Före och efter

401406_257718150975784_100002128043741_598513_735423127_nAtt minnet över tid förändras är oundvikligt men att bevara den inre sanningen är en fråga om trofasthet. Minnet av en Händelse infekteras av efterföljande tolkningar och vantolkningar, fantasier och lögner. Att angripa minnet är alltid en viktig aspekt i återställandet av ordningen. Att vårda och vara trofast minnet är en viktig uppgift för upproriska. Striderna om minnet och historien är aldrig jämna men då ordningens ytliga harmoni bara döljer en underliggande exkluderingsprocess som oundvikligen skapar ordningens egna undergrävare, kommer undergrävarna i slutändan alltid återupptäcka den andra historien, upprorets historia. Striderna är ojämna, men hoppet som finns inbäddat i minnet går inte att släcka.

Händelsen är å ena sidan när något händer, men också före och efter. Ett språng, en blixt, en skarp avgränsning i tiden, är det första som utmärker Händelsen. Men från Händelsens ståndpunkt kan en annan historisk linje tecknas. Tiden före och efter Händelsen delas i två, vad du ser beror på vilken sida du har valt. Händelsens tänkare – bland dem Alain Badiou och Jacques Ranciére – kan bara ha utvecklat detta tänkande därför att de själva var med och för att de själva är trofasta les événements, majupproret 1968. Kristin Ross företar sig i May ’68 and its afterlives en undersökning av detta för många betydelsefulla uppror och drar några viktiga lärdomar. Det är inte främst en undersökning av själva upprorsförloppet – som finns väl dokumenterat annorstädes* – utan just av den andra historiska linjen, och vad den kan lära oss idag. Det är utifrån Ross bok nedanstående är skrivet.

* * *

De säger, och även många av oss säger, alltid lite före det faktiskt är ”över,” att ”ingenting hände.” Staten krossades inte, generalstrejken kom inte, arbetsplatserna ockuperades inte, ”ledarna” greps, slagorden tystade och demonstrationerna upphörde. Det tog slut och ingenting förändrades. I själva verket, sägs det, var upproret dömt att misslyckas redan från början. Antingen för att ”bråkmakarna,” ”huliganerna,” eller vilket epitet som för stunden faller de offentliga skitsnackarna i smaken, aldrig var en del av ”folket” och inte uttryckte folkets verkliga önskan. Eller för att metoderna, strategierna eller målsättningarna, uttalade eller ej, inte var korrekta. Otåliga och oorganiserade behöver nu bara, till nästa gång, inordna sig i partiet med korrekt linje. Det senare behöver inte nödvändigtvis kläs i den gamla bokstavsvänsterns retorik utan kan lika gärna komma från den ”ansvarstagande” vänstern. Båda varianter kan översättas som ”ingenting händer här, fortsätt cirkulera” och beskriver vad Jacques Rancière kallar den polisiära funktionen. Det handlar om att tillskriva och reducera upproret till rådande politiska ramar, fastslå att inget hände och att inget av värde finns att lära eller minnas. Det enda som kan sägas är vad som hela tiden har sagts, och inget nytt eller annorlunda har inträffat som bör få oss att tänka om. ”Cirkulera, här finns inget att se.”

Det omedelbara svaret, från staten, är naturligtvis repression. Massiv närvaro, överallt, av snutar – betalda eller inte. Ordningen måste till varje pris återställas. Allting måste tillbaka till sin ”rätta” plats. Arbetare vid sina arbetsplatser, studenter vid skolbänken, folket hemma framför dagstidningen och TV:n. Hursomhelst ingen på gatorna. Det handlar inte om våldet, det är ordningen de är rädda att förlora. Om det bara hade gällt några arbetare som strejkade, några förortsbilar som brann, eller något annat begränsat fenomen så skulle det inte vara någon fara. Alla har ju sina demokratiska rättigheter att protestera. Allt har sina kanaler för hur det på korrekt vis ska hanteras. Rör det sig om något brottsligt eller asocialt är det olyckligt men kan alltid beaktas till nästa budgetöverläggning. Skulle protesterna eller ordningsstörningarna råka spilla över och inte bara tillfälligt störa utan rent av hota själva ordningens existens, då är det mycket allvarligare.

Som del av repressionen är det viktigt att återställa den symboliska ordningen. Det gäller alltid, då som nu. Det faktum att nära tio miljoner arbetare över hela Frankrike hade gått ut i vild strejk, att fabriker ockuperades, att hundratusentals gått ut på gatorna i alla större städer, och så vidare, har på grund av systematisk bombardemang av den symboliska ordningen i efterhand förvandlats till studentprotester i Paris. Inte bara fientligt inställd media och politikeretablissemang deltar i detta utan också många upproriska faller, av olika anledningar, in i förenklande (och därmed förvanskande) generaliseringar om ”generationsuppror” och liknande. Det verkligt omskakande med Maj ’68, och alla andra Händelser, är att gränserna sprängs. Studenter som slutar fungera som studenter, arbetare som slutar fungera som arbetare; experiment i avsubjektivering, avbrott i givna roller och funktioner, vilket i allra högsta grad också innebar en fysisk, rumslig omplacering, något som fortsätter efter upproret. Vi känner till karikatyren av den dogmatiske maoisten som ”etablerade” sig i fabrikerna för att bland arbetarna agera subversivt. Att vi känner till karikatyren och inte hur det verkligen var är en produkt av den symboliska återställningen. De unga arbetarna och de arbetslösa som var minst lika många och minst lika drivande i gatustriderna har nästan helt skrivits ut ur historien. Samma med de som efter upproret flyttade ut på landsbygden, blev bönder och fortsatte kämpa på nya marker. Glömda, utsuddade. Alla de omplaceringar, rollupplösningar och gränssprängningar som finns kvar efter upproret, bannlyses från den officiella historien. Men människorna försvinner inte. Eller rättare sagt: många av människorna, de upproriska människorna, fortsatte kämpa från nya platser, nya insikter och lärdomar. Men några försvann faktiskt. För några beslutade sig för att försvinna. I fängelsecellens eller drogmissbrukets eller fabrikstillvarons isolation beslutade några, i desperation och längtan, att suicidet var deras enda val.

Efter varje uppror kommer repression; polisiär och symbolisk. Denna dubbla repression måste varje upprorisk vara förberedd på. Ett sätt att försvara sig mot den symboliska repressionen blev för många efter Maj ’68 att skriva. Som en fortsättning och utveckling av de undersökningar vissa av maoisterna hade genomfört, såkallade enquêtes, dök Cahiers de mai upp redan i juni 1968. Fram till 1974 fungerade Cahiers de mai, med mellan 17000 och 20000 läsare, som en plattform för människor att tala direkt med varandra, att skriva och berätta, och att bedriva ”radikal journalistik” (de drivande bakom Cahiers de mai fortsatte sedan i dagstidningen Libération). Att skriva och berätta blev ett sätt att bevara minnet och själva skriva historia. Radikalerna kring denna miljö visade att vi själva kan dokumentera och förvalta vår historia, upprorets historia. Andra radikaler gick till arkiven för att gå längre bak i historien. Det är såklart en ojämn kamp och med tiden pressas radikalerna ut i marginalen eller under jorden.

