Ett öppet brev till alla er som fördömer plundringen (del 2)

 

(Här följer andra och avslutande delen av Evan Calder Williams Ett öppet brev till alla er som fördömer plundringen. Första delen kan läsas här.)

4. De arbetar inte. De är kriminella

Det stämmer. Att inte arbeta under kapitalet är kriminellt. Det är så rent strukturellt. Det är fel, ett brott, något som kräver ett straff – hunger, fängelse, tvång. Nu när vi har lämnat epoken av fullskaliga krig, husägande, full sysselsättning och klassöverskridande barnproduktion bakom oss, så är det bara heltidsarbete som kan garantera vuxenheten, medborgarskapet, att man har status som ett verkligt politiskt subjekt. Frånvaron av arbete, alltså arbete som erkänns som sådant, betyder en allmän kriminalisering av hela befolkningsgrupper, före något lagbrott rent tekniskt har skett.

Det är så rent konkret. För på samma sätt som arbete måste vara sanktionerat för att kunna kallas just arbete, så betyder att inte arbeta att man måste arbeta på sätt som tekniskt sett är kriminellt, genom att stjäla, sälja stöldgods, sälja droger, sälja sin kropp, lura, tigga, ockupera eller plundra.

Och i tider när det inte finns tillräckligt många jobb att få, eller när folk, gud förbjude, inte vill arbeta, inte vill slösa bort sina liv i timmar av leda och slit för någonting som de och deras familjer, vänner och statsdelar ändå inte får tillbaks speciellt mycket av, att i sådana tider fortsätta säga åt folk att det här är inte rätt sätt att ta sig fram på är exakt samma sak som att säga, ni kommer inte kunna arbeta, och ni kommer inte kunna inte arbeta. Ni ska hanka er fram på botten, och ni borde hålla käft om saken och inte klaga.

Hursomhelst, det vore kanske bra för er, och oss alla, om det klargjordes exakt vad som menas med arbete.

I korthet är det utbytet av en persons tid och ansträngningar, en del av ett liv, mot en viss mängd varor, där pengar är den vanligaste och mest ökända. Det speciella med sådant arbete under kapitalismen är att värdet av de varor som arbetaren får tillbaks inte motsvarar det värde som hon skapar genom sitt arbete. Detta är vad marxister menar med mervärde, och vad kapitalister menar med att göra snabba och lätta pengar.

Ersättningen arbetaren får för sitt arbete ligger inte på en konstant nivå. Lönerna är inte identiska, och en rättvis beskrivning av världsekonomin, om man bortser från vissa övergripande samband för högt skolad arbetskraft (kirurger, lönnmördare, jazzpianister) och struntar i alla vanföreställningar om sambandet mellan lön och värde, visar att det man tjänar har väldigt lite med kvantiteten eller kvaliteten på det arbete man utför att göra. Vissa arbeten är lågt skolade och betalar väldigt dåligt. Vissa arbeten är lågt skolade och betalar väldigt bra. Vissa arbeten är högt skolade och betalar väldigt bra. Vissa arbeten är högt skolade och betalar väldigt dåligt.

Vi kan säkert alla hålla med om det här, även om ni inte tycker att det är särskilt roligt. Det är ju trots allt sant.

Men det är också sant att den här plundringen är en form av arbete, även om det samtidigt undergräver arbetet som kategori. Precis som med krediten så är det den andra sidan av den fulla sysselsättningens kris. Det är en informell och prekär aktivitet med höga risker, som potentiellt kan ge hög utdelning. De som plundrar byter under ett par korta minuter eller timmar en del av sin tid och sin intellektuella och fysiska förmåga mot att få tillgång till en uppsättning varor som de inte är ensamma om att vilja ha, men samtidigt riskerar de långa fängelsestraff eller att dödas vilket gör timlönen högst osäker.

De arbetar i en tid där det är svårt att hitta jobb. De arbetar tillsammans, vilket som vi alla vet är vad som egentligen skrämmer er. Vi vet att vi sa åt dem att gå samman, att arbeta gemensamt för att förbättra sina liv, men det var inte det här vi menade…

Och för att ge en korrekt beskrivning av vad som händer så kan det inte reduceras till att bara plundra prylar och konsumtionsvaror för hemmabruk (en platt-tv gör det ju inte enklare att betala räkningarna). Istället kunde man se att direkt efter att en elektronikaffär hade länsats så började folk pantsätta laptops för tjugo pund, vilket ungefär motsvarar 2.5% av priset i handeln, om inte mindre, vilket inte bara betyder att man här kan se prov på den så hyllade entreprenörsandan som det är meningen att både arbetande som ickearbetande fattiga ska kombinera med att ta sig i kragen för att lyfta sig själva ur sin eländiga situation.

Det betyder också att era påståenden om att det på något sätt är moraliskt förkastligt eller taktiskt fel när folk tar dessa saker, istället för att nöja sig med ”det allra nödvändigaste”, framstår som rena idiotin. Är det meningen att vi ska insistera på att de fattiga, förutom att lägga band på sina egna begär, dessutom inte ens ska förstå bytesvärdets mest grundläggande samband? Att de borde ha lastat sina shoppingvagnar med mjöl och bönor istället för datorer som, i teorin, kan säljas för en ännu större mängd mjöl och bönor? Eller behållas och användas, för att få tillgång till internet, för att kunna skriva berättelser eller till vänner, för att kunna lyssna på musik, för att kunna titta på bilder av människor man älskar eller skulle vilja älska. För sist vi kollade så upphäver inte fattigdom behovet av att försöka njuta av den tillvaro man har, och av att dela detta med andra, hur fördärvad den här tiden än är.

Så absolut, de är opportunistiska. De tar den här händelsen, den här ”legitima orsaken till upprördhet” (mordet på en ung man) och använder den för att skapa en situation som ger dem tillgång till materiella varor och rikedom som de annars är förbjudna att röra.

Att skuldbelägga någon för detta är att delta i en djupgående och fånig mystifikation av världen. Precis som att det inte skulle vara en grundläggande mekanism i kapitalismen att utnyttja situationen när tillfället dyker upp (som t.ex. att utnyttja överbefolkning av fattiga och arbetets globala karaktär för att hålla lönerna nere). Precis som att det bara är de fattiga som utnyttjar situationer. Precis som att man borde låta bli att ta risker för att förbättra sitt liv.

Precis som att kampen mot ett våldsamt och vedervärdigt socialt system, hur våldsamt och ”vedervärdigt” man än kämpar, bara borde förbli politisk, och därmed möjlig att ignorera. Precis som att det som står på spel inte är materiellt, inte handlar om hur man lever eller inte lever sitt liv, inte handlar om just den här sociala katastrofen.

5. De har ingen rätt att göra det här. Det här är inte så man protesterar.

Självklart har de ingen rätt att göra det här. Det är just av den anledningen det inte är en protest.

En protest är det man har rätt att göra. Det är något man känner igen i samma ögonblick som man ser den, och glömmer så fort den har lämnat ens synfält.

Kanske är den värsta av de uppfattningar ni ger uttryck för, av all den skit ni häver ur er, att i det här läget våga påstå att 1) det finns faktiskt vissa legitima frågor bakom det här, en viss legitim oro, 2) som Tim Godwin (nuvarande chef för Metropolitan Police) uttrycker det, ”det här är samtal vi måste föra, men det ursäktar inte det som händer”, och 3) kravallerna kommer inte få några samtal att komma igång, så 4) folk borde återvända hem och börja med dessa samtal, försäkrade om (och uppläxade till) att om de bara använder sig av de rätta kanalerna för att uttrycka sina åsikter (röstning, dialogmöten, tillståndsgivna demonstrationer, brevkampanjer osv.) så kommer de med makten att materiellt förbättra dessa saker gladeligen överväga att göra något.

Att slå fast att kravaller och förödelse inte är rätt metod för att bli hörda, samtidigt som ni uppmanar folk att återgå till sätt att uttrycka sin vrede på som ni i flera decennier bevisligen har visat er helt ointresserade av att lyssna på, är samma sak som att klart och tydligt förklara att de från och med nu är stumma. Att det inte finns någon som helst möjlig väg för dem att artikulera en position som kommer att uppmärksammas eller tas i beaktning.

(Att säga, som vissa av er gör, att dessa olyckliga händelser visar att vi alla måste lyssna mer noggrant nu, är att erkänna att – hjälp! – våldsamma oroligheter fungerar faktiskt för att få uppmärksamhet. Men det kan ni väl inte säga. Eller…)

Men olyckligtvis för er är inte kravallen ett sätt att prata. Speciellt inte ett övertygande sätt. Den försöker inte bevisa någon poäng eller vinna över er till sin sida. Den uppstår ur frustrationen hos dem ni lyssnar på så lite att deras munnar lika gärna kunde vara utan tungor. Men det är inte tal, för den vet mycket väl vad fan det leder till.

6. Det här är urskillningslöst våld. Det är inte inriktat mot något.

Här är det viktigt att klargöra ännu en sak, att vad ni än kanske tror så är klasstillhörighet knappast ett mått på mänsklig anständighet (helt oavsett att rika nästan alltid är giriga och egofixerade skithögar). Det är synd, för det skulle göra klasskampen så mycket enklare, indelningen i vän och fiende så mycket tydligare. Men från de extremt fattiga till medelklassen och tillbaks igen så finns det briljanta människor, mediokra människor och folk som bara är avskyvärda.

Skillnaden ligger endast i vilka uttryck dessa tendenser tar sig. Vidriga människor som har tillräckligt med pengar för att hålla sig inom lagens ramar uttrycker det genom att slå sin fru och blåsa anställda på rimliga löner, och vissa som inte har tillräckligt med pengar för det sättet är de som under dessa dagar absolut har agerat avskyvärt och hänsynslöst. Alla som försvarar det är idioter. Vi har inget intresse av att fetischera våld som sådant, på samma sätt som vi inte är intresserade av att fördöma alla som kravallar bara för att vissa som deltar är skithögar som nu ser sin chans att fullt ut bete sig som sådana.

Men att dra generella slutsatser om kravallerna i sin helhet utifrån detta är helt oacceptabelt. Lika dumt är det att tro att man klart och tydligt kan skilja ut några få extremt vidriga människor från en händelse där väldigt många som deltar har genomlevt extremt vidriga situationer, och faktiskt inte bryr sig ett skit om de råkar bryta mot vad folk som har haft ett lättare liv tycker är anständigt, eller om de förstör deras egendom. De vet mycket väl vad de gör.

De som talar om plundrarna som ”sinnessjuka” säger egentligen bara att de inte ens kan föreställa sig ett sinnestillstånd där det är fullt logiskt att plundra. Att det faktiskt kan vara ett fullt medvetet beslut. Att de inte har något intresse av att sätta sig in i varför vissa människor tycker dessa skillnader – t.ex. mellan stora varuhus och lokala butiker – inte har någon större betydelse.

Men vi förstår dock varför en sådan desperat räddningsaktion av fördömanden är nödvändig. För vad som står på spel är inte så mycket risken att folk ska stödja det som händer, utan snarare att det som händer redan har börjat bryta ner stadens uppdelning efter hyra, privilegier och ras – allt det som ska hålla kvar de fattiga i deras egna stadsdelar, där de kan lämnas att ”jaga” varandra i zoner som helt har övergetts av all social service, förutom polisen.

Därför hör man nu överallt samma sak upprepas som ett mantra: jag kan inte fatta att det här händer i X. Jag har följt nyheterna, och det kändes så långt borta. Jag kunde aldrig tro att det skulle hända i X också.

Man förväntar sig aldrig det här, övergången från väl avgränsade fattiga zoner till en ibland nästan generell utarmning av hela staden. Det kommer nödvändigtvis som en chock, även utan moraliska fördömanden, för det innebär att tydliga avgränsningar och restriktioner faller samman. Det är ett upplösningstillstånd. Det lämnar byggnader och bilar som svarta skelett bakom sig och dröjer sig inte kvar vid en viss plats på slagfältet. Det sprider sig.

Men vi hävdar också att det finns en enkel och etisk väg att ta sig an det nu rådande, som är tätt sammankopplad med detta. Det är de strukturella villkoren för den verkliga rörelse som länge har kallats kommunism.

Det är inte omfördelningen av rikedom. Det är omfördelning av fattigdom, en process som uppstår när de som inte har någonting slutligen börjar ta sin del.

För detta leder till att den enda möjliga etiska grunden för oss att stå på, och den enda vi behöver, blir insikten om att det bara finns två alternativ och att dessa ömsesidigt utesluter varandra.

Å ena sidan det som jämnar ut och sprider vår tids alla motsättningar och helt häpnadsväckande brutalitet mer jämlikt, till alla.

Å andra sidan det som försöker få de redan utlämnade och värst drabbade att själva fortsätta bära hela bördan av den tågkrasch vi kallar samtid.

