Ett brev till Sarkozy från kamraterna i Tarnac

Image

Det är åttonde november 2008, den franska antiterroriststyrkan griper ett tiotal anarkister och autonoma i byn Tarnac. De är misstänkta för sabotage och pekas också ut som författarna till Det stundande upproret (DSU), en bok som sprids bland upproriska runtom i världen och som senare den brittiske journalisten Paul Mason ska komma att beskriva som en viktig inspirationskälla för revolterna 2011.

Det kan tyckas som en överdrift men obeaktat pamflettens alla svagheter så väckte den diskussion och debatt som få böcker från den utomparlamentariska vänstern gjort på senare tid. Den nästlade sig in i offentligheten och till skillnad från den svängning högerut, mot en slags kitschig yankeevariant av operaismen, som Negri och Hardt nu upprepar i Declarations,  med sin blandning av retorisk briljans, fokus på vikten av ledarskapslösa rörelser – ”We need to empty the churches of the Left even more, and bar their doors, and burn them down! These movements [Occupy osv. /vår anm.] are powerful not despite their lack of leaders but because of it.” – och naiva drömmar om folkägda banker, betonades i DSU upprorets dubbla process av angrepp och undandragande, antagonism och autonomi, som det centrala. Upprorets konstitutiva fas är inget som man kan vänta med, men vägen framåt kan som Jason Read skriver apropå Declarations inte bara vara att bränna ned vänsterns (och högerns) kyrkor utan måste innebära omformulerandet av vår förståelse av makt och rätt: ”We must not only empty the churches, but perhaps cast out scripture as well.”

Kretsen bakom DSU arbetar nu med en uppföljare som sprids informellt och som enligt planerna ska publiceras samtidigt på en mängd språk. En bok som analyserar de senaste årens rörelser, likt vår text Lönlösa liv, men betonar den strategiska dimensionen än mer. Krisen är för kretsen bakom DSU främst en kris för den politiska styrningen. Genom att medvetet – och till viss del helt felaktigt – bortse från krisens ekonomiska orsaker betonar man i stället de polisiära strategier och militärstrategiska dokument, med andra ord den upprorsbekämpning, som blivit viktig för bekämpandet av krisens effekter.

I en slags självkritik av sin insurrektionella bakgrund tar de fokus på vikten av att man i dag stör ordningen gemensamt, tillsammans med den stora våg av proletära massor som mobiliseras av den oro som den krisande ekonomin ger upphov till. Uppror och motstånd kan inte utföras representativt, i de förtrycktas namn, utan måste utföras tillsammans med alla andra upproriska proletärer. Likt receptionen av insurrektionell organisationsteori i de nordiska länderna fokuserar man således än mer på upprorets generalisering utanför vänsterns organisationsstrukturer, och på de frön till redan existerande motståndsformer som visar sig i de exploaterades och exkluderades självorganisering.

I väntan på att denna bok släpps för allmän beskådan har vi översatt det brev till Sarkozy som skrevs för lite mer än ett år sedan av de anklagade i Tarnac, en tid efter att Ben Ali flytt Tunisien och upproret tagit fart i Egypten. Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess, inte minst Francois Hollandes valseger och den arabiska vårens förvandling till en europeisk och amerikansk vår med rörelser i Quebec, Spanien, Italien, Grekland och annorstädes. Vad som framförallt är intressant är textens insisterande på vikten av förståelsen att sambandet mellan de diktatoriska regimerna i Nordafrika och de demokratiska nationerna i Europa stavas upprorsbekämpning. Mohammed Khadaffi vaktade Europas gränser, Ben Ali och Hosni Mubarak samarbetade med regimerna i väst, och deras våldsamma kväsande av all opposition var under lång tid inget som fick EU eller USA att reagera. Världssamfundet var tyst så länge polisen fick spela sin roll. Denna närhet mellan diktatoriska och demokratiska stater är för författarna till brevet nedan ett indicium på att den globala ekonomin också kräver en form av global strategi mot uppror, en regim av upprorsbekämpning som försöker kartlägga, fängsla och motarbeta varje ny Mohamed Bouazizi.

***

Ett brev till Sarkozy från de anklagade i Tarnac

“De arabiska folkens stora vår”, “revolutionen är på väg”, “utveckling mot demokratin”, “slut på diktaturen”. Den väldiga propagandaapparaten har startat igen, och dess maskinister måste arbeta fulltid för att framställa omkullkastandet av Maghrebs provästliga regeringar som nya triumfer för västerlandet, som en överraskande seger för västerländska värderingar.

