Motarbetaren oense med Magdalena Ribbing

Jag lovar, jag brukar inte läsa vad DN:s folkvettsexpert Magdalena Ribbing har att säga i sin frågespalt, men ibland är det intressant att se var hon lägger ribban. Hon fick nyligen en fråga från en nyutexaminerad person som förhandlat sig till lön som låg betydligt över den normala ingångslönen för dennes yrkeskategori. Kollegorna hade förhört sig om lönen och frågeställaren ville inte svara, och vände sig till Ribbing för att få tips om artiga sätt att undvika frågan. Ribbing stryker medhårs och betonar att lönen är var och ens ensak och inget arbetskamrater ska lägga sig i.

Hon har fel. Hur mer likartade vara löner och arbetsvillkor är på jobbet, ju svårare är vi att splittra – vi har lättare att kämpa tillsammans. Hur den vinst som dras in till ett företag fördelas är en fråga som, för de som arbetar på golvet, ska vara så öppen och tillgänglig som möjligt. Helt enkelt för att lättare kunna se hur den stora blåsningen som kapitalismen innebär i praktiken går till dag för dag. Om man har individuell lönesättningen ska alla få veta med vilka premisser den lönen bestäms, på det sättet kan man diskutera och agera mot lönesättningen.

När jag jobbade som bagare började jag och en arbetskamrat köra ugnar, vilket borde gett oss två kronor mer i timmen, det fick vi inte. I det läget krävde den andra killen att få löneförhöjningen, annars skulle han sluta och börja plugga, själv var jag inte beredd att säga upp mig för två kronor mer i timmen och vi förlorade fajten. Och här finns en del av den individuella lönesättnings ”poäng”. Den kampen blev isolerad från de andra arbetskamraterna av sin natur. Den gällde ingen annan än oss två. Lönen blev en individuell fråga. Vi tjänar på att ta de kamper som inkluderar så många som möjligt. Och där måste lönefrågan finnas med. Annars riskerar arbetsmiljön, lönen, arbetstempot och allt det andra att bli en fråga för de som kan och vågar förhandla sig till bättre villkor för sig själva, och det gäller såväl den enskilda arbetsplatsen som samhället i stort.

Lönesättningen ska vara öppen och tydlig. Då blir det uppenbart om löneförhandlingen egentligen är en förtäckt tävling om vem som kan få sin tunga längst upp i chefens ändtarm. För, handen på hjärtat Magdalena Ribbing och Arbetarens läsare, en dold individuell lönesättning handlar mindre om produktivitet och mer om att vara chefens medhållsgris eller inte. Uppe med premisserna på anslagstavlan! Individuellt smusslande och dolda agendor gynnar bara ledningen.

Henrik Johansson

Krönikan tidigare publicerad i Arbetaren.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s