Robin Goodfellow & Everyman

“In the signs that bewilder the middle class, the aristocracy and the poor prophets of regression, we do recognise our brave friend, Robin Goodfellow, the old mole that can work in the earth so fast, that worthy pioneer — the Revolution.” – Karl Marx

Historien är enligt ryktet den store uppfostraren. Kanske lär man sig av det förgångna eftersom den som lydigt vänder sig tillbaka för att lyssna på det som skett, lika mycket möter icke-historien om allt det som kunde ha ägt rum, som den faktiska historia som resulterat i det samtida. Nuet är därför en dialog med de döda som alltid visar möjligheten av något annat (nämligen möjligheterna som de dött tillsammans med). Detta eftersom själva idén med att läsa historien för att förstå samtiden handlar om att lika mycket i historien som i den nuvarande tiden skilja vän från fiende. Klass från klass. Sanning från lögn.

Det förbud mot en normativ historieuppfattning som den ointresserade blicken på verkligheten erbjuder behövs för att försvaga det egna jagets järnbur. Jaget och dess åsikter tenderar trots allt att stänga inne verkligheten i barnsliga drömmar och illusoriska fantasier. Men iakttagelsen av vad som var kan inte nöja sig med en klinisk pseudovetenskaplighet, som stirrar sig blind på det förflutnas ”det var en gång”. Det förgångna lever ju inte en museal tillvaro utan hemsöker oss med förslag på hur livet i dag borde vara organiserat. Historien trycker följaktligen på med hela sin rikedom för att ständigt visa att den politiska förståelsen av vad som skett är otillräcklig. Det ackumuleringen av tid säger är således att verkligheten inte får plats i perspektivet eller värderingen, eftersom det alltid finns något mer, något som inte ryms inom de givna tolkningsmöjligheterna. Historien platsar därför aldrig inom den existerande samhällsformationen. Den tillintetgör snarare samtidens form och dess konforma försvarare och reformistiska kritiker genom att fungera som nutidens ”antiform”.(1)

Detta historiska mervärde blir nästintill rent automatiskt utgångspunkten när man intresserar sig för möjligheten av samhällelig förändring. I varje ansats att kritisera det nuvarande öppnar sig nämligen en tidigare okänd historia, vilket George Caffentzis nyligen påminde om. Feminismen blir kvinnohistoria. Antirasisterna ser hela den värld av kamp mot västerländsk civilisatoriskhet som döljer sig i annalerna. Tiden upptäcks med andra ord som en mottid, som den andra historia som blir synlig i en krisperiod eller när en upprorisk rörelse börjar formeras. I den meningen upprepar sig historien, eller mer bestämt; den upprepar möjligheterna som inte uttömts i allt det som är. Det leninistiska diktatet om att sanningen är revolutionär visar sig i dessa situationer vara en opolitisk eller förpolitisk sanning – en sanning som möjliggör alla politiska tolkningar, och därigenom alla försök att värja sig från den kraft som är omöjlig att värja sig från eftersom man redan är en del av den. Denna revolutionära kraft är historien, vars form under det kapitalistiska produktionssättet av Marx och Engels kallades kommunism, eftersom dess uppgift var att framställa ett nytt bruk, ett gemensamt bruk av den privata egendomen.

Kommunism är ett ord som man på allvar bör överväga att sluta använda eftersom det vi vill säga med det är avskaffandet av såväl stat som kapital, av varje företagsformation – må den vara statlig, kooperativ eller privat – som domineras av den dubbla bokföring, som i dag är standarden för alla näringsverksamheter. Detta avskaffande är ett avskaffande in making, där mer än klasskampen, ytterst själva produktivkrafternas utveckling, visar produktionsförhållandens alltmer iögonfallande irrationalitet. Revolutionen är därför inte en organisationsfråga, utan en fråga om det systematiska undergrävandet av den förhärskande samhällsformationens själva form – värdeformen, varuformen, kapitalformen. Det som måste avgöras i kampen om kommunism är följaktligen inte vem som förvaltar ekonomin, utan vilka produktionsförhållanden som kan förvaltas. Först det avgörandet kan producera ett historiskt brott med det nuvarande, ett brott som alltså redan i dag är aktivt som ett underminerande av den nuvarande verkligheten. Så målet måste vara att stämma in i det gräv vidare, gamle Robin Goodfellow, som spontanisten Karl Marx gav uttryck åt.

