Det verkligas absolutism

Vår definition av partiet lyder: projiceringen av morgondagens samhälleliga människa in i nuet

Amadeo Bordiga

Marx skrev en gång till sin vän Bolte att om sekterna har rätt i sina teorier så bevisar det att arbetarklassen är oförmögen att göra det som den historiska situationen påbjuder. Den fromma förhoppningen att människan enbart ställer sådana frågor som hon kan besvara till trots, så måste vi i dag sluta oss till en ny form av realism där spekulationen och fantasin förvisso inte tar ett steg tillbaka men likväl förankras i mer än vad en teori eller en grupperings vilja till förändring kan åstadkomma. Varje försök att reducera revolutionär förändring till en tankeprocess, må det vara drömmar om en kommunisering som av nöd kommer att tvingas fram på grund av en tänkt förvärring av sakernas tillstånd, till luftslott om att en ny typ av korporativism och klassallians kan skapas utan att arbetarklassens villkor kraftigt försämras, är en fabrikation av fiktioner. Drömmar som är oförmögna att stå emot trycket från verkligheten, som i Europa främst visar sig som galloperande arbetslöshet och tuffa åtstramningar.

Politikens gränser

De otaliga utopiska försöken som fyller arbetarrörelsens arkiv med visioner och förhoppningar är förvisso vackra tankar, romantiska historier om vad som skulle kunna vara, och drömmen om en socialdemokratisk välfärdsstat, eller utopin om en genomkommunistisk tillvaro bortom stat och lönearbete, tål att skrivas vidare på. Men som alternativ till vad som bör göras i dag är det absolut otillräckligt att bli kvar inom denna dialektik mellan reformistisk realpolitik och revolutionär hysteri. Att å ena sidan spekulera över förändringens nödvändiga uttryck och kännetecken – exempelvis genom att stipulera kommuniseringen som identisk med en framtida, aldrig kommande revolution snarare än som en process för makt och autonomi – och att å andra sidan vägra att begripliggöra förhållandet mellan det som sker i dag med de tendenser till en fördjupning av både krisen och kamperna är återvändsgränder. Inte för att en naiv idealbild av revolutionen, eller en reformistisk praktik, är hinder för en gynnsam politisk utveckling utan för att dylikt utmynnar i ett dåligt förhållningssätt till vad som behövs göras i dag, utifrån nuvarande klassförhållanden.

Såväl det rent realpolitiska som det strikt revolutionära förhållningssättet till teori och kamp tillskriver oss nämligen en förutbestämd och därmed politisk eller ideologisk inställning till hur en kamp måste uttryckas och utvecklas. Det innebär att vi redan i förväg vet vad som ska göras (gå med i partiet, anslut dig till facket, skriv under kommuniseringens credo) eftersom, menar man, all reformistisk politik blivit omöjlig eller all radikal politik gjorts meningslös genom behovet av breda, tvärpolitiska allianser som ska förena sekterna och arbetarrörelsernas byråkratiska apparater i en tänkt international för kortare arbetsdag, global medborgarlön eller vad nu kravet må vara.

Problemet är således att undersökningen blir sekundär och politiken primär, vilket kan formuleras tydligare som att det möjliga och det tänkta premieras över det verkliga och det nödvändiga. I motsats till dessa två vänster- och högeravvikelser, som antingen kommer att förirra sig i tom aktivism eller i lika tomma spekulationer om vad historien har i sitt sköte, måste vi formulera en strategi som befinner sig hitom gränserna för det ideologiska och politiska, nämligen i utstakandet av den positiva tendens till överskridande som den verkliga rörelsen – krisen – själv genererar. Detta kräver att vi utvecklar en teori som inte reser sig ur vad vi tycker borde vara ett problem, utan ur det som av en överväldigande majoritet, eller kanske vanligare av vad som kan visa sig vara politiskt betydelsefulla minoriteter, de facto uppfattas som ett problem.