Det kan också för många vara svårt att acceptera att det överhuvudtaget kan finnas ett efter upproret, som inte är ett nederlag. Revolutionen ses av dessa som en upprorets utbredning och totalisering, en definitiv vändpunkt där varje bakslag eller reträtt är ett slut. De enda revolutioner som passar in i den bilden är de politiska. De är fantasier om att ta makten i meningen att ta makthavarnas plats och bli de nya makthavarna, även om det inte alltid formuleras så. Men de uppror som verkligen drabbar och skakar om samhället i grunden, är något annat och har andra mål. En återgång till det normala är inte detsamma som ett nederlag. Uppror kommer alltid att bölja fram och tillbaka, det finns ingen magisk tipping point då allt genomgår en kvalitativ förändring.

mai68Vad är då en seger? Är uppror i det korta loppet alltid dömda att misslyckas? ”Oordningen” är en utmaning mot staten, som svarar med våld. Är alltså en seger en militär seger, att ”befria” gatorna från polisen? Maj ’68 var först och hela tiden, men inte endast, en kamp på gatan. Verkliga strider, med kroppar och blod, folkmassor i rörelse, smärta, svett och kärlek. Verklig kamp. De kämpade och strejken kom, ockupationerna kom, det var höjdpunkten. Då ville de bara hålla kvar höjdpunkten, även om de i bakhuvudet visste att förr eller senare kommer den sjunka. Höjdpunkten, avbrottet, utsidan – det är en seger i sig. Då, just där, är målet att förlänga och breda ut den så mycket som möjligt. Vi påminns av Ross om konststudenterna som under strejken producerade mängder av affischer, nästan alla med det gemensamma budskapet: fortsätt kämpa. Ingen representation eller ledarskap, bara uppmaningen att fortsätta. Uppror får förvisso oftast, vare sig de upproriska vill det eller ej, ett krav tillskrivet sig. Men vi har lärt oss att upprorens styrka varken ligger i ”revolutionära” krav eller den fullständiga avsaknaden av krav, utan i själva verket ligger det i dess förmåga att inte reduceras till ett utdefinierat mål att uppnå, en seger att vinna. Upproret ”segrar” när det blir omöjligt att skriva in det i ett simpelt narrativ. Alain Badiou definierar en Händelse som när något kommer i överflöd, bortom alla mått, kastar människor från sina givna platser, och förelägger en ny situation för tänkandet. Upprorets styrka ligger dock inte bara i mångfald och överflöd. Det finns oundvikligen en aspekt av makt. Makten på gatorna inte minst, men mer än så. De som likt Pierre Goldman efter Maj ’68 besviket konstaterade att ”arbetarklassen inte grep makten” hade delvis rätt eftersom väldigt lite i allmänhet och väldigt lite väsentligt hade ryckts bort från statens och kapitalets kontroll. Men Goldmann och de andra som inte lät sig svepas med av Händelsens unika och bli trofasta dess sanning, kunde inte se hur makten kunde gripas på något annat sätt än med vapenmakt. Det är så krypto-stalinisterna och ordningens försvarare tror att makten grips, de förstår inte att upproret är en utmaning mot hela samhället, mot hela denna värld, inte bara det nuvarandes administration. En verklig seger är formandet av en ny makt som utmanar men inte kan passas in i statsformen. För radikalerna, studenterna, arbetarna, alla på gatorna och i arbetarkvarteren, i den omedelbara kampen var denna makt mycket konkret: den utgjordes av alla de comités d’Action, baskommitteer eller aktionskommitteer, som blommade upp under upproret och i flera fall inte vissnade förens flera år senare. De bestod oftast av runt tio till femton personer, större delen tidigare utan politiskt engagemang, och organiserade till en början mest stöd till de strejkande. De uppstod överallt, bland alla möjliga grupper. Vissa utgick från bostadsområde, andra inne på fabrikerna, vissa på skolorna, och så vidare. 31 maj fanns över 460 kommitteer bara i Paris. De vägrade att acceptera de vanliga, traditionella politiska organisationerna som deras representanter, och många var uttalat antikapitalistiska. Det är riktigt att den då fortfarande utbredda uppfattningen om att den mytiska arbetarklassen, förstådd som fabriksarbetarna, var varje upprors privilegierade subjekt, satte hinder i vägen. Ockupationen (av fabriken, universitetet, gatorna, etc.) skulle visa sig vara ett tveeggat vapen, som inte bara stoppade produktionen och blödde kapitalet på pengar, det separerade och höll människorna åtskilda. För vad blev slutet på Maj ’68 om inte just fackföreningarnas, partiernas och statens lyckade försök att hålla arbetarna i fabrikerna, reducera deras krav till en enda, gemensam, fråga. Problemet var inte blott ockupationen i sig eller att det ställdes ”icke-revolutionära” krav, utan att motståndet förhindrades att smitta av sig och mångfaldiga kraven, att okontrollerbarheten stoppades. Det ligger i upprorets natur att det inte kan kontrolleras, men de upproriska kan fungera som katalysatorer. Kommittéernas radikalitet låg i att vara platser för möten, samtal och utbyten (av både erfarenheter och praktisk solidaritet). Om denna upprorets verkliga maktorgan skriver Ross:

The history of the ”action committees” and the way in which their workings seemed to respond to what one tract called ”the fundamental democratic need of the masses” don’t correspond to official political history or to the narrative of state power, whether seized or not. Nor do the official commemorations of May have much to say about their history, about the dominant role played by women, for example, in their day-to-day workings. But their existence is the best illustration of what Luxemburg called a ”living dialectical evolution.” (s. 77-78)

Upproret är inte revolutionen. Frågan är om det överhuvudtaget är meningsfullt att tala om revolution. Revolutionen förstådd som den andra värld som upproret uppenbarar under korta perioder, ibland endast ett ögonblick, är just en ”levande dialektisk evolution” som tar plats, en process som breder ut sig. Denna förståelse av revolutionen, utopin eller bara en annan värld, vad man nu vill kalla det, står i tydlig kontrast både mot de som hävdar sin ”ansvarsfullhet” när de förnekar och slår ner varje motstånd, och de som ivrigt vill försvara varje motstånd till varje pris, även till priset av människoliv. Vår uppgift som upproriska är varken att fördöma excesserna eller ropa efter blod. Vår uppgift är att dokumentera, vårda, lära av, och föra vidare minnet av upproren, hålla upprorens historia levande, och fortsätta, i all sin motsägelsefulla dynamik, leva ”revolutionens” dialektiska evolution. Efter upproret riktade media- och politikeretablissemanget all uppmärksamhet till de av samma etablissemang utsedda ”ledarna” för upproret. Vad de sade och gjorde blev till sanningen om upproret och dess arv. Men de verkliga ledarna, det verkliga materiella partiet, var de som fortsatte i sina baskommittéer, fortsatte ta makten över vardagen, och brottades med den dynamiken, långt borta från löpsidor och TV-studiornas spotlights.

Vi har lärt oss, från Ross och de fåtal andra som vårdat och förmedlat upprorens historia, att det revolutionära livet, om vi nu fortfarande vill använda det ordet, inte är ett lättsamt liv. Besvikelse, bitterhet, isolation, och ångest, för att inte tala om repressionen, har tagit många liv. Vi har lärt oss att inte endast minnas upprorens dramatiska händelseförlopp, för vi kan då bli blinda för upprorens före och efter. Nostalgin infinner sig lätt, en dålig nostalgi som lägger ett romantiserande skimmer över upproret och särskilt upprorets före. Nostalgin säger att mörkret kom efter, det kom med repressionen eller våra egna misslyckanden, och ur det här mörkret är inte längre något liknande uppror möjligt.