Robin Goodfellow dyker som bekant upp som Puck i en Midsommarnatts dröm med sin djävulska list, men var också ett namn på just djävulen i evangelisten William Tyndales predikningar. Djävulen är frestaren, förföraren. Den som lockar kvinnan ur hemmet, barnen från föräldrarna och arbetaren från företaget. Och, vilket borde tilläggas, medborgaren från nationen och det offentliga. Historiens djävulska kompetens ligger i detta undergrävande och omförhandlande av de institutioner – familjen, egendomen, företaget, staten – som försöker överleva genom att förvandla sig till en andra natur, till ett slags överhistorisk nödvändighet. Visst är sociala konstruktioner ofta långt tåligare än det som brukar kallas natur, men tiden är det enda invariabla och dömer således dessa samhälleliga tillfälligheter, precis som allt annat, till döden. Det gäller därför att söka efter de historiska tendenserna i sammanbrottet och förfallet, snarare än i det som bromsar upp den stundande förändringen. Men inte för att lidande och orättvisa tvingar fram förändring, utan eftersom den nuvarande ekonomiska oordningen blir alltmer exploaterande och orättvis, och just därför producerar sin kritik. Krisen och dess fruktansvärda konsekvenser är nämligen tyvärr här för att stanna vare sig vi vill det eller ej.

Kommunismen, i betydelsen av den historiska rörelse som reser sig ur kapitalismens sköte, tycks när man läser Marx och Engels skrifter inte bara vara inbegripen i, utan det nödvändiga resultatet av en mängd motsättningar – motsättningar mellan klasser, mellan förkapitalistiska tyranniska sedvänjor och liberal barbari, och framför allt mellan produktionsförhållanden som bygger på lönearbete och produktivkrafter som ersätter levande, mänsklig arbetskraft med maskiners döda arbete. Som vi påpekat vid ett flertal tillfällen gäller det därför att inte reducera arbetarmakt till självförvaltning, och inte heller till ett gemensamt ägande av kapitalistisk egendom. Arbetarmakt är mer än så. Arbetarmakt är arbetarens makt att vara något annat än en arbetare. Den är produktionen av en ekonomi som befriats från det debet-och-kredit förhållande; dvs. den monetära värdeform, som fjättrar arbetaren vid maskinen, och maskinen vid tvånget att producera för profit. Robin Goodfellow är följaktligen den sataniska kraft som löser upp värdeförhållandets kedjor som binder allting vid produktion (verklig såväl som fiktiv, för att använda borgerlig terminologi), och därför förbereder det sammanbrott som är nödvändigt för att historien ska kunna formeras i en ny konstellation.

Det finns emellertid inget som förfasar majoriteten av dagens historiker och politiska aktivister mer än denna deterministiska och spontanistiska historieuppfattning, som hävdar kommunismen som en nödvändig produkt av den slaktbänk som den kapitalistiska historien borde beskrivas som. Det förskräcker trots allt med viss rätt varje fri vilja att själva det verkliga i verkligheten fungerar som en osynlig hand, som rått använder sig av individernas död och massans lidande för att bakom den levandes rygg bygga något, väldigt annat. Desto svårare att acceptera blir det dessutom när vi erkänner att denna historiska list inte bara visar sig i byggandet av en marknad, utan än mer i marknadens kris. Om marknadens osynliga hand är ackompanjerad av en hjälpande synlig hand – stater, partier, fackföreningar, företag – verkar revolten på samma sätt med osynlig och synlig makt. Klasskampen är ett isberg, där havet döljer hela den mängd av relationer och praktiker, som bär upp det som är en synlig förändring och som enkelt kan dateras till, säg, januari 2011 då revolten i Tunisien bröt ut, eller beskrivas som en arabisk vår. Märkligt nog är det i den osynliga och opersonliga historien – den mikrohistoria som vi sällan får läsa om men som vi alla är med och skapar – som den enskilda aktören, eller gruppen av arbetare, kan spela roll eftersom de där ställs inför val som just produceras som faktiska valmöjligheter, om än uteslutande valmöjligheter som innebär ett ständigt omförhandlande av ett större misslyckande att åstadkomma reell förändring. Denna större, världshistoriska förändring, skänks trots allt när det inte längre är möjligt att tala om val eftersom det är tydligt åt vilket håll historien är på väg och vad som kommer att tvinga fram en förändring som förkortar färden till detta mål. I detta läge är individens agerande befriat från den faktiska ensamhet, och det anonyma och tämligen meningslösa liv, som den enskilda tillvaron alltid är häftad med i egenskap av att vara ett specifikt något, ett stycke ruttnande kött begåvat med förmågan att tänka egna tankar.

