GE DINA PENGAR TILL DE FATTIGA

Image För några dagar sedan arrangerade Malmö feministiska nätverk en intressant paneldiskussion där aktivister, medborgare och socialarbetare fick möjlighet att sätta fingret på problem och politiska möjligheter i Malmö, en stad med hög arbetslöshet och växande fattigdom. Paula Aracena och Maria Fagerberg från socialarbetarnätverket Bryta Tystnaden argumenterade modigt för vikten av att våga utmana direktiv och regelverk som sätter papperslösa och andra utsatta i kläm. Medan Nicolas Lunabba från ”helamalmö” sade mycket klokt om att arbete i ekonomiskt svaga stadsdelar måste ske underifrån. Inledningsvis tycktes deltagarna vara förvånansvärt eniga om såväl problembeskrivning som politiska åtgärder, även om kamraten från Allt åt Alla markerade hårt mot Malmökommissionens Tapio Salonen. Den polemiken var antagligen också paneldiskussionens höjdpunkt och det var synd att skiljelinjerna mellan paneldeltagarna inte blev mer framträdande under diskussions gång. De blottlade nämligen en fråga som Maria Fagerberg ställde – ska socialt engagemang utmana förhärskande regelverk och den systematiska orättvisa som det bygger på, eller syftar progressiv politik till att lappa ihop och försona de samhällskonflikter som genomskär Malmö. Det handlar alltså ytterst om vilken relation aktivism och socialt engagemang ska ha till staten och politiken, eller i det här specifika fallet till Malmö stads politiska mål.

Frågan är viktig, inte minst eftersom det här årets Malmöfestival med dess uppmaningar att stödja läxhjälp och ge pengar till de fattiga tycks ställa frågan på sin spets: ska politik syfta till en total mobilisering av stadens invånare som lydiga medborgare och disciplinerad arbetskraft eller ska den försöka undergräva de mekanismer som gör lönarbete till den enda möjliga vägen för överlevnad? I handlingsplanen för det nu genomförda projektet Välfärd för alla betonas förhållandet mellan föreningsliv, verksamhet underifrån, utbildning och arbetslinjen explicit. I den kan man läsa att kommunen måste engagera föreningslivet för att säkra ”den långsiktiga demografiska utvecklingen och den framtida tillgången till arbetskraft. Malmö är tack vare sin befolkningsstruktur bra rustad att möta framtidens efterfrågan på arbetskraft såväl i regionen som i ett nationellt och internationellt perspektiv. Jämfört med många andra städer i Europa har Malmö en gynnsam demografisk profil. Men detta gäller under en förutsättning – att Malmös ungdomar, som är den stora tillväxtresursen, är utbildade för de arbeten som framtidens arbetsmarknad erbjuder.” Den avgörande målsättningen för Välfärd för alla var att säkra Malmös ungdomar som en tillväxtresurs, det vill säga som en pol av arbetskraft. Det råder inget tvivel om att de flesta av ungdomarna som handlingsplanen inriktar sig mot – även de som skaffar en akademisk utbildning – kommer att arbeta för dåliga löner under osäkra arbetsförhållanden i den växande serviceindustrin. Men detta skapar också problem för Malmö stad. Serviceindustrin, alla dessa McDonalds och Burgerkings, vilar på existensen av billig arbetskraft, vilket tenderar att skapa en farlig, oregerlig samhällsklass som saknar framtidsutsikter. En klass av potentiellt upproriska som finner det mer rationellt att göra motstånd än sluta upp i de olika projekt som vill slussa in ungdomar i den arbetsmarknad, som till sitt väsen blivit alltmer osäker och prekär. Den utbildning som framtidens arbetsmarknad kräver är därför framför allt en ideologisk träning i att vara anställningsbar. Det är därför man i handlingsplanen för Välfärd för alla föreslog att skolan och den pedagogiska verksamheten ska knytas allt närmare arbetslivet – ”samtliga enheter på våra skolor ska ‘adopteras’ av ett eller flera företag.” Givetvis kräver den arbetsmarknad som kommer med den tredje industriella revolutionens landvinningar, och som också påverkar Malmö, teknologisk know how och seriös utbildning men just denna teknologiska offensiv kommer också att tvinga stora delar av Malmös ungdomar in i en framtid präglad av osäkerhet och dåliga löner. Utbildningen som efterfrågas är relaterad till den teknologiska utveckling som är en av orsakerna till att Malmö alltmer håller på att lämna sitt industriella förflutna (även om många fortfarande arbetar inom industriell produktion) med trygga anställningar och vettiga löner. Malmös stora andel arbetslösa är således inte enbart en lokal fråga eller en nationell angelägenhet utan ännu ett exempel på den globala trend som tenderar att göra människor överflödiga för ekonomin. Arbetarens liv blir alltmer ett lönlöst liv.