Den revolutionära glöd som på senare tid smittat av sig på de mest förtänksamma ledarskribenter visar hur den arabiska vågen först och främst har mobiliserat en slags ”immunsystemsreaktion” inom det offentliga samtalet. En våldsam våg av pro-orientalism har kommit upp till ytan för att så snabbt som möjligt avskilja oss från upproren, och många förundras nu över dessa revolutioner bara för att blunda för de tämligen basala fakta som dessa revolter ställer fram i öppen dager – för att på det sättet motverka oron som upproren inger oss.

Med tanke på deras apologier för upproren, och deras glorifierande av icke-våldet hos en rörelse som brände ned 60 % av alla polisstationer i Egypten, så måste illusionerna som de vill bevara vara mycket viktiga för dem. Vilken överraskning att de informationskanaler som de hämtar sin information ifrån i dag drivs av ”vänner” till folket!

När de upproriska på andra sidan Medelhavet säger: ”Innan var vi som levande döda, i dag har vi vaknat till liv” betyder det att vi, som inte reser oss i revolt, är som de levande döda: vi ligger själva och sover. När de revolterande säger: ”Innan levde vi som djur, vi levde i rädsla. Nu har vi återupptäckt vårt självförtroende, vår styrka, vår intelligens”, så betyder det att vi lever som djur, vi som så tydligt behärskas av vår rädsla.

De som i dag målar Ben Alis fruktansvärda diktatur i mörka och dystra färger tyckte senast i går att han var riktigt trevligt sällskap. De ljög då och de ljuger i dag. Michèle Alliot-Maries misstag blottas här, i ett av hennes tal i nationalförsamlingen uppenbarades det med all önskvärd tydlighet att bakom alla deras skolpojksdissertationer om skillnaden mellan demokrati och diktatur, visar sig i alla regimer polismaktens dolda kontinuitet. Vissa regimers repression är bara mycket mer dold och intelligent utformad. Den brutala repressionen som Ben Ali stod för kan bli beskriven ad nauseam. Men hans ”antiupprorsdoktrin” – konsten att krossa uppror – är nu de västerländska arméernas regelverk, oavsett om dessa regler används i förorterna eller i stadskärnorna, i Afghanistan eller på Bellecourtorget i Lyon.

Fru Alliot-Maries såpopera av små lögner och patetiska osanningar kan inte ta bort skandalen. Hennes försök att förvandla  revolutionära situationer till en fråga om ”säkerhet”, till en polisiär angelägenhet, säger allt. Om vi inte var upptagna med att sätta kronor av lotusblommor på upproret i Maghreb så kanske vi inte hade glömt att Ben Ali, bara fyra dagar innan han kastades ut på historiens soptipp, benämnde kravallerna i Sidi Bouzid som ”oförlåtliga terroristhandlingar utförda av maskerade huliganer.” Eller att Ben Alis efterföljare trodde att de kunde lugna ned folket genom att som första åtgärd avskaffa alla ”antidemokratiska lagar” – och börja med ”antiterrorlagstiftningen”.

Vi vägrar att beskriva händelsekedjan som leder från Mohamed Bouazizis självmord till Ben Alis flykt som något mirakulöst, just eftersom vi vägrar att uppfatta den utbredda likgiltigheten hos så många gentemot alla dem som Ben Ali förföljde som något normalt. Vad vi och en viss politiserad ungdom har varit med om de senaste tre åren räknas säkerligen som någonting. Under de senaste tre åren har vi bara i Frankrike sett runt 20 kamrater, från alla möjliga politiska strömningar, fängslats med hjälp av antiterroristlagstiftning och för patetiska anledningar – någon togs för att hon hade rökbomber i sin ägo, en annan för att de limmade igen en biljettmaskin, en tredje för att de misslyckades bränna upp bilar, några andra för att de satte upp affischer eller helt enkelt bråkade med någon.

I januari gick det så långt så att blott det magiska ordet “anarko-autonom” i en polisfil ledde till att en ung kvinna kastades i fängelse – enbart för att hon taggade på en vägg. Det här sker i Frankrike, inte i Ryssland, Saudiarabien eller Kina.