Men eftersom denna förståelse av historien, som en slags obönhörlig syndaflod, som dränker varje enskilds aspiration och varje kollektivs önskningar, innesluter handlande och aktivitet – vårt handlande och vår aktivitet – bottnar den fria viljans rädsla för historiens determinism i något mycket specifikt. Nämligen i oviljan att gå till botten med den föreställning om mänsklig frihet som den borgerliga subjektiviteten de facto förverkligar, och dessutom förverkligar som en revolutionär potential. Detta eftersom arbetaren i egenskap av biologisk varelse aldrig är absolut identisk med den samhälleliga funktion som underordnar henne på och utanför företaget. På marknaden produceras individen just genom sin samhällelighet som en ensam atom, en robinsonad, och visar därmed att det är omöjligt att en gång för alla innesluta allt det som av tid och rum hackas upp som enskilda liv i den gemenskap som kallas kapital. Antagligen är själva skandalen med det som felaktigt kan beskrivas som revolutionär historiedeterminism, därför mer förklarlig utifrån Marx och Engels iakttagelse att om kommunismen enbart kan produceras i den historiska situation som producerar den per automatik, betyder det att vem som helst kan göra revolution. Robin Goodfellow är alltså envar. Detta är den egentligt demokratiska, kanske till och med populistiska halten i Marx och Engels program som provocerar varje yrkesrevolutionär. Hur förfärligt är det inte för aktivister, politiker och vänsterteoretiker att kommunismen inte reser sig ur strategisk genialitet eller politiska förslag, utan ur det från verkligheten själv uttröskade massmedvetande, som formulerar nödvändigheten av en samhällsformation som inte får plats i det rådande.

Det är utifrån en sådan ”determinism” som det blir nödvändigt att fråga vad som behövs göras, för det är en fråga som inte är relevant att ställa i en revolutionär situation då historiens tvång för en stund upplöses. Det är enbart rationellt att undra vad man egentligen bör och kan göra i en tid då kontrarevolutionen fortfarande mystifierar möjligheten av ett medvetande, som inte söker en räddning i det nuvarande och alla de institutioner som hör hemma i nuet. Kontrarevolutionen är därför alla uttryck för det falska medvetande som söker räddningen i någon av de institutioner och rörelser som inte överskrider den nuvarande statsformen. Även om vem som helst kan göra revolution, så är det följaktligen inte alla som klarar av att rida ut kontrarevolutionen. Den politiska konsten – nödvändigheten av list, konspiration, strategi och taktik – ligger därför inte i förmågan att segra, för varje seger kommer som en nödvändighet, utan i förmågan att uthärda och göra en makt av nederlaget. Politik är nederlagets konst, och det som kallas antipolitik – eller revolutionär politik – är varje ansats att förkorta kontrarevolutionens varaktighet genom att rida ut den, genom att organisera statens – och därmed politikens – bortvittrande. Detta att misslyckas bättre har kanske blivit något av en plattityd, men långt innan Slavoj Žižek använde sig av Samuel Becketts ord för att hitta socialismens möjlighet i socialismens misslyckande, beskrev den tyske aktivisten Hans-Jürgen Krahl marxismen som en lära om kontrarevolutionen.(2) Denne studentledare för den västtyska antiparlamentariska oppositionen under sextiotalet, har efter sin förtidiga död, endast 27-år gammal, lämnat efter sig brottstycket av ett verk som borde undersökas närmare. I Sverige uppmärksammades han av pionjärerna i Tekla på sjuttiotalet, men inte riktigt av de anledningar som han i dag förtjänar att läsas för.