Men kan man verkligen dra en strikt gräns mellan ideologi och verklighet på det här sättet? Är det inte på gränsen till högmod att utveckla en politisk praktik utifrån någonting annat än en politisk teori?

Göran Sonnevis vackra och nyligen utkomna diktsamling Bok utan namn, som likt det mesta sonneviska pendlar mellan böner till en icke-existerande Gud och hopp om politisk förändring, kan ge oss svar på dessa frågor. Boken inleds med ett tänkvärt citat av Bertolt Brecht som vi kan översätta till följande bonmot: ”realistisk konst är konst som för verkligheten mot ideologin, och [därigenom] möjliggör realistiska känslor, tankar och handlingar.” Brechts stipulering av en realistisk konst som möjliggör realistiska känslor, tankar och känslor som avviker från det ideologiska, från den fabrikation av fiktioner som den icke-realistiska konsten innebär, kan påminna oss om att politiken och ideologierna har en yttre gräns. Laurent Dubreuil är en som implicit knyter an till denna realistiska, och låt oss kalla det antipolitiska, tradition när han visar det verkligas absolutism:

”The theory of evolution dates from and was influenced by the debates on power and persistence in Darwin’s time, but his heuristics points to a non-political part of the world, where the adaptation of a genetic trait is structurally unrelated to the City. That my brain functions through neuronal connections is nonpolitical, in spite of the fact that the parameters of my growth and my survival may be caught in the res publica, or that the descriptive models of cognition may adopt a metaphoric speech that “naturalizes” the capitalist enterprise (with cognitive architecture becoming a “global workspace,” etc.). Similarly, what constitutes the I—through its thought, its words, its feelings, its actions—none of this establishes that everything is political, even though each element can be politicized to some extent. Plurality, collectivity, group, and society are not one and the same.” 

Det är med andra ord inte enbart politiken och ideologin som ordnar och bestämmer det verkliga. Verkligheten – och med det verkliga menar vi hela den materia av sociala relationer och fysiologiska krafter som såväl historien som kosmos själv innebär – tvingar sig på politiken och begränsar den genom att staka ut dess möjlighetsbetingelser, och detta visar sig också som politikens möjliga slut. Engels förhoppning om politikens avskaffande genom att klassamhället, förvaltningen över människorna, förvandlas till en förvaltning av tingen får här sin förklaring. I själva möjligheten att vrida loss det som är, våra mänskliga kroppar, de fysiska tingen och de mellanmänskliga relationerna, från de historiskt tillfälliga förhållanden som strukturerar tillvaron i dag ligger den politiska lösning som förhoppningsvis kan bli lösningen på politiken själv. Inte för att motsättningar kommer försvinna i en postkapitalistisk värld utan för att dessa motsättningar inte längre är konflikter mellan klasser eller politiska entiteter strukturerade av en vän- och fienderelation.

Den positiva, reala, verklighet som aldrig tillfullo kan identifieras med politikens och samhällets formbegrepp är ytterst vad som tvingar sig på politiken som en yttre kraft, en makt som måste subsumeras och skrivas in i systemet som inre beståndsdelar och nödvändiga element för att produktionssättet ska produceras. Maskinen måste bli kapital. Den verksamma kroppens kreativitet måste bli en lönearbetares produktiva arbete. Vad händer då i en kristid, som utmärks av att allt fler arbetares liv inte kan subsumeras i produktionsprocessen, instängas i företaget, på samma sätt som produktionsmedel visar sig oförmögna att användas för värdeproduktion? Vad händer när människor, utblottade proletärer och proletariserad medelklass, drabbar samman med det kontingenta, rent samhälleliga, i penningens och marknadens förmedling av varje relation, emedan de fortfarande behöver livsmedel – och skulle kunna producera dem – men stängs ute från de produktionsmedel som de kan använda som någonting annat än kapital? Vad som öppnar sig är måhända en möjlighet att överskrida samhällsformens gräns – nämligen möjligheten att produktionsmedlen kan brukas och nyttjas som någonting annat än kapital. Det ett nervöst Syriza som vet att det inte kan erbjuda någon egentlig förändring om det kommer till makten i Grekland, eller de människomassor runtom i världen som känner till tomheten i positiva krav och enbart säger NO*, visar är att klasskamperna i dag alltmer uttrycks som den motsättning mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden, konkret arbete och abstrakt arbete, som Marx trodde skulle leda till en explosiv och krisartad utveckling.