Ni insisterar på det senare, och ni hittar massor av sätt för att rättfärdiga och stärka er position. Vi insisterar på det tidigare. Det är skitigt och det kräver mer. Det har varit så länge nu, och det kommer fortsätta så. Och ju värre det blir, ju mer kommer ni som papegojor upprepa samma tomma fraser från er hackiga skiva, samtidigt som fängelserna växer och arméer reser sig bakom era ord.

7. Det finns ingen ursäkt för det här. Det är bara destruktivt

Inte minst för att det inte finns några ursäkter att få. Det finns ingen ordning eller struktur för att ursäkta dem som håller fast vid det senare. Alltså inte bara i ord eller rent teoretiskt (vilket skulle vara enkelt nog, att sätta ord i våra munnar och händer) utan de som gör vad som krävs för att överleva, och som vägrar accepterar att de bara ska överleva. De som vill ha, och ser allt som finns som de inte kan få. De som är förbannade över detta, och som nu har fått nog.

Det finns ingen ursäkt för det här. Men vi lever i en tid där man antingen kommer med ursäkter eller tar för sig.

Ni kommer med ursäkter. Men vi står både med dem som tar för sig, och med dem som drabbas i en situation där ett sådant tagande blir nödvändigt. Hela sättet att prata om offer blir fel. För vi ser att det inte är sant att ni står på de små butiksägarnas sida, de som nu blir av med sina verksamheter, eftersom det är på grund av det sätt som ni har lämnat vissa utan någonting samtidigt som ni har tillåtit andra att slita ihjäl sig för att hålla sig flytande, som de nu kastar sig själva (och vad skräp de nu hittar på gatorna) mot varandra. Det är ett samhällstillstånd som ni länge har välkomnat.

Det var det Hegel menade när han skrev om ”list”, om hur den underliggande idén aldrig straffas för sina brott. I det här fallet kapitalet och dess relationer som ständigt bevaras, eller som han så träffande uttrycker det, ”Det är inte den allmänna idén som ställs till svars av opposition och kamp, det är inte den som utsätts för fara. Den förblir i bakgrunden, orörd och skadefri.” Det gör att de specifika uttrycken – passionerna, begären och behoven, vardagen för alla som lever under och inom detta – istället kämpar mot varandra, när de kastar sig mot egendom och kroppar. Ibland, men det är sällan, överskrider passionerna denna idé och hotar den, om så bara för ett litet tag. Och det här kan vara ett sådant sällsynt tillfälle, som i den akuta och omtumlande situationen lyckas blockera och undkomma förnuftets list.

För alla kommer att få sitt, på ett eller annat sätt. Synd för er om det inte passar er. Synd för oss alla att det har lett till det här, eftersom detta utan tvivel inte kommer leda till någonting. I alla fall inte om man tänker sig leda till någonting som etablerandet av kollektiva handlingsmetoder, byggandet av infrastrukturer och förmågan att göra något annat. Det är uppenbart inte vad som står på spel här.

Men här talar vi till oss själva, inte till er. För trots all er omänskliga dumhet så är vi också långt ifrån oskyldig när det gäller att tänka fel. Och vi – detta formlösa vi, men inte ”vänstern”, hur man nu än definierar den – har hamnat snett på åtminstone tre fronter:

1. Vi kan inte tillåta det allvarliga i det som händer nu att bli en orsak eller ursäkt för att ropa på polis för att återställa ordningen. Inte för att det skulle vara ”bra” eller ”dåligt” med social oordning, dessa barnsliga ord som kastas runt. Utan för att det inte är upp till oss att avgöra. Det kommer hända oavsett vad vi tycker om saken. Så därför, om vi överhuvudtaget har någonting att säga, så måste det vara som en kritik av a) sådana reaktioner, som är precis det som gör att situationer av den här typen uppstår från första början, och b) det sätt som den här situationen kommer användas för att retroaktivt rättfärdiga den pågående behandlingen av fattiga som kriminella, dvs. just den behandling som leder till en sådan här explosion.

Vi förkastar fullständigt all sådan självbekräftande realism, allt som på något sätt bekräftar ert fördömande. Vi anser inte att det går ihop logiskt att tro att lösningen på det här ”problemet” är att på ett ännu mer hänsynslöst sätt tillämpa de metoder som redan är problemet, dvs. kriminaliseringen av de fattiga. Vi tycker varken att förvirringen i dessa tider berättigar ett sådant förvrängt tänkande eller dess resultat.

2. Vi kan inte tillåta att vår kritik stannar vid att vara en kritik på distans. Vi kan inte stå avsides och slänga ur oss krav på vad ”de” borde göra och inte göra, lika lite som vi kan ropa på staten att göra vad den ändå kommer göra, eller inte göra, oavsett vad vi begär av den. Att göra det är att falla tillbaks på fördömandets logik, att värdera och döma en situation som man själv inte deltar i. Om man tycker att de som kravallar ska attackera stora butikskedjor istället för små lokala affärer, så bör man aktivt uppmana till det förra, på plats, med famnen full av gatsten, istället för att bara fördöma det senare. Om man tycker att det borde finnas en formell organisation som styr upp det som händer, så bör man börja göra just det, istället för att bara klaga på att det saknas klassiska politiska former. Om man tycker att det viktigaste i en sådan här situation är att, med våld, försvara folks hem och affärer, så bör man göra det, tillsammans med andra som tycker så, istället för att bara vänta på polisen.

(Det här betyder inte att det enda alternativ är att utsätta sig för våldsamma situationer där man kan bli skadad eller dödad. Det betyder bara att den här sortens fördömanden eller förslag på förbättringar är irrelevanta om de inte samtidigt är materiella praktiker. De som, av helt förståeliga skäl, inte vill ha något med det här att göra ska också hålla sig borta från det som händer. Men då ska man inte heller fördöma det, eller utge sig för att komma med goda råd.)

För om vi envisas med att fokusera på de insurrektionella delarna i det som händer – alltså det som gör detta till något mer än bara kriminalitet och konsumism som gått överstyr, som vissa påstår – så ser vi att det inte bara handlar om våldsnivån eller hur mycket det lyckas skaka om staten. Förutom att många av de som deltar i kravallerna faktiskt har organiserat sig själva på ett väldigt seriöst sätt (även om det inte ser ut som något man normalt sett skulle kalla politisk organisering) så ligger det insurrektionella konstigt nog även i att butiksägare och andra faktiskt också tar hand om sig själva. Att de agerar mot en insurrektionell situation, med basebollträn i händerna. För det är här som tidigare uppdelningar efter förmodade allianser rasar samman och en spricka uppstår i vardagslivets ständiga reproduktion. Ett samhälle som reser sig i revolt, men inte alla mot staten, klart och tydligt uppdelade i två sidor, utan snarare på många olika fronter. Ett samhälle där alla inre motsättningar kokar över, vilket tydliggör i hur hög grad statens förmåga att hantera befolkningen har tappat all legitimitet i befolkningens ögon. Och där folk går till handling utan att vänta på polisens mediering. Är ett sådant skeende vackert? Nej, inte det minsta. Men det är en ofrånkomlig del av negationen av det nu rådande.

3. Utifrån detta måste vi poängtera en viktig skillnad, även om det till en början kan verka som en onödig utsvävning i det allt för abstrakta. Vi måste insistera på att det finns en skillnad mellan förstörelse och negation. Det är den skillnaden som utgör det speciella med kommunistisk teori, och att utelämna den är det vanligaste argumentet mot all teori och praktik som strävar efter att komma vidare: ni vet bara hur man negerar och kritiserar, ni vill bara förstöra, ni har inget konstruktivt alternativ.

Det som har pågått i London den senaste tiden har inneburit en massa förstörelse. Byggnader och bilar har slagits sönder och satts i brand. Inget har byggts upp i dess ställe. Det finns inga kartor, planer eller program. Man pratar om ”social negativitet”. Det visar sig i förstörelsen av en viss del av det som nu existerar och det visar på ett hat. Ett hat mot polisen, mot staden som har åsidosatt dem, mot skyltfönster som vaktar alla saker som är för dyra för att köpa, mot att bli tillsagd att man måste klara sig själv för att komma någonvart, och när man försöker göra just det så blir man gripen av polisen, mot alla som kollar misstänksamt när de passerar, bara för att de har huvtröjor och mörka ansikten.

Men detta är i sig inte negation, även om det är en del av en sådan process. Negation innebär snarare att alla sociala relationer som upprätthåller en viss ordning faller samman. Relationer som egendom, lag och värde. Det är alltså inte fysisk utplåning, ett totalt raserande av allt till grunden, utan snarare en process där allt som existerar ifrågasätts och kritiseras, oftast på ett väldigt materiellt sätt. (Egendom har visat sig vara väldigt motståndskraftigt mot argument, hur välformulerade de än är). Det är ett stålbad som inte lämnar någonting orörbart, det sätter sammanhangen som ursäktar deras existens ur spel och gör att man kan se dem för vad de verkligen är, vad som håller och vad som faller, och vad som länge har förgiftat oss.

Det är denna skillnad, denna tunna gräns, mellan negation och förstörelse som utgör grunden för det vi som har talat här. Förstörelse sker. Inte opåkallat, inte automatiskt (det är människor som fattar verkliga beslut att göra detta) men det är ett givet faktum. Vad som däremot är ovanligt är att man tar tillfället i akt att använda sig av det som sker (opportunistiskt, ja) för att expandera ilskan och den sociala oron bortom det som först utlöste den, till en verklig, levd och varaktig tanke på negation. En negation som absolut måste byggas. Och den byggs på de band som hastigt knyts när de förhållanden som tidigare höll ihop saker och ting – handel, polisbevakning, transportsystem, arbete – börjar vackla och falla samman.

I det här specifika fallet är det framförallt två saker som måste negeras, och det kräver en analys och en utveckling som går längre än vad som enbart kommer ur materiell social oordning i sig. För det första, användandet av politiskt som ett sätt att avfärda det som nu händer som ickepolitiskt och därmed fel. För det andra, den klara och tydliga uppdelningen i helt motsatta positioner, även om den ibland är helt nödvändig (vi tror alltså inte att klyftan mellan er som fördömer och oss kommer att försvinna inom någon snar framtid). Ja, vi är fullt medvetna om att det finns reella materiella skillnader mellan olika delar av befolkningen och deras klassbakgrund (och man bör ha en klar förståelse av att i vissa kamper är inte alla välkommen att delta). Men vi strävar efter att helt utplåna dessa skillnader. Alltså, att man slutar prata om ”de som plundrar” som om de tillhörde en främmande art, och slutar inbilla sig att det som händer ”dem” inte får djupa återverkningar som bestämmer och förändrar livssituationen för alla, oavsett om man identifierar dig med detta ”dem” eller inte. För att göra det är den krassaste formen av att tänka klass som kast, att förvandla massan till en undermassa som man själv inte tillhör, och det är en tendens eller riktning som aldrig kan leda till att skillnader och uppdelningar överskrids.

Men ställt mot all denna kritik av oss själva, alla våra snedsteg som leder till distanserat fördömande och önsketänkande, så är ni ändå mycket, mycket värre.

För ni fördömer inte plundrarna för att de plundrar. Ni har dömt dem långt innan dess, dömt dem till irrelevans och död. Det faktum att de plundrar ger er bara lite mer ammunition i ert långa exkluderings- och smutskastningskrig.

Det är därför vi inte vill ha någonting med er att göra.

För ni, ni som skriker er hesa i protest mot varje social åtgärd som möjligtvis skulle kunna gynna arbetarna, som skulle kunna vara en väg för saker som tak över huvudet, mat, kläder och medicin att nå fram till dem som behöver det, ni borde bara hålla käft och inte gnälla när konsekvenserna av er likgiltighet och ert förkastande av varje form av omtanke visar sig.

Men ni vill väl bara komma fram till uppröjningen efteråt. Som en sjuk parodi på kravallinformationens virala spridning, via digital teknologi, så organiseras ”mobbar” av städpatruller. Affischer med texten ”Keep Calm and Clear Up” tillverkas – åh, så fyndigt. Ni uppmanar alla att ta sig samman, behålla fattningen och känna sig ”beautifully British”, efter att ha besegrat dem ni inte betraktar som brittiska, och bara gå vidare som om ingenting har hänt.

Men det var ni som med falska leenden propagerade för både marknadens anarki och militariseringen av dess försvar. Nu, när den fulla konsekvensen av detta visar sig, så kanske ni för en gång skull borde ha anständigheten att komma ihåg vad ni har sagt och hålla tyst.

Ni skrek för att få sängen bäddad på det här sättet. Nu skriker ni för att den är obekväm, och för att allt oväsen utanför stör er fridfulla sömn.

Må ni varken få lugn eller ro, tills himlarna faller.

