POPULISMO SIN PUEBLO

Det finns inga populistiska rörelser i Västeuropa. Däremot finns det populistiska intellektuella. Och de blir fler. Och farligare. De farliga är inte de som skriver in sig i en populistisk tradition (medvetet eller omedvetet), som den serie autonomistiska intellektuella med George Caffentzis i spetsen som öppet och bejakande tecknar historien från den amerikanske sjuttonhundratals populisten Daniel Shays, som organiserade fattiga småbönder mot bankerna, till dagens Strike Debt. Eller Michael Hardt och Antonio Negri, som ger en sista avskedskyss till Marx när de i Declaration drömmer vidare om en värld där banker och penningsystem är under multitudens kontroll, och där kravallerna i London och annorstädes förvisso vänder sig mot egendomen men ändå inte sträcker sig efter socialism. Rörelserna behöver trots allt inte ta makten, menar Negri. De behöver bara affirmera allmänningen och institutionalisera den. Själva kvintessensen av det som en gång gjorde det möjligt att separera en revolutionär rörelse från en populistisk och reformistisk rörelse har därmed försvunnit: frågan om maktövertagandet.

De farliga populisterna i Europa är inte heller Le Pen, Åkesson, eller de andra chauvinister som säger det stora delar av vänstern implicerar: vi har inte råd att ta mot flyktingar och invandrare. Dessa högerextrema är rasister men inte populister i den mening Roosevelt, Mussolini eller Stalin var populister. De har mer gemensamt med de mediapersonligheter som efterkrigstidens hyperrepresenterade värld möjliggjorde och är populistiska på samma sätt som dessa kändisar var det. Om man vill förstå Berlusconi eller Åkesson ska man inte söka likheter med Mussolini, Stalin eller ens Roosevelt – dessa geniala konstruktörer av ett folk – utan John F Kennedy, kanske än mer Ronald Reagan och andra av de mediala ledare som lett massorna som någonting annat än ett folk av medborgare, dvs. som en ansamling konsumenter och missnöjda undersåtar i en värld som alltmer uttrycks av en brist på den enighet som populismen både nödvändiggör och möjliggör. Detta blir tydligt i Italien, där mer än 40 procent av medborgarna vänder partierna ryggen och där fascister, komiker och socialdemokrater står i en politisk situation som inte kännetecknas av någonting annat än politisk instabilitet. Kontrastera det med den enighet som Kirchnerklanen lyckas åstadkomma med sin mobilisering av de argentinska massorna till en faktisk folkgemenskap och det blir tydligt varför det i Europa inte finns populistiska rörelser att tala om. De europeiska populisterna är populister i en tid som utmärks av omöjligheten med ett folk.

POSTPOLITIK ÄR POSTPOPULISM

Detta tål att upprepas. Silvio Berlusconi är inte en populist med makten att konstruera ett folk, utan en postmodern demagog som med sitt fjäsk kommer att skapa kaos och slitningar. Beppe Grillo är ingen populist i ordets egentliga bemärkelse, utan en subkulturell provokatör som kan riva sönder enigheten i ett folk som redan är splittrat mellan intressegrupper, subkulturer och politiska ideologier (och därmed förstås klasser). Inte ens Jimmie Åkesson är en populist i den äkta betydelsen. Lika lite som Berlusconi eller Grillo har Åkesson förmågan att suggerera fram ett folk. Även sverigedemokraternas pseudopopulistiska retorik har främst en negativ verkan. Den kommer att fördjupa latenta konflikter snarare än att mobilisera ”svenskarna” i en ny harmonisk gemenskap.

Finns populister i dag? Hugo Chavez är en populist. Cristina Fernández de Kirchner är en annan. De regimer som har möjligheten att mobilisera sin befolkning via nationell ackumulation tenderar att ge upphov till populistiska rörelser. Rörelser som utmärks av den karismatiska ledarkult som tidigare lyckats mobilisera massor till ett gemensamt folk genom tillväxt, fjäsk och demagogi. Populismen är följaktligen en politisk modell som är knuten till ekonomier som har en fungerande tillväxt, och som kan använda befolkningen som en ekonomisk resurs genom att tilldela den vissa faktiska vinster, som arbete, högre lön, ordning och stabilitet, samt liknande. Det innebär inte att det saknas postmoderna populistiska demagoger, eller ideologer som använder sig av populistiska medel, i Europa, men det vore naivt att se dem som populistiska i den meningen Franklin D. Roosevelt eller Benito Mussolini var populistiska. Populismen tillhör de ekonomier och epoker som fortfarande karaktäriseras av att människor från olika klasser kan mobiliseras politiskt i en folklig gemenskap.