Men före Maj ’68 var det knappast ljust. Algerietkriget, som i regel inte nämns eller vars betydelse kraftigt förminskas i de flesta historieskrivningar, och det våld som fransk-algerierna utsattes för präglade mycket efterkrigstiden, liksom den utbredda rasism och fascism som fortfarande var livskraftig. En nästan daglig terror från fascistgrupper som OAS drabbade algerier, fackföreningar, och vänsteraktivister, och kunde operera relativt ostört från polisen. För aktiva radikaler dominerade snarare rädsla och desperation den kollektiva stämningen. Den etablerade vänstern, eller den ”respektabla” vänstern (la gauche respectueuse; jämför med dagens ”ansvarstagande” politiker) som den kallades, förhöll sig passivt till både den inhemska klasskampen och befrielsekamperna i till exempel Vietnam och tidigare i Algeriet. Och det var inte bara befrielsekamperna som rasade vid denna tid, kring mitten av 1960-talet utbröt flertalet våldsamma strejker i Frankrike. Vilda strejker, lika mycket riktade mot fackföreningarna som företagsledningarna, blev längre och mer våldsamma än de fackledda. Så sent som i januari 1968 utbröt omfattande kravaller efter att en strejk brutalt slagits ner av polisen i Caen. Arbetare, studenter och bönder fyllde gatorna och över två hundra skadades i gatustrider med polisen. Åren före 1968 hade i stort sett hela Frankrike varit med om liknande strejker, kravaller och ockupationer. Efter kravallerna i Caen kommenterade en arbetare: ”Mer har vunnits under tio timmars kravaller än under tio månaders förhandlingar”. En grupp maoister spred i Paris förorter ett traktat med följande budskap: ”Studenterna är inte rädda för snutarna. När borgarnas snutar slår ner på progressiva rörelser, stiftar de inte rättvisa. Arbetarna vid Caen och Redon gav snutarna en skarp läxa. Studenter som stödjer folkets kamp kommer att gå i arbetarnas och böndernas skolor.” Maoisterna, och andra radikaler som dem, pekades av de ”respektabla” ut som våldsamma, dogmatiska extremister, och samtidigt som en obetydlig minoritet. De må ha varit en minoritet, men deras handlingar och deras distans från den gamla vänstern skulle visa sig vara oerhört betydelsefull. De i regel unga och studerande radikaler som markerade sin självständighet från den gamla vänstern, som var militanta och på offensiven, som experimenterade med nya former och metoder, var de enda som visade på en verklig solidaritet med arbetarna, fransk-algerierna, immigrantarbetarna, de fattiga och utstötta. De vann sympati och stöd när de med sina kroppar gav sig in i kamp med polisen. Arbetarna som fått sina strejker brutalt nedslagna av polisen, och fransk-algerierna som sett sina kamrater mördade och dumpade i Seine, de etablerade en samhörighet med radikalerna: vi har en gemensam fiende. De var inte så mycket en samhörighet i termer av delade värden eller ens erfarenheter; studenten som i samband med en demonstration hamnar i konflikt med polisen och en oskyldig immigrantarbetare som utsätts för polisens rasistiska diskriminering har inte samma erfarenhet. Ross föreslår att det snarare skedde en slags avidentifiering, en flykt från det separata och avskilda, ett förkastande av identiteter, när de drabbade insåg att kampen mot den gemensamma fienden också nödvändigtvis är en gemensam kamp. Det statliga våldet fungerade som en lektion för många och utgjorde en brytpunkt varefter det inte går att återvända till det normala.

Det måste påpekas i sammanhanget att den våg av intensiv klasskamp som svepte över Frankrike (och stora delar av Europa) inte alls, till en början, var medvetet gemensam. Olika delar av landet, och olika delar av befolkningen, var ofta omedvetna om eller i alla fall oinsatta i vad som pågick. Betydelsen av förmedlingen av direkta erfarenheter – med till exempel arbetarnas egna ord, icke-förvanskade av journalisters och snutars och ”respektablas” språk – ska nog i sammanhanget inte underskattas. För många radikaler var SLON-kollektivets (med Chris Marker i spetsen) dokumentär om textilarbetarnas strejker i Besançon en ögonöppnare. Dokumentären, À bientôt, j’espère, visades för övrigt på nationell tv i februari 1968.

Classedelutte

Orsakerna till Maj ’68 var många och komplexa. De går vi inte in på här. Men vi måste också påpeka att det varken var maoisterna eller situationisterna eller några andra radikaler som startade eller orsakade Maj ’68. Befrielsekamperna i kolonierna, strejkvågen i fabrikerna, den ohållbara situationen på universiteten, en nära kaotisk urbanisering, etc., det var många faktorer som samverkade och sammanstrålade. Det hela var svårt, om inte omöjligt, att förutse. Men den infrastruktur av baskommittéer, tidskrifter, lokaler och kontaktnät som möjliggjorde kollektiv och horisontell kommunikation som överbryggar segregeringen mellan arbetare och andra, fabriken och utanför (men också inom fabriken), och en långtgående autonomi på gräsrotsnivå – allt det bidrog till kraften i upproret. Maoisterna är särskilt intressanta i sammanhanget eftersom de, som ingen annan grupp, på så kort tid och med en explosiv tillväxt lyckades ta en betydande plats och roll, en utveckling som inte lätt kan förklaras. Att avfärda dem på grund av deras uttalade ideologi eller retorik är ett misstag.

Att de franska maoisterna brännmärktes som fanatiker följer en sedan länge etablerad reflex från makthavare och andra rädda om att bevara ordningen. Kamp för universell frigörelse och rättvisa betraktas alltid som irrationellt och farligt, men maoisterna drevs också av en stark passion och övertygelse. Det placerade dem utanför vad som kunde accepteras, och definierade dem som fanatiker, extremister, potentiella terrorister. Det kan vara svårt att se varifrån deras energi egentligen kom och hur deras övertygelse kunde vara så stark. Vad var det som fick dem att, mer än de flesta andra, trotsa inte bara etablerade institutioner och ideologisk hegemoni utan också den så kraftigt negativa kollektiva stämningen? Först måste det konstateras att fransk maoism egentligen hade mycket lite med Mao att göra. Mao blev mer av en symbol och markering mot det gamla, passiva och ”respektabla.” De flesta självutnämnda maoisterna var lyckligt ovetande om de inre omständigheterna i Kina och Vietnam, för att inte nämna motsättningarna dem emellan. Mao lästes inte som en ny teoretisk doktrin att skriva under på utan mer som en uppmaning att skapa en brygga mellan teori och praktik, att med Maos ord ”stiga av hästen för att plocka blommor,” det vill säga lägga ifrån sig böckerna och som ett maoistiskt traktat formulerade det: ”lämna smågruppernas fåfänga gräl, de ändlösa diskussionerna utan stöd i konkreta erfarenheter.” Det var viktigt att etablera direkta kontakter med folket på plats ute i arbetarkvarteren. De påbörjade ”fältarbeten”, skickade ut ”détachements de banlieues” för att etablera kontakter, upprätta kommittéer och utföra undersökningar. ”Ingenting kan begripas ‘spontant’: för att förstå måste man undersöka.” Eller som Mao formulerade det: ”Utan undersökning, ingen rätt att tala!” Maoisternas starka övertygelse kan möjligen förklaras av den vardagliga kopplingen och det veritabla laboratorium de lyckades skapa där, i vardagen i arbetarkvarteren. Med en rak och intensiv blick riktad både mot det globala och det lokala, och en ofelbar vilja att följa massorna i revolt, hamnade de franska maoisterna i centrum för en unik situation, mitt i en Händelse.

Kanske var det en för intensiv och tumultartad erfarenhet. Efteråt, när upprorets kraft och rörelse stannat av, irrade deras blick bort. Händelsens avtryck i deras minne, och deras avtryck i allmänhetens minne, är starkare än med någon annan grupp. Det är därför inte konstigt att Ross främst koncentrerar sig på maoisterna. Men det är en brist. För den historiska blicken, alltså förmågan att se förbi nuet (både framåt och bakåt), återfanns, återigen, långt borta från löpsedlar och spotlights. Och långt borta från Ross bok. Några som förtjänar att omnämnas är Mouvement Communiste, Théorie Communiste, La Banquise och Invariance. I en klarsynt artikel från 1972 i Invariance skriver Jacques Camatte:

De maoistiske organisationers katastrofale liv udgør det bedste bevis på, hvad vi her fremfører. De overførte en ideologi, hentet fra og [samtidig] indfanget af den kinesiske kulturrevolution, på Majs og Efter-majs revolutionære opbrud, men indholdet viste sig hver gang stærkere end beholderen og fik den til at briste. Deres vilje til at klistre til den masse, der gør oprør, tilskyndede dem til oftere og oftere at skifte terræn (alt som kampene overgik fra en socialgruppe til en anden) og tage forskellige krav til sig, som de i begyndelsen havde været modstandere af eller uvidende om: kamp mod fagforbundene, som de erkendte var de grundlæggende organisationer til opretholdelse af det kapitalistiske åg, kamp for kvindens frigørelse, for den seksuelle revolution osv. Med andre ord, så måtte deres politiske fraseologi falde fra hinanden og tømmes stående over for fordringernes totalitet: de måtte indse, at revolutionen ikke blot er et simpelt politisk problem, men derimod problemet med en total ændring af måden, hvorpå der produceres og leves, og at magterobringen kun udgør et moment i revolutionen samt, at en reducering af alt til den ville medføre en ren og skær misforståelse af alle dimensioner ved menneskenes oprør og af alle revolutionens dimensioner.

