkligen splittrat rörelsen mellan de som vill gå in i parlamentet och de som inte vill det. Här finns alltså en reell, och inte en tänkt, skiljelinje. Något att strida om därmed, men gärna kamratligt, förstås.

      Om du läser texten igen, med lite mer kyla, och dessutom skummar länkarna tror jag att du kan se att jag ställer Tiqqun mot AWW. De diskuterade som du kan tänka dig mycket livligt och polemiskt, men de var överens om att logistik är den centrala frågan i dag. Och det är här man kan hitta ett svar på hur rörelserna kan hålla ihop – nämligen i jakten på en makt grundad i produktionen och cirkulationen (flödet) av varor. Ett bra exempel är de chilenska studenternas samarbete med lastbilschaufförer och hamnarbetare. Argumentet för hur rörelserna kan hålla ihop är grundad i det faktum att varuflödet i dag är internationellt och binder samman service, logistik och produktion på ett sätt som relativt enkelt kan blockeras, vilket ger makt och därmed resultat.

      Min poäng är att Tiqquns teori om blockaden och kommunen är relevanta att diskutera eftersom 1) de har prövats av rörelserna (CPE-rörelsen exempelvis) och 2) eftersom 2011-rörelserna sällan sökte sin makt i produktionen/ekonomin. Med andra ord, det är en beprövad men inte tillräckligt använd/generaliserad strategi. Det finns en mängd positiva undantag, jag pekar på flera i texten och vi har bjudit in folk som pratat om dessa spännande aktioner/organiseringsförsök (exempelvis Jasper Bernes som var aktiv i Occupy Oakland och Sundrop Carter som arbetar med 99 Pickets).

      Rörelserna i Spanien, USA och Grekland har som en spansk kamrat sa misslyckats och segrat på en och samma gång. Folk har mötts, aktioner har genomförts och i Grekland har man till och med organiserat generalstrejker utifrån Syntagma-protesterna, men tyvärr har man inte på allvar, och utifrån ett internationellt perspektiv, undersökt 1) var ekonomin är känslig och 2) hur man kan störa ekonomin för att på det sättet få makt att påverka. Som sagt, viktiga undantag finns och det bekräftar att teorin om blockaden (och kommunen) är relevanta att ta på allvar.

      Jag är övertygad om att det är bristen på social/ekonomisk makt, makt grundad i produktionen och flödet av varor, som öppnat för vad som kallats för en vändning mot parlamentet eller politiken, och som leder rörelserna tillbaka till nationalstaten, karismatisk ledarkult, klassisk partiorganisering, och liknande. Många känner helt enkelt att man prövat allt och nu får man ta den parlamentariska vägen. Det är naturligt, men det bygger på att man inte lyckats generalisera de strategier som faktiskt varit lyckade, exempelvis blockaden, men också, i mycket mindre form, kommunen.

      Det du säger om fetisch i slutet av din kommentar ser jag som en blunder från din sida, konkreta praktiker anförs ju (CPE-kamperna, Occupy Oakland, AWW:s organisering och förslag på internationella samarbeten, vår aktion med indierna, 99 Pickets, men också, vilket är viktigare, bristen på makt). Poängen är förstås att rörelserna i dag måste hämta sin makt ifrån varuproduktionen och att logistik är en av de absolut viktigaste punkterna i den postfordistiska kapitalismen. Detta påpekade både AWW och Tiqqun, men AWW är mycket tydligare med att vi verkligen måste ge oss in produktionen/logistiksektorn och dessutom utarbeta internationella samarbeten mellan arbetare och arbetare, samt arbetare och arbetslösa, arbetare och aktivister etc.

      Företagen är fortfarande noderna för kapitalackumulation, men deras kommers är alltmer internationell och flödande. Det ger studenter, arbetslösa och aktivister makt att intervenera, men de behöver fortfarande kontakter med arbetarna inom produktionen (och inom logistiken) för att kunna slå på allvar. Här har vi extremt mycket att göra, men sakta och säkert skapas alltmer kontakter. Utifrån mitt perspektiv har teorierna om destituerande makt en del att komma med här, men termen är oviktig. Där är vi överens. Teorierna om konstituerande makt har dock inte varit till mycket hjälp för att sätta fokus på produktionen och blockaderna av den. Tvärtom har de i många fall lett tillbaka till frågan om förvaltningen av (national)staten som förstås är helt underkastad det internationella varuflödets spöklika makt. Jag tror att detta kanske kan fungera som en sammanfattning och som svar på din sista fråga, men läs gärna texten igen.

      /en i motarbetaren

  2. Vår makt skriver:

    Finns det någonstans man kan läsa om tidigare vår makt?

  3. motarbetaren skriver:

    Tyvärr har vi inte skrivit några sammanfattningar av tidigare år. Undrar du något särskilt? Vi kan säkert hjälpa dig.

  4. […] få vara precis som de vill med sina identiteter, traditioner, konservatism, och så vidare – alla måste så att säga få dö i fred – men de ska i möjligaste mån agera som antiform. Till denna antiform, och det materiella partiet, […]

  5. […] få vara precis som de vill med sina identiteter, traditioner, konservatism, och så vidare – alla måste så att säga få dö i fred – men de ska i möjligaste mån agera som antiform. Till denna antiform, och det materiella […]

  6. […] Läs gärna följande reflektion av en i Motarbetarkollektivet från några av diskussionerna på förra årets Vår Makt-konferens, där bland annat Till våra vänner diskuterades med en initierad fransk kamrat från teorikollektivet Tiqqun: Låt oss dö i fred. […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s