/ECW (Socialism and/or barbarism)

Ett öppet brev till alla er som fördömer plundringen

Den fjärde augusti 2011 mördades Mark Duggan av polisen. Han blev skjuten i en av alla kontroller som har blivit standard i Tottenham och övriga London om man råkar vara svart och dessutom har oturen att bo i ”fel” område. Polisen gick snabbt ut och påstod att Mark hade haft en pistol, att de hade känt sig tvingade att skjuta i självförsvar och att han var en brottsling. Inget av detta var sant. Marks familj och vänner gick till polisstationen och krävde svar på vad som hade hänt. Känslorna var heta, polisen nervös och aggressiv. Någon knuffades, någon plockade upp en sten som kastades. Sedan var det igång. Kravaller.

Det här var inte första gången. Tottenham har sett liknande kravaller både på 60- och 80-talet. Det nya var hur snabbt de spred sig. Först till andra delar av London, sedan över hela England. Det andra som var nytt var det omfattande våldet mot polis och privategendom.  Även gamla rävar som hade varit med vid de tidigare utbrotten chockerades. Moralpaniken var total i borgerlig media och snart fördömdes kravallerna från alla håll som ”nihilistiska”, ”opportunistiska” och ”opolitiska”. Även vänstern fördömde kravallerna för att de varken kunde se någon riktning eller organisation i det som hände och moraliserade över att plundringen bara var ett tecken på hur dessa ungdomar har internaliserat den ”kapitalistiska girigheten”, helt styrda av att till varje pris vilja konsumera olika varor.

Varken högern eller vänstern kunde förstå detta klassuppror som något annat än meningslöst våld. Behovet av att faktiskt analysera vad som hände överskuggades helt av viljan att fördöma. Av tvånget att fördöma. Av oviljan att analysera och förstå. Men om man varken är intresserad av moraliserande fördömanden eller okritiskt hyllande, om man kan se det rationella i händelser av den här typen och vill analysera vad som faktiskt sker, utan fördomar om hur det ”borde se ut” då finns den här texten, med alla sina svagheter och styrkor. Artikeln är skriven av Evan Calder Williams inte långt efter händelserna, uppdelad i två delar på grund av längd. Nedan följer första delen.

/översättarna

Kära läsare,

Jag är rädd att vi inte har så mycket att säga varandra.

Vad som följer kan därför möjligtvis ses som ena halvan av en dialog, på samma sätt som att skrika på en jukebox av is är det. Kanske kan själva ansträngningen att tala – en viss mängd av varm luft – mjuka upp ytan lite, men det blir ändå en ganska ensidig diskussion. Och det betyder knappast att ni kommer, eller ens kan, sluta spela de skivor som ni tilldelats, alla de fraser och undanflykter som går på rundgång.

Vi har ju trots allt redan hört vad ni har att säga. Vi kan också redan orden utantill. Vi finner dem, i bästa fall, föga övertygande. I sämsta fall, som illvillig, undvikande, rasistisk, medelmåttig, blodtörstig smörja, varken passande för munnar eller öron. Och i dessa dagar det är väldigt lite som hamnar under ”i bäst fall”.

Jag antar att ni skulle säga samma sak om vår position, fast med en annan uppsättning adjektiv. Omoget, destruktivt, oresonligt och naivt är några ord som dyker upp i huvudet, i alla fall om man ska gå efter hur era anklagelser har sett ut tidigare. Medias struktur och flödet av information gör ju att vi tyvärr inte kan undgå att höra vad ni säger, men ni kan mycket lätt fortsätta ignorera vad vi gör, tills dess att en massa arga människor bränner er stad. Då kanske ni, i ett ögonblick av svaghet, ger efter och lyssnar på dem som har något att säga om saken. Men det är osannolikt. Vi lever i högljudda tider.

Det är synd, för vi håller faktiskt med varandra om en del saker. Ni säger att plundringen och kravallerna är opportunistiska, att de är ”oresonliga” och ”dumma”, att ”det här är ingen protest, det är kravaller”, att de ”inte är politiska”, att ”det handlar om individer som använder händelserna de två första nätterna som ursäkt för att se till den tredje blir värre”, att det är ”förstörelse”, att det är ”ren och skär kriminalitet”, att de inte ”har rätt” att göra så, att det ”i det långa loppet inte kommer något gott” av att ”plundra lokala affärer”, ”sätta eld på bussar” eller ”sno en mobiltelefon” och framförallt, som du säger herr inrikesminister, ”det finns ingen ursäkt för våld, det finns ingen ursäkt för plundring”.

Och vi håller med.

Visst, det finns några punkter där vi skiljer oss åt, det är sant. Vi tycker inte att ”dessa människor” är ”apor”, ”råttor” eller ”hundar”. Men vi tror på att det verkligen är så ni ser dem, och att det inte är händelserna nu som är orsaken till er övertygelse. Det är bara en bekräftelse på vad ni alltid har tyckt om de som definitivt är fattigare och oftast brunare än er. Och när det gäller påståendet om att ert misstag var att ni ”borde ha hjälpt polisens internutredning att komma i kontakt med Mark Duggans familj fortare” så framstår det för oss som att ni redan har hjälpt polisen mer än tillräckligt, på värsta tänkbara sätt. För man kan väl inte säga att det var bemötandet av familjen efteråt som var problemet, eller hur? Har det inte mer att göra med att han faktiskt inte sköt mot polisen innan de mördade honom?

Till sist så håller vi inte med om att ”det vi ser nu överhuvudtaget inte har någonting att göra” med dödsskjutningen. Och det är här som den verkliga skillnaden ligger, denna lilla spricka mellan oss som öppnar sig till en gapande klyfta, en motsättning som inte kan överbryggas.

För vi vill förstå världen utifrån dess konkreta historiska omständigheter, hur och varför det har blivit som det är, och varför det är ohållbart. Ni vill å andra sidan bara garantera att det får fortsätta så länge som möjligt, utan hänsyn till kvalitet, utan hänsyn till konsekvenser, utan hänsyn till något annat än er kollektiva förmåga att slå fast att: det är en otäck värld där ute, men vi har i alla fall kvar vår anständighet. Vi sitter i alla fall högt nog för att kunna blicka ut över dödens fält. Vi kom i alla fall hit på laglig väg. Och hur vågar de. Hur vågar de!

Men bortsett från detta har ni sagt mycket som är helt sant. Så låt oss därför börja där vi är överens.

1. Det här har inget med politik att göra

I det här sammanhanget verkar ”politik” betyda ”det som har en politisk karaktär” eller ”den uppsättning angelägenheter och frågor vars lösning faller under den aktivitet och kategori som kallas politik”. Det låter uppenbart nog.

Men vad betyder ”politik”, inte generellt och inte alltid, men när vi använder det nu?

Politik är förvaltningen av det samhälleliga och dess motsättningar (dvs. den stökiga sfär som tar fasta på att det inte bara finns en person utan många). Detta sker genom varierande nivåer av institutionaliserad representation – alltifrån fantasier om direktdemokrati på individnivå, till att miljontals människor röstar på en president. Politiken går sida vid sida med ekonomin, som också påverkar, bestämmer och grundar sig på tillvarons samhälleliga sfär. Det ekonomiska systemet vi har – reproduktionen av kapital – upprätthåller vissa sociala förhållanden mellan människor och den värld de lever i. Det förstår dessa människor, deras tid och deras ansträngningar som resurser att förvalta, suga ut, vårda och cirkulera. Ekonomin förvaltar resurser genom en uppsättning relationer som bygger på den materiella abstraktionen värde. Politiken förvaltar subjekt och deras behov genom en uppsättning representationer som bygger på den materiella abstraktion medborgarskap. Man kan inte tänka sig politik utan ekonomi och vice versa – även om det finns perioder där det ena framstår som mer avgörande än det andra.

Med tanke på den politik ni bedriver eller stödjer så är det svårt att föreställa sig att ni inte skulle hålla med om det här, även om ni troligtvis inte gillar språket.

Detta innebär att en bedömning av vår samtid måste ta hänsyn till den snabbt ökande svårigheten som både politiken och ekonomin har att styra, hantera och strukturera fenomenet massor, alltså den sociala verkligheten. Det här visar sig tydligast på två sätt.

För det första, i den totala oförmågan att tillhandahålla tillräckligt med jobb till tillräckligt många människor, så antalet människor som helt enkelt inte kan anställas ökar. Detta är ett strukturellt resultat av kapitalets utveckling. Det är inte en olycklig bieffekt av dåligt regerande, även om hela det politiska fältet är fullt av inkompetens. Det är inte ett resultat av en ”mjuk” invandringspolitik, som om tillväxten på något sätt skulle ha överlevt lönsamhetens generella kollaps i produktionen de senaste fyrtio åren om bara Storbritannien hade bevarats vitt – om postkolonial bara hade betytt att de hade stannat i de före detta kolonierna när Imperiet fann dem för oregerliga att hantera.

För det andra, den långsamma utblödningen av välfärdsstatens kadaver, följt av en slakt vars omfattning och snabbhet saknar motstycke i historien, genom attacker på sociala åtgärdsprogram, boende och pensioner. Så att de som har jobb utan att vara rika, och de som inte ens efterfrågas på arbetsmarknaden, avskärmas allt mer från de medel som krävs för att de på ett fullgott sätt ska kunna reproducera sina egna och sina nära och käras liv. Kopplad till denna oförmåga visar sig nu en gammal brutal sanning: bara för att de fattiga blir fattigare, så har inte deras behov och begär den goda smaken att försvinna, de begär som alltid hånas av medel- och överklassen, som om man är en idiot bara för att man vill ha något man inte har råd med. Istället blir de allt mer desperata, uppdelningen av staden i olika zoner allt hårdare och polisen allt mer brutal.

Det är dessa fundamentala förutsättningar allt kretsar kring, och som hänger hotfullt som bilan på en giljotin över massornas huvuden. De förhållanden som förankrar politiken och ekonomin, dvs. medborgarskap och värde, och som producerar det grundläggande antagandet att dessa är naturliga och eviga, befinner sig kort sagt i en skälvande, skräckslagen oordning.

Att då säga att plundringen och kravallerna ”inte är politiska” är faktiskt att inse någonting väldigt viktigt. Nämligen att politiken i många år, och nu tydligare än någonsin, har visat sig fullständigt oduglig att hantera de bekymmer och behov de har som knappt faller under dess skugga från början.

Att sörja detta faktum innebär bara att insistera på, som ni gör, att ”dessa människor” borde åka tillbaks till sina egna stadsdelar, till de officiella kanalerna för klagomål, de som kan förstås som politiska och som ni kan känna igen som sådana när ni ser dem (det kan till och med sträcka sig till fredliga demonstrationer, som vet när det är dags att gå hem!). Tillbaks till hopplösa försök att söka stöd i ett förhållande som bara existerar som gränsdragning för att hålla dem ute. Tillbaks till att inte bli betraktade som ett seriöst politiskt subjekt. Därför är det bara när de agerar ”ickepolitiskt” (genom att hoppa över förmedlingarna medborgarskap och representation för att framträda) som termen ens dyker upp, som en negativ definition. Men ni förstod dem aldrig ”politiskt”. Ni tittar åt ett annat håll och hoppas att de ska göra samma sak.

Men vi lever i Janustider, även om de båda ansiktena försöker vrida sig loss och spotta den andre i ansiktet.

Kravaller är den andra sidan av demokratin, när demokrati betyder förmågan och legitimiteten att rösta igenom åtgärder som direkt skadar den befolkning som den säger sig representera.

Plundring är den andra sidan av krediten, när kredit innebär att stater och institutioner desperat kämpar för att upprätthålla höga kreditnivåer till priset av att de som utnyttjar dem går under.

(Det är givetvis en slump att kravallerna under dessa få dagar sammanföll med sänkningen av USA:s kreditvärdighet och kraftiga svängningar på världens börser, men det saknas inte samband. Kravaller och plundring är lika gammalt som ekonomisk utsugning och politisk befolkningskontroll. I tider när denna utsugning och kontroll slutar att fungera som den ska, när arbetet självt blockeras, är det då ens tänkbart att avbrott och utbrott inte skulle hamna allt mer i förgrunden?)

Och förödelsen då, kaoset som släptes lös på gatorna? Den ursprungliga betydelsen av det engelska ordet ”havoc” var inte ”destruction” (förstörelsen som sådan) utan det kommando som ropades ut som signal och uppmaning till att börja plundra. ”You cry havoc”.

Havoc, plundring och förödelse, är alltså den andra sidan av klass, vilket i sig innebar (och innebär) både en uppdelning av människor i klasser för att kunna utvinna rikedom (beskattning) och ett stridsrop. Förödelsen hålls under kontroll av klass men hotar alltid att svämma över, och den anarkistiska vändningen till stöld och ödeläggelse belyser, negativt, denna andra sida av förhållandet, den legala stölden och sanktionerade förstörelsen av våra liv och resurser.

Plundring och förödelse är klassernas grundläggande kriminalitet. Är ni verkligen förvånade över att den är så svår att kontrollera?

2. Det här är inte rättvist

Detta är en vanlig kommentar, och återigen är det helt sant. För i ett sådant påstående gömmer sig det fullt legitima erkännandet av all den skada och det trauma som sådant här orsakar, främst genom förlorad egendom, som drabbar många som uppenbarligen inte ens är nära att vara rika, som också sliter för sin överlevnad och som lagt många år på att bygga upp den lilla trygghet de har i sina liv.