Under de senaste månaderna har vi hört talas om en annan kamrat som släpats iväg av polisen mitt på gatan, eller om kamrater som blivit tillfrågade att spionera i utbyte mot immunitet eller mot en lön eller för att en kamrat skulle få bibehålla sitt jobb som lärare. Denna kunskap har i sin tur haft omedelbar inverkan på den parallella värld som vi tvingats leva i, med alla dessa små, sjaskiga celler, alla dessa löjliga domare, fyllda av hat, ond tro och ressentiment, med denna sömnlöshet, med förbudet för oss att kommunicera sinsemellan, med poliser som försöker bli din älskare för att kunna spionera på dig. Och då tenderar apatin att segra över dig – den organiserade apatin: apatin hos dem som lever ”normalt”.

Och denna upprorsbekämpning är en policy som gäller hela Europa. Den regelbundna arresteringen av grekiska anarkister påvisar detta. Ingen regim kan sluta mala sin juridiskakvarn när det är av yttersta vikt att göra sig av med alla som motsätter sig makten. Skuld är en tillverkad produkt. Och den produkten kräver investeringar, finansiering, personal. Och om man lägger ned lite energi på det hela så kan man rätt enkelt förvandla några falska rapporter, lögnaktiga vittnesmål och några säkerhetsagenters oärliga tricks till ett mycket trovärdigt fall. Detta blev mycket tydligt när försvaret i den så kallade Tarnacaffärern rekonstruerade natten som sabotaget ägde rum. Det var en av dessa kulminerande ögonblick där maskineriet av juridiska ”sanningar” i detalj påvisas för vad de egentligen är. Från och med den dagen gjorde domaren Fragoli allt han kunde för att konstfullt dölja allt som öppet åskådliggjorde polisversionens absurditet. Han blundade för alla fakta så fort den obestridliga och rastlösa verkligheten bakom målet motsade alla hans teser. Han lyckades till och med skydda dem som avgett falska vittnesmål och förföljt oss, från de motsägelsefullheter som försvarets rekonstruktion påvisade, eftersom de veckan innan i lugn och ro hade bonat om på platsen där sabotaget ska ha utförts.

Om åklagarna hade förfalskat rekonstruktionen av brottet så kan vi med all säkerhet säga att även polisrapporten var förfalskad. Och det är självfallet just detta som de försökte få alla att undvika att uppmärksamma, när de blockerade hela området med murar av poliser, stärkta av polishundar, helikoptrar och tiotals med ligister från antiterroriststyrkan.

Det måste ha kostat miljoner av euros att förvandla ett fåtal polisers fantasier till ett sådant fint litet åtal mot oss. Det spelar ingen roll vem som exakt ligger bakom dessa förevändningar till arresteringen av oss. Och vad oss anbelangar så tar vi med emfas avstånd från domstolen som försöker definiera hängandet av några harmlösa små krokar på en vajer som terrorism, när en hel rörelse mot pensionsreformerna använde sig av blockader av transporter som främsta maktmedel.

De europeiska regeringarnas försiktiga tystnad angående händelserna i Tunisien och Egypten visar tydligt ångesten som dessa händelser inger regimerna i väst. Tydligen är det en mycket tunn tråd som håller uppe makten. Ett flygplan startar och ett helt torn av missbrukad auktoritet rasar samman. Fängelsedörrarna står nu öppna. Polisen försvinner från gatorna. Och människor börjar prisa det som senast i går fördömdes. Det som en gång hyllades är nu vad som utsätts för sarkastiska kommentarer. All makt tenderar att placeras över en vidgande avgrund. Vad som för oss framstår som en form av “säkerhetsvansinne” är i själva verket bara den vanliga polispragmatismen och antiterrorismen.

Om vi ska tro de som arbetar med ”security managemenet” så skulle den allmänna ordningen aldrig ha skakats om, och Ben Ali skulle lugnt ha fortsatt att härska i Tunisien, om man hade lyckats att neutralisera en viss Mohamed Bouazizi i tid.

Vi ser det överallt, vi ser det i alla ghetton och i revoltens alla ögonblick: jakten på alla de som kan tänkas bli anstifitare till uppror är i full gång. De för en jakt på alla Bouzizis världen över men denna jakt är en kamp mot tiden, eftersom alla som härskar genom rädsla – från Ben Ali till Sarkozy – utsätter sig själva för en väldig vrede.

Herr President, det finns rancher att köpa i Texas, ditt plan väntar på dig i Villacoublay.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s