Före och efter

401406_257718150975784_100002128043741_598513_735423127_nAtt minnet över tid förändras är oundvikligt men att bevara den inre sanningen är en fråga om trofasthet. Minnet av en Händelse infekteras av efterföljande tolkningar och vantolkningar, fantasier och lögner. Att angripa minnet är alltid en viktig aspekt i återställandet av ordningen. Att vårda och vara trofast minnet är en viktig uppgift för upproriska. Striderna om minnet och historien är aldrig jämna men då ordningens ytliga harmoni bara döljer en underliggande exkluderingsprocess som oundvikligen skapar ordningens egna undergrävare, kommer undergrävarna i slutändan alltid återupptäcka den andra historien, upprorets historia. Striderna är ojämna, men hoppet som finns inbäddat i minnet går inte att släcka.

Händelsen är å ena sidan när något händer, men också före och efter. Ett språng, en blixt, en skarp avgränsning i tiden, är det första som utmärker Händelsen. Men från Händelsens ståndpunkt kan en annan historisk linje tecknas. Tiden före och efter Händelsen delas i två, vad du ser beror på vilken sida du har valt. Händelsens tänkare – bland dem Alain Badiou och Jacques Ranciére – kan bara ha utvecklat detta tänkande därför att de själva var med och för att de själva är trofasta les événements, majupproret 1968. Kristin Ross företar sig i May ’68 and its afterlives en undersökning av detta för många betydelsefulla uppror och drar några viktiga lärdomar. Det är inte främst en undersökning av själva upprorsförloppet – som finns väl dokumenterat annorstädes* – utan just av den andra historiska linjen, och vad den kan lära oss idag. Det är utifrån Ross bok nedanstående är skrivet.

* * *

De säger, och även många av oss säger, alltid lite före det faktiskt är ”över,” att ”ingenting hände.” Staten krossades inte, generalstrejken kom inte, arbetsplatserna ockuperades inte, ”ledarna” greps, slagorden tystade och demonstrationerna upphörde. Det tog slut och ingenting förändrades. I själva verket, sägs det, var upproret dömt att misslyckas redan från början. Antingen för att ”bråkmakarna,” ”huliganerna,” eller vilket epitet som för stunden faller de offentliga skitsnackarna i smaken, aldrig var en del av ”folket” och inte uttryckte folkets verkliga önskan. Eller för att metoderna, strategierna eller målsättningarna, uttalade eller ej, inte var korrekta. Otåliga och oorganiserade behöver nu bara, till nästa gång, inordna sig i partiet med korrekt linje. Det senare behöver inte nödvändigtvis kläs i den gamla bokstavsvänsterns retorik utan kan lika gärna komma från den ”ansvarstagande” vänstern. Båda varianter kan översättas som ”ingenting händer här, fortsätt cirkulera” och beskriver vad Jacques Rancière kallar den polisiära funktionen. Det handlar om att tillskriva och reducera upproret till rådande politiska ramar, fastslå att inget hände och att inget av värde finns att lära eller minnas. Det enda som kan sägas är vad som hela tiden har sagts, och inget nytt eller annorlunda har inträffat som bör få oss att tänka om. ”Cirkulera, här finns inget att se.”

Det omedelbara svaret, från staten, är naturligtvis repression. Massiv närvaro, överallt, av snutar – betalda eller inte. Ordningen måste till varje pris återställas. Allting måste tillbaka till sin ”rätta” plats. Arbetare vid sina arbetsplatser, studenter vid skolbänken, folket hemma framför dagstidningen och TV:n. Hursomhelst ingen på gatorna. Det handlar inte om våldet, det är ordningen de är rädda att förlora. Om det bara hade gällt några arbetare som strejkade, några förortsbilar som brann, eller något annat begränsat fenomen så skulle det inte vara någon fara. Alla har ju sina demokratiska rättigheter att protestera. Allt har sina kanaler för hur det på korrekt vis ska hanteras. Rör det sig om något brottsligt eller asocialt är det olyckligt men kan alltid beaktas till nästa budgetöverläggning. Skulle protesterna eller ordningsstörningarna råka spilla över och inte bara tillfälligt störa utan rent av hota själva ordningens existens, då är det mycket allvarligare.