Och till de som frågar oss, i hopp om att förlöjliga oss, jaså, men tänk om det var ert hus då? Eller er bil? Eller er affär? svarar vi:

Vi skulle bli vansinniga. Vi skulle bli helt förstörda. Varför skulle vi inte bli det?

För vår poäng här handlar inte om att ”legitimera” våld, eller om att förminska den chock och skräck som de känner som hamnar mitt i korselden. Poängen är att i den mån som själva det politiska som norm kollapsar, i den mån som dess förmåga att i tillräckligt hög grad fånga upp och kanalisera motsättningarna i en massa människors liv inte längre fungerar, så faller också ramarna för hur man ska tänka kring detta samman.

Framförallt, själva tanken på kompromiss, som är helt avgörande för att kunna blockera alla verkliga försök att gripa in i katastrofala situationer. Hela idén om att ställa upp kostnads/nytto-kalkyler. Eller föreställningen som är så tätt knuten till det ekonomiska sättet att tänka om likvärdighet och jämlikhet, som gör att man likställer och försöker mäta lidandet och ilskan hos en förtvivlat fattig tonåring, pissad på av ett samhälle som hånar, föraktar och kriminaliserar honom, mot lidandet och traumat hos en fattig butiksinnehavare vars affär plundrats och som redan har svårt att få det att gå runt när hyrorna drivs upp av gentrifieringen.

Att verkligen tänka bortom politikens vindlande återvändsgränder innebär att förkasta den här typen av utvärderingar och avvägningar, att förneka rättviseanspråket, och istället säga:

Det är brutalt att folk är så avskiljda från de mest grundläggande livsnödvändigheterna att de tvingas sälja droger och sedan hamnar i fängelse på livstid för det.

Det är brutalt att en familj tvingas se sitt hus brinna ner på grund av kravaller.

Det är brutalt att snuten skjuter först.

Det är brutalt att folk behöver skydda sina affärer med baseballträn, i rädsla för att förlora dem.

Det är brutalt att folk måste spendera sina liv med att arbeta i de där affärerna, i rädsla för att förlora dem.

Inget av dessa påståenden utesluter något av de andra. De är alla sanna. Men det är just den föreställningen, att man måste begränsa missnöje och kamp till ”politik”, som gör att de delas in i grupper på olika sidor som man sedan ska balansera och väga emot varandra.

De är omöjliga att mäta och jämföra med varandra. De är även ett resultat av samma uppsättning förhållanden som gör det så otroligt svårt för stora delar av världen att leva.

Och vi befinner oss i en tid där ett sådant dubbelt förhållande råder, av det som inte kan mätas och det som inte kan vara en tillfällighet. Vi ser det när uppdelningen i olika sidor bryter samman, när rättvisans matematik slutar fungera och i röran som uppstår mitt i allt det vi trodde kunde hållas klart och tydligt separerat. Det är en omkastning av identiteternas poler. Kravaller är inget man försvarar. Det är inte ”bra” eller ”dåligt”. Kravaller är en omkastning av tillhörigheter och omdömen.

Ofta är det en intern upplösning av vad som annars skulle kunna uppfattas som gemensamma klasslinjer.

Det involverar situationer som vi med all säkerhet kommer se mer av. De hopplöst fattiga ställs mot de som är fattiga, men som fortfarande håller huvudet över vattenytan, butiksägare ställs mot plundrare, arbetare mot folk som kravallar, de som krossar fönster mot folk som städar upp efteråt, och internt, på individnivå, eftersom människor inte alltid låter sig spaltas upp i antingen det ena eller det andra facket.

Det verkar vara åt det hållet saker och ting utvecklas just nu och det kommer troligtvis fortsätta så det kommande årtiondet, när staten drar sig tillbaka och omgrupperar sig, ingriper brutalt i explosiva situationer, men i det stora hela lämnar de båda sidorna av samma fattiga att slåss mot varandra och klara sig bäst de kan. Det är först när allt är över som de, och ni, kliver in för att städa upp sörjan, ta lite bilder med borstar i händerna, skaka dessa händer, och hoppas att alla har lärt sig sin läxa så att ni kan återgå till att ignorera alla verkliga problem som de som blir kvar där fortfarande har.

Och självklart är det som händer skrämmande, spännande, idiotiskt, sorgligt, chockerande och oundvikligt. Självklart. Vi förväntande oss inget annat. Och det gjorde inte ni heller.

3. De är bara ”materialister” som stjäl saker de inte har råd att köpa

Förväntar ni er verkligen att kravaller ska vara immateriella? Förväntar ni er att de bara ska plundra sånt som de redan har råd att köpa?

Men precis som tidigare så håller vi med i sak om beskrivningen i era fördömanden. Folk använder den här materiella situationen som en möjlighet, för att stjäla saker de annars inte (eller i alla fall bara med stor svårighet) har råd att köpa. Det är helt sant.

Men med det sagt uppstår två separata frågor, två sammanflätade trådar av skitsnack.

För det första så signalerar denna återkommande anklagelse om ”materialism” ett mer allmänt fördömande, inte av den konsumism som ni känner så väl och stödjer helhjärtat, utan av socialt uppror som materiellt faktum. Att prata, med förakt, om dessa dagars materiella karaktär innebär underförstått att man vill att folk återgår till ”protester” som håller sig inom ramarna för det representativa, till att bli räknade, sedda och ignorerade för att sedan återvända hem, och hålla sig där. Det visar på er rädsla och avsky när ni ställs inför att ”protester” blir materiella, och därmed slutar att vara just protester.

Att erkänna detta är inte detsamma som att man avsäger sig någon form av bedömning av händelserna. Man kan och bör självklart tänka både länge och väl på vad denna förändring, detta skifte, egentligen innebär, på vad det betyder att denna materiella kritik av staden slår urskiljningslöst och drabbar både stora butikskedjor och ”lokala småbutiker” lika illa. Och att verkligen tänka igenom detta betyder att man agerar på ett sätt som bidrar till förändringen, att man kastar sig in i den, eller framför den, vilket man nu väljer. Men begravt i attackerna mot plundringens ”krassa materialism” ligger alltså en fulare mask och kryper, den distanserade, ytliga och välputsade som stödjer kritik och protester precis så länge som de fortsätter att vara irrelevant och ickemateriell, så länge det syns och hörs men aldrig när de känns.

Mer specifikt så avslöjar detta fördömande av ”materialism” både en häpnadsväckande oförmåga till självreflektion och att man envisas med att fortsätta patologisera, rasifiera och avhistorisera de fattiga och arga.

För låt oss vara ärliga. Du som arbetar, du som har den möjligheten, kanske för att du fått allt serverat eller för att du har kämpat som ett djur för att nå dit, du som är ”en vanlig, hederlig arbetare”. Arbetar du verkligen bara för att ha råd med det allra nödvändigaste? Arbetar du enbart för att skrapa ihop till ett nödvändigt intag av kalorier, en tagelskjorta, ett tomt rum, kanske en öl på helgen och ett busskort för att ta dig till och från jobbet? Föraktar och förtränger du alla begär som går bortom det?

Nej. Det gör du inte. Det gör inte vi heller. För även om du är en av de som oftast inte har råd, så vill du ha, och du arbetar, snålar, fifflar och lånar för att kunna skaffa det, dyra sneakers, en platt-TV, en stadsjeep, en barnvagn som ser ut som en stadsjeep, dyr vodka, de där märkesbyxorna som får din bak att se bra ut, örhängen, cologne, cigaretter som inte smakar kartong, tv-spel, diamanter och kvalitetskött.

(Eller ännu värre, du låtsas att du står över allt sånt, så du vill ha en splitter ny hybridbil, hampatvål, lokalt odlad mat, en lägenhet med bambugolv och Matthew Arnolds samlade verk istället.)

Så, redan innan frågan om kriminalitet uppkommer (hur dessa saker införskaffades) fördömer du plundrarna för något annat. För att de vill ha precis samma saker som du själv vill ha.

Ni fördömer dem för era begär.

Ni säger att begär är förkastliga och oacceptabla så fort de skiljs från lönearbetets legitimisering. Ni menar alltså att de ska gå runt och begära saker, men ständigt förvägras att de uppfylls, att det är de fattigas lott, för ni anser att begären egentligen inte ska överskrida de tillgångar man har.

Så när ni (som så många strax till vänster om mitten som fördömer plundringen gör) vrider argumenten mot det kontrafaktiska och säger, men det hade varit annorlunda om de bara hade tagit mat, blöjor eller medicin, du vet, det allra nödvändigaste, så menar ni egentligen att de bara borde stjäla varor vars kvalitet motsvarar deras sociala ställning. De fattiga, som inte har en speciellt hög levnadsstandard, borde bara ha saker som inte har en speciellt hög standard. De borde inte ta förrullade cigaretter. De borde inte ta champagne, eller i alla fall inte de fina sorterna, och i så fall bara för speciella tillfällen. De borde absolut inte ta TV-apparater. För de förtjänar inte dessa saker. Och de borde veta bättre.

Och ni missförstår situationen, totalt, om ni tror att detta kan reduceras till ett simpelt begär efter saker. Handlingen att ta är inte en neutral omfördelning av varor på en marknad.

För vad innebär det att plundra? Att plundra är inte att snatta. Det är inte att stjäla. För stjäla förutsätter vissa ramar, en relation mellan två potentiella ägare, från den som ägde det till den som stal det, så att den senare nu äger det, som en ägodel, hur ”olovligt” det än togs. Detta är inte att plundra. Plundring är inte konsumism med andra medel. Plundring sätter allt på spel och gör det genom att undergräva egendomens hela idé, som juridisk rätt och transaktion mellan två specifika subjekt.

Plundring är per definition kollektivt. Även om vissa säkert drömmer om proletära Rambos så är det här ingenting man ger sig in på ensam. Det är horder av människor som tar allt, för plundring syftar även på stöldens totala natur. Det är inte taktiskt, inte försiktigt, inte listigt. Det är ett tillfälle av total uppsluppenhet som kännetecknas av att allt det kommer i kontakt med behandlas som om det redan var i dess grepp. Det engelska verbet ”looting” är bara en variant av substantivet ”loot”, som betyder just ”byte” eller ”stöldgods”, och det är också så plundringen relaterar till affärer, gator, staden och världen runtomkring sig. Det behandlar allt som om det redan var ett byte, egendomen som om den redan var stulen, ihoproffat och inlåst bakom glas och stål.

Det är alltså en genuin kollaps av hela den logik som ni så självsäkert basunerar ut och sedan använder för att döma de som plundrar, av att de inte gjort sig förtjänta, av att det måste stå i proportion till deras inkomst, av att inte vilja ha eller vara någonting mer, av att frustration ska vara en del av livet, saker som bara de fattiga förväntas acceptera. Det är en attack.

Er nervösa rastlösa oro inför detta är fullkomligt förståelig, eftersom det inte har så mycket att göra med ”de andra”. Det handlar snarare om hur ni ser på era egna ägodelar, era egna begär, er egen smak. Nämligen att ni inte är speciellt intresserade av ett par gympaskor för att de är bekväma/ser snygga ut/hjälper er att springa fortare. Det är bara en tillfällighet. Era begär är negativa. Det handlar om att ni inte vill att andra ska ha dem. För vad ni längtar efter är inte överflöd i sig, speciellt inte för de många, utan snarare ett förhållande av generell knapphet som era ynkliga tillgångar kan resa sig över som torn. Detta förstärks bara när ni försöker förneka och förkasta det, förminska det och inte ens har anständigheten skylta med det (att skylta med rikedom på ytan är ju trots allt något som bara fattiga och smaklösa gör). Nå, tiderna är hårda, men jag klarar mig okej. Vi måste alla dra in svångremmen ibland.

Ni fördömer alltså de som är för hungriga, förbannade, uttråkade, trötta eller desperata, för att de inte lyckas praktisera den självförnekelse ni själva bara låtsas att ni har. Med ett undantag. Det finns en sak som de ska vilja, och som de ska göra allt för att få: ett arbete. Så…

En unik vara

 

Oxfilé, hummerfond, selleri. Det finns många varor i ett kök. När en stressad chaufför levererar oxfilé eller smörfisk börjar hanteringen. I en perfekt värld läser någon på följesedel. Är det rätt saker som kommit? Vilken temperatur har de? Är emballaget helt? Sedan lassas det in i rätt förvaringsutrymme. Saffran i torrförrådet. I grönsakskylen hamnar sellerin. Kocken packar upp multen och lägger i rena bleck innan fisken hamnar i fiskkylen. Till frysen det frysta.

Fisken märks enligt dokumentet Rutin för spårbarhet. Fisken skall förvaras i högst 2 grader Celsius. Hackade grönsaker i högst 4 grader.