Bland de småskrifter som publicerats i Konstitution und Klassenkampf, finns en intressant anteckning som bär namnet ”Zu Marx: Die Klassenkämpfe in Frankreich (1848-1850)”, som handlar om det Krahl kallar för kontrarevolutionens revolutionära katarsis. Katarsis är enligt Aristoteles den rening av människan som de grekiska tragedierna leder till. Krahl, som tidigt sökte efter de som misslyckats göra revolution men som lyckats härda ut kontrarevolutionen, såg kontrarevolutionen som en renande process. Detta eftersom revolutionen behövde genomgå den serie misslyckanden som reaktionär, fascistisk och reformistisk kontrarevolution innebar, för att hävda omöjligheten med dessa alternativ som kapitalet och dess stater återkommande erbjuder som faktiska och på sätt och vis förnuftiga valmöjligheter. Krahl påminde sina kamrater om att den som vill tala om reaktionen kan inte bara tala om revolutionens misslyckande, utan måste också analysera reformismens och demokratins seger över revolutionen som en förlust som bäddar för fascism. Det är därför vi måste våga tala om lika mycket röd och blå fascism, som brun fascism, vilket Liebknechts och Luxemburgs geniale medmilitant Otto Rühle påminde om innan han dog 1943, bortglömd och isolerad i Mexiko. Stalinismen och fascismen hade trots allt tillsammans med de parlamentariska demokratierna förintat möjligheten av en världsrevolution, och därför kan inte Rühles kritik av bolsjevismen som en form av fascism jämföras med den liberale historikern Ernst Noltes kritik av fascismen och kommunismen som totalitära ideologier, utan bör snarare sättas i relation till CLR James kritik av Sovjetunionen som en fascistisk stat – en stat som krossade och dödade kommunistiska militanter, och genom tyranni utvecklades mot kapitalism. Men teorin om kontrarevolutionens katarsis spårade alltså Krahl inte till Rühle, utan redan till Marx som enligt den tyske studentaktivisten menade att revolutionen först är möjlig när kontrarevolutionen nått vägs ände och visat sin irrationalitet. Kanske står vi därför i en i tid där arbetarrörelsens och den parlamentariska demokratins misslyckande uppenbarar sig som en nödvändig rening, en viktig utgångspunkt för en ny form av emancipatorisk kritik som inte kämpar för att försvara det existerande, eller för att erbjuda en framtida lyckovärld, utan för att visa att vår verklighet blivit alltmer förtryckande och exploaterande oavsett vilket parti som administrerar den.

De franska arbetarnas nederlag 1848 och 1849 analyseras av Marx, enligt Krahl, som en befrielse av anarkins parti från dess oförmåga att åstadkomma något annat än oordning och reformer. Via hela den kontrarevolutionära (och revolutionära) utvecklingen, som måste gå genom sekternas och utopisternas faser men också genom reaktionens seger, uppfostras oordningens och anarkins parti till ett revolutionärt parti med kapacitet att ta makten. Revolutionen kommer följaktligen först när kontrarevolutionen nått sitt slut, eftersom revolutionen inte kan erbjudas vid något annat läge än när de existerande institutionerna – det vi kan kalla politiken – visat sig oförmögna att erbjuda önskvärd förändring. En radikal förändring hämtar därför lika mycket styrka från tidigare nederlag, som från den styrka som klassen byggt upp genom sina kamper. Genom att ge oss en kritisk teori om det nödvändiga nederlaget kan således marxismen i egenskap av en lära om kontrarevolutionen bli en kontrafaktisk teori, som inte ställer den idiotiska frågan om varför revolutionen inte har ägt rum, utan möter de tidigare misslyckandena med insikten om att dessa misslyckanden lär oss hur en seger är möjlig i dag.