En av de viktigaste böckerna om populismen i dag är Ernesto Laclaus La razón populista (som finns i engelsk översättning). Laclau är enkel att kritisera. Men hans projekt är ett av få som är del av en hel nations progressiva omgestaltning. Hans tes om att demokratin och politiken är omöjlig utan populistiska rörelser tycks logisk, och han visar framför allt att populismens kärna – konstruktionen av sammanhållning genom ett folk – försvinner tillsammans med postpolitiken. Kvar blir populistiska gester och uttryck; allt det som gör det möjligt att kalla folkkära mediepersonligheter populistiska trots att de i själva verket tenderar att bli alltmer subkulturella. Det är viktigt att understryka detta; det som i dag kallas för populism vittnar enbart om omöjligheten att skapa ett folk som åstadkommer ekonomisk ordning och politisk stabilitet. Vår tid kännetecknas av populism utan populus, en populism utan folk.

FRÅN KARL MARX TILL ADOLF HITLER

Vid sidan av La razón populista finns det två viktiga böcker om populism som bör läsas i dag. Den ena är den tyske historikern Wolfgang Schivelbuschs Entfernte Verwandtschaft: ‪Faschismus, Nationalsozialismus, New Deal, 1933-1939 – som finns i engelsk översättning. Schivelbusch spårar likheterna mellan fascism, nationalsocialism och den nordamerikanska samhällsingenjörskonst som utmynnade i New Deal. Han gör det dels genom att visa hur rörelserna inledningsvis hyllade varandra, dels genom att undersöka de metoder som förenade dem – massdemonstrationer, karismatisk ledarkult, mobilisering underifrån med hjälp av ekonomiska projekt som enligt retoriken lika mycket gynnar överklassen som arbetarklassen, och likvidering av radikala element genom mord, fängelsestraff, utvisning och liknande. Schivelbusch relativiserar på inget sätt skillnaderna mellan Roosevelt, Mussolini och Hitler. Men han vågar visa och vetenskapligt belägga att den populistiska konstruktionen av ett folk var vad som förenade dem. Men vad var det som gjorde att Roosevelts the New Deal förblev någonting väsensskilt annat än Mussolinis och Hitlers totalitära stater? Varför fick Tyskland Hitler, Italien Mussolini och USA Roosevelt?

Kanske möjliggjorde frånvaron av en stark socialdemokrati och stalinistiska masspartier i USA att den våg av kravaller, plundringar, arbetslöshetsmarscher, hyresstrejker, och andra delar av det som kallats The Poor´s peoples movements, utmynnade i the New Deal och inte i fascistiska eller nazistiska diktaturer. The poor´s peoples movements var autonoma, spontana klassrörelser, som inneslöt alltifrån kommunistiska mikropartier (aspirerande men oförmögna att efterlikna sina europeiska inspiratörer), anarkistiska sammanslutningar och lösa nätverk av ömsesidig hjälp. Om the New Deals förhistoria var autonom klasskamp och en svag vänster, var fascismens och nazismens förhistoria den vändning mot vänsternationalism som socialdemokratierna och de stalinistiska kommunistpartierna ledde klasskampen in i. Först genom socialdemokratins stöd till första världskriget, därefter genom den vändning mot nationalism som exempelvis Antonio Gramscis teser från Lyon innebar – en utveckling som innebar att arbetarrörelsen började slåss för arbetarklassen som ett folk snarare än en klass.

Josef Stalins socialism i ett land och Adolf Hitlers nationalsocialism kan på inget sätt identifieras med men väl spåras till den nationalistiska linje som det italienska kommunistpartiet antog på tjugotalet i Lyon, då Antonio Gramsci blev ordförande, och den krigsssocialism som den europeiska socialdemokratin mitt under första världskrigets helvete hoppades skulle rädda arbetarklassen. Det är plågsamt men nödvändigt att påminna om den linje mellan Karl Marx och Adolf Hitler som marxisten Paul Mattick mycket riktigt drar genom socialdemokraten Karl Kautsky. En seriös förståelse av fascismen kräver en analys av socialdemokratins och leninismens nationalistiska vändning som utgångspunkt. Mattick påminner om hur socialdemokratin lyckades krossa den tyska arbetarrörelsens revolutionära gren, och därigenom möjliggjorde fascismens seger över socialdemokratin och den borgerliga demokratin. Fascismen och nazismen var alltså inte – som Gramsci menade – ett reaktionärt borgerskaps kamp mot ett progressivt borgerskap, utan den samlade överklassens reaktion mot en arbetarklass som en socialdemokrati redan lyckats undertrycka. Mattick formulerar det på följande drastiska sätt:

…not the social democracy but Hitler fulfilled the long desire of the socialists, the Anschluss of Austria; not social democracy but fascism established the wished —for state control of industry and banking; not social democracy but Hitler declared the first of May a legal holiday. A careful analysis of what the socialists actually wanted to do and never did, compared with actual policies since 1933, will reveal to any objective observer that Hitler realised no more than the programme of social democracy, but without the socialists. Like Hitler, the social democracy and Kautsky were opposed to both bolshevism and communism. Even a complete state-capitalist system as the Russian was rejected by both in favour of mere state control. And what is necessary in order to realise such a programme was not dared by the socialists but undertaken by the fascists. The anti-fascism of Kautsky illustrated no more than the fact that just as he once could not imagine that Marxist theory could be supplemented by a Marxist practice, he later could not see that a capitalist reform policy demanded a capitalist reform practice, which turned out to be the fascist practice. The life of Kautsky can teach the workers that in the struggle against fascistic capitalism is necessarily incorporated the struggle against bourgeois democracy, the struggle against Kautskyism. The life of Kautsky can, in all truth and without malicious intent, be summed up in the words: From Marx to Hitler.

Matticks analys av sambandet mellan den tyska socialdemokratin, den borgerliga demokratin och hitlerismens brott, för oss över till den tredje boken som är viktig för att förstå populismen. Det är den tyske antifascisten Willy Huhns Der Etatismus der Sozialdemokratie – Zur Vorgeschichte des Nazifaschismus. Likt Mattick undersöker Huhn nazismens och fascismens förhistoria genom att belysa den ”etatism” som socialdemokratiska intellektuella som Ferdinand Lasalle och Karl Kautsky propagerade för. Socialismen reducerades av dem till förstatligandet av nyckelindustrier som genom sin tillväxt skulle generera den enighet och folkgemenskap som det blev fascismens och nazismens uppgift att genomföra. Huhn pekar exempelvis på hur viktigt första världskriget blev för den tyska socialdemokratins självuppfattning – i socialdemokratiska publikationer hyllades kriget i närmast jüngerska termer som en renande process som skulle dana folket till en kollektiv gemenskap.

Den socialistiska krigsekonomin 1914 till 1918 lade enligt Huhn grunden för den totala stat som tyska högermän kunde driva till sin logiska spets decennierna senare. Om vi läser Mattick, Huhn och Schivelbusch tillsammans kan vi därför notera hur bristen på en stark parlamentarisk vänster paradoxalt nog möjliggjorde att klassrörelserna i USA – med andra ord de rörelser som vi kan använda paraplybegreppet The Poor´s people movements för– blev långt mer radikala och därför i sitt eget misslyckande att ta makten åtminstone lade grunden för en Roosevelt, snarare än en Mussolini eller en Hitler.

Det är viktigt att påpeka att varken Huhn eller Schivelbusch identifierar vänsterpopulism och socialdemokrati med fascism eller nazism, men de vågar peka på de likheter som kännetecknade dessa rörelser –nationalismen och en strävan att konstruera klasserna som en folkgemenskap. I dag kan vi notera att det är i Grekland och inte i Spanien som extremhögern växer. Spanien saknar emellertid inte bara sin motsvarighet till Golden Dawn utan även ett SYRIZA. Kanske växer högern bäst i de länder som har kapaciteten att mobilisera folklig ilska parlamentariskt genom hierarkiska partiorganisationer. Medan torgrörelserna i Grekland snabbt försvann in i missnöjespartierna och extremvänsterns utomparlamentariska gemenskaper, lyckades den spanska rörelsen springa förbi såväl autonoma, fascister som den parlamentariska vänstern. Frånvaron av politiska institutioner omöjliggjorde den reaktionära mobiliseringen i Spanien eftersom de nya rörelserna först och främst utgjorde en kritik av folket, staten och nationen. De spanska rörelserna lyckades skapa nya organisationer och framför allt ett nytt politiskt språk som än så länge inte inlemmats i de traditioner och strukturer som är oförmögna att producera den enighet som de facto kan förena arbetarklassen. Endast en klassrörelse som undergräver de politiska partiernas makt, vare sig de är höger eller vänster, kan stoppa dagens reaktionära mobilisering som alltmer är all mobilisering som hämtar sin kraft från staten. Det som behövs är en lång marsch ut ur institutionerna.

