Ett öppet brev till alla er som fördömer plundringen

gordon_riots03_lDen fjärde augusti 2011 mördades Mark Duggan av polisen. Han blev skjuten i en av alla kontroller som har blivit standard i Tottenham och övriga London om man råkar vara svart och dessutom har oturen att bo i ”fel” område. Polisen gick snabbt ut och påstod att Mark hade haft en pistol, att de hade känt sig tvingade att skjuta i självförsvar och att han var en brottsling. Inget av detta var sant. Marks familj och vänner gick till polisstationen och krävde svar på vad som hade hänt. Känslorna var heta, polisen nervös och aggressiv. Någon knuffades, någon plockade upp en sten som kastades. Sedan var det igång. Kravaller.

Det här var inte första gången. Tottenham har sett liknande kravaller både på 60- och 80-talet. Det nya var hur snabbt de spred sig. Först till andra delar av London, sedan över hela England. Det andra som var nytt var det omfattande våldet mot polis och privategendom.  Även gamla rävar som hade varit med vid de tidigare utbrotten chockerades. Moralpaniken var total i borgerlig media och snart fördömdes kravallerna från alla håll som ”nihilistiska”, ”opportunistiska” och ”opolitiska”. Även vänstern fördömde kravallerna för att de varken kunde se någon riktning eller organisation i det som hände och moraliserade över att plundringen bara var ett tecken på hur dessa ungdomar har internaliserat den ”kapitalistiska girigheten”, helt styrda av att till varje pris vilja konsumera olika varor.

Varken högern eller vänstern kunde förstå detta klassuppror som något annat än meningslöst våld. Behovet av att faktiskt analysera vad som hände överskuggades helt av viljan att fördöma. Av tvånget att fördöma. Av oviljan att analysera och förstå. Men om man varken är intresserad av moraliserande fördömanden eller okritiskt hyllande, om man kan se det rationella i händelser av den här typen och vill analysera vad som faktiskt sker, utan fördomar om hur det ”borde se ut” då finns den här texten, med alla sina svagheter och styrkor. Artikeln är skriven av Evan Calder Williams inte långt efter händelserna, uppdelad i två delar på grund av längd. Nedan följer första delen.

/översättarna

Ett öppet brev till alla er som fördömer plundringen

Kära läsare,

Jag är rädd att vi inte har så mycket att säga varandra.

Vad som följer kan därför möjligtvis ses som ena halvan av en dialog, på samma sätt som att skrika på en jukebox av is är det. Kanske kan själva ansträngningen att tala – en viss mängd av varm luft – mjuka upp ytan lite, men det blir ändå en ganska ensidig diskussion. Och det betyder knappast att ni kommer, eller ens kan, sluta spela de skivor som ni tilldelats, alla de fraser och undanflykter som går på rundgång.

Vi har ju trots allt redan hört vad ni har att säga. Vi kan också redan orden utantill. Vi finner dem, i bästa fall, föga övertygande. I sämsta fall, som illvillig, undvikande, rasistisk, medelmåttig, blodtörstig smörja, varken passande för munnar eller öron. Och i dessa dagar är det väldigt lite som hamnar under ”i bäst fall”.

Jag antar att ni skulle säga samma sak om vår position, fast med en annan uppsättning adjektiv. Omoget, destruktivt, oresonligt och naivt är några ord som dyker upp i huvudet, i alla fall om man ska gå efter hur era anklagelser har sett ut tidigare. Medias struktur och flödet av information gör ju att vi tyvärr inte kan undgå att höra vad ni säger, men ni kan mycket lätt fortsätta ignorera vad vi gör, tills dess att en massa arga människor bränner er stad. Då kanske ni, i ett ögonblick av svaghet, ger efter och lyssnar på dem som har något att säga om saken. Men det är osannolikt. Vi lever i högljudda tider.

Det är synd, för vi håller faktiskt med varandra om en del saker. Ni säger att plundringen och kravallerna är opportunistiska, att de är ”oresonliga” och ”dumma”, att ”det här är ingen protest, det är kravaller”, att de ”inte är politiska”, att ”det handlar om individer som använder händelserna de två första nätterna som ursäkt för att se till den tredje blir värre”, att det är ”förstörelse”, att det är ”ren och skär kriminalitet”, att de inte ”har rätt” att göra så, att det ”i det långa loppet inte kommer något gott” av att ”plundra lokala affärer”, ”sätta eld på bussar” eller ”sno en mobiltelefon” och framförallt, som du säger herr inrikesminister, ”det finns ingen ursäkt för våld, det finns ingen ursäkt för plundring”.