Företaget är besten

Den realistiska inställningen till kamp är att vända verkligheten mot ideologin. I stället för att naivt hoppas att tillväxten ska kunna återvända till Europa utan att arbetarklassen svettas ut genom att påföras än mer arbete och – paradoxalt nog – än mer arbetslöshet, måste vi undersöka vägar för angrepp och undandragande, försvar och övergångsprocesser, redan i dag. Den växande arbetslösheten och det förhöjda tempot på fabrikerna (eller för den delen den politiskt och fackligt sanktionerade arbetstidsförkortningen som genomdrivits såväl i Sverige som Tyskland) är inget som motsäger varandra utan visar att produktionen under kapitalismen är strukturerad av tvånget till ökad profit och ökad tillväxt. Den väg som spanska fackföreningar tagit med att å ena sidan plundra mataffärer på livsmedel och dela ut till de fattigaste, och å andra sidan ockupera mark för att skapa livsförnödenheter är utmärkta exempel på vad som behövs göras. Kommuniseringen i betydelsen av ett gemensamt bruk av produktionsmedlen måste uttryckas som en möjlighet redan i dag för att därigenom kunna verka som en verklighet mot ideologin, snarare än som en annan ideologi, en tänkt idealbild, som försöker konkurrera ut det rådande.

Det är här vi kan återvända till hela den rika historien av misslyckade revolutionsförsök och vackra teoribildningar utan att nödvändigtvis reproducera deras misstag. Vi måste erkänna att trots att motståndet verkar på en massiv nivå så är försöken att överskrida det rådande begränsade. Ofta sker de nödvändigtvis på företagens nivå vilket begränsar möjligheten till seger. När spanska ungdomar apropå generalstrejken 14 november twittrade att det viktiga var demonstrationernas storlek och inte strejkernas kraft i ett land med mer än 25 % arbetslöshet har de helt rätt, och de närmar sig en lärdom som samlat damm sedan Amadeo Bordiga formulerade sin retoriska fråga till Antonio Gramsci och de andra marxister som hoppades på den italienska rådsrörelsen som sprang fram under 1920-talet: ska vi ta över fabriken eller ska vi ta över makten?

Ingen behöver spegla sig i det förgångna för att förstå det nuvarande. I viss mening är all teori meningslös, åtminstone som doktrin för vad som behövs göras. Politik i betydelsen av en blue print för förändring är den doktrin som Marx och Engels kallade tysk ideologi – och detta oavsett om den är formulerad strikt i enlighet med marxistisk abc. Däremot kan äldre teorier visa vad som fortfarande lever och andas i historien, genom att lysa upp vad som varit kan vi se vad som fortfarande verkar i oss som lärdomar och nya möjligheter men också som hinder och problem. Om vi närmar oss en tillsynes förbrukad tanke är det enbart för att se vad som fortfarande lever i den. Och det vi behöver inspiration till i dag är hur vi i en ekonomi, som gör fabriker och arbetare onödiga kan utveckla en strategi som omvandlar arbetarklassens svaghet till en styrka.

Lönlösa liv intresserade vi oss därför för det övergångsprogram som Bordiga och de italienska vänsterkommunisterna försökte formulera genom att utveckla en tes om en underproduktionsplan som slår ut produktionen i egenskap av kapital. Det som tvingar fabriker att slå igen, och arbetarna att bli av med sin försörjning, är trots allt inte att produktionen som sådan blivit omöjlig utan att den omöjliggjorts som kapital. Maskinerna kan användas även om de inte kan brukas som kapital.