Kökspersonalen tar fram varorna och tillreder dem. Det är viktigt att undvika korskontamination: att bakterier eller virus sprids mellan olika råvaror och livsmedel samt till och från människor. Calicivirus, campylobakter och salmonella. Det är viktigt med rena arbetsredskap, personlig hygien och separata skärbrädor för olika livsmedel (det finns det sällan).

Råvarornas hållbarhet skiftar. Även när det gäller samma råvara. Skiftningarna kan bero på ålder och kvalitet, samt flera andra faktorer. Är krögaren för snål kanske han köper in ett stort parti billigt som inte hinner ta slut innan det blir dåligt. Det ska mycket till innan krögaren vill kassera något. Dålig lukt sköljs bort. Mögel skärs bort. Med risk för sitt jobb slänger kockarna mat som krögarna vill sälja. Det är ren matematik eftersom det är riskabelt att skicka ut mat som någon kan bli magsjuk av. Fel förvarade eller slarvigt hanterade varor kan förstöras.

Varor skämtar man inte med. En förstörd entrecôte kostar stora pengar och måste hanteras med varsamma händer. Det finns dock en vara som får tåla en mer omild behandling än andra. Som dagligen kan få utstå temperaturskillnader på 50 grader eller mer. Denna vara undslipper den minutiösa granskningen i flödesschemat. Livsmedelsverkets detaljerade egenkontroll tar inte upp varan.

Servitriser, kockar och ekonomibiträden är varor. De håller i allmänhet några år men när de förstörs är de svåra att reparera. Väldigt få jobbar till 65. Om de går sönder är det inte så farligt för krögaren. Det är bara att skaffa en ny. Deras krav på nya kläder, ordentliga fläktar eller mindre buller kan man i allmänhet strunta i. Det gör inte att man riskerar några nämnvärda förluster.

Det finns något unikt med den sista sortens varor. De kan ta de andra råvarorna och förvandla dem till livsmedel. De kan sälja dessa livsmedel. Då kan de skapa ett värde som är större än priset på råvarorna och sina egna löner tillsammans. Även om man räknar in priset för el, lokaler och maskiner som inte är av kött och blod. Genom sitt arbete har de skapat värde. Det värdet tillfaller krögaren.

Så behöver det inte vara. Inte i en perfekt värld.

Krönika av Henrik Johansson, tidigare publicerad i Arbetaren.

POPULISMO SIN PUEBLO

Det finns inga populistiska rörelser i Västeuropa. Däremot finns det populistiska intellektuella. Och de blir fler. Och farligare. De farliga är inte de som skriver in sig i en populistisk tradition (medvetet eller omedvetet), som den serie autonomistiska intellektuella med George Caffentzis i spetsen som öppet och bejakande tecknar historien från den amerikanske sjuttonhundratals populisten Daniel Shays, som organiserade fattiga småbönder mot bankerna, till dagens Strike Debt. Eller Michael Hardt och Antonio Negri, som ger en sista avskedskyss till Marx när de i Declaration drömmer vidare om en värld där banker och penningsystem är under multitudens kontroll, och där kravallerna i London och annorstädes förvisso vänder sig mot egendomen men ändå inte sträcker sig efter socialism. Rörelserna behöver trots allt inte ta makten, menar Negri. De behöver bara affirmera allmänningen och institutionalisera den. Själva kvintessensen av det som en gång gjorde det möjligt att separera en revolutionär rörelse från en populistisk och reformistisk rörelse har därmed försvunnit: frågan om maktövertagandet.

De farliga populisterna i Europa är inte heller Le Pen, Åkesson, eller de andra chauvinister som säger det stora delar av vänstern implicerar: vi har inte råd att ta mot flyktingar och invandrare. Dessa högerextrema är rasister men inte populister i den mening Roosevelt, Mussolini eller Stalin var populister. De har mer gemensamt med de mediapersonligheter som efterkrigstidens hyperrepresenterade värld möjliggjorde och är populistiska på samma sätt som dessa kändisar var det. Om man vill förstå Berlusconi eller Åkesson ska man inte söka likheter med Mussolini, Stalin eller ens Roosevelt – dessa geniala konstruktörer av ett folk – utan John F Kennedy, kanske än mer Ronald Reagan och andra av de mediala ledare som lett massorna som någonting annat än ett folk av medborgare, dvs. som en ansamling konsumenter och missnöjda undersåtar i en värld som alltmer uttrycks av en brist på den enighet som populismen både nödvändiggör och möjliggör. Detta blir tydligt i Italien, där mer än 40 procent av medborgarna vänder partierna ryggen och där fascister, komiker och socialdemokrater står i en politisk situation som inte kännetecknas av någonting annat än politisk instabilitet. Kontrastera det med den enighet som Kirchnerklanen lyckas åstadkomma med sin mobilisering av de argentinska massorna till en faktisk folkgemenskap och det blir tydligt varför det i Europa inte finns populistiska rörelser att tala om. De europeiska populisterna är populister i en tid som utmärks av omöjligheten med ett folk.

POSTPOLITIK ÄR POSTPOPULISM

Detta tål att upprepas. Silvio Berlusconi är inte en populist med makten att konstruera ett folk, utan en postmodern demagog som med sitt fjäsk kommer att skapa kaos och slitningar. Beppe Grillo är ingen populist i ordets egentliga bemärkelse, utan en subkulturell provokatör som kan riva sönder enigheten i ett folk som redan är splittrat mellan intressegrupper, subkulturer och politiska ideologier (och därmed förstås klasser). Inte ens Jimmie Åkesson är en populist i den äkta betydelsen. Lika lite som Berlusconi eller Grillo har Åkesson förmågan att suggerera fram ett folk. Även sverigedemokraternas pseudopopulistiska retorik har främst en negativ verkan. Den kommer att fördjupa latenta konflikter snarare än att mobilisera ”svenskarna” i en ny harmonisk gemenskap.

Finns populister i dag? Hugo Chavez är en populist. Cristina Fernández de Kirchner är en annan. De regimer som har möjligheten att mobilisera sin befolkning via nationell ackumulation tenderar att ge upphov till populistiska rörelser. Rörelser som utmärks av den karismatiska ledarkult som tidigare lyckats mobilisera massor till ett gemensamt folk genom tillväxt, fjäsk och demagogi. Populismen är följaktligen en politisk modell som är knuten till ekonomier som har en fungerande tillväxt, och som kan använda befolkningen som en ekonomisk resurs genom att tilldela den vissa faktiska vinster, som arbete, högre lön, ordning och stabilitet, samt liknande. Det innebär inte att det saknas postmoderna populistiska demagoger, eller ideologer som använder sig av populistiska medel, i Europa, men det vore naivt att se dem som populistiska i den meningen Franklin D. Roosevelt eller Benito Mussolini var populistiska. Populismen tillhör de ekonomier och epoker som fortfarande karaktäriseras av att människor från olika klasser kan mobiliseras politiskt i en folklig gemenskap.

En av de viktigaste böckerna om populismen i dag är Ernesto Laclaus La razón populista (som finns i engelsk översättning). Laclau är enkel att kritisera. Men hans projekt är ett av få som är del av en hel nations progressiva omgestaltning. Hans tes om att demokratin och politiken är omöjlig utan populistiska rörelser tycks logisk, och han visar framför allt att populismens kärna – konstruktionen av sammanhållning genom ett folk – försvinner tillsammans med postpolitiken. Kvar blir populistiska gester och uttryck; allt det som gör det möjligt att kalla folkkära mediepersonligheter populistiska trots att de i själva verket tenderar att bli alltmer subkulturella. Det är viktigt att understryka detta; det som i dag kallas för populism vittnar enbart om omöjligheten att skapa ett folk som åstadkommer ekonomisk ordning och politisk stabilitet. Vår tid kännetecknas av populism utan populus, en populism utan folk.

FRÅN KARL MARX TILL ADOLF HITLER

Vid sidan av La razón populista finns det två viktiga böcker om populism som bör läsas i dag. Den ena är den tyske historikern Wolfgang Schivelbuschs ‪Entfernte Verwandtschaft: ‪Faschismus, Nationalsozialismus, New Deal, 1933-1939 – som finns i engelsk översättning. Schivelbusch spårar likheterna mellan fascism, nationalsocialism och den nordamerikanska samhällsingenjörskonst som utmynnade i New Deal. Han gör det dels genom att visa hur rörelserna inledningsvis hyllade varandra, dels genom att undersöka de metoder som förenade dem – massdemonstrationer, karismatisk ledarkult, mobilisering underifrån med hjälp av ekonomiska projekt som enligt retoriken lika mycket gynnar överklassen som arbetarklassen, och likvidering av radikala element genom mord, fängelsestraff, utvisning och liknande. Schivelbusch relativiserar på inget sätt skillnaderna mellan Roosevelt, Mussolini och Hitler. Men han vågar visa och vetenskapligt belägga att den populistiska konstruktionen av ett folk var vad som förenade dem. Men vad var det som gjorde att Roosevelts the New Deal förblev någonting väsensskilt annat än Mussolinis och Hitlers totalitära stater? Varför fick Tyskland Hitler, Italien Mussolini och USA Roosevelt?

Kanske möjliggjorde frånvaron av en stark socialdemokrati och stalinistiska masspartier i USA att den våg av kravaller, plundringar, arbetslöshetsmarscher, hyresstrejker, och andra delar av det som kallats The Poor´s peoples movements, utmynnade i the New Deal och inte i fascistiska eller nazistiska diktaturer. The poor´s peoples movements var autonoma, spontana klassrörelser, som inneslöt alltifrån kommunistiska mikropartier (aspirerande men oförmögna att efterlikna sina europeiska inspiratörer), anarkistiska sammanslutningar och lösa nätverk av ömsesidig hjälp. Om the New Deals förhistoria var autonom klasskamp och en svag vänster, var fascismens och nazismens förhistoria den vändning mot vänsternationalism som socialdemokratierna och de stalinistiska kommunistpartierna ledde klasskampen in i. Först genom socialdemokratins stöd till första världskriget, därefter genom den vändning mot nationalism som exempelvis Antonio Gramscis teser från Lyon innebar – en utveckling som innebar att arbetarrörelsen började slåss för arbetarklassen som ett folk snarare än en klass.

Josef Stalins socialism i ett land och Adolf Hitlers nationalsocialism kan på inget sätt identifieras med men väl spåras till den nationalistiska linje som det italienska kommunistpartiet antog på tjugotalet i Lyon, då Antonio Gramsci blev ordförande, och den krigsssocialism som den europeiska socialdemokratin mitt under första världskrigets helvete hoppades skulle rädda arbetarklassen. Det är plågsamt men nödvändigt att påminna om den linje mellan Karl Marx och Adolf Hitler som marxisten Paul Mattick mycket riktigt drar genom socialdemokraten Karl Kautsky. En seriös förståelse av fascismen kräver en analys av socialdemokratins och leninismens nationalistiska vändning som utgångspunkt. Mattick påminner om hur socialdemokratin lyckades krossa den tyska arbetarrörelsens revolutionära gren, och därigenom möjliggjorde fascismens seger över socialdemokratin och den borgerliga demokratin. Fascismen och nazismen var alltså inte – som Gramsci menade – ett reaktionärt borgerskaps kamp mot ett progressivt borgerskap, utan den samlade överklassens reaktion mot en arbetarklass som en socialdemokrati redan lyckats undertrycka. Mattick formulerar det på följande drastiska sätt:

…not the social democracy but Hitler fulfilled the long desire of the socialists, the Anschluss of Austria; not social democracy but fascism established the wished —for state control of industry and banking; not social democracy but Hitler declared the first of May a legal holiday. A careful analysis of what the socialists actually wanted to do and never did, compared with actual policies since 1933, will reveal to any objective observer that Hitler realised no more than the programme of social democracy, but without the socialists. Like Hitler, the social democracy and Kautsky were opposed to both bolshevism and communism. Even a complete state-capitalist system as the Russian was rejected by both in favour of mere state control. And what is necessary in order to realise such a programme was not dared by the socialists but undertaken by the fascists. The anti-fascism of Kautsky illustrated no more than the fact that just as he once could not imagine that Marxist theory could be supplemented by a Marxist practice, he later could not see that a capitalist reform policy demanded a capitalist reform practice, which turned out to be the fascist practice. The life of Kautsky can teach the workers that in the struggle against fascistic capitalism is necessarily incorporated the struggle against bourgeois democracy, the struggle against Kautskyism. The life of Kautsky can, in all truth and without malicious intent, be summed up in the words: From Marx to Hitler.