Som del av repressionen är det viktigt att återställa den symboliska ordningen. Det gäller alltid, då som nu. Det faktum att nära tio miljoner arbetare över hela Frankrike hade gått ut i vild strejk, att fabriker ockuperades, att hundratusentals gått ut på gatorna i alla större städer, och så vidare, har på grund av systematisk bombardemang av den symboliska ordningen i efterhand förvandlats till studentprotester i Paris. Inte bara fientligt inställd media och politikeretablissemang deltar i detta utan också många upproriska faller, av olika anledningar, in i förenklande (och därmed förvanskande) generaliseringar om ”generationsuppror” och liknande. Det verkligt omskakande med Maj ’68, och alla andra Händelser, är att gränserna sprängs. Studenter som slutar fungera som studenter, arbetare som slutar fungera som arbetare; experiment i avsubjektivering, avbrott i givna roller och funktioner, vilket i allra högsta grad också innebar en fysisk, rumslig omplacering, något som fortsätter efter upproret. Vi känner till karikatyren av den dogmatiske maoisten som ”etablerade” sig i fabrikerna för att bland arbetarna agera subversivt. Att vi känner till karikatyren och inte hur det verkligen var är en produkt av den symboliska återställningen. De unga arbetarna och de arbetslösa som var minst lika många och minst lika drivande i gatustriderna har nästan helt skrivits ut ur historien. Samma med de som efter upproret flyttade ut på landsbygden, blev bönder och fortsatte kämpa på nya marker. Glömda, utsuddade. Alla de omplaceringar, rollupplösningar och gränssprängningar som finns kvar efter upproret, bannlyses från den officiella historien. Men människorna försvinner inte. Eller rättare sagt: många av människorna, de upproriska människorna, fortsatte kämpa från nya platser, nya insikter och lärdomar. Men några försvann faktiskt. För några beslutade sig för att försvinna. I fängelsecellens eller drogmissbrukets eller fabrikstillvarons isolation beslutade några, i desperation och längtan, att suicidet var deras enda val.

Efter varje uppror kommer repression; polisiär och symbolisk. Denna dubbla repression måste varje upprorisk vara förberedd på. Ett sätt att försvara sig mot den symboliska repressionen blev för många efter Maj ’68 att skriva. Som en fortsättning och utveckling av de undersökningar vissa av maoisterna hade genomfört, såkallade enquêtes, dök Cahiers de mai upp redan i juni 1968. Fram till 1974 fungerade Cahiers de mai, med mellan 17000 och 20000 läsare, som en plattform för människor att tala direkt med varandra, att skriva och berätta, och att bedriva ”radikal journalistik” (de drivande bakom Cahiers de mai fortsatte sedan i dagstidningen Libération). Att skriva och berätta blev ett sätt att bevara minnet och själva skriva historia. Radikalerna kring denna miljö visade att vi själva kan dokumentera och förvalta vår historia, upprorets historia. Andra radikaler gick till arkiven för att gå längre bak i historien. Det är såklart en ojämn kamp och med tiden pressas radikalerna ut i marginalen eller under jorden.