* * *

Maj ’68 började 20 mars när en fönsterruta på American Express byggnad i Paris krossades i samband med en antikrigsdemonstration. Demonstranterna protesterade mot att fönsterkrossaren och andra demonstranter greps. Som brukligt gick polisen brutalt fram. Demonstranterna slog tillbaka, försvarade sig, vägrade att acceptera repressionen. Av någon anledning slutade de inte. Demonstrationerna och gatustriderna fortsatte. Av någon anledning tyckte inte bara demonstranterna att det var nog nu, också studenter, arbetare, arbetslösa, alla möjliga grupper av människor, sa att nu är det nog, polisens våld måste upphöra.

När något ”måste upphöra,” det är då det händer. Vi bör kanske därför inte först och främst förstå Händelserna i termer av handling, beslut och göranden. Det är inte någon särskild metod eller strategi som utlöser uppror. Historien är inte något evigt återkommande cykliskt förlopp, varje Händelse är unik och avslöjar mer av sanningen men inte hela sanningen. Det finns en fara i att ivrigt gripa tag i Händelsens mest framträdande särdrag, eller vad som utifrån en begränsad blick uppfattas som de mest framträdande särdragen, och svära trofasthet till vad som i själva verket kan vara subjektiva erfarenheter eller efemära fenomen. Vi behöver följa linjen, hela den historiska linjen, och se inte bara Händelsernas upplysta punkter utan linjens kontinuitet.

Att vara trofast låter högfärdigt, som om man var i besittning av något ädelt, något andra förväntas följa (en dogm, en kult, en stil). Och det rådde ingen brist på dogmer och kulter och gester bland de franska maoisterna. Men under allt fanns, trots allt, en genuin vilja att lyssna, att låta massorna tala, och stå vid deras sida oavsett vad. Det var deras trofasthet. När människorna sa att nu är det nog, då lyssnade de och spred ordet. I slutändan kommer människorna alltid att återupptäcka den andra historien, upprorets historia. Att vara trofast är att lyssna till den och låta den tala.

 


 

* Av den uppsjö titlar som behandlar Maj ’68 vill vi särskilt nämna tre inbördes delvis olika i fråga om vad som framhålls i händelseförloppet och vilka lärdomar som ska dras, men som kompletterar varandra väl; Roger Gregoire & Fredy Perlman, Worker-student action committees, France May ’68, Tom Nairn & Angelo Quattrocchi, The beginning of the end, och Mouvement communiste, May-June 1968: an occasion lacking in workers’ autonomy.

Krim II

Vi publicerar här ett brev som bland annat behandlar situationen i Ukraina, därefter följer en länk till Immanuel Wallersteins analys av läget i Ukraina samt ett antal kortare kommentarer av denna text. Vi tycker att tankarna i dessa två texter bör spridas och diskuteras: Things fall apart; the centre cannot hold;/Mere anarchy is loosed upon the world…

Kære Alpha og Omega,

Det er 158 år siden at Vestmagterne – Frankrig, England og Sardinien intervenerede på Tyrkiets eller Det Ottomaniske Riges side mod Zarens Rusland, der var ved at overtage Balkan. I det mindste var det det, Vestmagterne frygtede. Krimkrigen varede fra 1853 til 1856, og Ruslands nederlag blev af bl.a. Marx og Engels opfattet som en positiv ting, eftersom Zarens riger udgjorde den kontrarevolutionære kraft par excellence i forhold til Polen og det øvrige Centraleuropa, der i øvrigt var under enten Habsburgsk (østrig-ungarnsk), Romanovsk eller Ottomanisk kontrol.

I dag er det atter en sådan interventionskrig, der er på manges læber, om end med flere parter på Vestmagternes side end de to gamle kolonimetropoler plus det dengang kun opkommende Italien. Pariserpressen Libération og Le Monde har i forbindelse med opstandene i Kiev, Lviv etc. begge været fulde af trusler over for Putin og det neotjekkistiske regime i Moskva. Dette følger godt i tråd med de mange hånsord, samme presse havde i forhold til Hollandes opgivelse efter flåde“opmarchen” over for Assadbrødrene i Syrien, da først amerikanerne og siden franskmændene undlod at bombe missilbaserne på Damaskushøjen som gengæld for assadisternes gasangreb på civilbefolkningen i det østlige Goutha i august 2013.

Ifølge Politiken i dag søndag – hjemmesiden 23-02-014 – er også den tidlige udenrigsminister og mangeårige Venstreformand Uffe Ellemann Jensen opsat på en intervention mod Putins styre. Nærmest for at komme russerne i forkøbet ud fra den betragtning, at tjekkisterne ikke kan tillade, at det vestlige Ukraine bryder ud af det forhenværende SNG’s greb. Det syriske eksempel skræmmer. Da overlod man civilbefolkningen først i Homs, siden i Damaskus og endelig i Aleppo til sig selv. Pariserpressen gør en del ud af parallellen mellem Ukraine og Syrien.

Den forrige note, jeg sendte, og som i øvrigt var belemret med flere fejl, var især for at rejse spørgsmålet om, hvordan det militære problem kunne indarbejdes i en fremlæggelse, der fokuserede på det pengeopløsende og gennem det rejste spørgsmålet om revolutionens militære dimension.

Får vi en interventionskrig mod Putins styre, så må vi have noget at sige. I 1999 støttede jeg direkte et forsvar for Kosovoalbanerne mod den etniske udrensning. Det forsvar står at læse i Globalæstetikken. Dengang var det især teorien om Imperiet og de “clintonianske illusioner” om en mulig retsimperialisme, der stod for fald. September Eleventh, undtagelsestilstanden, ødelæggelsen af Bagdad og Vestens udvidede støtte til oliemonarkierne, der var accelereret efter Kuwaitkrigen, lukkede på en måde de kommende arabiske opstande inde i Middelhavsområdet og vanskeliggjorde en forbindelse mellem opstandene i Ægypten og Tunesien på den ene side og de mulige bevægelser i Irak, Iran og Pakistan på den anden. Derved er Balkans og Ukraines revolter blevet de eneste, der evt. og med stort besvær kunne komme en radikalisering af de arabiske opstande i møde.

