Ett öppet brev till alla er som fördömer plundringen (del 2)

 

(Här följer andra och avslutande delen av Evan Calder Williams Ett öppet brev till alla er som fördömer plundringen. Första delen kan läsas här.)

4. De arbetar inte. De är kriminella

Det stämmer. Att inte arbeta under kapitalet är kriminellt. Det är så rent strukturellt. Det är fel, ett brott, något som kräver ett straff – hunger, fängelse, tvång. Nu när vi har lämnat epoken av fullskaliga krig, husägande, full sysselsättning och klassöverskridande barnproduktion bakom oss, så är det bara heltidsarbete som kan garantera vuxenheten, medborgarskapet, att man har status som ett verkligt politiskt subjekt. Frånvaron av arbete, alltså arbete som erkänns som sådant, betyder en allmän kriminalisering av hela befolkningsgrupper, före något lagbrott rent tekniskt har skett.

Det är så rent konkret. För på samma sätt som arbete måste vara sanktionerat för att kunna kallas just arbete, så betyder att inte arbeta att man måste arbeta på sätt som tekniskt sett är kriminellt, genom att stjäla, sälja stöldgods, sälja droger, sälja sin kropp, lura, tigga, ockupera eller plundra.

Och i tider när det inte finns tillräckligt många jobb att få, eller när folk, gud förbjude, inte vill arbeta, inte vill slösa bort sina liv i timmar av leda och slit för någonting som de och deras familjer, vänner och statsdelar ändå inte får tillbaks speciellt mycket av, att i sådana tider fortsätta säga åt folk att det här är inte rätt sätt att ta sig fram på är exakt samma sak som att säga, ni kommer inte kunna arbeta, och ni kommer inte kunna inte arbeta. Ni ska hanka er fram på botten, och ni borde hålla käft om saken och inte klaga.

Hursomhelst, det vore kanske bra för er, och oss alla, om det klargjordes exakt vad som menas med arbete.

I korthet är det utbytet av en persons tid och ansträngningar, en del av ett liv, mot en viss mängd varor, där pengar är den vanligaste och mest ökända. Det speciella med sådant arbete under kapitalismen är att värdet av de varor som arbetaren får tillbaks inte motsvarar det värde som hon skapar genom sitt arbete. Detta är vad marxister menar med mervärde, och vad kapitalister menar med att göra snabba och lätta pengar.

Ersättningen arbetaren får för sitt arbete ligger inte på en konstant nivå. Lönerna är inte identiska, och en rättvis beskrivning av världsekonomin, om man bortser från vissa övergripande samband för högt skolad arbetskraft (kirurger, lönnmördare, jazzpianister) och struntar i alla vanföreställningar om sambandet mellan lön och värde, visar att det man tjänar har väldigt lite med kvantiteten eller kvaliteten på det arbete man utför att göra. Vissa arbeten är lågt skolade och betalar väldigt dåligt. Vissa arbeten är lågt skolade och betalar väldigt bra. Vissa arbeten är högt skolade och betalar väldigt bra. Vissa arbeten är högt skolade och betalar väldigt dåligt.

Vi kan säkert alla hålla med om det här, även om ni inte tycker att det är särskilt roligt. Det är ju trots allt sant.

Men det är också sant att den här plundringen är en form av arbete, även om det samtidigt undergräver arbetet som kategori. Precis som med krediten så är det den andra sidan av den fulla sysselsättningens kris. Det är en informell och prekär aktivitet med höga risker, som potentiellt kan ge hög utdelning. De som plundrar byter under ett par korta minuter eller timmar en del av sin tid och sin intellektuella och fysiska förmåga mot att få tillgång till en uppsättning varor som de inte är ensamma om att vilja ha, men samtidigt riskerar de långa fängelsestraff eller att dödas vilket gör timlönen högst osäker.

De arbetar i en tid där det är svårt att hitta jobb. De arbetar tillsammans, vilket som vi alla vet är vad som egentligen skrämmer er. Vi vet att vi sa åt dem att gå samman, att arbeta gemensamt för att förbättra sina liv, men det var inte det här vi menade…

Och för att ge en korrekt beskrivning av vad som händer så kan det inte reduceras till att bara plundra prylar och konsumtionsvaror för hemmabruk (en platt-tv gör det ju inte enklare att betala räkningarna). Istället kunde man se att direkt efter att en elektronikaffär hade länsats så började folk pantsätta laptops för tjugo pund, vilket ungefär motsvarar 2.5% av priset i handeln, om inte mindre, vilket inte bara betyder att man här kan se prov på den så hyllade entreprenörsandan som det är meningen att både arbetande som ickearbetande fattiga ska kombinera med att ta sig i kragen för att lyfta sig själva ur sin eländiga situation.

