Den goda fienden

Det må vara en klyscha men vi lever i en omskakande epok, en tid som saknar eller i alla fall söker en seriös kritik. Alltför många letar sig emellertid lättjefullt tillbaka till vänsterns helgongestalter och accepterar ett slags pseudosocialistiskt common sense för att ge svar på vad som behövs göras i dag. Vi ska därför simma mot strömmen i en serie sporadiska inlägg med temat motmakt för att lägga fram strategier och möjligheter för ett seriöst och radikalt ifrågasättande av den politik som såväl vänster- som högerregeringar riktar mot arbetar- och medelklassen i Europa i dag.

Det är märkliga tider för vänstern. Trots att det är demokratiskt kontrollerade poliskårer i demokratiska stater styrda av demokratiska partier, som med våld försöker krossa politiska rörelser, så är det fascismen och fascistifieringen som är på alla progressivas läppar. Och trots att den demokratiskt valda grekiska regeringen – som består av ett konservativt parti, ett socialdemokratiskt och ett vänsterparti – trummar igenom krispaket efter krispaket, som inte bara lägger grunden för ett rasistiskt våld mot fackföreningsaktivister, immigranter och radikala, utan i sig utgör ett långt mer systematiskt och brutalt tillintetgörande av alla de rättigheter och förmåner antirasister och radikala kämpat till sig under årens lopp i Grekland, så riktas indignationen mot högerextremistiska randfenomen som än så länge utgör ett partikulärt hot mot partikulära grupper. För säga vad man vill om våldsfetischisterna i ett vidrigt, nazistiskt parti som Gyllene gryningen, och deras närhet till såväl maffia som polis – hur fruktansvärda de än är så står de för en försvinnande liten del av det generaliserade angrepp på medelklassen och arbetarklassen, som den grekiska staten dirigerar tillsammans med hela den regim av åtstramningar som den Europeiska unionen utmynnat i.

Faran för vänstern ligger därför inte i fascisternas styrka utan i den egna oförmågan att ifrågasätta de verkliga fienderna. Det är givetvis inte förvånande eller ens diskutabelt att den aktivistiska smågruppsvänstern mäter sin styrka mot den aktivistiska smågruppshögern – de är trots allt bägge tämligen obetydliga fenomen som hämtar sin mening ifrån varandra – mer problematiskt är att oron för fascistisk reaktion tenderar att bli ett normaltillstånd för progressiva och kritiskt tänkande. Det är oförmågan att förstå att demokratin i egenskap av demokrati tömt ut sin progressivitet i den verklighet som är vår, som kan bli riktigt farligt eftersom den dömer vänstern att ägna sin kritiska förmåga till pseudofrågor, som identitära näthatare och finniga skinheads med dåliga betyg. Man behöver inte gå så långt som Mario Tronti och hävda att det var demokratin som besegrade arbetarrörelsen, och man behöver inte heller likt Robert Kurz kräva en insikt om att vad som borde analyseras och ifrågasättas är fascismens omslag till parlamentarisk demokrati snarare än demokratins förvandling till fascism. Det räcker med att lyssna på kravet som höjts i Sydeuropa på en verklig demokrati nu, för att inse att verkligheten i dag inte kräver skuggboxning mot ett hypotetiskt framtidsscenario – dagen då fascisterna tar över – utan ställer oss inför en parlamentarisk stat vars en gång radikala och demokratiska substans fullständigt tömts ut i den ekonomiska ordning, som i dag enbart accepterar låga löner, osäkra anställningar och stigande arbetslöshet.

Fascismen är för vänstern vad totalitära ideologier är för liberala. Det är ett ord som förklarar allt. Fascismen är ett gummibegrepp som används som en sorts moralisk utpressning för att skjuta upp kamper mot fiender som kräver en annan strategi än den antifascistiska. Antifascister prisar ofta sig själva för sin strategiska genialitet, men glömmer bort att antifascismen inte bara bygger på ett katastrofalt misslyckande – nazismens seger – utan hämtar sitt existensberättigande från detta misslyckande. Problemet med antifascism är därför att den universaliserar den moraliska indignationen till en strategi, genom att separera det Unni Drougge nyligen kallade de goda fienderna från vad vi kanske kan säga är de verkliga fienderna. De goda fienderna är tillräckligt få för att få plats i en moralistisk kartläggares skrivbordslåda, men tillräckligt många för att göra en och annan samlare lätt paranoid och se faran för fascism i var och varannan människa. Det är därför Drougges artikel kom som en välbehövlig nedkylning av den antifascistiska hysterin. Apropå den serie artiklar som Aftonbladet haft om unkna högerextrema miljöers kvinnohat och förakt för svaghet, varnar Drougge klokt för progressivas förtjusning i politiskt om inte obetydliga så åtminstone tämligen svaga motståndare: ”[O]m vi feminister stirrar oss blinda på … högerextremisternas kvinnohat och bortser från den sexism som utövas och upprätthålls av män med höga positioner, då har vi kanske bara skapat Den goda fienden.