Det er et møde, der pt. udgør det internationalistiske satsningsområde nær os. Krisen i Latinamerika, der på det sidste også er kommet til at omfatte Venezuela, er endnu for langt borte i forhold til de initiativer, vi kan forvente lokalt, her. Ikke mindst fordi den intervention, der er på tale, vedrører Rusland og dermed Baltikum, Finland, Norge og Sverige.
Der foregår også en oprustning i Kina, Japan og de to Koreaer, men jeg tror ikke, at den er rettet mod Rusland, men derimod rettet mod det Indiske Ocean og Stillehavet. Klassekampene i Cambodja, Bengalen, Thailand og Kina er vigtige på sigt – ligesom Latinamerika – men det første, vi kommer til at skulle tage stilling til, er det tjekkistiske styre i Kreml.
Under Geneve II har Rusland vist sig ganske svagt og uden afgørende indflydelse på Assadbrødrenes politik, da det gjaldt. Derfor har Rusland da også støttet Sikkerhedsrådets forslag om en korridor til de syriske byer, der bliver bombet, ganske vist en humanitær korridor selvfølgelig. Det stiller givetvis amerikanerne tilfredse. Og til gengæld vil Washington da heller ikke støtte en intervention mod Putin, skulle jeg mene. En sådan intervention måtte blive en europæiske sag. Dvs. Frankrigs og Tysklands problem.
Det tjekkistiske styre i Kreml udgør en stor kontrarevolutionær trussel mod Balkan og Ukraine, og der er nationalistiske kræfter i Hviderusland, Serbien, Grækenland og Bulgarien, der vil have glæde af en sådan konfrontation og støtte Rusland (som i 1853-56) for præventivt at modarbejde udvidelsen af revolterne i Athen, Istanbul, Sarajevo, Kiev etc. – På den anden side er en intervention mod Putin også i stand til at komme eventuelle opstande i selve Rusland i forkøbet, lidt på samme måde som Saddam Husseins veststøttede intervention mod Iran i 1980 forhindrede en udvidelse og radikalisering af bevægelsen i Iran, og gav Khomeini og moskeerne mulighed for at gribe magten. Men i 1980 var den kolde krig ikke til ende, og Juri Andropov, dvs. Tjekaens daværende leder og Putins mentor, havde bragt sig i position til at tage over fra partiapparatchikkerne. Selvom det gærede i Sovjetunionen, så var den sociale polarisering ikke så kraftig dengang for 33 år siden, som den er nu. Efter de forskellige mislykkede forsøg fra Perestoïka og Glasnost til Jeltsins åbning over for Clinton er russerne da også havnet i et styre, der er langt mere undertrykkende end det sovjetiske var i Unionens sidste 20 år.
Kunne man derfor tænke, at en intervention mod Putin, der både svækker Kremls mulighed for at intimidere opstandene, som EU opfatter som en “demokratibevægelse“, men også giver befolkningen og russisk politik en anden konflikt end den sociale, indeholder en slags dobbelt gevinst for Europa, og det vil her især sige for Tyskland. Og samtidigt lukker eller i det mindste inddæmmer råderummet for opstandene på Balkan og i det vestlige Ukraine, så de ikke når til Hviderusland, Polen, Serbien og Rusland selv?

Bordiga mente jo, at i de imperialistiske kriges epoke havde de revolutionære intet valg, såfremt f.eks. USSR og USA tørnede sammen. Internationalister burde bekæmpe dem begge. Det var kun krigene i de tidligere kolonier, der havde partnere, som kunne støttes: nemlig de “ikke-hvide folkeslag” i deres opgør med metropolerne f.eks. under krigene i Algeriet og Congo. Men Bordiga lagde heller ikke vægt på Auschwitz og på de etniske udrensninger, der fulgte i kølvandet på Anden Verdenskrig, og som har betydet så meget for borgerkrigen i Jugoslavien i første halvdel af 90’erne og nu også i Ukraine.
Jeg må indrømme, at diskussionen mellem Nancy og Badiou vedrørende Frankrigs intervention til fordel for oprørerne i Benghazi ikke forekommer mig at være nået til det springende punkt om, hvad revolutionens udvidelse har glæde af. Personligt tror jeg, at den intervention især skulle forhindre, at revolutionerne i Ægypten og Tunesien blev direkte forbundet i en større panarabisk bevægelse. Men det er et emne, der fortjener analyse. Det samme gælder en kommende intervention i Syrien og evt. en eller anden form for militær intimidering af Putin. Ellemann Jensen foreslår nærmest en intervention i Krim.

I løbet af de sidste tyve år er Danmark og Norge blevet internationale aktører takket være deres olierigdomme. Norge har ført en selvstændig politik over for Israel, mens Danmark – gennem Mærsk Møller og Danske Bank – har satset på at blive en del af den amerikanske “inderside”, hvorfor Fogh Rasmussen kunne få Obamas støtte til at blive generalsekretær for NATO.
Danmark var nok det mest krigeriske af de lande, der ville interventionen mod Bagdad i 2003. Og Jyllands-Postens krigskarikaturer, der åbnede for, at krigen mod Irak kunne udvides til en krig mod alle muslimske lande, var et tegn på denne aggressive politik. Krigsophvirvlerdagbladet Jyllands-Posten, der havde støttet Fogh Rasmussens kandidatur til dansk statsminister i efteråret 2001, satte en dagsorden, som mange muslimer opfattede som et “carte blanche”, hvad kommende interventionskrige mod dem angik.
Det vil ikke sige, at moskeerne, talibanerne, Saudi-Arabien, præstestyret i Iran osv. ikke er afgørende kontrarevolutionære kræfter, men netop i denne sag måtte de revolutionære indtage en ’bordighistisk’ position: hverken vestdemokratierne eller de muslimske diktaturer fortjener nogen form for sympati eller støtte.

Her er der så en skillelinje: En konflikt mellem Rusland og EU vil kunne minde om konflikterne omkr. Kuwait og omkr. Irak 11 år senere. Men en intervention til fordel for byer i oprør som dem i Syrien?
Kommunarderne i Aleppo vil have glæde af, at der ikke kastes TNT-tønder ned over deres boligblokke. Det er sikkert. Den assadistiske terror mod civilbefolkningen skal få denne til at forlade de byer, der er i oprør. Revolutionen i verden har glæde af, at Aleppo kan gennemføre en befrielse af sig selv uden flyterror. Jeg kan ikke se andet end, at en korridor indtil de befriede byer i Syrien og en bombning af assadisternes fly- og missilbaser er til fordel for verdensrevolutionen, både på kort og på lidt længere sigt. Også selvom disse indgreb sker med henblik på det modsatte, nemlig på at få styr på de revolutionære.
Karl Radek sagde under en af kongresserne i Moskva ifølge Zeta Höglund, at de revolutionære altid dør for tidligt. I Syrien er der rigtigt mange, der gør det for tiden.

Kh,
CJ.

*

Immanuel Wallersteins analys av läget i Ukraina: The Geopolitics of Ukraine’s Schism.

*

En note til Immanuel Wallersteins Commentary No.371, Feb. 15, 2014:
“The Geopolitics of Ukraine’s Schism”

Det er megen ræson i IW’s analyse om en voksende modsætning mellem på den ene side kontinentaleuropæiske interesser, der omfatter Frankrig, Tyskland og Rusland, og på den anden en mulig Stillehavs-alliance mellem USA, Kina, Japan og Korea.

Hvad IW’s meget overordnede overvejelser ikke medtager, er fire forhold:

1. Den økonomiske krise, der kan give nogle af landene et større umiddelbart råderum, som de kan blive fristede til at udnytte, selvom gevinsterne bliver kortvarige. Det gælder Japan i forhold til dets gamle nærområde i Øst, Kina i forhold til Afrika eller Tyskland i forhold til statskapitalismens uendelige afviklingskrise i Østeuropa, Balkan og måske Kaukasus.

2. De nye oprustningsøkonomier, der ikke har andre perspektiver end netop konflikt på grund af fastfrosne indenrigspolitiske situationer: det gælder Iran, Israel, Saudi-Arabien, Kina, Nord-Korea og måske også Tyrkiet, Pakistan og Indien.

3. At det er for sent for mange arabiske lande til overhovedet at deltage i nogen økonomisk ekspansion, oprustningen indbefattet, hvorfor de vil opleve en fortsat voksende radikalisering af deres store ungdomsarbejdsløse befolkning i byerne: det gælder Ægypten, Tunesien, Syrien, Irak, Sudan og snart også Algeriet.

4. Ligesom de arabiske masser, der kan mærke, at der er andre og mere direkte veje til sociale løsninger end troen på moskeen og militæret, således er en række store og mellemstore europæiske byer i Middelhavsområdet samt i Spanien og det vestlige Ukraine gået ind i en fase af konstant social uro: Madrid, Istanbul, Izmir, Athen, Sarajevo, Lviv og Kiev. Selvom bevægelserne i de sidste to måske er udtryk for endnu eksisterende illusioner vedrørende opbygningen af et nationalt demokrati, så er de første ved at have tilbagelagt reformistiske illusioner. Reformistiske forestillinger er også i krise i Brasilien, Argentina, Chile og Venezuela.

Kapitalistisk ekspansion, verdensmarkedet og det nationale demokrati mister hver dag tillid, uden at revolutionen endnu har kunnet opbygge et tillidsskabende perspektiv, der kan erstatte de “statsborgerlige ideologier” til fordel for en pengeløs og egalitaristisk distribution af verdens goder.