Det betyder också att era påståenden om att det på något sätt är moraliskt förkastligt eller taktiskt fel när folk tar dessa saker, istället för att nöja sig med ”det allra nödvändigaste”, framstår som rena idiotin. Är det meningen att vi ska insistera på att de fattiga, förutom att lägga band på sina egna begär, dessutom inte ens ska förstå bytesvärdets mest grundläggande samband? Att de borde ha lastat sina shoppingvagnar med mjöl och bönor istället för datorer som, i teorin, kan säljas för en ännu större mängd mjöl och bönor? Eller behållas och användas, för att få tillgång till internet, för att kunna skriva berättelser eller till vänner, för att kunna lyssna på musik, för att kunna titta på bilder av människor man älskar eller skulle vilja älska. För sist vi kollade så upphäver inte fattigdom behovet av att försöka njuta av den tillvaro man har, och av att dela detta med andra, hur fördärvad den här tiden än är.

Så absolut, de är opportunistiska. De tar den här händelsen, den här ”legitima orsaken till upprördhet” (mordet på en ung man) och använder den för att skapa en situation som ger dem tillgång till materiella varor och rikedom som de annars är förbjudna att röra.

Att skuldbelägga någon för detta är att delta i en djupgående och fånig mystifikation av världen. Precis som att det inte skulle vara en grundläggande mekanism i kapitalismen att utnyttja situationen när tillfället dyker upp (som t.ex. att utnyttja överbefolkning av fattiga och arbetets globala karaktär för att hålla lönerna nere). Precis som att det bara är de fattiga som utnyttjar situationer. Precis som att man borde låta bli att ta risker för att förbättra sitt liv.

Precis som att kampen mot ett våldsamt och vedervärdigt socialt system, hur våldsamt och ”vedervärdigt” man än kämpar, bara borde förbli politisk, och därmed möjlig att ignorera. Precis som att det som står på spel inte är materiellt, inte handlar om hur man lever eller inte lever sitt liv, inte handlar om just den här sociala katastrofen.

5. De har ingen rätt att göra det här. Det här är inte så man protesterar.

Självklart har de ingen rätt att göra det här. Det är just av den anledningen det inte är en protest.

En protest är det man har rätt att göra. Det är något man känner igen i samma ögonblick som man ser den, och glömmer så fort den har lämnat ens synfält.

Kanske är den värsta av de uppfattningar ni ger uttryck för, av all den skit ni häver ur er, att i det här läget våga påstå att 1) det finns faktiskt vissa legitima frågor bakom det här, en viss legitim oro, 2) som Tim Godwin (nuvarande chef för Metropolitan Police) uttrycker det, ”det här är samtal vi måste föra, men det ursäktar inte det som händer”, och 3) kravallerna kommer inte få några samtal att komma igång, så 4) folk borde återvända hem och börja med dessa samtal, försäkrade om (och uppläxade till) att om de bara använder sig av de rätta kanalerna för att uttrycka sina åsikter (röstning, dialogmöten, tillståndsgivna demonstrationer, brevkampanjer osv.) så kommer de med makten att materiellt förbättra dessa saker gladeligen överväga att göra något.

Att slå fast att kravaller och förödelse inte är rätt metod för att bli hörda, samtidigt som ni uppmanar folk att återgå till sätt att uttrycka sin vrede på som ni i flera decennier bevisligen har visat er helt ointresserade av att lyssna på, är samma sak som att klart och tydligt förklara att de från och med nu är stumma. Att det inte finns någon som helst möjlig väg för dem att artikulera en position som kommer att uppmärksammas eller tas i beaktning.

(Att säga, som vissa av er gör, att dessa olyckliga händelser visar att vi alla måste lyssna mer noggrant nu, är att erkänna att – hjälp! – våldsamma oroligheter fungerar faktiskt för att få uppmärksamhet. Men det kan ni väl inte säga. Eller…)

Men olyckligtvis för er är inte kravallen ett sätt att prata. Speciellt inte ett övertygande sätt. Den försöker inte bevisa någon poäng eller vinna över er till sin sida. Den uppstår ur frustrationen hos dem ni lyssnar på så lite att deras munnar lika gärna kunde vara utan tungor. Men det är inte tal, för den vet mycket väl vad fan det leder till.