Vi kan känna oss rebelliska trots att vi har hela det mediala och politiska etablissemanget i ryggen, även de maktstinna alfahannarna, de som indirekt beviljar den misogyni som grasserar på nedre botten. Vi förargar ingen i vår närhet när vi på Twitter och i de stora mediehusens redaktionella utrymmen dagligen svär oss trogna hatet mot hatarna. Vi sparkar neråt, slår oss för bröstet och blir dunkade i ryggen. Vi ropar till och med på inskränkningar i yttrandefriheten.”

Det är beundransvärt, och fullständigt konsekvent, av Drougge att likt en annan Amadeo Bordiga implicera att Aftonbladets granskning i själva verket är en spark nedåt, ett slag mot grupper som vänstern kanske inte kan lyckas mobilisera men som inte heller kan eller bör uppfattas som en huvudfiende, utan att detta får betydande konsekvenser för ens politiska praktik. Fascister och reaktionärer, verkar Drougge säga, ska inte ses som något annat än vad de är: än så länge politiskt obetydliga fiender som hämtar näring från de verkligt reaktionära krafter som sitter i företagsledningar och partistyrelser. Detta kräver givetvis att företagsledningarna varken kan eller ska bemötas på samma sätt som näthatarna, men det antifascismen säger är inte som Woody Allen att det är rätt att plocka fram järnrören när mörkermännen går ut på gatorna (eftersom fascisterna kommer att plocka fram järnrören), utan att det är mörkermännen som redan i dag är de verkliga fienderna, de värsta fienderna. Detta leder emellertid inte till en taktisk seger utan till en strategisk förlust. I egenskap av att fascism blivit en sorts index prohibitorum librorum för allting en anständig människa avskyr: förakt för svaghet, hat mot kvinnor och homosexuella, en fäbless för kitsch och dålig kultur, skepsis mot intellektuella och kärlek till en ideologisk gemenskap baserad på den arbetsvärld som kapitalismen för med sig – blir den antifascistiska strategin alltför lätt ett ideologiskt alibi till en slags självgod liberalism, som kan garantera en halvlyckad tillvaro i medievärlden som tyckare och gott samvete, men som inte kommer att visa sig framgångsrik att stoppa reaktionen.

Drougges tanke om en god fiende är tankeväckande eftersom den för oss tillbaka till den diskussion inom arbetarrörelsen, som präglade tiden efter första världskriget och som ledde fram till det andra världskrig vars förintelse fortfarande är måttstocken för varje politisk och ekonomisk fasa. Historien upprepas förvisso inte, men verkligheten är ändå tillräckligt banal för att återkommande spegla nuet i det förgångna och ställa oss som lever frågan om det hade kunnat vara annorlunda, och kanske än mer om det kan bli annorlunda. Det är detta kontrafaktiska element som vi ska försöka ta tillvara på i en serie sporadiska inlägg, om makt och motmakt, om bortglömda tänkare och vinnande strategier som hämtar sin utgångspunkt från den gamla sanningen att reaktionen inte blir övermäktig genom sin styrka utan genom sin motståndares, det vill säga vår, svaghet.

3 comments on “Den goda fienden

  1. dheym skriver:

    Finniga skinheads med dåliga betyg? Känns som en onödig formulering. Annars läsvärt, ser fram emot de andra inläggen.

  2. motarbetaren skriver:

    Åh, du skulle sett oss i tonåren. Kort hår och skolk var en viktig del av tillvaron, säger en i gänget som misslyckades i gymnasiet.

  3. […] god fiende vill säga. En fiende vars samhällsnytta bevisas av att de får oss att försvara de av Drougge benämnda alfahannarnas anständighet. De goda fienderna är alltså goda eftersom de fyller oss med rädslan för att det vi har i dag […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s