Ryktet stämmer alltså. Historien är den store uppfostraren. Denna insikt tvingar Krahl att ställa Marx spontanistiska partiteori mot Lenins partiteori i Vad bör göras?, eftersom klassmedvetandet enligt Krahl inte formeras genom förslag och åsikter från intellektuella eller ens av radikala arbetare, utan genom cirkulationen av erfarenheter som spontant formas genom arbetarklassens torftiga liv på företagen. Arbetarklassen behöver inte åsikter, utan uttryck för att deras egna erfarenheter speglar en omöjlighet att fortsätta existera i den rådande epoken som arbetare. Det vill säga som någon som måste sälja sin arbetskraft för att överleva. Medvetandet måste därför uttrycka ett redan existerande pseudomedvetande, vilket Wolfgang Pohrt uttrycker vackert i sin senaste bok Kapitalismus forever. Om vi följer Pohrt gäller det att hitta de punkter i den politiska organiseringen som går bortom politiken, för att i dessa punkter se begynnelsen av spridandet av en ny typ av klassmedvetande, deklasseringens medvetande: ”Att krossa klassamhället betyder i dag att organisera deklasseringen: att politisera de anställda måste i dag betyda att inge de anställda viljan att de inte vill vara anställda mer, att politisera opelarbetaren måste innebära att få arbetaren att inse att hen inte längre vill bygga några opelbilar … Avskaffandet av kapitalismen i väst kan inte längre innebära byggandet av socialismen, utan enbart förstörandet av varusamhället.” Om vi dessutom tillägger att kapitalet själv erbjuder denna deklassering som något som vi kan ta makten över när kontrarevolutionen nått sitt slut, visar sig alla påhejare av full sysselsättning vara en mjuk del av kontrarevolutionen, som vi måste leda mot sin logiska kulmen, nämligen sitt slut. Det är följaktligen de faktiska erfarenheterna av kontrarevolutionen, som för Pohrt och Krahl förstås också inbegriper socialdemokratins och stalinismens misslyckande att befria arbetarklassen, snarare än vänsterns åsikter om vad som är nödvändigt för förändringar, som uppfostrar massorna till ett revolutionärt subjekt. Detta eftersom det är besvikelsen på nuet, besvikelsen på såväl korrupta som idealistiska politiker, besvikelsen på ineffektiva fackföreningar, besvikelsen på sekteristiska rasister, kort och gott besvikelsen på alla falska lösningar, som kan visa att den nödvändiga vägen ut är insikten om hela systemets grundläggande ineffektivitet. Vilka erfarenheter är det i sådana fall vi i dag bör cirkulera? Knappast är det våra radikala åsikter om att sakernas tillstånd inte längre håller samman. Vad vi behöver cirkulera är den förpolitiska erfarenheten av ett system som av sig självt tillintetgör varje politisk räddning av det rådande. Robin Goodfellow är därför förvisso envar, men den som orkar kämpa för att förkorta hans frånvaro är inte vem som helst utan enbart den som kan rida ut kontrarevolutionen.

(1) Se Lönlösa liv för en diskussion om begreppen form, konformitet och antiform. Denna triad begrepp diskuteras också i den kommande antologin Sakernas tillstånd och tillståndet för sakernas förstörelse.

(2) Teorin om marxismen som en lära om kontrarevolutionen är en av de viktigaste lärdomarna man kan dra från den italienska kommunistiska vänsterns kritik av såväl den socialdemokratiska som stalinistiska moderniseringsideologi, som i dag fortsätter visa sin barbari med krig i Mali och farliga, potentiellt antisemitiska försök att rädda ”den verkliga ekonomin” på bekostnad av ”finanskapitalet”. Redan 1951 påminde Amadeo Bordiga i Lezioni delle controrivoluzioni att ”marxismen inte är en lära om revolutionen, utan om kontrarevolutionen. Alla vet vad man ska göra när segern avtecknar sig, men enbart få vet vad man ska göra när nederlaget infinner sig”.

Detta inlägg postades i motmakt.

One comment on “Robin Goodfellow & Everyman

  1. […] realitet, materialiserad i verkningsfulla apparater och förhållanden. (Motarbetaren säger i Robin Goodfellow & Everyman: ”Det gäller därför att söka efter de historiska tendenserna i sammanbrottet och förfallet, […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s