6. Det här är urskillningslöst våld. Det är inte inriktat mot något.

Här är det viktigt att klargöra ännu en sak, att vad ni än kanske tror så är klasstillhörighet knappast ett mått på mänsklig anständighet (helt oavsett att rika nästan alltid är giriga och egofixerade skithögar). Det är synd, för det skulle göra klasskampen så mycket enklare, indelningen i vän och fiende så mycket tydligare. Men från de extremt fattiga till medelklassen och tillbaks igen så finns det briljanta människor, mediokra människor och folk som bara är avskyvärda.

Skillnaden ligger endast i vilka uttryck dessa tendenser tar sig. Vidriga människor som har tillräckligt med pengar för att hålla sig inom lagens ramar uttrycker det genom att slå sin fru och blåsa anställda på rimliga löner, och vissa som inte har tillräckligt med pengar för det sättet är de som under dessa dagar absolut har agerat avskyvärt och hänsynslöst. Alla som försvarar det är idioter. Vi har inget intresse av att fetischera våld som sådant, på samma sätt som vi inte är intresserade av att fördöma alla som kravallar bara för att vissa som deltar är skithögar som nu ser sin chans att fullt ut bete sig som sådana.

Men att dra generella slutsatser om kravallerna i sin helhet utifrån detta är helt oacceptabelt. Lika dumt är det att tro att man klart och tydligt kan skilja ut några få extremt vidriga människor från en händelse där väldigt många som deltar har genomlevt extremt vidriga situationer, och faktiskt inte bryr sig ett skit om de råkar bryta mot vad folk som har haft ett lättare liv tycker är anständigt, eller om de förstör deras egendom. De vet mycket väl vad de gör.

De som talar om plundrarna som ”sinnessjuka” säger egentligen bara att de inte ens kan föreställa sig ett sinnestillstånd där det är fullt logiskt att plundra. Att det faktiskt kan vara ett fullt medvetet beslut. Att de inte har något intresse av att sätta sig in i varför vissa människor tycker dessa skillnader – t.ex. mellan stora varuhus och lokala butiker – inte har någon större betydelse.

Men vi förstår dock varför en sådan desperat räddningsaktion av fördömanden är nödvändig. För vad som står på spel är inte så mycket risken att folk ska stödja det som händer, utan snarare att det som händer redan har börjat bryta ner stadens uppdelning efter hyra, privilegier och ras – allt det som ska hålla kvar de fattiga i deras egna stadsdelar, där de kan lämnas att ”jaga” varandra i zoner som helt har övergetts av all social service, förutom polisen.

Därför hör man nu överallt samma sak upprepas som ett mantra: jag kan inte fatta att det här händer i X. Jag har följt nyheterna, och det kändes så långt borta. Jag kunde aldrig tro att det skulle hända i X också.

Man förväntar sig aldrig det här, övergången från väl avgränsade fattiga zoner till en ibland nästan generell utarmning av hela staden. Det kommer nödvändigtvis som en chock, även utan moraliska fördömanden, för det innebär att tydliga avgränsningar och restriktioner faller samman. Det är ett upplösningstillstånd. Det lämnar byggnader och bilar som svarta skelett bakom sig och dröjer sig inte kvar vid en viss plats på slagfältet. Det sprider sig.

Men vi hävdar också att det finns en enkel och etisk väg att ta sig an det nu rådande, som är tätt sammankopplad med detta. Det är de strukturella villkoren för den verkliga rörelse som länge har kallats kommunism.

Det är inte omfördelningen av rikedom. Det är omfördelning av fattigdom, en process som uppstår när de som inte har någonting slutligen börjar ta sin del.

För detta leder till att den enda möjliga etiska grunden för oss att stå på, och den enda vi behöver, blir insikten om att det bara finns två alternativ och att dessa ömsesidigt utesluter varandra.

Å ena sidan det som jämnar ut och sprider vår tids alla motsättningar och helt häpnadsväckande brutalitet mer jämlikt, till alla.

Å andra sidan det som försöker få de redan utlämnade och värst drabbade att själva fortsätta bära hela bördan av den tågkrasch vi kallar samtid.

