I fruktan för döden, begår man självmord

För några veckor sedan såg vi många artiklar om att svenskar var nordens mest konflikträdda folk. Anledningen till rubrikerna var en undersökning utförd av försäkringsbolaget Moderna. Tusen personer per land deltog i undersökningen och den visade att svenskar var minst benägna uttrycka sina åsikter på arbetsplatsen och säga ifrån mot orättvisor, knappt hälften av de tillfrågade var beredda att säga ifrån och säga sina åsikter.

”I fruktan för döden, begår man självmord” – det var Transports åsikt om Saltsjöbadsavtalet, när det undertecknades 1938. Den svenska arbetarklassen har periodvis varit väldigt stridbar. Man har, bokstavligt talat, strejkat vilt. Det är ingen åsikt, utan ett historiskt faktum. Alltså kan vi utesluta alla genetiska förklaringar till ”svenskars konflikträdsla”. I dagsläget är det värt att notera att både Danmark och Norge har en betydligt lägre arbetslöshet (och delvis bättre villkor för arbetslösa), medan Finland ligger ungefär på Sveriges nivå. Eller för att gå ner från mina höga statistiska hästar – man är inte lika rädd för att säga ifrån och påpeka orättvisor om man kan vara säker på att behålla jobbet, lätt skaffa ett nytt eller inte är lika beroende av sina lön. Det är en hårfin skillnad mellan mod och dumdristighet, och känner man sig säker på sin anställning kan det göra den skillnaden att man vågar slå näven i bordet. Den här undersökningen hade gett andra resultat under en högkonjunktur.

Antalet vilda strejker sjönk dramatiskt i Sverige på 90-talet i och med krisens inträde. Arbetslösheten har därefter fortsatt att vara hög och konkurrensen om de existerande jobben skarpare än på länge. Den höga arbetslösheten (och låga a-kassan) påverkar inte bara de utan jobb, utan hela arbetarklassen.

Men jag tror inte heller det är den enda anledningen. Myten om den konflikträdda svensken riskerar att bli självförverkligande, sossarna har centraliserat och toppstyrt arbetarkampen och därmed bakbundit arbetarklassen. Det har skett på olika sätt: uppkomsten av individuell lönesättning, olika former av skiktningar såsom ungdomslöner leder till svagare arbetarkollektiv på lokalnivå då lönen blir ens individuella problem och inte en kollektiv fråga.

För oss som gärna ser mer av självständig arbetarkamp gäller det att lyfta fram exempel och erfarenheter där människor slagit näven i bordet och varit ”osvenska”, eller kanske vi ska säga ”gammaldags”. För samtidigt som det ser mörkt ut, finns det något explosivt i den gemenskap som uppstår där människor kämpar tillsammans.

Krönikan är skriven av Henrik Johansson och tidigare publicerad i Arbetaren.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s