Det springende punkt bliver de første forsøg på alternative økonomier, om de kan vare ved en tid, så de kan opbygge et internationalistisk netværk af eksemplarisk karakter, før de bliver angrebet af de gamle magthavere, som det sker i dag i Syrien. Eller som IW synes at mene, at de to, nye magtkonstellationer vil blive så antagonistiske, at de vil kunne fortsætte med at styre verden nu med et konstant krigsmulighed som det, der holder deres magthavere ved roret. I nogle lande – som Rusland og Japan – forekommer dette perspektiv at være en realistisk løsning for de pågældende stater. Andre lande som Frankrig, Tyskland eller Kina synes mindre i stand til at føre deres befolkninger ind i en sådan konstant akut fornemmelse af fare, som er en forudsætning for, at en befolkning er parat til endnu en gang at stå frem som kanonføde. Og den amerikanske befolkning – såvel i Nordamerika som i Sydamerika – har fået nok af militarismen, skulle jeg mene.

CJ.

Support the Alfa Laval Strikers

Info in Swedish below the English info
Info på svenska längre ner.

A call for support.
E-mail and call Alfa Laval in support of the strikers in Pune, India.

thure engelsk

”Creating better everyday conditions for people . That’s the driving force behind everything we do at Alfa Laval. ”

Stop being hypocritical, Alfa Laval!

On October 1 2013, almost five months ago, 402 contract workers at Alfa Laval plant in Pune, India, went on strike. They have been hired by an employment agency and have only earned up to a third of the salary of the permanent workers. Alfa Laval has refused to negotiate with them.

Alfa Laval claim that they are creating a better life for people. They claim that their motto is equal pay for equal work, and they claim that the ambition is that 80 % of employees should be permanent employees.
It’s time that Alfa Laval shows that they mean what they say.

Do what you’re talking about, fulfill the strikers demands: employ them on permanent contracts with equal pay for equal work. Do not be content with 80% – give all a proper job!

Alfa Laval needs to be reminded of what they say. We will remind them with your help.
Beginning February 1, when the strike enters its fifth month – we want you to write and call them, all over the world! Therefore, we spread this petition.

Write and call, and please do it to several offices:

http://www.alfalaval.com/contact-us/pages/contact-us.aspx

Alfa Laval on twitter.

Demand that Alfa Laval stops the discrimination against the temporary workers and give them the same pay and the same rights as the permanent workers.

More information :
Of the 800 who work in Pune 600 are metalworkers. Of those only 60 hold permanent contracts; a lousy 10% against the 80% that Alfa Laval claims is their ambition.
Alfa Laval refuses to negotiate with the strikers and their union, RSA, and say that they are in a legal process and that the conflict will be resolved by the labor law system. What they do not say is that they have procrastinated this process from the beginning – and this is common among employers in India. Alfa Laval are trying to bury the issue, not solve it. For example Alfa Laval’s attorney has not appeared on the negotiations in the court. The legal process has delayed the for weeks and months, and unfortunately this works well in India. The Labour Court is still working on cases from the 1950’s! The workers cannot expect to get their rights there, we must struggle with the workers and tell Alfa Laval to fulfill their responsibilities.

The facebook event for the campaign and for the group.

Svenska:
Kampanj till stöd för strejken: ring och mejla.

”Creating better everyday conditions for people. That’s the driving force behind everything we do at Alfa Laval.”

Sluta hyckla, Alfa Laval!
Den första oktober 2013 gick 402 metallarbetare på Alfa Lavals anläggning i Pune, Indien, ut i strejk. De har varit anställda av ett bemanningsföretag och har fått en tredjedel i lön mot vad de fasta får. Alfa Laval har vägrat förhandla med dem.

Alfa Laval hävdar att de skapar ett bättre liv för människor, de hävdar att deras motto skall vara lika lön för lika arbete, och de hävdar att ambitionen är att 80 % av de anställda skall vara fasta.
Så nu säger vi: Det är dags nu!

Gör det ni pratar om, uppfyll de strejkande krav: anställ dem på fasta kontrakt med lika lön för lika arbete! Nöj er inte med 80 % – ge alla fasta jobb!

Alfa Laval behöver bli påminda om vad de säger. Vi ska påminna dem.
Med start den första februari, när strejken går in på sin femte månad – vill vi att alla skriver och ringer till dem, över hela världen! Därför sprider vi det här uppropet.

Skriv och ring, gärna till flera kontor. Lämna meddelande i deras formulär:

http://www.alfalaval.com/contact-us/sweden/Pages/default.aspx

Vi kommer även, och återigen, bege oss till Alfa Lavals huvudkontor i Lund för att framföra våra krav. Vi återkommer med datum.

Mer info:
Av de 800 som jobbar i Pune är 600 metallarbetare på golvet. Av dem är bara 60 fast anställda, usla 10 % mot de 80 % Alfa Laval hävdar är deras ambition.
Alfa Laval vägrar förhandla med de strejkande och deras fack, RSA, och menar att de är inne i en juridisk process och att konflikten ska lösas det arbetsrättsliga systemet. Vad de inte berättar är att de från början har förhalat denna process – och det är vanligt bland indiska arbetsgivare. De försöker begrava frågan där, inte lösa den. Alfa Lavals advokat har inte dykt upp på förhandlingar, man har lämnat in några dokument åt gången, och tyvärr funkar det här bra i Indien. Arbetsdomstolen arbetar fortfarande med fall från 50-talet! Arbetarna kan inte räkna med att få rätt där, vi måste tillsammans med dem ställa krav på Alfa Laval.

thue

Det här är vår tid

2011 är inte över. Proteströrelserna som växte fram, från Tahrir till Puerta del Sol, från Zuccotti park till Taksim, över snart hela världen, har bara börjat. Händelser som tycktes explodera från ingenting men som i verkligheten detonerades av ihärdig underjordisk aktivitet, kommer och går. När staterna slagit ned med full kraft och politikerna gjort vad de kunnat för att likt vampyrer suga livet ur väl valda ledande individer, och upprorens sista eldar slocknat, då har vi sörjt. Men inte längre. Som den gamla devisen säger, sörj inte! Tillbaka till underjorden, fortsätt gräva och förbinda, för vi vet att det här är bara början, 2011 är inte över. Det här är vår tid.

Det här är vår tid därför att den gamla världens tid är över. De förbrukade sin framtid och har inget mer att övervinna så med kannibalisk frenesi skövlas, förgiftas, förtärs och förbränns resterna av en våldtagen jordskorpa och en stympad mänsklighet. Det är omöjligt att blunda för. Trots låga nivåer av den aktivitet som är den här världens enda måttstock – ”tillväxten” – accelererar klimatkollapsen med alarmerande hastighet. Trots ständiga ”stimulanser” och ”avregleringar” fortsätter arbetslöshet och fattigdom att öka. För varje skapat värde förstörs tiofalt. Men ingen av den gamla världens väktare och administratörer vill säga det. De kan inte säga det därför att de inte ser det. Deras värld imploderar och deras panik blir bara mer och mer uppenbar.

Proteströrelserna bär på framtiden. Vi ser den gamla världens smärtsamt absurda dödsryckningar och säger nej till hela kadavret. Inte nej till den ena eller andra av de gamla. Alla måste bort. Från gator och torg hör man ropen, högre och högre, ”verklig demokrati nu!” Den här fasaden de gamla kallar demokrati rämnar när människor fryser, svälter och dör därför att ekonomins ”stabilitet” är viktigare än människor. Demokratin är inte värd pappret den är skriven på så länge den är villkorad på ekonomins imperativ, kapitalets despoti.

Proteströrelsena bär på en ny värld, oförenlig med den gamla. Det märks inte minst när somliga av de gamla som förr drömde om en annan värld – de må kalla sig ”socialister” eller ”vänster” eller ”progressiva” – men idag, när det gamla dör och det nya håller på att födas, talar med lik i sina munnar. Oräkneliga stöts bort från och görs överflödiga för arbetslivet men ändå talas det om ”full sysselsättning.” Arbetets och yrkenas gränser och platser suddas ut, förvandlas till flytande och subjektslösa permanenta tillstånd, ändå talas det om ”trygga” anställningar. Den pågående klimatkollapsen drabbar oss redan nu och har redan nått en gräns som ger allvarliga, bestående konsekvenser, ändå talas det om att satsa på tillväxten som om vi hade decennier på oss.