Vi blev nyligen i en intressant text påminda om att Serge Quadruppani påpekat att det finns två sätt att vara varken höger eller vänster: ett högersätt och ett vänstersätt. Det är sant. Låt oss därför undersöka detta utifrån Quadruppani själv. Serge Quadruppani startade tillsammans med Gilles Dauvé tidskriften La Banquise. De inspirerades av marxister som Anton Pannekoek, Herman Gorter, Amadeo Bordiga och andra så kallade vänsterkommunister. Det var de marxister  som tidigt tog avstånd från den leninistiska och socialdemokratiska vänstern som en kraft som slogs för arbetarklassen som ett folk, en nationell gemenskap. Dauvé och Quadruppani vidareutvecklade det arbete som italienska och franska intellektuella som Giorgio Cesarano, Roger Dangeville och Jacques Camatte utvecklade när klassrörelserna skakade om Europa 1968, bara för att återigen misslyckas lösa maktfrågan. Det Quadruppani säger är därför i sak: antingen är du vänsterkommunist eller höger. Det kan tyckas som en extrem position och var kanske det 1968. Men i dag är det sunt förnuft i och med att de viktigaste rörelserna vänder sig mot socialdemokratin och alla andra parlamentariska statsapparater som en del av problemet. Det är viktigt att komma ihåg att Quadruppani inte efterlyser en politisk position. Radikalitet var för den krets som fostrade honom inte någonting man anslöt sig till, utan en rörelse som utvecklades genom att kapitalismen tvingar människor att konfrontera sina levnadsvillkor. Det här är inte en deterministisk position utan en demokratisk eftersom den gör utsatta människor – oavsett politisk skolning – till autonoma subjekt.

EUROPA OCH TJUREN

Skandalen med de perspektiv som utvecklades i La Banquise är idén om kommunismen som en rörelse som innesluter och mobiliserar arbetare som arbetare och inte som ideologiska varelser. Denna position som inte accepterar socialism, konservatism eller liberalism – med andra ord politik – som giltiga modeller att mobilisera massorna genom, visar sin rationalitet i att det i dag inte finns några populistiska rörelser att oroa sig för eftersom folket saknas. Och eftersom det inte finns ett folk kan man inte längre tala om politik, enbart postpolitik. Detta är vad som gör arbetarrörelsen så svag. Detta är också vad som gör de traditioner som sa nej till det socialistiska projektet som en folkgemenskap viktiga i dag. Den tradition som Quadruppani följde på sjuttio-och åttiotalet visar nämligen hur vi kan söka oss till en annan historia än den som går från populismen till Strike Debt. I stället kan vi blottlägga hur kapitalismen i egenskap av en marknadsekonomi, dvs. en ekonomi som bygger på dubbel bokföring, också är vad som tvingar proletären att skuldsätta sig och därmed möjliggör en klassrörelse mot såväl skuld som exploatering. Serge Quadruppani har alltså rätt i sin jakt på en vänsterkritik av vänstern och högern. Det är helt enkelt nödvändigt att erkänna rationaliteten i den kommunistiska vänsterns kritik av den linje som vann inom den kommunistiska internationalen och som förvandlade socialismen till diktatorisk respektive demokratisk populism. Givetvis inte för att man bör intressera sig för gångna tiders rörelser och tänkare utan för att dagens rörelser visar att vägen ut innebär en kritik av alla de krafter och institutioner som kedjar oss vid staten och ekonomin. Vägen ut ur krisen är därför en lång marsch ut ur de institutioner som binder rörelserna till folket, staten och nationen. Det är en vandring som inte får gå åt vänster eller höger utan rakt genom och ut ur hela det europeiska fiendelandet, med dess sönderfallande statsapparater, blödande företag och tomma statskassor.

Det är nu vi kan definiera de verkliga populisterna. Det är de intellektuella, politiker och finansmän som fortfarande hoppas på att någon ska ta ansvar för att administrera den gamla världen och därmed rädda Europa. Det här blev tydligt i det ramaskri till upprop, bland annat annat signerat av Umberto Eco, Julia Kristeva och Claudio Magris, som nyligen publicerades i ett flertal europeiska tidningar. Deras utrop europeisk enighet eller undergång uttrycker inte bara förhoppningen om, utan kravet på, en europeisk stornationalism som enbart dagens pseudodemokratiska europeiska union skulle kunna skapa. Om vi ska tala om populism – låt oss därför tala om den konstruktion av en europeisk stat och ett europeiskt folk som kan bli krisens resultat. Allt som sliter sönder denna enighet är därför något som i sig kan möjliggöra en öppen, progressiv och radikal förändring. Fort Europa är vår fiende. Det är dags att sluta oroas över de goda fienderna och i stället börja kritisera den alltmer reaktionära intelligentia vars enda mål är att försvara det bestående från den storm som förhoppningsvis gör vår kontinents storhet till historia.

One comment on “POPULISMO SIN PUEBLO

  1. [...] Läs även: Giuliano Santoro: Grillo for dummies Struggles in Italy: Dossier om Beppe Grillo Guldfiske: Nätpopulism 2.0 Motarbetaren: Populismo sin popolo [...]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s