Matticks analys av sambandet mellan den tyska socialdemokratin, den borgerliga demokratin och hitlerismens brott, för oss över till den tredje boken som är viktig för att förstå populismen. Det är den tyske antifascisten Willy Huhns Der Etatismus der Sozialdemokratie – Zur Vorgeschichte des Nazifaschismus. Likt Mattick undersöker Huhn nazismens och fascismens förhistoria genom att belysa den ”etatism” som socialdemokratiska intellektuella som Ferdinand Lasalle och Karl Kautsky propagerade för. Socialismen reducerades av dem till förstatligandet av nyckelindustrier som genom sin tillväxt skulle generera den enighet och folkgemenskap som det blev fascismens och nazismens uppgift att genomföra. Huhn pekar exempelvis på hur viktigt första världskriget blev för den tyska socialdemokratins självuppfattning – i socialdemokratiska publikationer hyllades kriget i närmast jüngerska termer som en renande process som skulle dana folket till en kollektiv gemenskap.

Den socialistiska krigsekonomin 1914 till 1918 lade enligt Huhn grunden för den totala stat som tyska högermän kunde driva till sin logiska spets decennierna senare. Om vi läser Mattick, Huhn och Schivelbusch tillsammans kan vi därför notera hur bristen på en stark parlamentarisk vänster paradoxalt nog möjliggjorde att klassrörelserna i USA – med andra ord de rörelser som vi kan använda paraplybegreppet The Poor´s people movements för– blev långt mer radikala och därför i sitt eget misslyckande att ta makten åtminstone lade grunden för en Roosevelt, snarare än en Mussolini eller en Hitler.

Det är viktigt att påpeka att varken Huhn eller Schivelbusch identifierar vänsterpopulism och socialdemokrati med fascism eller nazism, men de vågar peka på de likheter som kännetecknade dessa rörelser –nationalismen och en strävan att konstruera klasserna som en folkgemenskap. I dag kan vi notera att det är i Grekland och inte i Spanien som extremhögern växer. Spanien saknar emellertid inte bara sin motsvarighet till Golden Dawn utan även ett SYRIZA. Kanske växer högern bäst i de länder som har kapaciteten att mobilisera folklig ilska parlamentariskt genom hierarkiska partiorganisationer. Medan torgrörelserna i Grekland snabbt försvann in i missnöjespartierna och extremvänsterns utomparlamentariska gemenskaper, lyckades den spanska rörelsen springa förbi såväl autonoma, fascister som den parlamentariska vänstern. Frånvaron av politiska institutioner omöjliggjorde den reaktionära mobiliseringen i Spanien eftersom de nya rörelserna först och främst utgjorde en kritik av folket, staten och nationen. De spanska rörelserna lyckades skapa nya organisationer och framför allt ett nytt politiskt språk som än så länge inte inlemmats i de traditioner och strukturer som är oförmögna att producera den enighet som de facto kan förena arbetarklassen. Endast en klassrörelse som undergräver de politiska partiernas makt, vare sig de är höger eller vänster, kan stoppa dagens reaktionära mobilisering som alltmer är all mobilisering som hämtar sin kraft från staten. Det som behövs är en lång marsch ut ur institutionerna.

Vi blev nyligen i en intressant text påminda om att Serge Quadruppani påpekat att det finns två sätt att vara varken höger eller vänster: ett högersätt och ett vänstersätt. Det är sant. Låt oss därför undersöka detta utifrån Quadruppani själv. Serge Quadruppani startade tillsammans med Gilles Dauvé tidskriften La Banquise. De inspirerades av marxister som Anton Pannekoek, Herman Gorter, Amadeo Bordiga och andra så kallade vänsterkommunister. Det var de marxister  som tidigt tog avstånd från den leninistiska och socialdemokratiska vänstern som en kraft som slogs för arbetarklassen som ett folk, en nationell gemenskap. Dauvé och Quadruppani vidareutvecklade det arbete som italienska och franska intellektuella som Giorgio Cesarano, Roger Dangeville och Jacques Camatte utvecklade när klassrörelserna skakade om Europa 1968, bara för att återigen misslyckas lösa maktfrågan. Det Quadruppani säger är därför i sak: antingen är du vänsterkommunist eller höger. Det kan tyckas som en extrem position och var kanske det 1968. Men i dag är det sunt förnuft i och med att de viktigaste rörelserna vänder sig mot socialdemokratin och alla andra parlamentariska statsapparater som en del av problemet. Det är viktigt att komma ihåg att Quadruppani inte efterlyser en politisk position. Radikalitet var för den krets som fostrade honom inte någonting man anslöt sig till, utan en rörelse som utvecklades genom att kapitalismen tvingar människor att konfrontera sina levnadsvillkor. Det här är inte en deterministisk position utan en demokratisk eftersom den gör utsatta människor – oavsett politisk skolning – till autonoma subjekt.

EUROPA OCH TJUREN

Skandalen med de perspektiv som utvecklades i La Banquise är idén om kommunismen som en rörelse som innesluter och mobiliserar arbetare som arbetare och inte som ideologiska varelser. Denna position som inte accepterar socialism, konservatism eller liberalism – med andra ord politik – som giltiga modeller att mobilisera massorna genom, visar sin rationalitet i att det i dag inte finns några populistiska rörelser att oroa sig för eftersom folket saknas. Och eftersom det inte finns ett folk kan man inte längre tala om politik, enbart postpolitik. Detta är vad som gör arbetarrörelsen så svag. Detta är också vad som gör de traditioner som sa nej till det socialistiska projektet som en folkgemenskap viktiga i dag. Den tradition som Quadruppani följde på sjuttio-och åttiotalet visar nämligen hur vi kan söka oss till en annan historia än den som går från populismen till Strike Debt. I stället kan vi blottlägga hur kapitalismen i egenskap av en marknadsekonomi, dvs. en ekonomi som bygger på dubbel bokföring, också är vad som tvingar proletären att skuldsätta sig och därmed möjliggör en klassrörelse mot såväl skuld som exploatering. Serge Quadruppani har alltså rätt i sin jakt på en vänsterkritik av vänstern och högern. Det är helt enkelt nödvändigt att erkänna rationaliteten i den kommunistiska vänsterns kritik av den linje som vann inom den kommunistiska internationalen och som förvandlade socialismen till diktatorisk respektive demokratisk populism. Givetvis inte för att man bör intressera sig för gångna tiders rörelser och tänkare utan för att dagens rörelser visar att vägen ut innebär en kritik av alla de krafter och institutioner som kedjar oss vid staten och ekonomin. Vägen ut ur krisen är därför en lång marsch ut ur de institutioner som binder rörelserna till folket, staten och nationen. Det är en vandring som inte får gå åt vänster eller höger utan rakt genom och ut ur hela det europeiska fiendelandet, med dess sönderfallande statsapparater, blödande företag och tomma statskassor.

Det är nu vi kan definiera de verkliga populisterna. Det är de intellektuella, politiker och finansmän som fortfarande hoppas på att någon ska ta ansvar för att administrera den gamla världen och därmed rädda Europa. Det här blev tydligt i det ramaskri till upprop, bland annat annat signerat av Umberto Eco, Julia Kristeva och Claudio Magris, som nyligen publicerades i ett flertal europeiska tidningar. Deras utrop europeisk enighet eller undergång uttrycker inte bara förhoppningen om, utan kravet på, en europeisk stornationalism som enbart dagens pseudodemokratiska europeiska union skulle kunna skapa. Om vi ska tala om populism – låt oss därför tala om den konstruktion av en europeisk stat och ett europeiskt folk som kan bli krisens resultat. Allt som sliter sönder denna enighet är därför något som i sig kan möjliggöra en öppen, progressiv och radikal förändring. Fort Europa är vår fiende. Det är dags att sluta oroas över de goda fienderna och i stället börja kritisera den alltmer reaktionära intelligentia vars enda mål är att försvara det bestående från den storm som förhoppningsvis gör vår kontinents storhet till historia.

Vad är skillnaden mellan en sextonåring och en servitris?

När jag sätter mig för att skriva det här så tänker jag på en glädjestrålande sextonåring och en nittonåring med tårar i ögonen. Bägge var timmisar och ett nyskrivet schema var orsaken.

”Vet du var det är för skillnad mellan en sextonåring och en servitris?”, frågade en av restaurangens trotjänare mig. Jag visste inte. Hon pekade på kollektivavtalets lönetabeller och svarade samtidigt – ”Femtio spänn i timmen!”.

Även för den, mig själv inräknad, som knappt orkat hålla koll på allt valfläsk har man svårligen kunnat undvika att märka att ”ungdomsarbetslösheten” varit en av valets frågor. Förslagen för att få ut ungdomar i arbete har varit många; centern har föreslagit sänkta ingångslöner och att försvaga LAS, sossarna har kontrat med slopad arbetsgivaravgift för de företag som anställer lammkött. Gemensamt för alla de här förslagen är att de, på olika sätt, ger företag konkurrensfördelar – det ska löna sig att anställa ungt. Och naturligtvis kommer det fungera, det är jag övertygad om. Gör man det billigare och smidigare att anställa en viss kategori arbetskraft kommer företagen göra det. Vad är då problemet? För den uppmärksamme läsaren förstår säkert att jag inte är övermåttan entusiastisk.

Problemet är att man inte kan plocka ut ett skikt ur arbetarklassen och lösa någonting utan att det påverkar hela klassen. ”Ungdomsarbetslösheten” är inget problem som är unikt för ungdomar. Lägre ingångslöner för unga kommer sätta mer press även på de som är äldre, försämringar av LAS kommer drabba klassen som helhet.

För att anknyta till krönikans början så är ingångslönen inom hotell och restaurang för en sextonåring 67.30 kronor i timmen. För en yrkesskolad arbetare med 6 års erfarenhet är den 50 kronor mer. Ett litet räkneexempel säger att man för fyra erfarna servitriser får sju sextonåringar. För att använda Gudfaderns ord så är det ”ett erbjudande man inte kan tacka nej till”, nog så passande när det pratas om maffiametoder på arbetsmarknaden.

Med lägre ungdomslöner får fler unga jobb. Där jag jobbade gjorde man sig kontinuerligt av med folk som jobbat några år och ersatte dem med yngre (eller med folk som hade olika former av lönebidrag). Ett par av de äldsta fick vara kvar och i praktiken utföra en köks- eller hovmästares jobb till samma lön som en kock eller servitris. Så har dagens ”arbetarpartier”, till höger och vänster, hjälpts åt med att försämra och splittra för arbetarklassen som helhet, med ungdomsarbetslösheten som argument.

Henrik Johansson

Robin Goodfellow & Everyman

“In the signs that bewilder the middle class, the aristocracy and the poor prophets of regression, we do recognise our brave friend, Robin Goodfellow, the old mole that can work in the earth so fast, that worthy pioneer — the Revolution.” – Karl Marx

Historien är enligt ryktet den store uppfostraren. Kanske lär man sig av det förgångna eftersom den som lydigt vänder sig tillbaka för att lyssna på det som skett, lika mycket möter icke-historien om allt det som kunde ha ägt rum, som den faktiska historia som resulterat i det samtida. Nuet är därför en dialog med de döda som alltid visar möjligheten av något annat (nämligen möjligheterna som de dött tillsammans med). Detta eftersom själva idén med att läsa historien för att förstå samtiden handlar om att lika mycket i historien som i den nuvarande tiden skilja vän från fiende. Klass från klass. Sanning från lögn.

Det förbud mot en normativ historieuppfattning som den ointresserade blicken på verkligheten erbjuder behövs för att försvaga det egna jagets järnbur. Jaget och dess åsikter tenderar trots allt att stänga inne verkligheten i barnsliga drömmar och illusoriska fantasier. Men iakttagelsen av vad som var kan inte nöja sig med en klinisk pseudovetenskaplighet, som stirrar sig blind på det förflutnas ”det var en gång”. Det förgångna lever ju inte en museal tillvaro utan hemsöker oss med förslag på hur livet i dag borde vara organiserat. Historien trycker följaktligen på med hela sin rikedom för att ständigt visa att den politiska förståelsen av vad som skett är otillräcklig. Det ackumuleringen av tid säger är således att verkligheten inte får plats i perspektivet eller värderingen, eftersom det alltid finns något mer, något som inte ryms inom de givna tolkningsmöjligheterna. Historien platsar därför aldrig inom den existerande samhällsformationen. Den tillintetgör snarare samtidens form och dess konforma försvarare och reformistiska kritiker genom att fungera som nutidens ”antiform”.(1)

Detta historiska mervärde blir nästintill rent automatiskt utgångspunkten när man intresserar sig för möjligheten av samhällelig förändring. I varje ansats att kritisera det nuvarande öppnar sig nämligen en tidigare okänd historia, vilket George Caffentzis nyligen påminde om. Feminismen blir kvinnohistoria. Antirasisterna ser hela den värld av kamp mot västerländsk civilisatoriskhet som döljer sig i annalerna. Tiden upptäcks med andra ord som en mottid, som den andra historia som blir synlig i en krisperiod eller när en upprorisk rörelse börjar formeras. I den meningen upprepar sig historien, eller mer bestämt; den upprepar möjligheterna som inte uttömts i allt det som är. Det leninistiska diktatet om att sanningen är revolutionär visar sig i dessa situationer vara en opolitisk eller förpolitisk sanning – en sanning som möjliggör alla politiska tolkningar, och därigenom alla försök att värja sig från den kraft som är omöjlig att värja sig från eftersom man redan är en del av den. Denna revolutionära kraft är historien, vars form under det kapitalistiska produktionssättet av Marx och Engels kallades kommunism, eftersom dess uppgift var att framställa ett nytt bruk, ett gemensamt bruk av den privata egendomen.

