Återkommande tankar om att råka ut för olyckor

Image

Återkommande tankar om att råka ut för olyckor. Bli spetsad av aluminiumprofiler eller träffad av en fräs som knäcks och kastas på mig. Få handen eller armen kapad av en sågklinga. Bli påkörd av en truck, gaffeln i huvudet eller ryggen. Få en fallande korg över mig.

Att bli allvarligt skadad. Att hamna i koma. Att dö. För att kastas ut från allt det här. Bort från arbete, från världen. För att andra ska se. För att göra smärtan synlig.

*

På en gammal arbetsplats spenderade jag tex många av mina arbetstimmar stirrandes på min kvittospettare, varje gång arbetssituationen kändes olidlig så funderade jag på att spetta handen, träffade man rätt så var det lugnt, sjukan sen hem. Skönt. Spettade aldrig handen, gick istället ut på lastkajen och skrek tills luften var borta eller kastade porslin i ”back of house”. En arbetskamrat gick lite längre och skar sig med flit i handflatan, detta var på ett kafé med extremt högt kundintag. Chefen skickade honom till sjukan och sen hem, sa åt honom att stanna hemma tills det läkt. Det passade inte in i kaféets estetik, bandageprydda baristas alltså. Har aldrig sett honom så glad som då.

*

Dessa rader, nedskrivna av vänner, av arbetare. Vad finns att säga? Associationer går till den tunisiska gatuförsäljaren som brände ihjäl sig själv i protest efter att gång på gång fått sina varor beslagtagna. Gång på gång fått kväva förnedringskänslor, kväva den spontana indignationen. Man skulle kunna romantisera det här självmordet oändligt, det väckte folklig vrede och tände revolutionens gnista. En dödstrött arbetare betraktad som martyr och hjälte. Den offentliga döden gjorde att indignationen blev gemensam och organiserad. Martyr från grekiskans martys betyder vittne. Martyren var med andra ord inte någon som glatt offrade sig själv utan någon som var beredd att vittna, kosta vad det kosta vill.

Kan vi utifrån ovanstående och liknande vittnanden tänka oss en väg ut ur militans, klassisk politik, som ändå inte leder till en slags icke-förpliktigande flykt från allt och alla, utan just utmynnar i modet att vittna om sakernas tillstånd till den yttersta gränsen (fängelse, död, arbetslöshet, social exklusion). Kanske är arbetsplatsrapporterna ytterst ett vittnande, ett synliggörande, ett martyrium om ni så vill? Ett delande av smärtan, av de mest förbjudna tankarna, av organisation och motstånd?

*

I en av de bästa dokumentärerna om klasskonflikter finns en tio minuters dramatisk och gripande filmsekvens. Den spelades in den tionde juni 1968, utanför portarna på Wonder, en fabrik som tillverkade batterier, där arbetarna var ute i strejk. Wonderfabriken låg i Paris utkanter och på filmen kan man se en grupp arbetare som står utanför fabriksporten och grälar om de ska återgå till arbetet. De flesta arbetare som jobbade där var outbildade, dåligt betalda, såg ned på kvinnor och de fick ofta hantera smutsiga kemikalier. Arbetarna hade strejkat sedan den trettonde maj och skulle precis gå tillbaka in i fabriken. Det som de lyckats tillkämpa sig genom strejken var stora förbättringar i arbetsmiljön, men i jämförelse med den kraft och energi som de lagt ned i kampen var segern mycket ringa. En kvinna i tjugoårsåldern står mitt i gruppen bland de grälande arbetarna. Hon vägrar, halvt skrikande och halvt gråtande, att återvända till arbetet:

”Nej jag tänker inte gå tillbaka. Jag kommer aldrig att sätta min fot där igen! Gå och titta efter själva vilket skitställe det är… vilken smuts vi arbetar i …”

1996 sänds en dokumentär om personerna som var involverade i strejken; manliga och kvinnliga arbetare, förmän, en trotskistisk maskinskrivare, fackföreningsaktivister, förtroendemän och ledaren för den lokala kommunistpartiavdelningen som försökte få den unga kvinnan att gå tillbaka till jobbet. Alla dessa personer intervjuades i dokumentären. Kvinnan kunde man aldrig hitta. Hon var helt försvunnen och få mindes henne. Hon hade lämnat sitt jobb strax efter händelserna och ingen visste vad som hade hänt med henne. Inte ens hela hennes namn kom man ihåg, endast förnamnet: Jocelyne.

Filmen lämnar oss med en avgörande fråga, som den aldrig svarar på. Det är frågan som ställs i och med Jocelynes reaktion. Under »normala» omständigheter är det nästan omöjligt att inte kapitulera för arbetets regim. Det är svårt att resa sig och gå sin egen väg under omständigheter då gamla vanor och riktlinjer enväldigt härskar. Men när miljoner strejkande arbetare bygger upp en kollektiv styrka, tvingar staten till hjälplöshet och ignorerar massmedias lögner, är det en annan sak. När arbetare nästan får ett helt land att förvandlas, varför ger de upp i sådana fall? Varför gick arbetarna tillbaka till jobbet trots att de visste att deras lönehöjningar skulle bli uppätna av inflation? Varför gick arbetarna tillbaka till det som de först hade rest sig mot?

*

Fattades en Mohamed Bouazizi? Gemenskapen som skapas vid det yttersta. Att synliggöra smärtan handlar inte bara om att kräva att ens känsla/erfarenhet speglas i andras blickar: (spetsad av en aluminiumprofil – för att andra ska se). Nej, aldrig bara sedd utan smärtan mottagen och härbärgerad av andra, mottagen av en gemenskap som skrider till handling och delar smärtan. Läker den. Organiserar den. Politiken och antipolitiken som organiserandet. Organiserandet av döden, av smärtan, av livet, av arbetarkampen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s