Ni insisterar på det senare, och ni hittar massor av sätt för att rättfärdiga och stärka er position. Vi insisterar på det tidigare. Det är skitigt och det kräver mer. Det har varit så länge nu, och det kommer fortsätta så. Och ju värre det blir, ju mer kommer ni som papegojor upprepa samma tomma fraser från er hackiga skiva, samtidigt som fängelserna växer och arméer reser sig bakom era ord.

7. Det finns ingen ursäkt för det här. Det är bara destruktivt

Inte minst för att det inte finns några ursäkter att få. Det finns ingen ordning eller struktur för att ursäkta dem som håller fast vid det senare. Alltså inte bara i ord eller rent teoretiskt (vilket skulle vara enkelt nog, att sätta ord i våra munnar och händer) utan de som gör vad som krävs för att överleva, och som vägrar accepterar att de bara ska överleva. De som vill ha, och ser allt som finns som de inte kan få. De som är förbannade över detta, och som nu har fått nog.

Det finns ingen ursäkt för det här. Men vi lever i en tid där man antingen kommer med ursäkter eller tar för sig.

Ni kommer med ursäkter. Men vi står både med dem som tar för sig, och med dem som drabbas i en situation där ett sådant tagande blir nödvändigt. Hela sättet att prata om offer blir fel. För vi ser att det inte är sant att ni står på de små butiksägarnas sida, de som nu blir av med sina verksamheter, eftersom det är på grund av det sätt som ni har lämnat vissa utan någonting samtidigt som ni har tillåtit andra att slita ihjäl sig för att hålla sig flytande, som de nu kastar sig själva (och vad skräp de nu hittar på gatorna) mot varandra. Det är ett samhällstillstånd som ni länge har välkomnat.

Det var det Hegel menade när han skrev om ”list”, om hur den underliggande idén aldrig straffas för sina brott. I det här fallet kapitalet och dess relationer som ständigt bevaras, eller som han så träffande uttrycker det, ”Det är inte den allmänna idén som ställs till svars av opposition och kamp, det är inte den som utsätts för fara. Den förblir i bakgrunden, orörd och skadefri.” Det gör att de specifika uttrycken – passionerna, begären och behoven, vardagen för alla som lever under och inom detta – istället kämpar mot varandra, när de kastar sig mot egendom och kroppar. Ibland, men det är sällan, överskrider passionerna denna idé och hotar den, om så bara för ett litet tag. Och det här kan vara ett sådant sällsynt tillfälle, som i den akuta och omtumlande situationen lyckas blockera och undkomma förnuftets list.

För alla kommer att få sitt, på ett eller annat sätt. Synd för er om det inte passar er. Synd för oss alla att det har lett till det här, eftersom detta utan tvivel inte kommer leda till någonting. I alla fall inte om man tänker sig leda till någonting som etablerandet av kollektiva handlingsmetoder, byggandet av infrastrukturer och förmågan att göra något annat. Det är uppenbart inte vad som står på spel här.

Men här talar vi till oss själva, inte till er. För trots all er omänskliga dumhet så är vi också långt ifrån oskyldig när det gäller att tänka fel. Och vi – detta formlösa vi, men inte ”vänstern”, hur man nu än definierar den – har hamnat snett på åtminstone tre fronter:

1. Vi kan inte tillåta det allvarliga i det som händer nu att bli en orsak eller ursäkt för att ropa på polis för att återställa ordningen. Inte för att det skulle vara ”bra” eller ”dåligt” med social oordning, dessa barnsliga ord som kastas runt. Utan för att det inte är upp till oss att avgöra. Det kommer hända oavsett vad vi tycker om saken. Så därför, om vi överhuvudtaget har någonting att säga, så måste det vara som en kritik av a) sådana reaktioner, som är precis det som gör att situationer av den här typen uppstår från första början, och b) det sätt som den här situationen kommer användas för att retroaktivt rättfärdiga den pågående behandlingen av fattiga som kriminella, dvs. just den behandling som leder till en sådan här explosion.

Vi förkastar fullständigt all sådan självbekräftande realism, allt som på något sätt bekräftar ert fördömande. Vi anser inte att det går ihop logiskt att tro att lösningen på det här ”problemet” är att på ett ännu mer hänsynslöst sätt tillämpa de metoder som redan är problemet, dvs. kriminaliseringen av de fattiga. Vi tycker varken att förvirringen i dessa tider berättigar ett sådant förvrängt tänkande eller dess resultat.