Det kan också för många vara svårt att acceptera att det överhuvudtaget kan finnas ett efter upproret, som inte är ett nederlag. Revolutionen ses av dessa som en upprorets utbredning och totalisering, en definitiv vändpunkt där varje bakslag eller reträtt är ett slut. De enda revolutioner som passar in i den bilden är de politiska. De är fantasier om att ta makten i meningen att ta makthavarnas plats och bli de nya makthavarna, även om det inte alltid formuleras så. Men de uppror som verkligen drabbar och skakar om samhället i grunden, är något annat och har andra mål. En återgång till det normala är inte detsamma som ett nederlag. Uppror kommer alltid att bölja fram och tillbaka, det finns ingen magisk tipping point då allt genomgår en kvalitativ förändring.

mai68Vad är då en seger? Är uppror i det korta loppet alltid dömda att misslyckas? ”Oordningen” är en utmaning mot staten, som svarar med våld. Är alltså en seger en militär seger, att ”befria” gatorna från polisen? Maj ’68 var först och hela tiden, men inte endast, en kamp på gatan. Verkliga strider, med kroppar och blod, folkmassor i rörelse, smärta, svett och kärlek. Verklig kamp. De kämpade och strejken kom, ockupationerna kom, det var höjdpunkten. Då ville de bara hålla kvar höjdpunkten, även om de i bakhuvudet visste att förr eller senare kommer den sjunka. Höjdpunkten, avbrottet, utsidan – det är en seger i sig. Då, just där, är målet att förlänga och breda ut den så mycket som möjligt. Vi påminns av Ross om konststudenterna som under strejken producerade mängder av affischer, nästan alla med det gemensamma budskapet: fortsätt kämpa. Ingen representation eller ledarskap, bara uppmaningen att fortsätta. Uppror får förvisso oftast, vare sig de upproriska vill det eller ej, ett krav tillskrivet sig. Men vi har lärt oss att upprorens styrka varken ligger i ”revolutionära” krav eller den fullständiga avsaknaden av krav, utan i själva verket ligger det i dess förmåga att inte reduceras till ett utdefinierat mål att uppnå, en seger att vinna. Upproret ”segrar” när det blir omöjligt att skriva in det i ett simpelt narrativ. Alain Badiou definierar en Händelse som när något kommer i överflöd, bortom alla mått, kastar människor från sina givna platser, och förelägger en ny situation för tänkandet. Upprorets styrka ligger dock inte bara i mångfald och överflöd. Det finns oundvikligen en aspekt av makt. Makten på gatorna inte minst, men mer än så. De som likt Pierre Goldman efter Maj ’68 besviket konstaterade att ”arbetarklassen inte grep makten” hade delvis rätt eftersom väldigt lite i allmänhet och väldigt lite väsentligt hade ryckts bort från statens och kapitalets kontroll. Men Goldmann och de andra som inte lät sig svepas med av Händelsens unika och bli trofasta dess sanning, kunde inte se hur makten kunde gripas på något annat sätt än med vapenmakt. Det är så krypto-stalinisterna och ordningens försvarare tror att makten grips, de förstår inte att upproret är en utmaning mot hela samhället, mot hela denna värld, inte bara det nuvarandes administration. En verklig seger är formandet av en ny makt som utmanar men inte kan passas in i statsformen. För radikalerna, studenterna, arbetarna, alla på gatorna och i arbetarkvarteren, i den omedelbara kampen var denna makt mycket konkret: den utgjordes av alla de comités d’Action, baskommitteer eller aktionskommitteer, som blommade upp under upproret och i flera fall inte vissnade förens flera år senare. De bestod oftast av runt tio till femton personer, större delen tidigare utan politiskt engagemang, och organiserade till en början mest stöd till de strejkande. De uppstod överallt, bland alla möjliga grupper. Vissa utgick från bostadsområde, andra inne på fabrikerna, vissa på skolorna, och så vidare. 31 maj fanns över 460 kommitteer bara i Paris. De vägrade att acceptera de vanliga, traditionella politiska organisationerna som deras representanter, och många var uttalat antikapitalistiska. Det är riktigt att den då fortfarande utbredda uppfattningen om att den mytiska arbetarklassen, förstådd som fabriksarbetarna, var varje upprors privilegierade subjekt, satte hinder i vägen. Ockupationen (av fabriken, universitetet, gatorna, etc.) skulle visa sig vara ett tveeggat vapen, som inte bara stoppade produktionen och blödde kapitalet på pengar, det separerade och höll människorna åtskilda. För vad blev slutet på Maj ’68 om inte just fackföreningarnas, partiernas och statens lyckade försök att hålla arbetarna i fabrikerna, reducera deras krav till en enda, gemensam, fråga. Problemet var inte blott ockupationen i sig eller att det ställdes ”icke-revolutionära” krav, utan att motståndet förhindrades att smitta av sig och mångfaldiga kraven, att okontrollerbarheten stoppades. Det ligger i upprorets natur att det inte kan kontrolleras, men de upproriska kan fungera som katalysatorer. Kommittéernas radikalitet låg i att vara platser för möten, samtal och utbyten (av både erfarenheter och praktisk solidaritet). Om denna upprorets verkliga maktorgan skriver Ross:

The history of the ”action committees” and the way in which their workings seemed to respond to what one tract called ”the fundamental democratic need of the masses” don’t correspond to official political history or to the narrative of state power, whether seized or not. Nor do the official commemorations of May have much to say about their history, about the dominant role played by women, for example, in their day-to-day workings. But their existence is the best illustration of what Luxemburg called a ”living dialectical evolution.” (s. 77-78)

Upproret är inte revolutionen. Frågan är om det överhuvudtaget är meningsfullt att tala om revolution. Revolutionen förstådd som den andra värld som upproret uppenbarar under korta perioder, ibland endast ett ögonblick, är just en ”levande dialektisk evolution” som tar plats, en process som breder ut sig. Denna förståelse av revolutionen, utopin eller bara en annan värld, vad man nu vill kalla det, står i tydlig kontrast både mot de som hävdar sin ”ansvarsfullhet” när de förnekar och slår ner varje motstånd, och de som ivrigt vill försvara varje motstånd till varje pris, även till priset av människoliv. Vår uppgift som upproriska är varken att fördöma excesserna eller ropa efter blod. Vår uppgift är att dokumentera, vårda, lära av, och föra vidare minnet av upproren, hålla upprorens historia levande, och fortsätta, i all sin motsägelsefulla dynamik, leva ”revolutionens” dialektiska evolution. Efter upproret riktade media- och politikeretablissemanget all uppmärksamhet till de av samma etablissemang utsedda ”ledarna” för upproret. Vad de sade och gjorde blev till sanningen om upproret och dess arv. Men de verkliga ledarna, det verkliga materiella partiet, var de som fortsatte i sina baskommittéer, fortsatte ta makten över vardagen, och brottades med den dynamiken, långt borta från löpsidor och TV-studiornas spotlights.

Vi har lärt oss, från Ross och de fåtal andra som vårdat och förmedlat upprorens historia, att det revolutionära livet, om vi nu fortfarande vill använda det ordet, inte är ett lättsamt liv. Besvikelse, bitterhet, isolation, och ångest, för att inte tala om repressionen, har tagit många liv. Vi har lärt oss att inte endast minnas upprorens dramatiska händelseförlopp, för vi kan då bli blinda för upprorens före och efter. Nostalgin infinner sig lätt, en dålig nostalgi som lägger ett romantiserande skimmer över upproret och särskilt upprorets före. Nostalgin säger att mörkret kom efter, det kom med repressionen eller våra egna misslyckanden, och ur det här mörkret är inte längre något liknande uppror möjligt.