För proteströrelserna visar sig framtiden i den öppna och nära demokratin, där alla är inbjudna och makten ligger hos de berörda, inte bland eliter och avlägsna ägare. Framtiden visar sig i återtagandet och utnyttjandet av världens överflöd, för behövande och brukande, inte i inhängnandet och spekulerandet. Det är inte bara visioner. Proteströrelserna iscensätter konkret framtidens inbrytning när gator, torg och städer blockeras, ockuperas och omvandlas. Framtiden tar plats och äger rum när de som tidigare stöts ut och relegerats till isolation och maktlöshet attraheras till Händelsernas centrum och återvinner gemenskap och kraft. Det är något helt annat än de gamlas representationer och delegationer, deras förlorade kamp om löner och identiteter. Liv befriat från skuld är befrielse för alla. Liv befriat från löneslaveri är befrielse för alla. Städer befriade från ränteutsugning är befrielse för alla. Kunskap befriat från inhängning är befrielse för alla. Natur befriat från exploatering innebär framtid för alla. Proteströrelserna vet detta. Framtiden tillhör inte den ena eller andra gruppen, oavsett om de definieras ekonomiskt, politiskt, kulturellt, eller etniskt. Framtiden måste tillhöra alla. Ja, även de gamla – makthavare, administratörer, väktare och upprätthållare – har en plats i framtiden, efter att vi brutit och övervunnit deras makt. För framtiden innebär en ny värld och en ny människa.

Det är vad vi kämpar för. Batonger, tårgas, fängelse och tortyr kan inte stoppa oss. Isolationens och hopplöshetens tid är över. Det här är vår tid.

Worker´s Unrest in Automobile plants in India

india-maruti-suzuki-strike-2011-10-13-10-1-12

Worker´s Unrest in Automobile plants in India: Strikes and Occupations at Maruti Suzuki and Bajaj Auto in 2011/12 and 2013
Jörg Nowak

The new plant of India´s biggest car passenger producer Maruti Suzuki was occupied twice in 2011 and saw widescale rioting in July 2012 as workers set the factory on fire – the events got widespread attention but did not lead to a considerable change of labour relations in India.

Before I move on to a closer description of the two strike movements in 2011/12 and 2013, I provide for some impression on the way industrial labour is structured today in India.
During the distribution of the worker´s newspaper Faridabad Mansoor Samachar in the industrial district of Okhla in New Delhi, the workers that take a newspaper are usually asked where they work. In earlier times they gave the name of the company, but now many of them respond with a number: 31, 44 or 142. The vast amount of industrial labour in India is done in supplier companies, while the product, electronic consumer articles or cars, is assembled by a comparatively small number of workers in the plant of the main company. The supplier companies employ between 80 and 100 % contract workers that are sacked again after 6 months. This leads to a permanent change of jobs and so the workers only memorize the number of the factory – the number is sufficient in order to know where they have to go in the industrial cluster. The workers don’t memorize the name of the employer company, because they are an interchangeable force of labor.

Especially the industrial city of Gurgaon south of New Delhi has seen an upswing of factory struggles since 2005. In 2005 workers at Honda factory occupied their plant. In 2007, again, the contract workers at Honda went on strike and in the same year India´s biggest motorcycle producer Hero saw a major strike movement. In 2008 the CEO of the Italian autoparts producer Graziano was killed by workers after a 1-year-long conflict. The background of that conflict was the replacement of permanent by contract workers and the dismissal of unionised workers.

images

Maruti Suzuki is the biggest car passenger procuder in India and was started as a state-run company. But since the mid 2000s it is controlled by the Japanese company Suzuki. The main plant of Maruti is in Gurgaon, too. 20 kilometres further south, in Manesar, Maruti opened a new plant in 2007. There are no settlements apart from a small village and the newly hired workers in the new plant are all aged between 20 and 25. In 2011, 75 % in this factory were contract workers from 60 different contractors, and the wages in that factory are lower than in the mother plant in Gurgaon. The contract workers earned in 2011 about a half (9.000 Rupies, about 100 Euro in a month) of the wage of permanent workers (17.000 Rupies/month). 800 workers were permanent at that time and 2700 were contract workers.

But just there, in this new ,model factory`, a three month-long conflict broke out in 2011. The workers were about to be forced to join the union MUKU that was founded by the management while the independent union MSWU was denied registration by the state. Usually trade unions are only allowed to register if the management approves the registration, Of course, this is against all labour laws, but in general labour law in India is quite good, but is either not implemented, or if it is, then it is circumvented in a myriad number of ways. A saying in India goes “It´s just a piece of paper” and it applies here, too. Plus, only permanent workers can effectively join a trade union – contract workers are fired if they join one.

15IN_INDIA_MARUTI_S_809069f

In June 2011 the permanent workers were forced to sign up to the yellow union MUKU, and as a response 2000 workers organised an occupation of the factory for two weeks. After an agreement that the independent union MSWU will be able to register, the occupation ended. But, in mid-August the registration was denied again by the administration and on August 29 the management used a method that is well-known in India: The workers are locked out with the help of the police and are only able to enter the factory after they sign an undertaking of ,good conduct` with which they promise not to agitate against the management again. But this was only signed by 20 workers, the others didn’t enter the factory and held an assembly in front of the factory gates. In the meantime, the management recruits about 800 new contract workers in order to keep the production going. Finally, one month later the workers sign the undertaking, and some workers which were dismissed during the conflict are taken back. As workers want to return to work a few days later, only the permanent workers are allowed to enter and around 1.100 contract workers are denied entry. Now the contract workers force the permanent workers to show their solidarity and on the 7th of October the factory is occupied again. At the same day, three other nearby plants of Suzuki are occupied by the workers employed there and eight more auto plants stage solidarity strikes. That was the decisive moment in which permanent and contract workers organized a joint struggle for the second time in the Manesar plant, and in other Suzuki plants workers went on strike out of solidarity. In the occupation at the Manesar plant many of the contract workers that were newly hired during the lockout joined the struggle. While Suzuki Powertrain, the plant where the engines are produced, was occupied, too, the main plant in Gurgaon was affected and had to close down two days after the occupations for some time. One week later, at October 14, 2000 policemen evicted the canteen run by workers, and the workers decided to give up the occupations. But in the four Suzuki plants that were occupied the strike went on for another week until October 21. Finally, the management took back the locked-out contract workers. The conflict seemed to be settled, but a few days later the leaders of the independent MSWU union were forced to accept high severance payments. They were threatened with prison charges and had to leave the factory. That was a heavy blow for many workers, because they put a lot of trust in their union. Resignation spread and many said “If these people trait us, then everyone would trait us.”
That event marked the end of the first period of struggle at Maruti Suzuki. One important change was that the speed of the conveyer belt was reduced after the conflict: Instead of every 45 seconds, now one car was produced every 60 seconds.

In the course of spring 2012 the trade union MSWU got registered, but the negotiations about its demands – wage hikes and the integration of contract workers as permanent staff – saw outright rejection by the management. The mood among workers got worse. On July 18 in 2012 a worker was insulted by a supervisor and subsequently dismissed. Negotiations of the union did not yield any results and violence broke out. The exact circumstances of what happened that day are under dispute, but there are many hints that the escalation was at least provoked by the management. In India, violence initiated by security forces paid by management is a widespread method in order to get rid of organized workers, because subsequently the blame will be put on them. But initiating or provoking violence contains risks for the management as the situation might get out of control. Since 2 pm on that day, 50 policemen were in the factory, but it was only after 6 pm that a fire broke out in the plant. One manager dies in the flames. It was this manager who played an intermediate role between the independent trade union and the management.

maruti_destruction_naresh

After the incidents of July 18, the factory remained closed for one month, 546 permanent workers and 1800 contract workers were arbitrarily dismissed. In September 2012 wage hikes were introduced, but they widened the gap between permanent and contract workers. In addition, the management announced that it would restrain from using any contract labour in the future. In the weeks after the unrest, police arrested more than 150 workers, of which many have not been in the factory on July 18. They are in jail until the present day without any sentence, they don’t get bail and all are facing murder charges. Protests against the arbitrary arrests are met with violent police crackdowns and with new arrests, many of the prisoners have been tortured. One of the arrested workers got infected with tuberculosis and did not get proper medical help. In the end of October 2013, a banned demonstration in front of the jail was held amidst curfew and subsequently a meeting with the Industries Minister of Haryana state took place. The repression keeps many activists busy so that there is less time for the agitation and joint action in the factories which is the locus where workers can most effectively exert their power.