2. Vi kan inte tillåta att vår kritik stannar vid att vara en kritik på distans. Vi kan inte stå avsides och slänga ur oss krav på vad ”de” borde göra och inte göra, lika lite som vi kan ropa på staten att göra vad den ändå kommer göra, eller inte göra, oavsett vad vi begär av den. Att göra det är att falla tillbaks på fördömandets logik, att värdera och döma en situation som man själv inte deltar i. Om man tycker att de som kravallar ska attackera stora butikskedjor istället för små lokala affärer, så bör man aktivt uppmana till det förra, på plats, med famnen full av gatsten, istället för att bara fördöma det senare. Om man tycker att det borde finnas en formell organisation som styr upp det som händer, så bör man börja göra just det, istället för att bara klaga på att det saknas klassiska politiska former. Om man tycker att det viktigaste i en sådan här situation är att, med våld, försvara folks hem och affärer, så bör man göra det, tillsammans med andra som tycker så, istället för att bara vänta på polisen.

(Det här betyder inte att det enda alternativ är att utsätta sig för våldsamma situationer där man kan bli skadad eller dödad. Det betyder bara att den här sortens fördömanden eller förslag på förbättringar är irrelevanta om de inte samtidigt är materiella praktiker. De som, av helt förståeliga skäl, inte vill ha något med det här att göra ska också hålla sig borta från det som händer. Men då ska man inte heller fördöma det, eller utge sig för att komma med goda råd.)

För om vi envisas med att fokusera på de insurrektionella delarna i det som händer – alltså det som gör detta till något mer än bara kriminalitet och konsumism som gått överstyr, som vissa påstår – så ser vi att det inte bara handlar om våldsnivån eller hur mycket det lyckas skaka om staten. Förutom att många av de som deltar i kravallerna faktiskt har organiserat sig själva på ett väldigt seriöst sätt (även om det inte ser ut som något man normalt sett skulle kalla politisk organisering) så ligger det insurrektionella konstigt nog även i att butiksägare och andra faktiskt också tar hand om sig själva. Att de agerar mot en insurrektionell situation, med basebollträn i händerna. För det är här som tidigare uppdelningar efter förmodade allianser rasar samman och en spricka uppstår i vardagslivets ständiga reproduktion. Ett samhälle som reser sig i revolt, men inte alla mot staten, klart och tydligt uppdelade i två sidor, utan snarare på många olika fronter. Ett samhälle där alla inre motsättningar kokar över, vilket tydliggör i hur hög grad statens förmåga att hantera befolkningen har tappat all legitimitet i befolkningens ögon. Och där folk går till handling utan att vänta på polisens mediering. Är ett sådant skeende vackert? Nej, inte det minsta. Men det är en ofrånkomlig del av negationen av det nu rådande.

3. Utifrån detta måste vi poängtera en viktig skillnad, även om det till en början kan verka som en onödig utsvävning i det allt för abstrakta. Vi måste insistera på att det finns en skillnad mellan förstörelse och negation. Det är den skillnaden som utgör det speciella med kommunistisk teori, och att utelämna den är det vanligaste argumentet mot all teori och praktik som strävar efter att komma vidare: ni vet bara hur man negerar och kritiserar, ni vill bara förstöra, ni har inget konstruktivt alternativ.

Det som har pågått i London den senaste tiden har inneburit en massa förstörelse. Byggnader och bilar har slagits sönder och satts i brand. Inget har byggts upp i dess ställe. Det finns inga kartor, planer eller program. Man pratar om ”social negativitet”. Det visar sig i förstörelsen av en viss del av det som nu existerar och det visar på ett hat. Ett hat mot polisen, mot staden som har åsidosatt dem, mot skyltfönster som vaktar alla saker som är för dyra för att köpa, mot att bli tillsagd att man måste klara sig själv för att komma någonvart, och när man försöker göra just det så blir man gripen av polisen, mot alla som kollar misstänksamt när de passerar, bara för att de har huvtröjor och mörka ansikten.

Men detta är i sig inte negation, även om det är en del av en sådan process. Negation innebär snarare att alla sociala relationer som upprätthåller en viss ordning faller samman. Relationer som egendom, lag och värde. Det är alltså inte fysisk utplåning, ett totalt raserande av allt till grunden, utan snarare en process där allt som existerar ifrågasätts och kritiseras, oftast på ett väldigt materiellt sätt. (Egendom har visat sig vara väldigt motståndskraftigt mot argument, hur välformulerade de än är). Det är ett stålbad som inte lämnar någonting orörbart, det sätter sammanhangen som ursäktar deras existens ur spel och gör att man kan se dem för vad de verkligen är, vad som håller och vad som faller, och vad som länge har förgiftat oss.