Men före Maj ’68 var det knappast ljust. Algerietkriget, som i regel inte nämns eller vars betydelse kraftigt förminskas i de flesta historieskrivningar, och det våld som fransk-algerierna utsattes för präglade mycket efterkrigstiden, liksom den utbredda rasism och fascism som fortfarande var livskraftig. En nästan daglig terror från fascistgrupper som OAS drabbade algerier, fackföreningar, och vänsteraktivister, och kunde operera relativt ostört från polisen. För aktiva radikaler dominerade snarare rädsla och desperation den kollektiva stämningen. Den etablerade vänstern, eller den ”respektabla” vänstern (la gauche respectueuse; jämför med dagens ”ansvarstagande” politiker) som den kallades, förhöll sig passivt till både den inhemska klasskampen och befrielsekamperna i till exempel Vietnam och tidigare i Algeriet. Och det var inte bara befrielsekamperna som rasade vid denna tid, kring mitten av 1960-talet utbröt flertalet våldsamma strejker i Frankrike. Vilda strejker, lika mycket riktade mot fackföreningarna som företagsledningarna, blev längre och mer våldsamma än de fackledda. Så sent som i januari 1968 utbröt omfattande kravaller efter att en strejk brutalt slagits ner av polisen i Caen. Arbetare, studenter och bönder fyllde gatorna och över två hundra skadades i gatustrider med polisen. Åren före 1968 hade i stort sett hela Frankrike varit med om liknande strejker, kravaller och ockupationer. Efter kravallerna i Caen kommenterade en arbetare: ”Mer har vunnits under tio timmars kravaller än under tio månaders förhandlingar”. En grupp maoister spred i Paris förorter ett traktat med följande budskap: ”Studenterna är inte rädda för snutarna. När borgarnas snutar slår ner på progressiva rörelser, stiftar de inte rättvisa. Arbetarna vid Caen och Redon gav snutarna en skarp läxa. Studenter som stödjer folkets kamp kommer att gå i arbetarnas och böndernas skolor.” Maoisterna, och andra radikaler som dem, pekades av de ”respektabla” ut som våldsamma, dogmatiska extremister, och samtidigt som en obetydlig minoritet. De må ha varit en minoritet, men deras handlingar och deras distans från den gamla vänstern skulle visa sig vara oerhört betydelsefull. De i regel unga och studerande radikaler som markerade sin självständighet från den gamla vänstern, som var militanta och på offensiven, som experimenterade med nya former och metoder, var de enda som visade på en verklig solidaritet med arbetarna, fransk-algerierna, immigrantarbetarna, de fattiga och utstötta. De vann sympati och stöd när de med sina kroppar gav sig in i kamp med polisen. Arbetarna som fått sina strejker brutalt nedslagna av polisen, och fransk-algerierna som sett sina kamrater mördade och dumpade i Seine, de etablerade en samhörighet med radikalerna: vi har en gemensam fiende. De var inte så mycket en samhörighet i termer av delade värden eller ens erfarenheter; studenten som i samband med en demonstration hamnar i konflikt med polisen och en oskyldig immigrantarbetare som utsätts för polisens rasistiska diskriminering har inte samma erfarenhet. Ross föreslår att det snarare skedde en slags avidentifiering, en flykt från det separata och avskilda, ett förkastande av identiteter, när de drabbade insåg att kampen mot den gemensamma fienden också nödvändigtvis är en gemensam kamp. Det statliga våldet fungerade som en lektion för många och utgjorde en brytpunkt varefter det inte går att återvända till det normala.

Det måste påpekas i sammanhanget att den våg av intensiv klasskamp som svepte över Frankrike (och stora delar av Europa) inte alls, till en början, var medvetet gemensam. Olika delar av landet, och olika delar av befolkningen, var ofta omedvetna om eller i alla fall oinsatta i vad som pågick. Betydelsen av förmedlingen av direkta erfarenheter – med till exempel arbetarnas egna ord, icke-förvanskade av journalisters och snutars och ”respektablas” språk – ska nog i sammanhanget inte underskattas. För många radikaler var SLON-kollektivets (med Chris Marker i spetsen) dokumentär om textilarbetarnas strejker i Besançon en ögonöppnare. Dokumentären, À bientôt, j’espère, visades för övrigt på nationell tv i februari 1968.