Och vi håller med.

Visst, det finns några punkter där vi skiljer oss åt, det är sant. Vi tycker inte att ”dessa människor” är ”apor”, ”råttor” eller ”hundar”. Men vi tror på att det verkligen är så ni ser dem, och att det inte är händelserna nu som är orsaken till er övertygelse. Det är bara en bekräftelse på vad ni alltid har tyckt om de som definitivt är fattigare och oftast brunare än er. Och när det gäller påståendet om att ert misstag var att ni ”borde ha hjälpt polisens internutredning att komma i kontakt med Mark Duggans familj fortare” så framstår det för oss som att ni redan har hjälpt polisen mer än tillräckligt, på värsta tänkbara sätt. För man kan väl inte säga att det var bemötandet av familjen efteråt som var problemet, eller hur? Har det inte mer att göra med att han faktiskt inte sköt mot polisen innan de mördade honom?

Till sist så håller vi inte med om att ”det vi ser nu överhuvudtaget inte har någonting att göra” med dödsskjutningen. Och det är här som den verkliga skillnaden ligger, denna lilla spricka mellan oss som öppnar sig till en gapande klyfta, en motsättning som inte kan överbryggas.

För vi vill förstå världen utifrån dess konkreta historiska omständigheter, hur och varför det har blivit som det är, och varför det är ohållbart. Ni vill å andra sidan bara garantera att det får fortsätta så länge som möjligt, utan hänsyn till kvalitet, utan hänsyn till konsekvenser, utan hänsyn till något annat än er kollektiva förmåga att slå fast att: det är en otäck värld där ute, men vi har i alla fall kvar vår anständighet. Vi sitter i alla fall högt nog för att kunna blicka ut över dödens fält. Vi kom i alla fall hit på laglig väg. Och hur vågar de. Hur vågar de!

Men bortsett från detta har ni sagt mycket som är helt sant. Så låt oss därför börja där vi är överens.

1. Det här har inget med politik att göra

I det här sammanhanget verkar ”politik” betyda ”det som har en politisk karaktär” eller ”den uppsättning angelägenheter och frågor vars lösning faller under den aktivitet och kategori som kallas politik”. Det låter uppenbart nog.

Men vad betyder ”politik”, inte generellt och inte alltid, men när vi använder det nu?

Politik är förvaltningen av det samhälleliga och dess motsättningar (dvs. den stökiga sfär som tar fasta på att det inte bara finns en person utan många). Detta sker genom varierande nivåer av institutionaliserad representation – alltifrån fantasier om direktdemokrati på individnivå, till att miljontals människor röstar på en president. Politiken går sida vid sida med ekonomin, som också påverkar, bestämmer och grundar sig på tillvarons samhälleliga sfär. Det ekonomiska systemet vi har – reproduktionen av kapital – upprätthåller vissa sociala förhållanden mellan människor och den värld de lever i. Det förstår dessa människor, deras tid och deras ansträngningar som resurser att förvalta, suga ut, vårda och cirkulera. Ekonomin förvaltar resurser genom en uppsättning relationer som bygger på den materiella abstraktionen värde. Politiken förvaltar subjekt och deras behov genom en uppsättning representationer som bygger på den materiella abstraktion medborgarskap. Man kan inte tänka sig politik utan ekonomi och vice versa – även om det finns perioder där det ena framstår som mer avgörande än det andra.

Med tanke på den politik ni bedriver eller stödjer så är det svårt att föreställa sig att ni inte skulle hålla med om det här, även om ni troligtvis inte gillar språket.

Detta innebär att en bedömning av vår samtid måste ta hänsyn till den snabbt ökande svårigheten som både politiken och ekonomin har att styra, hantera och strukturera fenomenet massor, alltså den sociala verkligheten. Det här visar sig tydligast på två sätt.

För det första, i den totala oförmågan att tillhandahålla tillräckligt med jobb till tillräckligt många människor, så antalet människor som helt enkelt inte kan anställas ökar. Detta är ett strukturellt resultat av kapitalets utveckling. Det är inte en olycklig bieffekt av dåligt regerande, även om hela det politiska fältet är fullt av inkompetens. Det är inte ett resultat av en ”mjuk” invandringspolitik, som om tillväxten på något sätt skulle ha överlevt lönsamhetens generella kollaps i produktionen de senaste fyrtio åren om bara Storbritannien hade bevarats vitt – om postkolonial bara hade betytt att de hade stannat i de före detta kolonierna när Imperiet fann dem för oregerliga att hantera.