Krisens tendens till avkapitalisering, till en deklassering av medelklassen till proletariat och proletariatet till en klass som inte ens kan få ett arbete, en klass som avspaltas från värdeproduktionen, kan emellertid inte bli absolut under kapitalismen. Men det är denna tendens, lär vi oss när vi återvänder till arkiven, som möjliggör förändring. Bordiga påpekade exempelvis en gång: “Som marxister kan vi fråga oss själva vilken historisk process som leder till socialism, och vi kan fråga vilka samhälleliga förhållanden som kommer att vara förhärskande. Det skulle vara idiotiskt att svara på bägge frågorna med arbetarkontroll, självförvaltning av fabriken, eller de andra idéer som brukar komma från idéen om proletariatets självbestämmande. Vad utvecklingen från en fullt utvecklad kapitalism till socialism anbelangar har vi redan för ett sekel formulerat att proletariatet måste … organiseras … i ett politiskt klassparti och proletariatet måste bli den härskande klassen. Enbart vid detta läge börjar kontrollen och förvaltningen av produktionen, men inte på företaget och inte av de anställda, utan på den samhälleliga nivån och av klasspartiet genom den proletära staten. … Under socialismen finns det inte längre någon skillnad mellan producenter och icke-producenter för det finns inte längre några klasser. Socialismens innehåll … är inte proletariatets självbestämmande, och det är inte heller självförvaltningen och kontrollen av produktionen, utan arbetarklassens försvinnande, det är utbytets och lönearbetets försvinnande och därmed äntligen förintandet av utbytet av arbetskraft mot pengar och slutligen företagets försvinnande.” Det finns förvisso en tendens och riktning i produktionssättet som arbetarklassen måste försöka kontrollera, men denna tendens mot kommunism ligger inte i att arbetarklassen tar över de kapitalistiska firmorna och företagen och driver dem i någon tänkt gemenskaps tjänst utan snarare genom att företagsformen avskaffas. Det räcker inte med att ägandet blir gemensamt. Marknaden som separerar företag och isolerar dem från den samhälleliga sfären måste överskridas.

Besten” skrev Bordiga “är företaget, inte faktumet att det har en företagsledare”. Socialismens innehåll avgörs därför enligt Bordiga inte bara av ägandefrågan utan än mer av hur produktionen är organiserad. Om inte marknaden avskaffas kommer socialismen alltför enkelt att leda till en form av fabriksdespoti, varnade Bordiga på femtiotalet i sin kritik av frihetliga socialisters fokus på självförvaltning. I några artiklar skrivna mot den franska gruppens Socialisme ou Barbaries rådssocialism, och tidigare i sin kritik av Gramscis tilltro till den italienska rådsrörelsen, ställde den italienska vänstern nödvändigheten av en kamp som sker på statens och samhällets nivå snarare än fabrikens eller företagets. Och är det inte detta som sker i dag, när rörelserna konstitueras på gatorna och torgen mot såväl finanskapitalet som staten?

I stället för att modernisera och industrialisera sig fram till socialismen menade den italienska vänstern att arbetarklassen bör ta makten och organisera en underproduktionsplan, en plan som slår knock out på den kapitalistiska produktionen genom att sänka arbetsdagens längd till en minimal nivå och samtidigt avskaffa penningen och varan som en förmedling av de mellanmänskliga relationerna. Hur? Genom faktumet att krisen omöjliggör en produktion för värde och kapital, men därmed möjliggör en produktion av rikedomar som kan användas och brukas av alla de människor som berövas sitt levebröd av den krisande kapitalismen. Motsättningen mellan rikedom och värde under kapitalismen, mellan produktionen av livsmedel och produktionen av kapital, mellan faktumet att produktionsmedlen inte är identiska med sin samhälleliga form (om än djupt formade av dem), möjliggör att ting kan brukas bortom varuformen som sådan. Krisens fördjupning visar således hur kapitalets tendens att befria sig från onödiga arbetare och överflödiga produktionsmedel är vad som måste ledas och övertas. Kampen om makten handlar alltså om makten att låta krisen bli en kris för kapitalet som sådant, som samhällelig formation, eller för alla oss som lever som dess slavar.