Kommunism är ett ord som man på allvar bör överväga att sluta använda eftersom det vi vill säga med det är avskaffandet av såväl stat som kapital, av varje företagsformation – må den vara statlig, kooperativ eller privat – som domineras av den dubbla bokföring, som i dag är standarden för alla näringsverksamheter. Detta avskaffande är ett avskaffande in making, där mer än klasskampen, ytterst själva produktivkrafternas utveckling, visar produktionsförhållandens alltmer iögonfallande irrationalitet. Revolutionen är därför inte en organisationsfråga, utan en fråga om det systematiska undergrävandet av den förhärskande samhällsformationens själva form – värdeformen, varuformen, kapitalformen. Det som måste avgöras i kampen om kommunism är följaktligen inte vem som förvaltar ekonomin, utan vilka produktionsförhållanden som kan förvaltas. Först det avgörandet kan producera ett historiskt brott med det nuvarande, ett brott som alltså redan i dag är aktivt som ett underminerande av den nuvarande verkligheten. Så målet måste vara att stämma in i det gräv vidare, gamle Robin Goodfellow, som spontanisten Karl Marx gav uttryck åt.

Robin Goodfellow dyker som bekant upp som Puck i en Midsommarnatts dröm med sin djävulska list, men var också ett namn på just djävulen i evangelisten William Tyndales predikningar. Djävulen är frestaren, förföraren. Den som lockar kvinnan ur hemmet, barnen från föräldrarna och arbetaren från företaget. Och, vilket borde tilläggas, medborgaren från nationen och det offentliga. Historiens djävulska kompetens ligger i detta undergrävande och omförhandlande av de institutioner – familjen, egendomen, företaget, staten – som försöker överleva genom att förvandla sig till en andra natur, till ett slags överhistorisk nödvändighet. Visst är sociala konstruktioner ofta långt tåligare än det som brukar kallas natur, men tiden är det enda invariabla och dömer således dessa samhälleliga tillfälligheter, precis som allt annat, till döden. Det gäller därför att söka efter de historiska tendenserna i sammanbrottet och förfallet, snarare än i det som bromsar upp den stundande förändringen. Men inte för att lidande och orättvisa tvingar fram förändring, utan eftersom den nuvarande ekonomiska oordningen blir alltmer exploaterande och orättvis, och just därför producerar sin kritik. Krisen och dess fruktansvärda konsekvenser är nämligen tyvärr här för att stanna vare sig vi vill det eller ej.

Kommunismen, i betydelsen av den historiska rörelse som reser sig ur kapitalismens sköte, tycks när man läser Marx och Engels skrifter inte bara vara inbegripen i, utan det nödvändiga resultatet av en mängd motsättningar – motsättningar mellan klasser, mellan förkapitalistiska tyranniska sedvänjor och liberal barbari, och framför allt mellan produktionsförhållanden som bygger på lönearbete och produktivkrafter som ersätter levande, mänsklig arbetskraft med maskiners döda arbete. Som vi påpekat vid ett flertal tillfällen gäller det därför att inte reducera arbetarmakt till självförvaltning, och inte heller till ett gemensamt ägande av kapitalistisk egendom. Arbetarmakt är mer än så. Arbetarmakt är arbetarens makt att vara något annat än en arbetare. Den är produktionen av en ekonomi som befriats från det debet-och-kredit förhållande; dvs. den monetära värdeform, som fjättrar arbetaren vid maskinen, och maskinen vid tvånget att producera för profit. Robin Goodfellow är följaktligen den sataniska kraft som löser upp värdeförhållandets kedjor som binder allting vid produktion (verklig såväl som fiktiv, för att använda borgerlig terminologi), och därför förbereder det sammanbrott som är nödvändigt för att historien ska kunna formeras i en ny konstellation.

Det finns emellertid inget som förfasar majoriteten av dagens historiker och politiska aktivister mer än denna deterministiska och spontanistiska historieuppfattning, som hävdar kommunismen som en nödvändig produkt av den slaktbänk som den kapitalistiska historien borde beskrivas som. Det förskräcker trots allt med viss rätt varje fri vilja att själva det verkliga i verkligheten fungerar som en osynlig hand, som rått använder sig av individernas död och massans lidande för att bakom den levandes rygg bygga något, väldigt annat. Desto svårare att acceptera blir det dessutom när vi erkänner att denna historiska list inte bara visar sig i byggandet av en marknad, utan än mer i marknadens kris. Om marknadens osynliga hand är ackompanjerad av en hjälpande synlig hand – stater, partier, fackföreningar, företag – verkar revolten på samma sätt med osynlig och synlig makt. Klasskampen är ett isberg, där havet döljer hela den mängd av relationer och praktiker, som bär upp det som är en synlig förändring och som enkelt kan dateras till, säg, januari 2011 då revolten i Tunisien bröt ut, eller beskrivas som en arabisk vår. Märkligt nog är det i den osynliga och opersonliga historien – den mikrohistoria som vi sällan får läsa om men som vi alla är med och skapar – som den enskilda aktören, eller gruppen av arbetare, kan spela roll eftersom de där ställs inför val som just produceras som faktiska valmöjligheter, om än uteslutande valmöjligheter som innebär ett ständigt omförhandlande av ett större misslyckande att åstadkomma reell förändring. Denna större, världshistoriska förändring, skänks trots allt när det inte längre är möjligt att tala om val eftersom det är tydligt åt vilket håll historien är på väg och vad som kommer att tvinga fram en förändring som förkortar färden till detta mål. I detta läge är individens agerande befriat från den faktiska ensamhet, och det anonyma och tämligen meningslösa liv, som den enskilda tillvaron alltid är häftad med i egenskap av att vara ett specifikt något, ett stycke ruttnande kött begåvat med förmågan att tänka egna tankar.

Men eftersom denna förståelse av historien, som en slags obönhörlig syndaflod, som dränker varje enskilds aspiration och varje kollektivs önskningar, innesluter handlande och aktivitet – vårt handlande och vår aktivitet – bottnar den fria viljans rädsla för historiens determinism i något mycket specifikt. Nämligen i oviljan att gå till botten med den föreställning om mänsklig frihet som den borgerliga subjektiviteten de facto förverkligar, och dessutom förverkligar som en revolutionär potential. Detta eftersom arbetaren i egenskap av biologisk varelse aldrig är absolut identisk med den samhälleliga funktion som underordnar henne på och utanför företaget. På marknaden produceras individen just genom sin samhällelighet som en ensam atom, en robinsonad, och visar därmed att det är omöjligt att en gång för alla innesluta allt det som av tid och rum hackas upp som enskilda liv i den gemenskap som kallas kapital. Antagligen är själva skandalen med det som felaktigt kan beskrivas som revolutionär historiedeterminism, därför mer förklarlig utifrån Marx och Engels iakttagelse att om kommunismen enbart kan produceras i den historiska situation som producerar den per automatik, betyder det att vem som helst kan göra revolution. Robin Goodfellow är alltså envar. Detta är den egentligt demokratiska, kanske till och med populistiska halten i Marx och Engels program som provocerar varje yrkesrevolutionär. Hur förfärligt är det inte för aktivister, politiker och vänsterteoretiker att kommunismen inte reser sig ur strategisk genialitet eller politiska förslag, utan ur det från verkligheten själv uttröskade massmedvetande, som formulerar nödvändigheten av en samhällsformation som inte får plats i det rådande.

Det är utifrån en sådan ”determinism” som det blir nödvändigt att fråga vad som behövs göras, för det är en fråga som inte är relevant att ställa i en revolutionär situation då historiens tvång för en stund upplöses. Det är enbart rationellt att undra vad man egentligen bör och kan göra i en tid då kontrarevolutionen fortfarande mystifierar möjligheten av ett medvetande, som inte söker en räddning i det nuvarande och alla de institutioner som hör hemma i nuet. Kontrarevolutionen är därför alla uttryck för det falska medvetande som söker räddningen i någon av de institutioner och rörelser som inte överskrider den nuvarande statsformen. Även om vem som helst kan göra revolution, så är det följaktligen inte alla som klarar av att rida ut kontrarevolutionen. Den politiska konsten – nödvändigheten av list, konspiration, strategi och taktik – ligger därför inte i förmågan att segra, för varje seger kommer som en nödvändighet, utan i förmågan att uthärda och göra en makt av nederlaget. Politik är nederlagets konst, och det som kallas antipolitik – eller revolutionär politik – är varje ansats att förkorta kontrarevolutionens varaktighet genom att rida ut den, genom att organisera statens – och därmed politikens – bortvittrande. Detta att misslyckas bättre har kanske blivit något av en plattityd, men långt innan Slavoj Žižek använde sig av Samuel Becketts ord för att hitta socialismens möjlighet i socialismens misslyckande, beskrev den tyske aktivisten Hans-Jürgen Krahl marxismen som en lära om kontrarevolutionen.(2) Denne studentledare för den västtyska antiparlamentariska oppositionen under sextiotalet, har efter sin förtidiga död, endast 27-år gammal, lämnat efter sig brottstycket av ett verk som borde undersökas närmare. I Sverige uppmärksammades han av pionjärerna i Tekla på sjuttiotalet, men inte riktigt av de anledningar som han i dag förtjänar att läsas för.

Bland de småskrifter som publicerats i Konstitution und Klassenkampf, finns en intressant anteckning som bär namnet ”Zu Marx: Die Klassenkämpfe in Frankreich (1848-1850)”, som handlar om det Krahl kallar för kontrarevolutionens revolutionära katarsis. Katarsis är enligt Aristoteles den rening av människan som de grekiska tragedierna innebär. Krahl, som tidigt sökte efter de som misslyckats göra revolution men som lyckats härda ut kontrarevolutionen, såg kontrarevolutionen som en renande process. Detta eftersom revolutionen behövde genomgå den serie misslyckanden som reaktionär, fascistisk och reformistisk kontrarevolution innebar, för att hävda omöjligheten med dessa alternativ som kapitalet och dess stater återkommande erbjuder som faktiska och på sätt och vis förnuftiga valmöjligheter. Krahl påminde sina kamrater om att den som vill tala om reaktionen kan inte bara tala om revolutionens misslyckande, utan måste också analysera reformismens och demokratins seger över revolutionen som en förlust som bäddar för fascism. Det är därför vi måste våga tala om lika mycket röd och blå fascism, som brun fascism, vilket Liebknechts och Luxemburgs geniale medmilitant Otto Rühle påminde om innan han dog 1943, bortglömd och isolerad i Mexiko. Stalinismen och fascismen hade trots allt tillsammans med de parlamentariska demokratierna förintat möjligheten av en världsrevolution, och därför kan inte Rühles kritik av bolsjevismen som en form av fascism jämföras med den liberale historikern Ernst Noltes kritik av fascismen och kommunismen som totalitära ideologier, utan bör snarare sättas i relation till CLR James kritik av Sovjetunionen som en fascistisk stat – en stat som krossade och dödade kommunistiska militanter, och genom tyranni utvecklades mot kapitalism. Men teorin om kontrarevolutionens katarsis spårade alltså Krahl inte till Rühle, utan redan till Marx som enligt den tyske studentaktivisten menade att revolutionen först är möjlig när kontrarevolutionen nått vägs ände och visat sin irrationalitet. Kanske står vi därför i en i tid där arbetarrörelsens och den parlamentariska demokratins misslyckande uppenbarar sig som en nödvändig rening, en viktig utgångspunkt för en ny form av emancipatorisk kritik som inte kämpar för att försvara det existerande, eller för att erbjuda en framtida lyckovärld, utan för att vår verklighet blivit alltmer förtryckande och exploaterande oavsett vilket parti som administrerar den.

De franska arbetarnas nederlag 1848 och 1849 analyseras alltså av Marx, enligt Krahl, som en befrielse av anarkins parti från dess oförmåga att åstadkomma något annat än oordning och reformer. Via hela den kontrarevolutionära utvecklingen, som måste gå genom sekternas och utopisternas faser men också genom reaktionens seger, uppfostras oordningens och anarkins parti till ett revolutionärt parti med kapacitet att ta makten. Revolutionen kommer följaktligen först när kontrarevolutionen nått sitt slut, eftersom revolutionen inte kan erbjudas vid något annat läge än när de existerande institutionerna – det vi kan kalla politiken – visat sig oförmögna att erbjuda önskvärd förändring. En radikal förändring hämtar därför lika mycket styrka från tidigare nederlag, som från den styrka som klassen byggt upp genom sina kamper. Genom att ge oss en kritisk teori om det nödvändiga nederlaget kan således marxismen i egenskap av en lära om kontrarevolutionen bli en kontrafaktisk teori, som inte ställer den idiotiska frågan om varför revolutionen inte har ägt rum, utan möter de tidigare misslyckandena med insikten om att dessa misslyckanden lär oss hur en seger är möjlig i dag.