För det andra, den långsamma utblödningen av välfärdsstatens kadaver, följt av en slakt vars omfattning och snabbhet saknar motstycke i historien, genom attacker på sociala åtgärdsprogram, boende och pensioner. Så att de som har jobb utan att vara rika, och de som inte ens efterfrågas på arbetsmarknaden, avskärmas allt mer från de medel som krävs för att de på ett fullgott sätt ska kunna reproducera sina egna och sina nära och käras liv. Kopplad till denna oförmåga visar sig nu en gammal brutal sanning: bara för att de fattiga blir fattigare, så har inte deras behov och begär den goda smaken att försvinna, de begär som alltid hånas av medel- och överklassen, som om man är en idiot bara för att man vill ha något man inte har råd med. Istället blir de allt mer desperata, uppdelningen av staden i olika zoner allt hårdare och polisen allt mer brutal.

Det är dessa fundamentala förutsättningar allt kretsar kring, och som hänger hotfullt som bilan på en giljotin över massornas huvuden. De förhållanden som förankrar politiken och ekonomin, dvs. medborgarskap och värde, och som producerar det grundläggande antagandet att dessa är naturliga och eviga, befinner sig kort sagt i en skälvande, skräckslagen oordning.

Att då säga att plundringen och kravallerna ”inte är politiska” är faktiskt att inse någonting väldigt viktigt. Nämligen att politiken i många år, och nu tydligare än någonsin, har visat sig fullständigt oduglig att hantera de bekymmer och behov de har som knappt faller under dess skugga från början.

Att sörja detta faktum innebär bara att insistera på, som ni gör, att ”dessa människor” borde åka tillbaks till sina egna stadsdelar, till de officiella kanalerna för klagomål, de som kan förstås som politiska och som ni kan känna igen som sådana när ni ser dem (det kan till och med sträcka sig till fredliga demonstrationer, som vet när det är dags att gå hem!). Tillbaks till hopplösa försök att söka stöd i ett förhållande som bara existerar som gränsdragning för att hålla dem ute. Tillbaks till att inte bli betraktade som ett seriöst politiskt subjekt. Därför är det bara när de agerar ”ickepolitiskt” (genom att hoppa över förmedlingarna medborgarskap och representation för att framträda) som termen ens dyker upp, som en negativ definition. Men ni förstod dem aldrig ”politiskt”. Ni tittar åt ett annat håll och hoppas att de ska göra samma sak.

Men vi lever i Janustider, även om de båda ansiktena försöker vrida sig loss och spotta den andre i ansiktet.

Kravaller är den andra sidan av demokratin, när demokrati betyder förmågan och legitimiteten att rösta igenom åtgärder som direkt skadar den befolkning som den säger sig representera.

Plundring är den andra sidan av krediten, när kredit innebär att stater och institutioner desperat kämpar för att upprätthålla höga kreditnivåer till priset av att de som utnyttjar dem går under.

(Det är givetvis en slump att kravallerna under dessa få dagar sammanföll med sänkningen av USA:s kreditvärdighet och kraftiga svängningar på världens börser, men det saknas inte samband. Kravaller och plundring är lika gammalt som ekonomisk utsugning och politisk befolkningskontroll. I tider när denna utsugning och kontroll slutar att fungera som den ska, när arbetet självt blockeras, är det då ens tänkbart att avbrott och utbrott inte skulle hamna allt mer i förgrunden?)

Och förödelsen då, kaoset som släptes lös på gatorna? Den ursprungliga betydelsen av det engelska ordet ”havoc” var inte ”destruction” (förstörelsen som sådan) utan det kommando som ropades ut som signal och uppmaning till att börja plundra. ”You cry havoc”.

Havoc, plundring och förödelse, är alltså den andra sidan av klass, vilket i sig innebar (och innebär) både en uppdelning av människor i klasser för att kunna utvinna rikedom (beskattning) och ett stridsrop. Förödelsen hålls under kontroll av klass men hotar alltid att svämma över, och den anarkistiska vändningen till stöld och ödeläggelse belyser, negativt, denna andra sida av förhållandet, den legala stölden och sanktionerade förstörelsen av våra liv och resurser.