Classedelutte

Orsakerna till Maj ’68 var många och komplexa. De går vi inte in på här. Men vi måste också påpeka att det varken var maoisterna eller situationisterna eller några andra radikaler som startade eller orsakade Maj ’68. Befrielsekamperna i kolonierna, strejkvågen i fabrikerna, den ohållbara situationen på universiteten, en nära kaotisk urbanisering, etc., det var många faktorer som samverkade och sammanstrålade. Det hela var svårt, om inte omöjligt, att förutse. Men den infrastruktur av baskommittéer, tidskrifter, lokaler och kontaktnät som möjliggjorde kollektiv och horisontell kommunikation som överbryggar segregeringen mellan arbetare och andra, fabriken och utanför (men också inom fabriken), och en långtgående autonomi på gräsrotsnivå – allt det bidrog till kraften i upproret. Maoisterna är särskilt intressanta i sammanhanget eftersom de, som ingen annan grupp, på så kort tid och med en explosiv tillväxt lyckades ta en betydande plats och roll, en utveckling som inte lätt kan förklaras. Att avfärda dem på grund av deras uttalade ideologi eller retorik är ett misstag.

Att de franska maoisterna brännmärktes som fanatiker följer en sedan länge etablerad reflex från makthavare och andra rädda om att bevara ordningen. Kamp för universell frigörelse och rättvisa betraktas alltid som irrationellt och farligt, men maoisterna drevs också av en stark passion och övertygelse. Det placerade dem utanför vad som kunde accepteras, och definierade dem som fanatiker, extremister, potentiella terrorister. Det kan vara svårt att se varifrån deras energi egentligen kom och hur deras övertygelse kunde vara så stark. Vad var det som fick dem att, mer än de flesta andra, trotsa inte bara etablerade institutioner och ideologisk hegemoni utan också den så kraftigt negativa kollektiva stämningen? Först måste det konstateras att fransk maoism egentligen hade mycket lite med Mao att göra. Mao blev mer av en symbol och markering mot det gamla, passiva och ”respektabla.” De flesta självutnämnda maoisterna var lyckligt ovetande om de inre omständigheterna i Kina och Vietnam, för att inte nämna motsättningarna dem emellan. Mao lästes inte som en ny teoretisk doktrin att skriva under på utan mer som en uppmaning att skapa en brygga mellan teori och praktik, att med Maos ord ”stiga av hästen för att plocka blommor,” det vill säga lägga ifrån sig böckerna och som ett maoistiskt traktat formulerade det: ”lämna smågruppernas fåfänga gräl, de ändlösa diskussionerna utan stöd i konkreta erfarenheter.” Det var viktigt att etablera direkta kontakter med folket på plats ute i arbetarkvarteren. De påbörjade ”fältarbeten”, skickade ut ”détachements de banlieues” för att etablera kontakter, upprätta kommittéer och utföra undersökningar. ”Ingenting kan begripas ‘spontant’: för att förstå måste man undersöka.” Eller som Mao formulerade det: ”Utan undersökning, ingen rätt att tala!” Maoisternas starka övertygelse kan möjligen förklaras av den vardagliga kopplingen och det veritabla laboratorium de lyckades skapa där, i vardagen i arbetarkvarteren. Med en rak och intensiv blick riktad både mot det globala och det lokala, och en ofelbar vilja att följa massorna i revolt, hamnade de franska maoisterna i centrum för en unik situation, mitt i en Händelse.

Kanske var det en för intensiv och tumultartad erfarenhet. Efteråt, när upprorets kraft och rörelse stannat av, irrade deras blick bort. Händelsens avtryck i deras minne, och deras avtryck i allmänhetens minne, är starkare än med någon annan grupp. Det är därför inte konstigt att Ross främst koncentrerar sig på maoisterna. Men det är en brist. För den historiska blicken, alltså förmågan att se förbi nuet (både framåt och bakåt), återfanns, återigen, långt borta från löpsedlar och spotlights. Och långt borta från Ross bok. Några som förtjänar att omnämnas är Mouvement Communiste, Théorie Communiste, La Banquise och Invariance. I en klarsynt artikel från 1972 i Invariance skriver Jacques Camatte:

De maoistiske organisationers katastrofale liv udgør det bedste bevis på, hvad vi her fremfører. De overførte en ideologi, hentet fra og [samtidig] indfanget af den kinesiske kulturrevolution, på Majs og Efter-majs revolutionære opbrud, men indholdet viste sig hver gang stærkere end beholderen og fik den til at briste. Deres vilje til at klistre til den masse, der gør oprør, tilskyndede dem til oftere og oftere at skifte terræn (alt som kampene overgik fra en socialgruppe til en anden) og tage forskellige krav til sig, som de i begyndelsen havde været modstandere af eller uvidende om: kamp mod fagforbundene, som de erkendte var de grundlæggende organisationer til opretholdelse af det kapitalistiske åg, kamp for kvindens frigørelse, for den seksuelle revolution osv. Med andre ord, så måtte deres politiske fraseologi falde fra hinanden og tømmes stående over for fordringernes totalitet: de måtte indse, at revolutionen ikke blot er et simpelt politisk problem, men derimod problemet med en total ændring af måden, hvorpå der produceres og leves, og at magterobringen kun udgør et moment i revolutionen samt, at en reducering af alt til den ville medføre en ren og skær misforståelse af alle dimensioner ved menneskenes oprør og af alle revolutionens dimensioner.

* * *

Maj ’68 började 20 mars när en fönsterruta på American Express byggnad i Paris krossades i samband med en antikrigsdemonstration. Demonstranterna protesterade mot att fönsterkrossaren och andra demonstranter greps. Som brukligt gick polisen brutalt fram. Demonstranterna slog tillbaka, försvarade sig, vägrade att acceptera repressionen. Av någon anledning slutade de inte. Demonstrationerna och gatustriderna fortsatte. Av någon anledning tyckte inte bara demonstranterna att det var nog nu, också studenter, arbetare, arbetslösa, alla möjliga grupper av människor, sa att nu är det nog, polisens våld måste upphöra.

När något ”måste upphöra,” det är då det händer. Vi bör kanske därför inte först och främst förstå Händelserna i termer av handling, beslut och göranden. Det är inte någon särskild metod eller strategi som utlöser uppror. Historien är inte något evigt återkommande cykliskt förlopp, varje Händelse är unik och avslöjar mer av sanningen men inte hela sanningen. Det finns en fara i att ivrigt gripa tag i Händelsens mest framträdande särdrag, eller vad som utifrån en begränsad blick uppfattas som de mest framträdande särdragen, och svära trofasthet till vad som i själva verket kan vara subjektiva erfarenheter eller efemära fenomen. Vi behöver följa linjen, hela den historiska linjen, och se inte bara Händelsernas upplysta punkter utan linjens kontinuitet.

Att vara trofast låter högfärdigt, som om man var i besittning av något ädelt, något andra förväntas följa (en dogm, en kult, en stil). Och det rådde ingen brist på dogmer och kulter och gester bland de franska maoisterna. Men under allt fanns, trots allt, en genuin vilja att lyssna, att låta massorna tala, och stå vid deras sida oavsett vad. Det var deras trofasthet. När människorna sa att nu är det nog, då lyssnade de och spred ordet. I slutändan kommer människorna alltid att återupptäcka den andra historien, upprorets historia. Att vara trofast är att lyssna till den och låta den tala.

 


 

* Av den uppsjö titlar som behandlar Maj ’68 vill vi särskilt nämna tre inbördes delvis olika i fråga om vad som framhålls i händelseförloppet och vilka lärdomar som ska dras, men som kompletterar varandra väl; Roger Gregoire & Fredy Perlman, Worker-student action committees, France May ’68, Tom Nairn & Angelo Quattrocchi, The beginning of the end, och Mouvement communiste, May-June 1968: an occasion lacking in workers’ autonomy.

One comment on “Före och efter

  1. […] Han vill lyfta fram ”sensitivitet” istället för medvetenhet. Han blir en slags Händelsens aktivist, oundgänglig hängivenhet och vitalitet när det händer, men mest en irritation före […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s