Den enda möjligheten till förändring ligger därför bortom reformismen, men också bortom alla domedagsprofetior om revolutionen som sprungen ur en nödvändighet som aldrig tycks komma. Förändringen ligger i själva försöket att bruka det som är gemensamt. Dels genom att föra fabriker och andra produktionsmedel bortom de samhällsformer som tvingar dem att fungera som kapital. Dels genom att försöka omvandla krisens angrepp på arbetarklassens levnadsvillkor till en tendens som befriar våra kroppar och våra mellanmänskliga förhållanden från kapitalets samhällsformer. Detta innebär nödvändigtvis en process av både undandragande och angrepp. Vi måste dra undan vårt arbete och våra produktionsmedel från det som gör dem till delar av kapitalet, och i själva verket möjliggör krisen och kapitalet alltmer detta per automatik, men vi måste också angripa den stat och de samhällsfenomen som gör att våra lekamliga liv enbart kan förstås i relation till dessa samhällsbetingelser. Här visar sig kommunismen som en ny form av absolutism, verklighetens absolutism, eftersom dess uppgift är att tvinga fram det som Bordiga kallar människan, djuret människa vill säga, genom proletariatets avskaffande. Bordigas humanism kan tyckas anakronistisk, men i själva verket visar den bara att människan som lekamlig och biologisk varelse, som djurisk art, underordnats historiska förhållanden som möjliggör att samhället kan förvandla den exploaterande arbetsdelningen till natur. Det vill säga att klassförhållanden kan framstå som naturliga snarare än samhälleliga, och därmed absolut föränderliga, förhållanden.

Givetvis är det som vi kallar natur något ständigt föränderligt, även naturen har en historia, och den mänskliga artens kommande utveckling beror för Bordiga först och främst på att djuret homo sapiens befrias från de förhållanden som församhälleligar hennes natur som ett arbetande väsen. Kommunismen innebär därför en produktion av mänskligt liv i den meningen att det djur som vi är kan tränga ut ur de formbestämmelser som förvandlar det mänskliga livet till ett arbetande liv, ett liv som reducerar tillvaron till en lönearbetande gemenskap.  Bordigas humanism är sålunda en naturalism och materialism. Ett erkännande att homo sapiens historia är en historia som alienerat människan från sin kroppslighet och biologi, men också från det vi tenderar kalla psyke och medvetande, genom samhälleliga formationer som förmedlar människans behov genom klassförhållanden, och medelst den historiska process som i Europa fått namnet civilisation. En utveckling som den italienska kommunistiska vänstern identifierade med klassamhällenas framväxt. Bordiga kan därför provocerande ställa kommunismen mot civilisationen snarare än socialismen mot barbariet och lakoniskt påpeka: ”Vad gäller barbariet så är den motsatsen till civilisation och därmed byråkrati. Våra barbariska släktingar, de lyckliga, hade inga organisatoriska apparater baserade på två element – en tydligt avgränsad samhällsklass och ett avgränsat territorium. Klanen och stammen fanns men ännu ingen civitas. Civitas betyder staden men också staten. Civilisationen är motsatsen till barbariet och innebär statlig organisering och därmed nödvändigtvis byråkrati. Mer stat innebär mer civilisation vilket i sin tur innebär mer byråkrati, och så fortsätter det medan klasscivilisationerna följer på varandra. Monstren i dagens statliga superorganisationer kommer inte att leda oss fram till barbariet utan till supercivilisationen …”. Kommunismen slumrar därför i arbetarnas möjlighet att bejaka sig själva som biologiska, djuriska men också historiska varelser vars vara aldrig fullständigt sammanfaller med den samhällsform som påtvingas dem. Det är faktumet att mänsklighetens behov enbart förmedlas och struktureras av samhälleliga omständigheter, och inte är absolut identiska med dem, som Bordigas humanism visar hur människan är det djur, det barbariska väsen, som tusentals år av civilisatoriskt, ekonomiskt och kulturellt förtryck försökt förbjuda och som kommunismen kan förverkliga i sin fulla prakt: människan. Det invariabla elementet i kommunismen, med andra ord det oföränderliga i kommunismens program, innebär motsättningen mot att djuret homo sapiens inte får sina behov tillfredsställda under de samhälleliga förhållanden, som naturaliserar ekonomiska bristförhållanden och därmed försöker omvandla ett historiskt, kontingent faktum, rikedomens existens som kapital, till en naturlig eller ontologisk nödvändighet. Kommunismen är därmed i viss mening övervinnandet av förhistorien, framtidens återkomst, eftersom den art som vi är äntligen – menar Bordiga – kan utvecklas oavhängigt den historia av klassförhållanden som strukturerat hennes varande de senaste tusen åren. Kommunismen är därför historiens, och artens, nyskapelse i meningen att den är historien om någonting annat än klassernas kamp och motsättningar. Det som befrias är sålunda inte enbart det djur vi kallar människa utan än mer tiden, historien själv, från de förhållanden som i dag enbart kan totalisera varje tidsligt och materiellt fenomen kring historiskt producerade bristförhållanden, såsom ekonomisk fattigdom, krisande vinstkalkyler och växande arbetslöshet.