Plundring och förödelse är klassernas grundläggande kriminalitet. Är ni verkligen förvånade över att den är så svår att kontrollera?

2. Det här är inte rättvist

Detta är en vanlig kommentar, och återigen är det helt sant. För i ett sådant påstående gömmer sig det fullt legitima erkännandet av all den skada och det trauma som sådant här orsakar, främst genom förlorad egendom, som drabbar många som uppenbarligen inte ens är nära att vara rika, som också sliter för sin överlevnad och som lagt många år på att bygga upp den lilla trygghet de har i sina liv.

Och till de som frågar oss, i hopp om att förlöjliga oss, jaså, men tänk om det var ert hus då? Eller er bil? Eller er affär? svarar vi:

Vi skulle bli vansinniga. Vi skulle bli helt förstörda. Varför skulle vi inte bli det?

För vår poäng här handlar inte om att ”legitimera” våld, eller om att förminska den chock och skräck som de känner som hamnar mitt i korselden. Poängen är att i den mån som själva det politiska som norm kollapsar, i den mån som dess förmåga att i tillräckligt hög grad fånga upp och kanalisera motsättningarna i en massa människors liv inte längre fungerar, så faller också ramarna för hur man ska tänka kring detta samman.

Framförallt, själva tanken på kompromiss, som är helt avgörande för att kunna blockera alla verkliga försök att gripa in i katastrofala situationer. Hela idén om att ställa upp kostnads/nytto-kalkyler. Eller föreställningen som är så tätt knuten till det ekonomiska sättet att tänka om likvärdighet och jämlikhet, som gör att man likställer och försöker mäta lidandet och ilskan hos en förtvivlat fattig tonåring, pissad på av ett samhälle som hånar, föraktar och kriminaliserar honom, mot lidandet och traumat hos en fattig butiksinnehavare vars affär plundrats och som redan har svårt att få det att gå runt när hyrorna drivs upp av gentrifieringen.

Att verkligen tänka bortom politikens vindlande återvändsgränder innebär att förkasta den här typen av utvärderingar och avvägningar, att förneka rättviseanspråket, och istället säga:

Det är brutalt att folk är så avskiljda från de mest grundläggande livsnödvändigheterna att de tvingas sälja droger och sedan hamnar i fängelse på livstid för det.

Det är brutalt att en familj tvingas se sitt hus brinna ner på grund av kravaller.

Det är brutalt att snuten skjuter först.

Det är brutalt att folk behöver skydda sina affärer med baseballträn, i rädsla för att förlora dem.

Det är brutalt att folk måste spendera sina liv med att arbeta i de där affärerna, i rädsla för att förlora dem.

Inget av dessa påståenden utesluter något av de andra. De är alla sanna. Men det är just den föreställningen, att man måste begränsa missnöje och kamp till ”politik”, som gör att de delas in i grupper på olika sidor som man sedan ska balansera och väga emot varandra.

De är omöjliga att mäta och jämföra med varandra. De är även ett resultat av samma uppsättning förhållanden som gör det så otroligt svårt för stora delar av världen att leva.

Och vi befinner oss i en tid där ett sådant dubbelt förhållande råder, av det som inte kan mätas och det som inte kan vara en tillfällighet. Vi ser det när uppdelningen i olika sidor bryter samman, när rättvisans matematik slutar fungera och i röran som uppstår mitt i allt det vi trodde kunde hållas klart och tydligt separerat. Det är en omkastning av identiteternas poler. Kravaller är inget man försvarar. Det är inte ”bra” eller ”dåligt”. Kravaller är en omkastning av tillhörigheter och omdömen.

Ofta är det en intern upplösning av vad som annars skulle kunna uppfattas som gemensamma klasslinjer.

Det involverar situationer som vi med all säkerhet kommer se mer av. De hopplöst fattiga ställs mot de som är fattiga, men som fortfarande håller huvudet över vattenytan, butiksägare ställs mot plundrare, arbetare mot folk som kravallar, de som krossar fönster mot folk som städar upp efteråt, och internt, på individnivå, eftersom människor inte alltid låter sig spaltas upp i antingen det ena eller det andra facket.