Det är denna skillnad, denna tunna gräns, mellan negation och förstörelse som utgör grunden för det vi som har talat här. Förstörelse sker. Inte opåkallat, inte automatiskt (det är människor som fattar verkliga beslut att göra detta) men det är ett givet faktum. Vad som däremot är ovanligt är att man tar tillfället i akt att använda sig av det som sker (opportunistiskt, ja) för att expandera ilskan och den sociala oron bortom det som först utlöste den, till en verklig, levd och varaktig tanke på negation. En negation som absolut måste byggas. Och den byggs på de band som hastigt knyts när de förhållanden som tidigare höll ihop saker och ting – handel, polisbevakning, transportsystem, arbete – börjar vackla och falla samman.

I det här specifika fallet är det framförallt två saker som måste negeras, och det kräver en analys och en utveckling som går längre än vad som enbart kommer ur materiell social oordning i sig. För det första, användandet av politiskt som ett sätt att avfärda det som nu händer som ickepolitiskt och därmed fel. För det andra, den klara och tydliga uppdelningen i helt motsatta positioner, även om den ibland är helt nödvändig (vi tror alltså inte att klyftan mellan er som fördömer och oss kommer att försvinna inom någon snar framtid). Ja, vi är fullt medvetna om att det finns reella materiella skillnader mellan olika delar av befolkningen och deras klassbakgrund (och man bör ha en klar förståelse av att i vissa kamper är inte alla välkommen att delta). Men vi strävar efter att helt utplåna dessa skillnader. Alltså, att man slutar prata om ”de som plundrar” som om de tillhörde en främmande art, och slutar inbilla sig att det som händer ”dem” inte får djupa återverkningar som bestämmer och förändrar livssituationen för alla, oavsett om man identifierar dig med detta ”dem” eller inte. För att göra det är den krassaste formen av att tänka klass som kast, att förvandla massan till en undermassa som man själv inte tillhör, och det är en tendens eller riktning som aldrig kan leda till att skillnader och uppdelningar överskrids.

Men ställt mot all denna kritik av oss själva, alla våra snedsteg som leder till distanserat fördömande och önsketänkande, så är ni ändå mycket, mycket värre.

För ni fördömer inte plundrarna för att de plundrar. Ni har dömt dem långt innan dess, dömt dem till irrelevans och död. Det faktum att de plundrar ger er bara lite mer ammunition i ert långa exkluderings- och smutskastningskrig.

Det är därför vi inte vill ha någonting med er att göra.

För ni, ni som skriker er hesa i protest mot varje social åtgärd som möjligtvis skulle kunna gynna arbetarna, som skulle kunna vara en väg för saker som tak över huvudet, mat, kläder och medicin att nå fram till dem som behöver det, ni borde bara hålla käft och inte gnälla när konsekvenserna av er likgiltighet och ert förkastande av varje form av omtanke visar sig.

Men ni vill väl bara komma fram till uppröjningen efteråt. Som en sjuk parodi på kravallinformationens virala spridning, via digital teknologi, så organiseras ”mobbar” av städpatruller. Affischer med texten ”Keep Calm and Clear Up” tillverkas – åh, så fyndigt. Ni uppmanar alla att ta sig samman, behålla fattningen och känna sig ”beautifully British”, efter att ha besegrat dem ni inte betraktar som brittiska, och bara gå vidare som om ingenting har hänt.

Men det var ni som med falska leenden propagerade för både marknadens anarki och militariseringen av dess försvar. Nu, när den fulla konsekvensen av detta visar sig, så kanske ni för en gång skull borde ha anständigheten att komma ihåg vad ni har sagt och hålla tyst.

Ni skrek för att få sängen bäddad på det här sättet. Nu skriker ni för att den är obekväm, och för att allt oväsen utanför stör er fridfulla sömn.

Må ni varken få lugn eller ro, tills himlarna faller.

/ECW (Socialism and/or barbarism)

2 comments on “Ett öppet brev till alla er som fördömer plundringen (del 2)

  1. […] öppet brev till alla er som fördömer plundringen 1. Ett öppet brev till alla er som fördömer plundringen 2 Invisible Organization – Reading Romano […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s