I vår tid, när arbetarrörelsen har rasat samman i stora delar av världen och då få tror på statssocialismens möjlighet, öppnar sig möjligheten för en ny förståelse av kommunism och uppror. En förståelse som kan hämta mycket från leninisten Bordiga. Den Bordiga som visste att arbetarklassen aldrig som arbetarklass kan förinta kapitalet. Det är först när arbetarklassen konstituerar sig som ett parti, med andra ord som en kraft som motsäger sig företagens subsumtion av mänskligt liv som arbetskraft, som en sann kommunism kan skapas. Detta är en form av kommunism som inte försöker styra produktivkrafterna så som de är i dag utan som omedelbart revolutionerar produktionsförhållandena genom att omvandla kapitalet till en för alla gemensam rikedom.

Kommunismen är inget annat än ett nytt bruk av det bestående. En gemenskapsform som inte binds samman av värdet utan som springer fram ur det historiska partiets försök att ersätta kapitalismens merkantila relationer med ett praktiskt delande av allt som är. Det kommunistiska partiet är därför för Bordiga ett vara-tillsammans som finner det gemensamma i det som kapitalet separerar. Om kommunismens möjlighet ligger i faktumet att proletären kan vägra vara proletär visar sig det kommunistiska partiet som gemenskapen för alla proletärer som medvetet och organiserat försöker angripa och undandra sig från det som tvingar dem att bli en klass av arbetare. Här, i denna process av anarki och barbari, visar sig människans sanna kreaturliga anlete – så framåt barbarer, bli de djur ni är.

NOTER:

* Det är en mycket förenklad position att hävda att vi lever i en tid där krav varken kan uttryckas eller realiseras. Den som har någon som helst grundläggande koll på rörelserna i Sydamerika vet att studentrörelsen i Chile driver positiva krav såsom exempelvis kravet på en ny konstitution och en åternationalisering av kopparindustrin. Ett viktigare faktum är att den nuvarande regeringen tillgodosett många rörelsers krav de senaste åren. Kravens möjlighet produceras inte på en abstrakt, världshistorisk nivå utan i relation till mer specifika och lokala variabler som ytterst möjliggörs av såväl klassammansättning som tillväxt.

One comment on “Det verkligas absolutism

  1. […] i enlighet med ”den positiva tendens till överskridande” som krisen ”själv genererar”. I Det verkligas absolutism av Motarbetaren (=KM?) heter […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s