Det verkar vara åt det hållet saker och ting utvecklas just nu och det kommer troligtvis fortsätta så det kommande årtiondet, när staten drar sig tillbaka och omgrupperar sig, ingriper brutalt i explosiva situationer, men i det stora hela lämnar de båda sidorna av samma fattiga att slåss mot varandra och klara sig bäst de kan. Det är först när allt är över som de, och ni, kliver in för att städa upp sörjan, ta lite bilder med borstar i händerna, skaka dessa händer, och hoppas att alla har lärt sig sin läxa så att ni kan återgå till att ignorera alla verkliga problem som de som blir kvar där fortfarande har.

Och självklart är det som händer skrämmande, spännande, idiotiskt, sorgligt, chockerande och oundvikligt. Självklart. Vi förväntande oss inget annat. Och det gjorde inte ni heller.

3. De är bara ”materialister” som stjäl saker de inte har råd att köpa

Förväntar ni er verkligen att kravaller ska vara immateriella? Förväntar ni er att de bara ska plundra sånt som de redan har råd att köpa?

Men precis som tidigare så håller vi med i sak om beskrivningen i era fördömanden. Folk använder den här materiella situationen som en möjlighet, för att stjäla saker de annars inte (eller i alla fall bara med stor svårighet) har råd att köpa. Det är helt sant.

Men med det sagt uppstår två separata frågor, två sammanflätade trådar av skitsnack.

För det första så signalerar denna återkommande anklagelse om ”materialism” ett mer allmänt fördömande, inte av den konsumism som ni känner så väl och stödjer helhjärtat, utan av socialt uppror som materiellt faktum. Att prata, med förakt, om dessa dagars materiella karaktär innebär underförstått att man vill att folk återgår till ”protester” som håller sig inom ramarna för det representativa, till att bli räknade, sedda och ignorerade för att sedan återvända hem, och hålla sig där. Det visar på er rädsla och avsky när ni ställs inför att ”protester” blir materiella, och därmed slutar att vara just protester.

Att erkänna detta är inte detsamma som att man avsäger sig någon form av bedömning av händelserna. Man kan och bör självklart tänka både länge och väl på vad denna förändring, detta skifte, egentligen innebär, på vad det betyder att denna materiella kritik av staden slår urskiljningslöst och drabbar både stora butikskedjor och ”lokala småbutiker” lika illa. Och att verkligen tänka igenom detta betyder att man agerar på ett sätt som bidrar till förändringen, att man kastar sig in i den, eller framför den, vilket man nu väljer. Men begravt i attackerna mot plundringens ”krassa materialism” ligger alltså en fulare mask och kryper, den distanserade, ytliga och välputsade som stödjer kritik och protester precis så länge som de fortsätter att vara irrelevant och ickemateriell, så länge det syns och hörs men aldrig när de känns.

Mer specifikt så avslöjar detta fördömande av ”materialism” både en häpnadsväckande oförmåga till självreflektion och att man envisas med att fortsätta patologisera, rasifiera och avhistorisera de fattiga och arga.

För låt oss vara ärliga. Du som arbetar, du som har den möjligheten, kanske för att du fått allt serverat eller för att du har kämpat som ett djur för att nå dit, du som är ”en vanlig, hederlig arbetare”. Arbetar du verkligen bara för att ha råd med det allra nödvändigaste? Arbetar du enbart för att skrapa ihop till ett nödvändigt intag av kalorier, en tagelskjorta, ett tomt rum, kanske en öl på helgen och ett busskort för att ta dig till och från jobbet? Föraktar och förtränger du alla begär som går bortom det?

Nej. Det gör du inte. Det gör inte vi heller. För även om du är en av de som oftast inte har råd, så vill du ha, och du arbetar, snålar, fifflar och lånar för att kunna skaffa det, dyra sneakers, en platt-TV, en stadsjeep, en barnvagn som ser ut som en stadsjeep, dyr vodka, de där märkesbyxorna som får din bak att se bra ut, örhängen, cologne, cigaretter som inte smakar kartong, tv-spel, diamanter och kvalitetskött.

(Eller ännu värre, du låtsas att du står över allt sånt, så du vill ha en splitter ny hybridbil, hampatvål, lokalt odlad mat, en lägenhet med bambugolv och Matthew Arnolds samlade verk istället.)

Så, redan innan frågan om kriminalitet uppkommer (hur dessa saker införskaffades) fördömer du plundrarna för något annat. För att de vill ha precis samma saker som du själv vill ha.

Ni fördömer dem för era begär.