The results of the conflict are met with diverging views. Many of the dismissed workers think it was good to set a signal despite their individual situation. They think that the uprising spread fear among many CEOs so that labour relations might improve. In fact, many car factories hiked wages in Gurgaon after the conflict in Maruti in 2011 in order to prevent labour unrest. Some labor experts underline that companies use the struggle at Maruti to increase negative sentiment against trade unions. During a recent strike of airline pilots the strikers were labelled as ,labour terrorists´ by management. Another factor are the conditions in the state of Haryana where Gurgaon is located: In Haryana very conservative and patriarchal social relations prevail, leading many young people to a rebellious mindset. They leave the rural areas and go to the factories – their rebellion against honour killings and caste rules about marriage is mixing up with rebellion against harsh factory regimes with a high speed of work and short breaks. In any case, the conflict at Maruti Suzuki made a lot of waves in India, and particularly in the automobile sector.

img_0797

As a strike broke out in one of the three plants of India´s second biggest motorcycle producer Bajaj in June 2013 in Pune, many newspapers compared to the conflict at Maruti Suzuki in the preceding year. Fears loomed in the corporate world that industrial violence would be on the agenda again. The area around Pune is another big automobile cluster in India. Many conditions at Bajaj in fact resemble the ones that could be found in the Manesar plant of Maruti. In 2002, Bajaj Auto opened an entirely new factory 15 kilometres north of the main plant in Pune and hired new workers, and closed down the former main plant in Pune in 2007. In the Chakan plant work around 1200 permanent workers and 1000 contract workers. In 2010, the trade union VKKS established itseld there, a pragmatic but leftist trade union. The old plant was dominated by a yellow union for a long time, connected to the right-wing hindu party Shiv Sena. VKKS agreed on an unusual long nine-year contract that was supposed to be renegotiated every three years. The contract contains a yearly wage hike of 8 percent. If the company is good in sales, the wage hikes can rise to up to 12 %. As there were renegotiations for the contract for the first time in March 2013, the trade union raised demands for a wage hike of 25 % and permanent contracts for the contract workers. As there is 10 % inflation in India from 2012 to 2013 and a much higher inflation in simple goods that are most important for workers, like vegetables, a 25 % wage hike is not as extraordinarily as it seems. Plus, in October 2012, a more hidden conflict began at the Chakan plant of Bajaj. After repeated harassment of workers and dismissals of single workers, one shift in the factory started to slow down the production and managed to do that for nine months. The management reclaims that the output in June 2013 would have been only 35 % of the normal output. The strike was followed by almost all the workers but the company managed to hire many new contract workers as scabs in order to go on with the production. 15 strikers were arrested during the strike with the charge that they beat up scabs who wanted to enter the factory. Although the company did not have a proper license to hire these workers, they entered the factory in police vans. The company claimed that it needed these workers for tasks like gardening that don’t require a license. Again, state institutions acted deliberately in favour of capitalists. Rahul Bajaj, the owner of the factory, stems from one of the old bourgeois families that run the country since Gandhi´s time and is closely aligned with the right-wing hindu nationalists of Shiv Sena. Thus, these close political alignments include a smooth functioning of both legal and executive institutions in the favour of Indian capital. Finally, the strike ended after 50 days without a proper result. The company took back 7 out of 22 workers who have been fired before the strike and agreed to start negotiations with the trade union. As the relations of forces in India is much in favour of capital it is not unusual that a strike is led in order to force the company to take up negotiations. So, what could be read as a total defeat, is at least a partial victory due to the standards of labour relations in India.

Even if the strike did not escalate at Bajaj Auto and the results remain somewhat unclear, there are important similarities with the conflict at Maruti-Suzuki: The companies in the auto industry in India saw considerable growth in the last ten years but they still increase the use of contract labour and open new plants with fresh workers – but it is just this mixture intended to provide better conditions for exploitation that lead to labour unrest. Real wages in the auto industry in India dropped about 25 % since the year 2000. In Maruti-Suzuki wages are just 2 % of net sales. Laywer Vikash Barnwal, who represents many of the dismissed Maruti workers in court, emphasises that violent incidents occur every week in Gurgaon. The working class is very much under pressure and the conditions are tough, but in the big picture worker´s struggles experience an upswing. Workers in the informal sector increasingly get organized. The participation in the general strike in February 2013 was the biggest ever in the history of the labour movement: 100 million workers participated, almost 10 % of the total population in India. In Noida close to Delhi, textile workers set their factories on fire at the day of the general strike.

Sources:

http://gurgaonworkersnews.wordpress.com/

http://marutisuzukiworkersunion.wordpress.com/

„Merchants of menace“, Bericht der International Commission for Labor Rights,

http://ntui.org.in/files/reports/Merchants_of_Menace.pdf

People´s Union for Democratic Rights: Driving Force. Labour Struggles and Violation of Rights in Maruti Suzuki India Limited

http://www.pudr.org/?q=content/driving-force-labour-struggles-and-violation-rights-maruti-suzuki-india-limited

Alfa Laval uteblir från rättegång

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Smutsigt och cyniskt, Alfa Laval!

Läs, dela och agera:
Dag 82 – Alfa Laval förhalar.
Idag var det dags för rättegång: den högsta juridiska instansen skulle döma i målet mellan de strejkande och företaget, eftersom Alfa Laval hade överklagat domen 12 november då de förlorade.
Dagen blev ett antiklimax då företagets advokat inte behagade dyka upp i rätten. Tyvärr accepterade rätten Alfa Lavals förhalningstaktik och satte ett nytt datum till 30 december.

De strejkande arbetarna är under stor ekonomisk press. De har inte haft några inkomster på snart tre månader. Att i detta läge förhala den juridiska processen är oerhört cyniskt. De förlorade inkomsterna drabbar arbetarna och deras familjer hårt.

Vi ser gärna att folk delar den här uppdateringen, går in och skriver sina åsikter på Alfa Lavals sida, att ni ringer och skriver till dem, och skriv gärna insändare till tidningarna. På sidan är det bättre att skriva en recension eller under ett av deras många meddelanden om lyckade affärer. Under ”Season’s greetings 2013″ skriver de:
”Creating better everyday conditions for people
That’s the driving force behind everything we do at Alfa Laval.”

Det är att spotta människor i ansiktet.

För att få mer info efterhand: Stöd de strejkande arbetarna på Alfa Laval i Indien

Gothenburg supports Indian strikers

6gxz

 

 

Statement from the groups arranging the rally:

 

We would like to express our full solidarity and support for the 400 striking workers at the Swedish company Alfa Laval’s factory in Pune, India.

On the 18th of December 2013, we organised a rally in support of the workers’ cause. Around 20 people gathered at Alfa Laval Nordic’s offices in Gothenburg, Sweden. We handed out flyers, and held a speech explaining the situation.

Similar actions have taken place across Sweden, and will continue to do so. We cannot condone the way Alfa Laval has exploited the striking workers. Neither can we accept the use of lockouts and strikebreakers. An injury to one is an injury to all.

We stand at your side. With love and solidarity from Sweden,

Everything for Everyone Gothenburg
Revolutionary Communist Youth Gothenburg
Swedish Anarcho-Syndicalist Youth Federation Gothenburg
Socialist Party Gothenburg
Young Left Gothenburg and Bohuslän

For more information, follow us on facebook and on twitter.