Brev till en arbetskamrat

Till en arbetskamrat,

Du säger att det finns en, två, tre antifascismer. Jag säger: säg mig din fiende och jag säger dig vem du är. Så jag undrar, vem är din fiende? Kollegan som röstade på rasisterna i Sverigedemokraterna eller löneavdelningen? Fackföreningsledningen, eller de som inte vill ansluta sig till vår klubb? De papperslösa som städar på restaurangen efter att vi slutat nattskiftet eller mellanchefen? Svenska Motståndsrörelsen eller Svenskt Näringsliv? Jimmie Åkesson eller Kenneth Bengtsson?

Jag hör din invändning. Varför välja? Sant. Det kan vi inte. Det är inte mycket man väljer. Allra minst väljer man sina fiender, som så mycket annat som erbjuds i valfrihetens namn väljs de åt en. Men frågorna ovan blir inte meningslösa för det. De tvingar sig på eftersom samhällskritiken blivit så trött att den bara hävdar sig mot de självklara fienderna. De som på grund av sitt eget barbari för länge sedan passerat gränsen för vad vi kan tillåta, och där i detta utanförskap vänder sig mot oss och allt annat som en fiende, en god fiende vill säga. En fiende vars samhällsnytta bevisas av att de får oss att försvara de av Drougge benämnda alfahannarnas anständighet. De goda fienderna är alltså goda eftersom de fyller oss med rädslan för att det vi har i dag kan framtiden beröva oss. Märkligt nog blir reaktionen därför det som bär med sig framtiden, medan antifascisterna desperat vill rädda ett försvinnande nu, som likt sand rinner mellan fingrarna, rinner, rinner ut i avgrunden på andra sidan gränsen av det så kallade öppna samhället.

Johan Norberg har på sitt sätt rätt i sin på sitt sätt läsvärda bok om eurokraschen, för kanske är det som han skriver framför allt det politiska våldet som plågar Aten. Våldet från sekterna på den yttersta vänsterkanten, som inte tvekar att röra sig in i nihilismens infantilism, även om priset är människoliv. Våldet från de rasistiska partierna som bokstavligen vill minera landets gränser för att hålla de främmande ute. Problemet är bara att detta våld är tämligen perifert i jämförelse med den sanering av det öppna samhället, som utförsäljningarna, åtstramningarna, lönesänkningarna och skattehöjningarna innebär för befolkningen. Den rödblåa koalitionsregeringen drar sin gräns, men inte för att begränsa det öppna samhällets öppenhet utan för att rädda det. Man stänger dörrarna och låser om sig, man gör allt för att rädda det öppna bakom allt högre murar.

Men det här är inte fascism, utan en demokrati som går på tomgång. Det vore bisarrt att hävda något annat – inte minst med tanke på de där graderna i helvetet som socialdemokrater och andra med all rätt ständigt återkommer till. För det är sant, vi lever långt ovanför fascismens helvete och hur kan man förneka att grekerna har det bättre i dag än vad de skulle ha under en hypotetisk framtida högerextrem regering? Och visst vore det bättre med en socialdemokratisk regering här på våra breddgrader, som förvisso lär fortsätta borgarnas nedskärningar – men det går ju trots allt i en långsammare takt (påstår man i alla fall). Så håller det på, det kan alltid bli värre, eller bättre, i framtiden.

Framtiden, alltid denna framtid. Vare sig det ska bli bättre eller sämre så formulerar man en politik utifrån det kommande och därför bör motfrågan lyda: varför kapitulera inför en framtid som inte är här? Varför inte i stället kritisera den verklighet som redan i dag visar sin tomhet. Det är inte rädslan för en värre framtid, eller hoppet om en bättre, som bör motivera oss utan den egna otillfredsställelsen med samtiden. Den radikala samhällskritiken var under antiglobaliseringscykeln i bästa fall utopisk och i sämsta fall nostalgisk. I dag har den blivit tragisk och sentimental, i något fall pragmatisk. Det var länge sedan den var realistisk, det vill säga grundad i en kritik av den helveteskrets som vi verkligen lever i här och nu. (1)

Om det är något man kan lära sig av fascisterna är det deras fundamentala vantrivsel i kulturen. Det är en vantrivsel som är irrationell, som till viss del överskrider klassintressen och klassisk vänster- högerlogik, och som lyckas med konststycket att göra konformism – det banala livet i familjen och på företaget – till ett vapen. Hur intressant det än är att läsa granskningar av Sverigedemokrater och andra, så räcker det i följd därav tyvärr inte med att lägga fakta på bordet och triumfatoriskt påpeka att SD är ett borgerligt parti. Ingen röstar nämligen på Åkesson för att han företräder ett vänsterparti, man röstar på honom för att han inte vill stanna i de översta helveteskretsarna. Och för att han säger att han vet hur vi kan finna vägen till Beatrice. Det spelar ingen roll att sverigedemokraterna egentligen för oss längre ned i djupet. De lockar först och främst för att de vill ut. De lockar för att de erkänner att alla som söker lösningen i den borgerliga offentligheten är borgerliga.