Det är här kommunen och det civila samhället träder in som en politiserande kraft: föreningslivet ska erbjuda den trygghet som inte längre finns att tillgå på arbetsmarknaden. Syftet är inget annat än att knyta samman övervakning (Välfärd för alla propagerade för mer resurser till polisen och ökad kameraövervakning), kulturlivet och föreningsverksamheten till en form av biopolitisk regim vars mål är lydiga medborgare som mobiliseras underifrån genom själva det ekonomiska incitamentet att överleva på en osäker arbetsmarknad. De konstanta försöken från media och politiker att få medborgarna själva att framhäva kärleken till Malmö – såsom genom Sydsvenskans nästintill chauvinistiska propagandakampanj ”Vi älskar Malmö” – blir ett ideologiskt stöd till den utveckling som stundtals exploderar i våld och sociala motsättningar. Om inte kärleken till Malmö därför ackompanjeras med ett hat mot den rasistiska och nyliberala politik som för tillfället trummas igenom av socialdemokratin och som inget av de parlamentariska partierna kan erbjuda ett alternativ till är allt som erbjuds en billig, kitchig kärlek, en egenkärlek för de progressiva som lever i stadens välmående delar. En bitter bismak som paneldiskussionen gav var att förutom aktivisterna från Bryta tystnaden och Allt åt Alla tycktes de övriga paneldeltagarna – och många i publiken – inte vara intresserade av att ifrågasätta varför Malmö stad tydligt fokuserar på vikten av att mobilisera föreningslivet och medborgarna underifrån. Den nyliberala strategin har från dag ett handlat om att föra över förvaltningen av det gemensamma på privata initiativ och frivillig sektor. Ingen reste frågan om sambandet mellan föreningslivets mobilisering i de så kallade problemförorterna, Illmar Reepalus rasistiska utspel om att införa temporära medborgarskap och stoppa EBO-lagstiftningen och den utökade polisära och sociala kontrollen av invånarna i Malmö. Nicolas Lunabba var till och med nöjd med att ”helamalmö” kunde stärka polisens arbete och därigenom förhindra olydnad och motstånd. ”helamalmö” är talande nog ett projekt som är tydligt knutet till den nyliberala ideologi som påverkar alltifrån den förra bibliotekschefens Elsebeths Tanks ”kulturpolitik” till Välfärd för allas förslag att outsourca kommunens ansvarsområden och disciplinering av stadens medborgare till föreningslivet och medborgarna själva. Det är därför det är intellektuellt ohederligt att separera den ökade övervakningen och Reepalus rasistiska utspel från den socialdemokratiska strategin att genom föreningslivet och det s.k. civila samhället mobilisera Malmös invånare till laglydiga medborgare och ambitiösa arbetare som slåss om möjligheten att få ett dåligt betalt arbete på någon av Möllevångens restauranger. Mot Malmö stads mobiliseringsförsök gäller det att påminna sig om att inget är bra bara för att det kommer underifrån – frågan är inte bara hur något organiseras utan vad som organiseras och till vilket syfte.