Ryktet stämmer alltså. Historien är den store uppfostraren. Denna insikt tvingar Krahl att ställa Marx spontanistiska partiteori mot Lenins partiteori i Vad bör göras?, eftersom klassmedvetandet enligt Krahl inte formeras genom förslag och åsikter från intellektuella eller ens av radikala arbetare, utan genom cirkulationen av erfarenheter som spontant formas genom arbetarklassens torftiga liv på företagen. Arbetarklassen behöver inte åsikter, utan uttryck för att deras egna erfarenheter speglar en omöjlighet att fortsätta existera i den rådande epoken som arbetare. Det vill säga som någon som måste sälja sin arbetskraft för att överleva. Medvetandet måste därför uttrycka ett redan existerande pseudomedvetande, vilket Wolfgang Pohrt uttrycker vackert i sin senaste bok Kapitalismus forever. Om vi följer Pohrt gäller det att hitta de punkter i den politiska organiseringen som går bortom politiken, för att i dessa punkter se begynnelsen av spridandet av en ny typ av klassmedvetande, deklasseringens medvetande: ”Att krossa klassamhället betyder i dag att organisera deklasseringen: att politisera de anställda måste i dag betyda att inge de anställda viljan att de inte vill vara anställda mer, att politisera opelarbetaren måste innebära att få arbetaren att inse att hen inte längre vill bygga några opelbilar … Avskaffandet av kapitalismen i väst kan inte längre innebära byggandet av socialismen, utan enbart förstörandet av varusamhället.” Om vi dessutom tillägger att kapitalet själv erbjuder denna deklassering som något som vi kan ta makten över när kontrarevolutionen nått sitt slut, visar sig alla påhejare av full sysselsättning vara en mjuk del av kontrarevolutionen, som vi måste leda mot sin logiska kulmen, nämligen sitt slut. Det är följaktligen de faktiska erfarenheterna av kontrarevolutionen, som för Pohrt och Krahl förstås också inbegriper socialdemokratins och stalinismens misslyckande att befria arbetarklassen, snarare än vänsterns åsikter om vad som är nödvändigt för förändringar, som uppfostrar massorna till ett revolutionärt subjekt. Detta eftersom det är besvikelsen på nuet, besvikelsen på såväl korrupta som idealistiska politiker, besvikelsen på ineffektiva fackföreningar, besvikelsen på sekteristiska rasister, kort och gott besvikelsen på alla falska lösningar, som kan visa att den nödvändiga vägen ut är insikten om hela systemets grundläggande ineffektivitet. Vilka erfarenheter är det i sådana fall vi i dag bör cirkulera? Knappast är det våra radikala åsikter om att sakernas tillstånd inte längre håller samman. Vad vi behöver cirkulera är den förpolitiska erfarenheten av ett system som av sig självt tillintetgör varje politisk räddning av det rådande. Robin Goodfellow är därför förvisso envar, men den som orkar kämpa för att förkorta hans frånvaro är inte vem som helst utan enbart den som kan rida ut kontrarevolutionen.

(1) Se Lönlösa liv för en diskussion om begreppen form, konformitet och antiform. Denna triad begrepp diskuteras också i den kommande antologin Sakernas tillstånd och tillståndet för sakernas förstörelse.

(2) Teorin om marxismen som en lära om kontrarevolutionen är en av de viktigaste lärdomarna man kan dra från den italienska kommunistiska vänsterns kritik av såväl den socialdemokratiska som stalinistiska moderniseringsideologi, som i dag fortsätter visa sin barbari med krig i Mali och farliga, potentiellt antisemitiska försök att rädda ”den verkliga ekonomin” på bekostnad av ”finanskapitalet”. Redan 1951 påminde Amadeo Bordiga i Lezioni delle controrivoluzioni att ”marxismen inte är en lära om revolutionen, utan om kontrarevolutionen. Alla vet vad man ska göra när segern avtecknar sig, men enbart få vet vad man ska göra när nederlaget infinner sig”.

Brev till en arbetskamrat

Till en arbetskamrat,

Du säger att det finns en, två, tre antifascismer. Jag säger: säg mig din fiende och jag säger dig vem du är. Så jag undrar, vem är din fiende? Kollegan som röstade på rasisterna i Sverigedemokraterna eller löneavdelningen? Fackföreningsledningen, eller de som inte vill ansluta sig till vår klubb? De papperslösa som städar på restaurangen efter att vi slutat nattskiftet eller mellanchefen? Svenska Motståndsrörelsen eller Svenskt Näringsliv? Jimmie Åkesson eller Kenneth Bengtsson?

Jag hör din invändning. Varför välja? Sant. Det kan vi inte. Det är inte mycket man väljer. Allra minst väljer man sina fiender, som så mycket annat som erbjuds i valfrihetens namn väljs de åt en. Men frågorna ovan blir inte meningslösa för det. De tvingar sig på eftersom samhällskritiken blivit så trött att den bara hävdar sig mot de självklara fienderna. De som på grund av sitt eget barbari för länge sedan passerat gränsen för vad vi kan tillåta, och där i detta utanförskap vänder sig mot oss och allt annat som en fiende, en god fiende vill säga. En fiende vars samhällsnytta bevisas av att de får oss att försvara de av Drougge benämnda alfahannarnas anständighet. De goda fienderna är alltså goda eftersom de fyller oss med rädslan för att det vi har i dag kan framtiden beröva oss. Märkligt nog blir reaktionen därför det som bär med sig framtiden, medan antifascisterna desperat vill rädda ett försvinnande nu, som likt sand rinner mellan fingrarna, rinner, rinner ut i avgrunden på andra sidan gränsen av det så kallade öppna samhället.

Johan Norberg har på sitt sätt rätt i sin på sitt sätt läsvärda bok om eurokraschen, för kanske är det som han skriver framför allt det politiska våldet som plågar Aten. Våldet från sekterna på den yttersta vänsterkanten, som inte tvekar att röra sig in i nihilismens infantilism, även om priset är människoliv. Våldet från de rasistiska partierna som bokstavligen vill minera landets gränser för att hålla de främmande ute. Problemet är bara att detta våld är tämligen perifert i jämförelse med den sanering av det öppna samhället, som utförsäljningarna, åtstramningarna, lönesänkningarna och skattehöjningarna innebär för befolkningen. Den rödblåa koalitionsregeringen drar sin gräns, men inte för att begränsa det öppna samhällets öppenhet utan för att rädda det. Man stänger dörrarna och låser om sig, man gör allt för att rädda det öppna bakom allt högre murar.

Men det här är inte fascism, utan en demokrati som går på tomgång. Det vore bisarrt att hävda något annat – inte minst med tanke på de där graderna i helvetet som socialdemokrater och andra med all rätt ständigt återkommer till. För det är sant, vi lever långt ovanför fascismens helvete och hur kan man förneka att grekerna har det bättre i dag än vad de skulle ha under en hypotetisk framtida högerextrem regering? Och visst vore det bättre med en socialdemokratisk regering här på våra breddgrader, som förvisso lär fortsätta borgarnas nedskärningar – men det går ju trots allt i en långsammare takt (påstår man i alla fall). Så håller det på, det kan alltid bli värre, eller bättre, i framtiden.

Framtiden, alltid denna framtid. Vare sig det ska bli bättre eller sämre så formulerar man en politik utifrån det kommande och därför bör motfrågan lyda: varför kapitulera inför en framtid som inte är här? Varför inte i stället kritisera den verklighet som redan i dag visar sin tomhet. Det är inte rädslan för en värre framtid, eller hoppet om en bättre, som bör motivera oss utan den egna otillfredsställelsen med samtiden. Den radikala samhällskritiken var under antiglobaliseringscykeln i bästa fall utopisk och i sämsta fall nostalgisk. I dag har den blivit tragisk och sentimental, i något fall pragmatisk. Det var länge sedan den var realistisk, det vill säga grundad i en kritik av den helveteskrets som vi verkligen lever i här och nu. (1)

Om det är något man kan lära sig av fascisterna är det deras fundamentala vantrivsel i kulturen. Det är en vantrivsel som är irrationell, som till viss del överskrider klassintressen och klassisk vänster- högerlogik, och som lyckas med konststycket att göra konformism – det banala livet i familjen och på företaget – till ett vapen. Hur intressant det än är att läsa granskningar av Sverigedemokrater och andra, så räcker det i följd därav tyvärr inte med att lägga fakta på bordet och triumfatoriskt påpeka att SD är ett borgerligt parti. Ingen röstar nämligen på Åkesson för att han företräder ett vänsterparti, man röstar på honom för att han inte vill stanna i de översta helveteskretsarna. Och för att han säger att han vet hur vi kan finna vägen till Beatrice. Det spelar ingen roll att sverigedemokraterna egentligen för oss längre ned i djupet. De lockar först och främst för att de vill ut. De lockar för att de erkänner att alla som söker lösningen i den borgerliga offentligheten är borgerliga.

Jag tror att vi är överens såhär långt, och att du skulle hålla med mig när jag säger att vi behöver en annan antifascism, en antifascism som enbart ska formuleras mellan raderna då den i sin kritik av det rådande möjliggör öppna gränser, ett angrepp på familjen och patriarkatet, ett undergrävande av tvånget att arbeta för att överleva, och därigenom tecknar ett framtidsscenario som helt enkelt är bättre än det rådande. Men jag frågar mig varför vi nödvändigtvis måste kalla detta för antifascism. Varför inte antirasism eller feminism? Är inte SD snarare ett rasistiskt och antifeministiskt parti än ett fascistiskt? Kvinnor skyr SD som pesten. Vissa arbetarmän röstar på SD men inte för att de kommer att erbjuda någon form av korporativism, utan för att SD – i deras ögon – är något annat än alla de andra partierna i den borgerliga offentligheten. All fascism är förvisso rasistisk, men all rasism är inte fascistisk och frågan är om inte reaktionen i dag snarare är en alltmer öppet rasistisk reaktion än en fascistisk. En reaktion som gör liberaler, konservativa och socialister till rasister snarare än fascister. Borgerliga rasister, dessutom.

Demokratin äter sina barn, skriver Robert Kurz i en text om tysk högerextremism som borde översättas. Och den oroväckande utvecklingen är de facto demokratiernas och den borgerliga offentlighetens alltmer reaktionära och rasistiska natur. I kraft av att den politiska offentligheten, som i Europa skyddas av den parlamentariska staten, har etablerat sig som en mitt, en institutionell om än alltmer försvagad garant för att samhället kan hållas ihop, blir det nödvändigare att ifrågasätta den mittens extremism och det våld från det normala, som föser in människor i de blindskär som vänster- och högerextremismen för länge sedan kantrat mot. Fler och fler grupperingar kan nu stämplas som det öppna samhällets fiender, och fler och fler fiender låter sig självmant reproducera detta utanförskap genom att presentera sig som den extrem som samhället gör dem till. Detta är också Sverigedemokraternas gräns. Det som kan ge dem de tio procent som en gång Vänsterpartiet hade. Tio i slutändan otillräckliga procent.

Är inte därför problemet med antifascismen att den i sin kamp mot en värre framtid, låter sig lockas av dessa varelser som gränslar det öppnas gränser. Vi blir därmed allt för enkelt försvarare av den gräns, som lika mycket dras mot en Lars Ohly, eller rentav en Håkan Juholt, som mot alla de rädda, osäkra, arbetslösa som söker ordning och mening och lugn i berättelsen om en värld befolkad utan de främmande. Och vi är förstås de främmande, gränsvarelserna, som i någon mån också är placerade på fel sida av gränsen. Rimligtvis är det därför gränsen som det öppna samhället drar för att skydda egendom, familj och stat, som är fienden. Den säger vilka vi är. Kanske är det därför som de nödvändiga frågorna står obesvarade – vem drar den borgerliga offentlighetens gränser? Vem mäter det öppna samhällets marker? Vem bestämmer vem som är innanför och vilka som är utanför?

Håller du inte med? En seriös kritik av den rasistiska reaktionen måste rimligtvis visa att problemet inte är de borgerliga partierna, utan den borgerliga offentligheten och alla partier som vill behärska den. Striden kommer inte längre att stå mellan en radikal borgerlighet och en reaktionär sådan, utan mellan en stat som utvecklas mot en alltmer rasistisk befolkningspolitik och alla krafter som utanför och mot staten motsäger sig denna utveckling.

(1) Samhällskritiken behöver inte hämta sin näring i någon form av antropologisk pessimism eller optimism, och den behöver inte heller suggerera fram ett katastrofalt avslut på det som sker i dag, för att orka hävda något annat. Inte för att vi kategoriskt tar avstånd från sammanbrottsteorier, utan för att den existerande verklighetens pågående förfall ger oss tillräckligt mycket att kritisera.