Jag tror att vi är överens såhär långt, och att du skulle hålla med mig när jag säger att vi behöver en annan antifascism, en antifascism som enbart ska formuleras mellan raderna då den i sin kritik av det rådande möjliggör öppna gränser, ett angrepp på familjen och patriarkatet, ett undergrävande av tvånget att arbeta för att överleva, och därigenom tecknar ett framtidsscenario som helt enkelt är bättre än det rådande. Men jag frågar mig varför vi nödvändigtvis måste kalla detta för antifascism. Varför inte antirasism eller feminism? Är inte SD snarare ett rasistiskt och antifeministiskt parti än ett fascistiskt? Kvinnor skyr SD som pesten. Vissa arbetarmän röstar på SD men inte för att de kommer att erbjuda någon form av korporativism, utan för att SD – i deras ögon – är något annat än alla de andra partierna i den borgerliga offentligheten. All fascism är förvisso rasistisk, men all rasism är inte fascistisk och frågan är om inte reaktionen i dag snarare är en alltmer öppet rasistisk reaktion än en fascistisk. En reaktion som gör liberaler, konservativa och socialister till rasister snarare än fascister. Borgerliga rasister, dessutom.

Demokratin äter sina barn, skriver Robert Kurz i en text om tysk högerextremism som borde översättas. Och den oroväckande utvecklingen är de facto demokratiernas och den borgerliga offentlighetens alltmer reaktionära och rasistiska natur. I kraft av att den politiska offentligheten, som i Europa skyddas av den parlamentariska staten, har etablerat sig som en mitt, en institutionell om än alltmer försvagad garant för att samhället kan hållas ihop, blir det nödvändigare att ifrågasätta den mittens extremism och det våld från det normala, som föser in människor i de blindskär som vänster- och högerextremismen för länge sedan kantrat mot. Fler och fler grupperingar kan nu stämplas som det öppna samhällets fiender, och fler och fler fiender låter sig självmant reproducera detta utanförskap genom att presentera sig som den extrem som samhället gör dem till. Detta är också Sverigedemokraternas gräns. Det som kan ge dem de tio procent som en gång Vänsterpartiet hade. Tio i slutändan otillräckliga procent.

Är inte därför problemet med antifascismen att den i sin kamp mot en värre framtid, låter sig lockas av dessa varelser som gränslar det öppnas gränser. Vi blir därmed allt för enkelt försvarare av den gräns, som lika mycket dras mot en Lars Ohly, eller rentav en Håkan Juholt, som mot alla de rädda, osäkra, arbetslösa som söker ordning och mening och lugn i berättelsen om en värld befolkad utan de främmande. Och vi är förstås de främmande, gränsvarelserna, som i någon mån också är placerade på fel sida av gränsen. Rimligtvis är det därför gränsen som det öppna samhället drar för att skydda egendom, familj och stat, som är fienden. Den säger vilka vi är. Kanske är det därför som de nödvändiga frågorna står obesvarade – vem drar den borgerliga offentlighetens gränser? Vem mäter det öppna samhällets marker? Vem bestämmer vem som är innanför och vilka som är utanför?

Håller du inte med? En seriös kritik av den rasistiska reaktionen måste rimligtvis visa att problemet inte är de borgerliga partierna, utan den borgerliga offentligheten och alla partier som vill behärska den. Striden kommer inte längre att stå mellan en radikal borgerlighet och en reaktionär sådan, utan mellan en stat som utvecklas mot en alltmer rasistisk befolkningspolitik och alla krafter som utanför och mot staten motsäger sig denna utveckling.

(1) Samhällskritiken behöver inte hämta sin näring i någon form av antropologisk pessimism eller optimism, och den behöver inte heller suggerera fram ett katastrofalt avslut på det som sker i dag, för att orka hävda något annat. Inte för att vi kategoriskt tar avstånd från sammanbrottsteorier, utan för att den existerande verklighetens pågående förfall ger oss tillräckligt mycket att kritisera.

Detta inlägg postades i motmakt.

2 comments on “Brev till en arbetskamrat

  1. Robert skriver:

    Varför talas det inte om två stora jämställdhetsproblem? Män lever i genomsnitt ett kortare liv än kvinnor. Dessutom tar dubbelt så många män livet av sig än kvinnor. Men feministerna är tysssta. Varför?

    Ps. Feminism innebär att byta ut patriarkat mot matriarkat. Man tar även över det som man klagat på hos männen men gör det nu till sitt eget och vips så är det helt OK. För det är ju kvinnor bakom. Ds.

  2. motarbetaren skriver:

    Sammantaget lever ju trots allt kvinnor ett liv som kännetecknas av större fattigdom, mer arbete (hemarbete och förvärvsarbete) och mer exploatering på olika sätt i jämförelse med män. Det är därför kvinnokamp i olika former behövs. Du tänker fel när du ställer män och kvinnor mot varandra på det sättet. Det viktiga är klass, varför arbetarmän och arbetarkvinnor förlorar mot överklassen i såväl lön, livslängd som hälsa – och tyvärr hamnar ju många kvinnoyrken långt ner i klasspyramiden. Feminism är oftast och när den är som bäst ett projekt för att föra samman arbetare av olika kön (och etnicitet) mot ett system som ställer oss mot varandra, och tvingar oss att arbeta för andra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s