Ni säger att begär är förkastliga och oacceptabla så fort de skiljs från lönearbetets legitimisering. Ni menar alltså att de ska gå runt och begära saker, men ständigt förvägras att de uppfylls, att det är de fattigas lott, för ni anser att begären egentligen inte ska överskrida de tillgångar man har.

Så när ni (som så många strax till vänster om mitten som fördömer plundringen gör) vrider argumenten mot det kontrafaktiska och säger, men det hade varit annorlunda om de bara hade tagit mat, blöjor eller medicin, du vet, det allra nödvändigaste, så menar ni egentligen att de bara borde stjäla varor vars kvalitet motsvarar deras sociala ställning. De fattiga, som inte har en speciellt hög levnadsstandard, borde bara ha saker som inte har en speciellt hög standard. De borde inte ta förrullade cigaretter. De borde inte ta champagne, eller i alla fall inte de fina sorterna, och i så fall bara för speciella tillfällen. De borde absolut inte ta TV-apparater. För de förtjänar inte dessa saker. Och de borde veta bättre.

Och ni missförstår situationen, totalt, om ni tror att detta kan reduceras till ett simpelt begär efter saker. Handlingen att ta är inte en neutral omfördelning av varor på en marknad.

För vad innebär det att plundra? Att plundra är inte att snatta. Det är inte att stjäla. För stjäla förutsätter vissa ramar, en relation mellan två potentiella ägare, från den som ägde det till den som stal det, så att den senare nu äger det, som en ägodel, hur ”olovligt” det än togs. Detta är inte att plundra. Plundring är inte konsumism med andra medel. Plundring sätter allt på spel och gör det genom att undergräva egendomens hela idé, som juridisk rätt och transaktion mellan två specifika subjekt.

Plundring är per definition kollektivt. Även om vissa säkert drömmer om proletära Rambos så är det här ingenting man ger sig in på ensam. Det är horder av människor som tar allt, för plundring syftar även på stöldens totala natur. Det är inte taktiskt, inte försiktigt, inte listigt. Det är ett tillfälle av total uppsluppenhet som kännetecknas av att allt det kommer i kontakt med behandlas som om det redan var i dess grepp. Det engelska verbet ”looting” är bara en variant av substantivet ”loot”, som betyder just ”byte” eller ”stöldgods”, och det är också så plundringen relaterar till affärer, gator, staden och världen runtomkring sig. Det behandlar allt som om det redan var ett byte, egendomen som om den redan var stulen, ihoproffat och inlåst bakom glas och stål.

Det är alltså en genuin kollaps av hela den logik som ni så självsäkert basunerar ut och sedan använder för att döma de som plundrar, av att de inte gjort sig förtjänta, av att det måste stå i proportion till deras inkomst, av att inte vilja ha eller vara någonting mer, av att frustration ska vara en del av livet, saker som bara de fattiga förväntas acceptera. Det är en attack.

Er nervösa rastlösa oro inför detta är fullkomligt förståelig, eftersom det inte har så mycket att göra med ”de andra”. Det handlar snarare om hur ni ser på era egna ägodelar, era egna begär, er egen smak. Nämligen att ni inte är speciellt intresserade av ett par gympaskor för att de är bekväma/ser snygga ut/hjälper er att springa fortare. Det är bara en tillfällighet. Era begär är negativa. Det handlar om att ni inte vill att andra ska ha dem. För vad ni längtar efter är inte överflöd i sig, speciellt inte för de många, utan snarare ett förhållande av generell knapphet som era ynkliga tillgångar kan resa sig över som torn. Detta förstärks bara när ni försöker förneka och förkasta det, förminska det och inte ens har anständigheten skylta med det (att skylta med rikedom på ytan är ju trots allt något som bara fattiga och smaklösa gör). Nå, tiderna är hårda, men jag klarar mig okej. Vi måste alla dra in svångremmen ibland.

Ni fördömer alltså de som är för hungriga, förbannade, uttråkade, trötta eller desperata, för att de inte lyckas praktisera den självförnekelse ni själva bara låtsas att ni har. Med ett undantag. Det finns en sak som de ska vilja, och som de ska göra allt för att få: ett arbete. Så…

2 comments on “Ett öppet brev till alla er som fördömer plundringen

  1. […] Ett öppet brev till alla er som fördömer plundringen 1. Ett öppet brev till alla er som fördömer plundringen 2 Invisible Organization – Reading Romano Alquati […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s