Detta innebär inte att de initiativ som föreningslivet erbjuder för ungdomar och andra i Malmö inte svarar mot reella behov men man bör ifrågasätta det som enligt Välfärd för alla och andra policydokument bör vara utgångspunkten för deras praxis – försöket att lappa ihop en stad som aldrig någonsin varit hel, försöket att dölja att Malmö är en stad av klasser som står i en antagonistisk relation till varandra. Det centrala för Malmö stads satsning på föreningslivet som en politisk sektor är alltså att öka anställningsbarheten i staden – dvs. möjligheten att mobilisera stadens invånare som arbetskraft. Detta blir än mer påfallande när Malmöfestivalen uppmanar festivaldeltagarna att skänka pengar till läxhjälpsprojekt och pryder gatorna med banderoller, som uppmanar människor att ge sina pengar till de fattiga – som om ”de fattiga” inte tar del av Malmöfestivalen. Det är tydligen inte längre skolorna och kommunen som genom skattesedeln ska ansvara för att barnen lyckas få ro att göra sina läxor, nu skall varje enskild medborgare bli involverad i det som tidigare var det gemensammas angelägenhet. Cynismen i att Malmöfestivalen aktivt uppmanar till att ansvaret för barns skolgång läggs över på stadens enskilda invånare är iögonfallande. Den nyliberala strategin syftar trots allt inte bara till att privatisera offentlig egendom och lägga ut statliga och kommunala uppdrag på privata initiativ. Den genomsyras lika mycket av ambitionen att outsourca det som förr var statens, kommunens eller landstingets angelägenheter och ansvarsområde på medborgarna själva. Detta skifte från ett övervakningssamhälle till ett kontrollsamhälle behöver föreningar, kulturpersonligheter och framförallt medborgare som lydigt bidrar till att säkra den tillväxtresurs som mänskligt liv innebär. Den tillväxtresurs som i en värld av nästintill global ekonomisk depression och grasserande europeisk arbetslöshet vilar på prekärt arbete och existensen av fattiga massor som lärt sig att lydigt vänta på nästa lågavlönade vikariat med mössan i hand.

2 comments on “GE DINA PENGAR TILL DE FATTIGA

  1. Leif Holmstrand skriver:

    Inte Malmöfestivalens uppmaning, det där ”Ge dina pengar till de fattiga”, utan ett konstverk, nämligen mitt konstverk. Och det är tänkt att tvinga fram tankar på skillnaden mellan rättvisa och välgörenhet, bland annat. Utöver uteslutningsmekanismer av typen ”vi och dem”, tankar kring hur religionen/protestantismen formulerar svensk samhällsetik (det är ju ett modifierat bibelcitat) och så dålig smak förstås. Det är även väsentligt att verket inte är avslutat, utan att det skall ingå som material i ett annat sammanhang och radikalt ändra skepnad. Hittills verkar det ha funkat bra. Intressant och bra text ovan. Mvh: Leif Holmstrand

  2. motarbetaren skriver:

    Det var kanske dumt att vi inte skrev att det var ett konstverk, och ditt dessutom. Vilket vi alltså kände till. Ett konstverks politiska eller estetiska potential ligger som så mycket annat inte i konstnärens intention, utan i dess effekt: vad det säger i det sammanhang som det finns till i. Festivalens kommersiella brus och stök, men kanske främst den cyniska läxhjälpskampanjen blev ditt verks inramning den här gången, vilket gav en fadd smak och ett olyckligt utfall. Detta sammanhang är förstås något som en konstnär måste ta hänsyn till, om hon inte vill att verket ska utnyttjas av kommersiella eller ideologiska krafter, speciellt de som verket den här gången var ämnat att utmana.

    En av oss hörde en man som gick förbi konstverket säga till sin vän: ”ge dina pengar till de fattiga, med andra ord: fattiga göra sig icke besvär”. Vi vill påminna poeten, som vi från och till läser med förtjusning, om Walter Benjamins gamla klyscha: fascisten estetiserar politiken, kommunisten politiserar konsten – liberalen gör jippo av den, kanske man skulle kunna lägga till i dag 2012. Hursomhelst, i annat sammanhang och i radikalt förändrad skepnad kommer resultatet säkerligen bli annorlunda. Det ser vi fram emot.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s